Okommenterat användande av ord

img_5200Ottar # 2 2016

Leder språket tanken eller är det tvärtom?

Har det någon betydelse för barnnormen om vi använder ordet barnfria eller barnlösa om personer som valt bort barn? Spelar det någon roll om vi säger IS eller Daesh, socialbidrag eller ekonomiskt bistånd? Kan hiv med små bokstäver bidra till att minska stigmatiseringen av hivpositiva? Har det någon betydelse om vaginala samlag beskrivs som omslutande eller penetrerande?

”De flesta sansade debattörer menar nog att det är själva diskussionen kring ord som möjligen kan förvandla samhället, orden i sig påverkar inte mycket.” skriver Patrik Hadenius, chefredaktör för Språktidningen.

I våras skrev jag om att vi borde sluta använda oskuldsbegreppet på Metros debattsida och diskuterade varför ordet är olämpligt.

”Oskuldsbegreppet antyder att den som haft sex bär skuld, men man är inte skyldig för att man har haft sex. Det finns ingenting att känna skuld för. […] Oskuldsbegreppet är främst förknippat med ”det enda riktiga” sexet, vaginala samlag. I många mänskliga kulturer har idén om mödomshinnan som spricker första gången någon har omslutande sex och som lämnar spår i form av blodfläckar, varit central i synen på sexuell oskuld. Det är bara det att mödomshinnan är en myt. Det går inte att se på personer om de har haft sex. […] För att ge en mer verklighetsnära bild av hur personer har sex och inte spä på patriarkala föreställningar som syftar till att kontrollera kvinnors sexualitet kan man prata om sexdebut istället.”

Vänjer personer vid laddade ord gör du genom att använda dem. Får personer att se saker från nya perspektiv gör du genom att bara presentera dem. Istället för att göra en grej av att man använder ett visst ord kan man bara använda det. Ungefär så har jag resonerat.

Ibland tar jag diskussionen om vilka ord och uttryckssätt jag använder, ibland låter jag bli för att diskussionen inte ska förta innehållet. Någonstans har jag haft en förhoppning om att mottagaren kan föra en inre diskussion med sig själv, men kanske är det att hoppas på mycket att okommenterat användande av ord skulle vara tillräckligt för att få personer ska se saker från nya perspektiv. Jag vet inte.

Men and women can be friends

Det sägs ibland att män och kvinnor inte kan vara bara vänner men frågan är om inte fler menar att de visst kan det. Med bara vänner brukar man mena att män och kvinnor kan ha en social relation utan att den också är sexuell men det ena behöver förstås inte utesluta det andra. Jag har ingen anledning att misstro dem men vore det inte bra om det återspeglade sig i vår språkförståelse att män och kvinnor kan vara vänner?

Exempel på hur det kan låta:

Person: Vad händer i helgen?
Sjödin: Jag ska till en vän i Göteborg.
Person: Hur känner du henne?

Sjödin: Jag kan tyvärr inte ses då, jag har en vän på besök.
Person: Vad ska du och hon göra?

Vän är ett könsneutralt ord. Det begriper nog de allra flesta och få tror att jag skulle säga väninna om en kvinnlig vän. De borde rimligen också förstå att man kan säga amerikan eller fransman om en kvinna. De förstår säkert. De har nog bara inte reflekterat över det. Det påminner lite om när okända personer frågar om man har en pojkvän. Det är aldrig någon som frågar om jag har en flickvän.

De värsta exemplen är ändå när personer utgår från att man menar en man när man pratar om en läkare, en domare eller något annat yrke med hög status. (Majoriteten av domarna i svenska domstolar är kvinnor.)

De flesta av mina vänner är män men alldeles oavsett är det en dålig ovana många har att läsa in kön i det könsneutrala. Det sker utan att vi ens reflekterar över det. Det är ett medvetet val från min sida att använda könsneutrala ord när kön är ointressant i sammanhanget. För dem som vill sälja in att män och kvinnor kan vara bara vänner finns mycket kvar att göra.

Transpersoner kan vara heterosexuella

I går medverkade Moa-Lina Olbers Croall som skrivit boken ”I mitt namn – en bok om att vara trans” i P1. Det handlade om hur språket påverkar hur vi ser på saker och ting och betydelsen av ett inkluderande språkbruk. I boken finns en begreppsordlista för den som inte är bekant med begrepp som ”köna” och ”könsdysfori”.

Det tar tid att lära ut nya ord och för den som hör dem för första gången är de nya även om du och dina gelikar har använt dem de senaste tio åren. Jag minns när jag var 15 år och ny medlem i RFSU och inte förstod vad det där SRHR och SRHR-frågor som RFSU:are pratade om var för något. Det var på den tiden då personer sällan läste ut vad förkortningen stod för, sexuell och reproduktiv hälsa (översättning av sexual and reproductive health and rights), men inte ens när någon gjorde det utan att närmare förklara begreppets innebörd blev jag särskilt mycket klokare. Hur kan hälsa vara reproduktiv och vadå reproduktiva rättigheter? Jag blev tvungen att läsa på.

Fortfarande får man förklara för cispersoner att transpersoner kan vara heterosexuella. En del tror att transpersoner har någon särskild sexuell läggning eller att de i vart fall inte är heterosexuella. Då får man förklara för dem att transpersoner precis som cispersoner (personer som identifierar sig med det vid födseln tilldelade könet) kan ha vilken sexuell läggning som helst, att cis och trans har med kön och inte med sexualitet att göra.

HBT-begreppet som står för homosexuella, bisexuella och transpersoner kan ha bidragit till att personer tror att trans har med sexuell läggning att göra. Om H:et och B:et representerar olika sexuella läggningar borde rimligen också T:et göra det kan man få för sig. Särskilt om personer tror att T:et står för transsexuella och inte transpersoner.

För övrigt väntar jag fortfarande på att de som tror att transsexualism och sexism har med sex att göra ska ta till sig att oralsex är sex.

Försiktighetsmarkörer och tvärsäkerhet

Jag uttrycker mig inte sällan med viss försiktighet. Jag använder ord som ”nog” och ”lär” när jag vill markera att jag tror att något förhåller sig på ett visst sätt. Jag frågade på Twitter häromdagen om det fanns forskning på om män generellt uttrycker sig mer tvärsäkert än kvinnor.

”Det har även forskats på vilka systematiska variationer som finns mellan kvinnor och mäns språk. Ur en tvåkönsmodell, går det att säga att kvinnor ger fler uppbackningar i samtal, alltså ord som mm och jaha, som signalerar att man lyssnar och är intresserad. Kvinnor använder även fler försiktighetsmarkörer och artighetsmarkörer och säger till exempel ”jag skulle kunna tänka mig att det här så här” istället för ”så här är det”.” (Språket i P1)

För den som använder sig av försiktighetsmarkeringar kan det bli påfrestande att prata med personer som inte gör det. Det naturliga vore att ta till sig det tvärsäkra språkbruket, men om du inte har något intresse av det då? Om du inte företräder något politiskt parti? Om du inte är en man som fått för sig att man behöver framstå som handlingskraftig för att få ligga?

Jag frågar ibland ”Vet du det eller antar du det?” när jag bemöts med en tvärsäkerhet som kan liknas vid en slags språklig härskarteknik. Jag vill prata med personer på samma villkor. Det handlar inte om att alltid gardera sig. Poängen är inte att man ska kunna påstå vad som helst och ha ”ryggen fri” för att man använt språkliga försiktighetsmarkörer. Det handlar om att inte framställa något som säkert, om det inte är det.

Det är teckensparande att uttrycka sig tvärsäkert på Twitter som har en teckenbegränsning på 140 tecken, men utanför Twitter borde man kunna kosta på sig själv att markera om bara tror att något förhåller sig på ett visst sätt.

Det kanske inte gör så mycket om personer uttrycker sig tvärsäkert i vardagliga situationer. Men det spelar roll om det handlar om könssjukdomar till exempel. Då duger det inte att påstå att man är frisk om man inte vet att man är det. I förlängningen är det också en fråga om man kan lita på människor. Om någon uttryckt sig tvärsäkert och varit fel ute lite för många gånger kan jag inte ta något av det  personer påstår på allvar utan att kolla om det faktiskt stämmer.

Istället för att tycka att det är tråkigt att inte kunna prata med personer som påstår saker utan att vikten av källkritik gör sig påmind borde jag kanske vara positiv till att de omöjliggör att jag lägger den på hyllan?

Att göra en Bjästa!

Språkrådet har presenterat några nya ord i vanlig ordning och glädjande nog finns ordet Bjästa med bland 2010 års nyordslista. Att göra en Bjästa är att ”ta parti för en förövare av ett brott och mobba offret” enligt Språkrådets formulering. Bjästa återfinns i mitt hemlän, Västernorrlands län, men innan Uppdrag granskning sände reportaget Den andra våldtäkten, som skildrade misstron mot en av de unga kvinnorna, hade jag inte hört talas om Bjästa vad jag vet. Misstron och mobbningen har onekligen satt orten på kartan.

Jag har ingen aning om vad de två kvinnorna tycker om Språkrådets beslut, med jag skulle inte bli förvånad om Språkrådet varit i kontakt med dem. Det finns ett behov av ett ord som beskriver den mobbning som tyvärr drabbar våldtagna kvinnor. Den här gången hade kvinnorna tur i oturen i och med att media rapporterade om det som hände i Bjästa. Plötsligt pratade alla om våldtäkterna och mobbningen och kvinnorna fick sin sociala upprättelse.

Läser man okritiskt antifeministiska bloggar kan man få intrycket av att det kommer enkelt för kvinnor att anmäla sexuella övergrepp. Jag vet inte vad man grundar det på när det är ett ganska känt faktum att många, om inte de flesta, sexualbrottsoffer tar på sig ansvaret för vad de upplevt. Det är givetvis gärningsmännens ansvar, men det finns sällan något spår av offermentalitet, vilket sexualbrottsoffer brukar tillskrivas.

Av de kvinnor jag känner har många erfarenhet av sexuella övergrepp, men jag kommer bara på en som anmält ett sexuellt övergrepp. Det som hände i Bjästa sänder signalen att du gör bäst i att hålla tyst om dina erfarenheter av sexuella övergrepp. Detsamma gäller våldtäktsanklagelserna kring Julian Assange, i det fallet pratar man passande nog om ett globalt Bjästa.

Våldtäkt är ett fruktansvärt brott, men alla förtjänar en andra chans. Jag hoppas att den unga mannen kan leva ett någorlunda normalt liv efter att han har avtjänat sitt straff. Varken gärningsmannen eller hans mor verkar ha alla hästar hemma, men mest förbannad blir jag när jag tänker på omgivningens agerande som får ses som ett övergrepp i sig. Att våldtäktsmän inte känner någon sympati med våldtäktsoffer ligger i sakens natur, men att omgivningen – som ingenting visste – spottade på en ung kvinna som påstod att hon hade utsatts för ett allvarligt brott är under all kritik.

Förhoppningsvis sänder Språkrådets Bjästa en viktig signal till de Bjästabor som är berörda och andra som bagatelliserar våldtäkt.