Reglerad invandring som omskrivning för en restriktiv migrationspolitik

De senaste åren har det skett en förskjutning i debatten kring invandring. Begreppet ”reglerad invandring” har alltmer blivit en omskrivning, en eufemism, för sådant som inre gränskontroller, id-kontroller, begränsad anhöriginvandring, skärpta försörjningskrav, begränsningar i rätten till familjeåterförening och tillfälliga uppehållstillstånd för den som söker asyl. Allt detta kan äga rum inom ramen för en reglerad invandring, men inget av detta är synonymt med en reglerad invandring. Regleringen står inte och faller med de restriktiva inslagen.

Det är en ganska meningslös fråga, om Sverige har en genom statliga bestämmelser styrd immigration. Den har varit reglerad för utomnordiska medborgare sedan år 1967. Ändå har det vid upprepade tillfällen den senaste tiden konstaterats att Sverige har en reglerad invandring.

 

Reglerad invandring innebär att staten har ställt regler för vi vilka som får komma till Sverige och på vilka villkor. Reglerad invandring gäller ej för asylsökande, utan för personer som av familjeskäl eller som arbetssökare vill till Sverige. (Immigrant-institutet)
Då det inte finns någon politisk majoritet för en oreglerad invandring kan frågan om hur invandringen bör regleras vara mer intressant än om den över huvud taget borde vara reglerad. Att bara konstatera att den är reglerad och låta det stanna där riskerar att skapa låsta positioner där reglerad invandring blir synonymt med restriktiv invandring.

Reglerad invandring har också använts som en omskrivning av partier som velat minska antalet asylsökande. På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa: ”Vi socialdemokrater värnar den reglerade invandringen där rätten för flyktingar att söka asyl är grundläggande.”

screenshot-from-2016-10-04-18-28-10

Invandring och asyl är olika saker. Det finns en fara med att prata om asyl och invandring i samma andetag då rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet. Att Sverigedemokrater, Socialdemokrater och andra som vill försvåra för människor att komma in i Sverige och uppehålla sig här gärna pratar om asylpolitiken som en del av den reglerade invandringen är inte särskilt förvånande, men vi andra måste kunna stå upp för den fria rörligheten utan att undergräva asylrätten.

Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.

Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.

Ett liknande resonemang är ”om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv”. Det är en logisk kullerbytta i stil med ”för att rädda byn måste vi bränna ned den”. (Jacob Lundberg, Migro)

Sverige hade en reglerad invandring innan Socialdemokraterna och Miljöpartiet enades om att de permanenta uppehållstillstånden skulle bli färre och de tillfälliga uppehållstillstånden kortare. Den tillfälliga utlänningslagstiftningen trädde i kraft den 20 juli i år. Den ska gälla i tre år. Vi som vill se en annan migrationspolitik måste påminna om att det är möjligt. Permanenta uppehållstillstånd har varit huvudregeln sedan år 1985. Det måste finnas en gräns för hur kort det politiska minnet tillåts vara.

Det finns inget sådant som antingen en anpassning av asylreglerna till EU:s miniminivå eller en oreglerad invandring. Det går att vara för en reglerad invandring utan att införa gränskontroller och vidta andra åtgärder för att minska antalet personer som söker asyl.

Det finns krafter som vill se en annan berättelse om Sveriges reglerade invandring. Att Sveriges har en reglerad invandring borde säga lika lite om regleringens innehåll som att Sverige liksom en rad andra länder har en reglerad narkotikapolitik. Reglerad invandring får inte bli en rumsren beskrivningen av en restriktiv migrationspolitik.

Inga nazister utanför riksdagen i skolan

Knappt fyra månader innan riksdagsvalet 2014 skrev Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven och dåvarande utbildningspolitiska talesperson Ibrahim Baylan på Aftonbladet debatt om antidemokrater i skolan.

Aftonbladet satte rubriken ”Ändra lagen – inga nazister i skolan”. Det är oklart om Löfven och Baylan ville något mer än att uttrycka sin oro över nazister i skolan. Jag delar den oron, men den som läser debattartikeln kan få intrycket av att Socialdemokraterna har några konkreta förslag för hur skolor ska kunna säga nej till nazister i skolan.

”Nu vill nazistiska partier bereda sig plats i våra skolor. Detta är i grunden en absurd tanke. Ska judiska barn behöva sitta och höra i sin egen skola att de inte har samma människovärde som andra? Ska romska barn höra i sina egna klassrum att de inte har en rätt att existera? Ska homosexuella barn få känna hatet i de lokaler som ska stå för trygghet och lärande?”

Rubriken får stå för Aftonbladet, debattartikelns innehåll för artikelförfattarna. Löfven och Baylan skriver ”Vi vill utreda en förändring av lagstiftningen för att hitta sätt så att en rektor på en skola på strikt objektiva kriterier ska kunna avvisa partier”. Det är någonting annat än att skolor ska kunna stänga ute nazister med hänvisning till deras åsikter.

Den grundläggande förvaltningsrättsliga objektivitetsprincipen kommer till uttryck i 1 kap. 9 § regeringsformen, den innebär att skolor och andra som företräder det allmänna ska vara objektiva i sitt beslutsfattande. Skolor som fattar beslut om ett politiskt parti ska bjudas in får inte låta sig påverkas av partiets åsikter.

Skolor som vill begränsa antalet partier de bjuder in kan göra det under förutsättning att urvalet sker på objektiv grund. Ett sådant objektivt urval kan vara att enbart bjuda in partier som finns representerade i riksdagen eller kommunfullmäktige. Det framgår av praxis från Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Det objektiva får förstås som att partierna behandlas lika i formellt hänseende.

Skolor kan inte neka nazister tillträde för att de är nazister utan en ändring av regeringsformen och några sådana ändringar ser inte ut att bli av. Regeringen gav 2014 direktiv åt en särskild utredare att analysera de bestämmelser som reglerar hur skolor ska förhålla sig när det gäller att bjuda in politiska partier i skolorna, och överväga om skolan på objektiva grunder ska kunna begränsa det antal politiska partier som skolan tar emot, till exempel till att avse sådana partier som vid tillfället är representerade i riksdagen, och om så bedöms möjligt och lämpligt, lämna nödvändiga författningsförslag. Det ingick inte i uppdraget att föreslå grundlagsändringar.

Det Löfven och Baylan skriver om att skolor ”på strikt objektiva kriterier ska kunna avvisa partier” stämmer mer överens med det lagförslag SOU 2016:4 Politisk information i skolan – ett led i demokratiuppdraget presenterade i januari än att skolor ska kunna neka nazister tillträde till skolan på grund av de åsikter de kan förväntas föra fram.

Utredningen föreslår en ny bestämmelse i skollagen för att reglera vad som gäller när skolor bjuder in politiska partier och hur antalet inbjudna partier kan begränsas utan att begränsningen strider mot objektivitetsprincipen. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska skolor ha möjlighet att begränsa antalet partier de bjuder in till de som är representerade i antingen riksdagen, kommunen eller Europaparlamentet.

Förslaget ger skolor som vill begränsa antalet partier de bjuder in författningsstöd, men det förändrar ingenting i sak. Skolor kan bjuda in partier som finns representerade i riksdagen eller kommunfullmäktige utan att det strider mot objektivitetsprincipen. Detta under förutsättning att andra organisationer inte utesluts från att i en eller annan form delta i verksamheten om de anmäler intresse för det.

”Elever ska alltid, som ett led i utbildningen, ges möjlighet att på lämpligt sätt få ta del av information från politiska partier som inte blivit inbjudna av skolan men som anmält intresse av att delta. Detta gäller alltså oavsett om skolan tillämpat huvudregeln eller bjudit in politiska partier enligt en annan objektiv grund. Denna del av den föreslagna bestämmelsen är en kodifiering av den princip som JO etablerat – nämligen att en skola av praktiska skäl kan begränsa antalet politiska partier som skolan bjuder in under förutsättning att urvalet sker på objektiv grund och inte innebär att övriga organisationer utesluts från att i en eller annan form delta i verksamheten om de anmäler intresse för det.” (SOU 2016:4, s. 16)

”Vi har tappat grundförståelsen för demokratins principer om vi inte längre kan göra skillnad på demokratiska partier och partier som i sin ideologi vill rasera demokratin. Självklart ska skolor kunna bjuda in till debatt och politisk information utan att för den skulle vara tvungen att bjuda in antidemokrater.” skriver Löfven och Baylan.

Löfven och Baylan ville nog främst markera mot nazister i skolan inför valet 2014 för något förslag som skulle möjliggöra för skolor att stänga ute nazister på grund av deras åsikter och inte enbart med hänvisning till att de inte finns representerade i riksdagen eller kommunfullmäktige har inte synts till.

Regeringen har bråttom med att skärpa asylreglerna

Regeringens förslag om att anpassa asylreglerna till EU:s miniminivå för att färre ska söka asyl i Sverige får kritik av remissinstanserna. Antalet som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige måste minska kraftigt. För att åstadkomma detta vill regeringen ersätta den tidigare huvudregeln om permanenta uppehållstillstånd med tillfälliga uppehållstillstånd.

Flyktingar ska vid första prövningstillfället beviljas uppehållstillstånd i tre år och alternativt skyddsbehövande i ett år, enligt regeringens förslag.

Någon statlig utredning har inte tillsatts för att utreda regeringens förslag. Det har varit på remiss helt i enlighet med beredningskravet, men det verkar mest vara en formsak för en regering som inte kan vänta med att försvåra för människor på flykt.

Kritiken från remissinstanserna var väntad. Flera instanser menar regeringens förslag kan strida mot barnkonventionen och EU-rätt och internationella rättigheter. Om tillfälliga uppehållstillstånd försvårar för de som kommer till Sverige att etablera sig här verkar regeringen vara helt ointresserad av.

”Det som händer i Sverige får också konsekvenser i övriga Europa. Den nya asylpolitiken har haft som uttalat syfte att skicka en signal till andra länder att ta större ansvar för flyktingmottagandet. Det har dock visat sig ha snarast omvänd effekt. Sverige har tidigare setts som ett föregångsland. Opinionsbildare runt om i Europa har kunnat peka på hur ett generöst flyktingmottagande fungerat väl. Men sedan Sveriges regering bytte retorik och börjat inskränka flyktingars möjligheter, så har många länder följt vårt exempel. Till exempel Danmark och Tyskland.” DN Debatt.

Samtidigt som människor på flykt dör sneglar andra länder mot Sverige. Skriv under Folkkampanj för asylrätts upprop.

Människor på flykt ska inte hindras att nå Sverige.
Familjer ska kunna återförenas utan att riskera livet.
Därför protesterar vi mot transportöransvar och alla hinder mot familjeåterförening!

Människor som behöver skydd ska vara trygga i Sverige.
Barn ska bemötas med omsorg och framtidstro.
Därför protesterar vi mot tillfälliga uppehållstillstånd och alla åtgärder som inskränker asylrätten och som strider mot barnkonventionen!

Skriv under uppropet här och sprid ordet.

Se till att Bahnhof inte behöver vända sig till EU-domstolen – stoppa datalagringen

EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet tidigare i år. Som ni kanske kommer ihåg implementerade inte Sveriges regering direktivet i tid. Det skulle ha gjorts i slutet av 2007, men det dröjde till och med 2012 innan det röstades igenom av en majoritet i riksdagen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var de enda partierna som röstade nej.

Innan omröstningen fälldes Sverige för fördragsbrott för att inte ha genomfört direktivet i tid. Det kostade Sverige 3 miljoner euro i skadestånd. För det politiska samtalet om övervakning och personlig integritet var fällningen i EU-domstolen i februari 2010 ett dråpslag. Efter domen var det rätt tyst från regeringen om datalagringsdirektivet. Åtminstone innan riksdagsvalet samma år. De som försökte lyfta upp datalagringen på den politiska dagordningen igen bemöttes med tystnad. De enda som kunde tala om direktivet utan att riskera något var de som senare kom att rösta emot det eller hade gjort det om de hade funnits representerade i riksdagen – Piratpariet och Feministiskt Initativ. Samtidigt var samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund emot datalagringsdirektivet.

Efter riksdagsvalet talade partierna om datalagringsdirektivet igen, eller åtminstone om behovet av att genomföra det. Det var mellanvalsperiod och flera år kvar till supervalåret. De partier som var emot direktivet och ville tala om det i anslutning till personlig integritet och frihet på nätet fick veta att Sverige är skyldiga att implentera EU-direktiv och att det bevisligen kostar att inte göra det. Någon ideologisk diskussion var det inte frågan om. Det fanns de som beskrev skadeståndet som billigt i sammanhanget. En del menade att det skulle kosta Sverige mer att genomföra direktivet. I kronor räknat.

Något som däremot inte går att värdera i kronor och ören, och det är också vad diskussionen borde handla om, är personlig integritet och frihet på nätet.

Moderaterna och Socialdemokraterna hade bråttom med att genomföra datalagringsdirektivet. Partierna hänvisade till EU när de inte ville prata ideologi. I våras ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet.

Direktivet är inte förenligt med Europakonventionens artikel 8 om rätten till ett privat- och familjeliv: ”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”.

För de som motsatt sig datalagringen var det något av ett erkännade. Sverige fick dessutom tillbaka skadeståndssumman på 3 miljoner euro. Det ansågs inte rimligt att Sverige hade tvingats betala skadestånd för att inte ha infört ett direktiv som hade underkänts.

Direktivet ogiltigförklarades för att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Var är politikerna som hänvisar till EU, EU-domstolen och Europakonventionen nu? Om det var så viktigt att Sverige implementerade datalagringsdirektivet på grund av EU varför är det då inte viktigt att Sverige upphör med datalagringen på grund av EU-domstolen? Den enda rimliga förklaringen är att Moderaterna och Socialdemokraterna är emot personlig integritet och frihet på nätet på närmast ideologisk grund.

Bahnhof som slutade datalagra i och med att datalagringsdirektivet ogiltigförklarades har anmält Sveriges datalagring till EU-kommissionen. Bahnhof kommer att ”kämpa hela vägen till EU-domstolen” om det behövs. Det borde inte behövas. Sverige kan stoppa datalagringen om inte av ideologiska skäl så åtminstone för att inte riskera att bli tillrättavisat av EU-kommissionen och EU-domstolen.

Kommer ni ihåg hur det gick till när tvångssteriliseringarna av transpersoner stoppades? Det var inte socialministern som förstod det orimliga i att transpersoner var tvungna att underkasta sig sterilisering för byte av juridiskt kön. Det var Kammarrätten som tolkade artikel 8 och 14 Europakonventionen. Tvångssteriliseringarna var inte förenliga med mänskliga rättigheter, enligt domstolen.

Sveriges regering och riksdag kan förhindra att ett liknande scenario upprepas om de vill bli ihågkomna för att ha stått upp för mänskliga rättigheter. Skulle de vara ointresserade av det önskar jag Bahnhof lycka till i EU-domstolen.

Samtyckeskultur med samtyckeslag eller självreglering?

Som en person som har svårt för “signalpolitik” är det intressant att en del av dem som är negativa till någon form av samtyckeslag motiverar det med att en sådan vore just signalpolitik. Signalpolitik är inget otvetydigt begrepp och personer använder det för olika syften. Jag vill i vart fall mena att en samtyckeslag inte hör dit eftersom att den skulle förändra gällande rätt. Signallagar angriper något som redan är förbjudet (vårdslöshet i trafik eller djurplågeri till exempel) och förbjuder det “igen” i en särskild lag (se trafikförordningens förbud mot “användande av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet” och förbudet mot att genomföra sexuella handlingar med djur i djurskyddslagen) för att skicka signaler till allmänheten utan att förändra gällande rätt.

Var och en ska ha rätt till sin kropp. Den rätten omfattar en rätt att samtycka till sex, men för att den ska fylla någon funktion också en rätt att inte ge sitt samtycke och att sluta samtycka. Det senare är något annat än att “ta tillbaka” ett samtycke en givit inledningsvis. Samtycke är antingen något man har eller inte har. Om en person slutar samtycka eller av något skäl inte samtycker till vissa sexuella handlingar måste andra respektera det. Ett samtycke till sex är inte ett samtycke till sexuella handlingar vilka som helst. Att en person inledningsvis hade någon annans samtycke ger inte denne någon rätt till ett “avslut” på sina villkor. Föreställningen att män som grupp har rätt till ett avslut på sina villkor är en produkt av könsmaktsordningen enligt vilken kvinnor är underordnade män, men den har också sin grund i den vanliga uppfattningen att sex måste följa en särskild mall. En mall som ger män som grupp vissa sexuella fördelar på kvinnor som grupps bekostnad. Att man inledningsvis hade en persons samtycke är ingenting man använder emot någon annan om man menar allvar med att människor ska ha rätt till sina kroppar.

Syftet med en samtyckeslag är inte enbart att signalera att det är fel att ha sex med personer som inte har samtyckt till det. Syftet är också att kriminalisera sexuella handlingar med en person som inte har samtyckt. Det är i dag inget brott att ha sex med någon som inte samtyckt. (Om personen är under 15 år räknas det som våldtäkt mot barn oavsett om personen var med på det eller rentutav tog initiativ till det.)

En samtyckeslag berör till skillnad från lagar som är ett utflöde av signalpolitik något som de allra flesta människor har en positiv har en inställning till och allt fler som har ett aktivt sexliv efterfrågar en sådan. En samtyckeslag skiljer på sex med de inblandades samtycke och sex utan någon av de inblandades samtycke medan det som träffas av signalpolitik vanligtvis ses som något negativt i sig. Det går att hävda att sex med samtycke är helt väsensskilt sex utan samtycke och det är rimligen också upplevelsen för den som inte samtycker, men det faktum att man kan sluta samtycka till sex man inledningsvis var med på gör det svårt att helt separera dem, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt.

I någon mening signalerar en lag alltid något, men vad som utmärker signalpolitik är att signalerna är målet. Signalerna är inte ett misstag om de inte får till effekt att personer tycker att det som utmålas som fel också är fel. De är inte ens säkert att de ses som ett misstag om de för med sig negativa konsekvenser. Sådant går alltid att nonchalera om inte annat. Huvudsaken är att det signaleras. Om människor inte uppfattar dem som lagstiftaren vill är det för all del tråkigt, men man avkriminaliserar inte något som kriminaliserats av signalpolitiska skäl utan vidare då det kan uppfattas som en signal i sig. En signal som lagstiftaren inte vill skicka. Det är en anledning till att jag har så svårt för signalpolitik. Svårigheten att bli av med lagstiftning som är en produkt av politiker som ville visa sig handlingskraftiga utan att förändra något med hjälp av signaler.

beatrice ask

Vår justitieminister Beatrice Ask som annars är signalpolitikens tillskyndare är inte beredd att i lag “signalera” att det är fel att ha sex med någon som inte samtycker. Ask tog avstånd från en samtyckeslag när hon medverkade i Agenda med anledning av en demonstration för samtycke som samlade flera tusen deltagare. Moderaterna är som enda riksdagsparti emot en samtyckesreglering. Socialdemokraterna meddelade nyligen att de vill se en “förutsättningslös utredning” av våldtäktslagstiftningen. Frågan har redan utretts som bland annat Miljöpartiet som länge verkat för en samtyckeslag konstaterat. Att Socialdemokraterna öppnar för att utreda möjligheterna att införa oaksamhetsrekvisit för vissa sexualbrott är betydligt mer intressant. Men en förutsättningslös utredning kan komma fram till vad som helst. Det är för tidigt att säga att Socialdemokraterna är för en samtyckeslag, men de vill i vart fall inte göra sällskap med Moderaterna och framstå som ett riksdagsparti som är förutsättningslöst emot.

Personer som efterfrågar en samtyckeslag har förhoppningar om att en sådan ska verka normerande och förändra människors attityder. Att en samtyckeslag ska bidra till att fler försäkrar sig om samtycke innan de har sex med någon till skillnad från i dag då en del utgår från att sex är helt i sin ordning om ingenting annat sägs. Som vi vet betyder “om ingenting annat sägs” inte särskilt mycket då personer som är offer för sexuella övergrepp anses ha sig själva att skylla. Det finns så gott som alltid en förmildrande omständighet.

Om lagar kan förändra attityder är en intressant diskussion. Jag tror att de kan bidra till attitydförändringar om de – som i det här fallet – kompletteras med en diskussion om samtycke och samtyckeskultur. Den diskussionen är nog mer sannolik att påverka människors attityder än en lagtext i sig varför en ikraftträdd samtyckeslag inte får sätta punkt för arbetet med att förändra människors attityder. Attityder är i ständig förändring och attitydförändring kräver en ständigt pågående process.

demo

Det är bekymmersamt att uppskatta attitydförändringar, men de allra flesta verkar vara rörande överens om att det tar tid att förändra människors attityder varför det kan vara tveksamt att döma ut en lag som trädde i kraft för en mandatperiod sedan för att den inte gett resultat. Vilkas attityder det är man vill förändra måste man också ta hänsyn till. De allra flesta verkar vara rörande överens om att det är enklare att påverka unga människors attityder och det är ofta de som är i fokus när man talar om samtycke även om det angår oss alla. Om en samtyckeslag endast förändrar formar ungas attityder till sex som en aktivitet som förutsätter de inblandades samtycke, men inte har någon märkbar påverkan på äldre som växt upp med att samtycke inte är en naturlig del av sex måste den trots allt ses som en framgång. Hur vi ser på sexuella övergrepp och vilka som kan drabbas är inte alls osannolikt färgat av vad som gällde innan 1965, året då våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades, bara för att ta ett exempel. Med det sagt kan man fråga sig när det skulle vara möjligt att uppskatta om en samtyckeslag har förändrat attityder.

Emellanåt framställs det som att alla i själva verket är överens om att samtycke är en förutsättning för sex, utom de som inte försäkrar sig om att samtycke föreligger när de har sex och raljerar över det antar jag, och att en samtyckeslag inte är “rätt väg” att gå. Vilken väg är då rätt? Om man är för en samtyckeskultur men tveksam till en samtyckeslag borde man inte ha någonting emot frågan. Jag tror inte på någon rätt väg, men för alla som gör det borde det vara ganska givet att vi i sådana fall inte har utforskat den ännu.

Samtycke är ingen förutsättning för att sexuella handlingar ska företas i dag, men det hindrar inte att personer som möter unga personer och pratar med dem om sex och samlevnad förmedlar att sex förutsätter samtycke. RFSU och RFSL gör det redan. Vidare finns det inget som hindrar de som är tveksamma till en samtyckeslag att tråka ut sin omgivning med betydelsen av samtycke i sexuella situationer. Jag förutsätter att de ägnar sig åt den sortens självreglering just eftersom att de är tveksamma till en samtyckeslag. Medan vi väntar på att det ska ge resultat våldtas personer.

Rösta bort övervakningsivrarna!

Varför är det så tyst om övervakning och personlig integritet i svensk debatt? Marie Demkers svar på frågan är att de politiska partierna inte vill politisera frågan om avlyssning. En annan bidragande orsak enligt Demker är att det inte finns någon lagstiftning som står på spel att mobilisera medborgare kring som det fanns 2008 när det inte alls var lika tyst och riksdagen röstade igenom FRA-lagen.

Frågan kommer inte att hamna på deras agenda om vi inte mobiliserar oss för som Demker skriver har de flesta partier varit ”delaktiga i den svenska övervakningen på ett eller annat sätt” och det är de väl medvetna om. Kritiska artiklar och texter måste delas och människor måste ut på gator och torg och demonstrera.

Det måste gå att engagera medborgare i ett allmänt motstånd mot avlyssning och övervakning av vanliga medborgare. Jag tänker göra det jag kan och uppmana de jag känner att inte rösta på något parti som är för övervakning av vanliga medborgare eller agerar stödparti åt något sådant. Jag tror att det är det enda som kanske kan få de ansvariga partierna att tänka om. Valresultatet måste få tala sitt tydliga språk. Efter valet kan de får göra sina valresultatsanalyser bäst de vill och komma fram till att de tappade väljare för att de inte tog värdet av den personliga integriteten på allvar.

De ansvariga partierna kommer inte att ta upp den här frågan om väljarna inte kräver det. Väljare är nämligen vad vi är för dem. Riksdagspartierna vill inte prata om FRA och riskera att ge medieutrymme åt partiet som tycker annorlunda i denna fråga. Piratpartiet. Vad de gör är att de går ut i media berättar att de har förtroende för FRA, att de utgår från att myndigheten inte bryter mot lagen. Lagen i sig vill de inte prata om. Och det fungerar. Det fungerade också inför riksdagsvalet 2010 då ett antal partier gick ut med interna riktlinjer om att inte prata om Piratpartiets frågor.

Den personliga integriteten är alldeles för viktig för att enbart agera om något ”talar för” att FRA går utanför sina redan alldeles för vidsträckta befogenheter. Då det inte ligger i de folkvaldas intresse att försäkra sig om att vanliga medborgare inte blir övervakade måste vi som berörs vara tydliga med att det i vart fall ligger i vårt.