Sex med vänner

Kan kvinnor och män vara vänner?

”Jag har hört från flera män att en man inte kan vara vän med en kvinna utan att vara intresserad av att ligga. Naturligtvis gäller det oftast inte mannen som påstår det. Jag kan definitivt vara vän med en man utan att va intresserad av honom på ett sexuellt plan. Men det känns så trist om påståendet stämmer då jag oftast får ut mer av att umgås med män.”

”Det är nästan alltid män som säger sånt och det beror antingen på A: att de själva inte kan slappna av och se kvinnor som riktiga människor eller B: de är avundsjuka på andra män som har kvinnliga vänner eller C: de får inte ligga bara.”

”Självklart går det. Med den logiken så skulle jag då vilja knulla med alla mina vänner oavsett vilket kön de har.”

”Det finns nog ingen sanning som gäller allt och alla människor. Jag har haft massor av manliga vänner, har jag trott. Det har alltid slutat med att de på ett eller annat sätt börjar visa sexuellt intresse. Jag har inte uppskattat det för det har ju då känts som att hela ”vänskapen” hade dolda motiv. Från min sida har det dock aldrig funnits annat än vänskap.”

”Självklart. Jag har två vänner som är män som jag träffar och umgås med, och det finns noll sexuell attraktion. Vi har dessutom varit singlar samtidigt. Sedan har jag förstås haft manliga vänner som ville gå på bio, fika och ses mer när jag var singel, men dem träffar jag inte längre, för jag kände mig snuvad på vänskapen.”

”Min bästis är en man och det har aldrig funnits någon sexuell attraktion mellan oss. Är ganska säker på att han känner likadant.”

Det är personer som gör gällande att vänner är personer man inte vill ha sex med som lagt grunden för föreställningen om ”friend zone”. Zonen inom vilken man inte får ligga. Många har visserligen inte sex med sina vänner, men de har inte sex med sina icke-vänner heller. De är som regel monogama och har bara sex med en person en relation åt gången. Ibland gör de slut med varandra och menar att det beror på att relationen tog en ny skepnad och övergick i en vänskapsrelation, det vill säga en icke-sexuell relation.

Nej, du blir inte snuvad på någon vänskap om någon vill ha sex med dig. Du kanske inte klarar av att ha sociala relationer med personer som vill ha sex med dig, men det finns personer som klarar det. Vidare är det knappast dina vänners fel om de vill ha sex med dig. Man får trots allt inte välja vilka som vill ha sex med en.

Ibland visar det sig med tiden att man vill ha sex med någon och det är sällan frågan om några ”dolda motiv”. Det är inget negativt i sig att vilja ha sex med någon. Det är heller inget man kan rå för även om man nu skulle tycka att det vore något negativt. En annan sak är att man bör avstå från att visa sexuellt intresse för någon om man vet att det inte är besvarat.

Kvinnor och män kan vara vänner, det är bara att se sig omkring. Det finns givetvis personer av olika kön som har vänskapsrelationer utan att något sexuellt intresse finns med i bilden. Och nej, jag tänker inte enbart på homosexuella personer.

Om man föreställer sig att män som vill ha sex med kvinnliga vänner inte ser dem som hela människor kan man fråga sig om män även avhumaniserar kvinnliga partners inom ramen för så kallade kärleksrelationer. Relationens yttre form kan rimligen inte vara avgörande för om sex blir en avhumaniserande praktik.

Ibland finns ett sexuellt intresse utan att man är medveten om det, ibland tror man felaktigt att personer är sexuellt intresserade av en. Nej, jag tänker inte dela upp män i vänner och icke-vänner utifrån om det finns eller funnits något sexuellt intresse.

Relaterat: Men and women can be friends

Skilsmässor och sexuella relationer i storstan

”Vill du rädda ditt äktenskap? Håll dig långt från Stockholm” kan man läsa i Dagens Nyheter. Det ligger mycket i det. Ett annat sätt att rent statistiskt sett rädda sitt äktenskap i Stockholm och kanske övriga Sverige med för den delen är att inte skaffa barn.

Personer i Stockholm skiljer sig antagligen mest av samma skäl som en ickemonogam person kan föredra att bo där. På en mindre ort utgår i alla fall jag från att de flesta har eller vill ha en monogam relation. Inte för att jag överlag utgår från att människor är monogama utan för att jag ser fler skäl att leva monogamt på en mindre ort. Där kan den monogama relationen vara en förutsättning för att över huvud taget kunna ha ett mer regelbundet sexliv som inte bara består av one night stands.

Det är klart att en ickemonogam kan försöka få till en sexuell relation med någon på en mindre ort, men risken att personen förr eller senare vill ha en monogam relation är överhängande. Ens utsikter att ha flera sexuella relationer på en mindre ort begränsas inte bara av utbudet på personer att ha sex med utan också att de som bor där har någorlunda koll på varandra. Det går inte att vara anonym på samma sätt. Skulle en kvinna synas med en man skulle personer utgå från att de var ett par oavsett vad de hade för relation till varandra och bara det skulle försämra framförallt hennes chanser att ha ett utåtriktat sexliv.

Personer har föreställningar om kvinnor och män inte kan vara vänner i storstan också och det är verkligen beklagligt när kvinnor och män inte kan göra saker ihop utan att passera som par. Föreställningarna har dock inte samma genomslag i en större stad där alla som tänker efter förstår att du kommer att synas med olika personer. Du kommer ofrånkomligen att bli sedd med mer än en man som kvinna och du antas inte ha en sexuell relation med alla män du lunchar med. Du kan bli sedd med olika män i Stockholm utan att det pratas om att du har ”träffat någon”.

I Stockholm är du mer av ett oskrivet blad. Personerna du springer på inte nödvändigtvis tidigare skolkamrater, du känner inte deras föräldrar. Du har inte massor av sann eller falsk bakgrundsfakta om personer du träffar om du inte aktivt har sökt upp den. Mötena blir mer förutsättningslösa. Det finns fler träffytor och du träffar fler personer totalt givet att du går utanför dörren. Du finns större möjligheter att träffa personer via Tinder och liknande. Allt detta gör att ”möjligheten eller risken att träffa någon utanför äktenskapet som man attraheras av” blir större som psykologen Anna Bennich Karlstedt uttrycker det. Jag har ibland dragit dåliga skämt om att det är lika bra att flytta ut på landet om man skulle lägra någon som man inte vill att andra ska kunna ha sex med.

På en mindre ort kan det vara svårare att lämna en längre relation utan att ha en annan relation på gång (ibland otrohet). Om du gör det och är monogamt lagd riskerar du att bli ensam. I Stockholm blir du bara en av alla singlar. I Stockholm kan man ”unna sig” en längre singelperiod. Det är roligare att leva singelliv här då det är mer accepterat att vara singel här vilket i sin tur innebär att det finns fler singlar. Alla har inte någonting inplanerat med partner eller kärnfamilj när du vill ses. Du kan träffa personer på tu man hand utan att räkna med att få en partner på köpet.

En annan fördel med att vara singel i Stockholm är att det finns fler singlar som inte har skaffat barn. Dels för att stockholmare tenderar att skaffa barn senare, men också för att storstäder drar till sig fler personer som valt bort barn. Alla singlar i Stockholm är inte frånskilda varannan vecka-föräldrar även om en del av oss har en tendens att falla för sådana. I mitt fall för att jag gång på gång blir attraherad av män som hunnit yngla av sig och separera.

Ibland när personer försöker förmå mig att flytta till någon mindre stad i Sverige brukar jag utan några förhoppningar om ett svar av något värde fråga om mitt sexliv skulle vara realistiskt i den staden. Skulle jag kunna träffa en ny storkukad person varje månad om jag kände för det? Skulle jag kunna träffa äldre personer och synas med dem på stan? Jag är inte intresserad av sexuella relationer som inte också är sociala. Skulle mitt sexliv fungera på en mindre ort där det är tillräckligt svårt att vara seriemonogam, där utsikterna för livslånga monogama relationer torde vara större? Antagligen inte.

Vill du ha sex i storstan bör du välja en stadsdel med en stor andel personer som valt bort att leva monogamt, tillfälligt eller för en längre period. Undvik miljöer där personer bara är ute efter att träffa någon för en monogam relation, personer som ofta kallas singlar. Var social och rör dig bland människor. Sitt inte hemma och förvänta dig att personer kommer att titta förbi när du minst anar det som om du bodde på en mindre ort. Räkna inte med oväntat besök.

Bästisar med försmak på monogami

Redan på förskolan fostras kvinnor in i monogami. Medan unga män umgås i grupp väljer kvinnor väljer ut en bästis som de umgås och delar sin hemligheter med. Om bästisen umgås med någon sviker hon den uttalade eller outtalad överenskommelsen bästisar emellan om att prioritera varandra framför andra.

En del bästisar köper smycken för att manifestera att de hör ihop. Jag vet inte hur många bästissmycken jag hade när jag var yngre. Sådana där brutna hjärtan med texten ”best friend” i form av armband och halsband.

En väns barn hade för ett tag sedan dåligt samvete för att hon hade umgåtts med en annan vän än sin bästis. Bästisen visste inte om detta. Det behöver inte vara uttalat att man inte bör umgås med andra, men det är inbyggt att en relation ska ha en särställning. Man ska ha roligare med bästisen än med andra vänner.

Tids nog inser många unga kvinnor som håller sig med bästisar bästissystemets brister – man blir ensam kvar om bästisen droppar en för en annan bästis – och börjar umgås mer i grupp vilket jämnåriga män gjort hela tiden. Det sammanfaller för en del med att de börjar intressera sig för jämnåriga personer av annat kön. Där bästisskapet tar slut tar de sexuella och romantiska relationerna vid och för många tycks den (!) sexuella och romantiska relationen bli viktigare än vänskapsrelationerna. En ny sorts relation har fått en särställning och man har återigen rätt att känna sig negativt särbehandlad om ens partner spenderar tid med någon annan. Denna gång med hela samhällets stöd i ryggen.

Icke-jämnåriga relationer och avståndstaganden som får passera

Jag har vid ett antal tillfällen befunnit mig i sammanhang där sociala och sexuella relationer mellan icke-jämnåriga personer kommit på tal och någon känt ett behov av att ta avstånd från sådana relationer. Antagligen utan en tanke på de som har erfarenhet av att ha varit den betydligt yngre eller äldre i en relation. Genom sig själv känner man andra, ni vet?

När någon tagit avstånd har det inte varit frågan om att åldersskillnad bara inte är något för dem, varför de nu skulle understryka något sådant, utan om att det inte borde vara något för någon.

Att det fortfarande är gångbart att uttrycka sig negativt om vissa relationer är uppenbart  även om jag vänder mig emot att den icke-jämnåriga relationen skulle utgöra en särskild sorts relation. Att få reagerar när någon tar avstånd från relationer med åldersskillnad förstärker uppfattningen om sådana relationer som avvikande.

Skälen till att vi inte reagerar när personer visar prov på intolerans kan variera. För det första. Att bli överrumplad kan få nästan vem som helst att fumla efter orden. För det andra. Du kanske är på någon årlig släktsammankomst och vill undvika att spä på den redan dåliga stämningen. Du kanske inte vågar stå upp för någon slags relationsfrihet i lunchrummet, på festen med många nya ansikten eller under bokcirkelmötet om du själv riskerar att betraktas som en avvikare.

Det borde inte komma som någon chock om personer som har erfarenhet av icke-normativa relationer inte vill dela med sig av sitt privatliv. De vill också kunna diskutera frågor utifrån annat än egna erfarenheter. De kanske också vill kunna diskutera sakfrågor utan att bli sedda som representanter för ett sätt att leva. Jag tänkte på detta när jag skulle ha ett seminarium om ansvarsfrihetsgrunden samtycke. Vilken grad av våld kan personer samtycka till inom ramen för sex och sport? Inför seminariet skulle vi ha läst några rättsfall om sexuella och sportsliga aktiviteter med våldsinslag. Under läsningen av dem funderade jag på hur vanligt det blivit med hårda tag i sexuella sammanhang, om medvetenheten om detta skulle påverka hur man redogjorde för och kommenterade rättsfallen.

Om det ligger något i att personer inte medvetet försöker skapa dålig stämning i sociala sammanhang skulle det innebära att de flesta av dem som har en aversion mot icke-jämnåriga sociala och sexuella relationer håller den för sig själva. Men de andra då? Om de bara inte tänker sig för får man sluta sig till att de åtminstone inte vill andra illa. Räcker inte det? Borde inte personer tänka sig för? Är det inte bra om de inte gör det alla gånger? Undertryckta tankar är likväl tankar men om de uttrycks kan de stötas och blötas? Har det någon betydelse om personer inte tänker sig för eller bara är allmänt okunniga?

Spelar det någon roll om personen som talar om för mig att kvinnor som inte rakar armhålorna är motbjudande vet att jag inte rakar mina? Oavsett hårstatus har jag fått nog av sexistiska utläggningar om hurdana motbjudande kvinnor är, men det skulle knappast vara en förmildrande omständighet om personen kände till den. Om personen tog något mer ovanligt som exempel då? De allra flesta kvinnor har trots allt håriga kroppar.

Graden av kroppsbehåring har inte förändrats övertid vad jag vet, men synen på samkönade relationer har förändrats. Är det okej att tala illa om män som har sex med män om ingen närvarande kan känna sig träffad? Jag skulle säga att det är otrevligt oberoende av vilka sexuella läggningar och praktiker som finns ”representerade”. Det var det innan år 1979 då man betraktade homosexualitet som en sjukdom, men det vore än mer anmärkningsvärt år 2015. Det finns en ökad medvetenhet i dag.

Även om jag förstår att fördomsfulla och intoleranta attityder är utbredda kan jag bli ganska tagen när personer uttrycker sig fördomsfullt och intolerant. Flera av oss har skäl att fundera på hur vi bättre kan bemöta intoleransen på plats. ”Hur menar du?” är en bra början.

Journalisten Alexandra Pascalidou skriver om rasism och normalisering i senaste numret av den feministiska kulturtidskriften Bang. ”Normaliseringen är som små giftdoser som sakta men säkert smyger sig in i samhällskroppens blodomlopp. Tills vi vant oss. Som dokusåporna med mobbningsmoment och utröstningar som på 90-talet kritiserades för att vara integritetskränkande förnedrings-tv. Numera är det bara tv-recensenten Johan Croneman som förfasar sig medan majoriteten käkar chips och garvar åt förlorarnas tårar.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Ungdomarna som sitter bakom skärmarna är mindre sociala och dricker mindre

Ungdomarna som spenderar mycket tid vid datorn är mindre sociala. Det är en intressant iakttagelse Solveig Hellquist (FP) gör i sin motion (som Widham tipsade mig om) och jag tror att det ligger mycket i det om man menar social i bemärkelsen social utanför nätet. Hellquist redogör för några av riskerna med att spendera för mycket tid bakom skärmen, jag tänker inte gå in på vilka de är utan väljer att fokusera på den bristande sociala kompetensen hon nämner:

”Det intensiva spelandet eller genom att fastna på sociala sajter innebär även en risk för ointresse för andra fritidsintressen och vänner och försämrar förmågan att knyta sociala kontakter.”

Om det ligger någonting i det kan inte jag se varför vi inte borde prata om det. När någon politiker uttalar sig om spelberoende eller datamissbruk svarar många med att det inte alls finns några sådana problem, men jag vet några levande exempel som talar för det motsatta om vi nu ska se till individen. På den kritiken skulle en del svara att det finns problem, men att det inte är spelandet eller surfandet (ursäkta den ålderdomliga klangen) i sig, utan missbrukarpersonligheten, som är boven i dramat.

Eftersom att vuxenvärlden många gånger resonerar att det är viktigare att försöka och misslyckas än att inte försöka alls är det lätt att halka dit och påstå att det inte finns några problem alls för att ducka undan deras försök att stifta lagar som av allt att döma skulle göra mer skada än nytta, vilket jag tycker är synd. Det märks inte minst i alkoholdebatten. Vuxna vill hellre försöka skapa en helt nykter ungdomsgeneration än till exempel prata om vikten av att dricka varannan vatten då en del menar att det är mer moraliskt förkastligt att säga någonting som kan upplevas som en uppmaning (hur det nu går till) att dricka alkohol än att måla upp nollvisioner som vilken normalbegåvad person som helst redan i förväg vet är dömda att misslyckas.

Alkoholdebatten visar också att ungdomarna ska vara sociala på rätt sätt. Studier som visat att ungdomar som spenderar mycket tid bakom skärmen dricker mindre alkohol ”eftersom de är i hemmet där föräldrarna ofta finns med” har fått en del vuxna att svänga gällande datasittandet. Bara vuxna ska få ta del av det sociala glidmedlet, så kallat databeroende är inte optimalt men det är trots allt bättre än att ungdomarna är ute och dricker. Jag tillskriver inte Solveig Hellquist den åsikten, men det skulle inte förvåna mig om den har stort stöd bland föräldrar och politiker. Att vuxenvärlden har problem med ekvationen ungdomar och alkohol är knappast någon nyhet.