Anonymitet väger lätt

Några av er kanske kommer ihåg när personer undertecknade insändare med eget namn och signaturer endast var för vänner av tvål och vatten? Jag minns i alla fall att det var betydligt vanligare att insändare signerades med namn när jag läste Sundsvalls Tidning och Dagbladet som barn. Det här var innan gratistidningen Metro började distribueras i Sundsvall.

Andra kanske minns när personer läste och kommenterade bloggar och kommentarerna visades under blogginläggen till skillnad från i dag då kommentarerna lever sitt eget liv på andra plattformar. Valet stod mellan att uppge namn och använda signatur.

Insändarsidorna kunde trycka på att namn gav en större tyngd än en signatur. För bloggar är det annorlunda. Alla som drivit en blogg och fått en del näthat vet att det viktiga för de som hatar inte nödvändigtvis är att bli publicerade eller tyngden i publiceringen, även om de allt som oftast fått det här med yttrandefrihet och censur om bakfoten. Det handlar snarare om att människor ska få känna på vad hat innebär – ett sätt att försöka tysta dem.

Den som fått näthat i inkorgen vet att hat från anonyma gärningspersoner kan vara nog så besvärande, till och med än mer så beroende på vem du frågar.

”På Twitter har jag lärt känna ännu fler, och många av dem hade inte namn och bild på sig själva i början. Vi började prata, äktheten och allvaret fanns där oavsett. Så som internet brukade fungera.

Nu vet jag som sagt inte längre. Inte för att jag tror att uppvisad identitet skulle motverka näthatet, åtskilliga vanliga småbarnsfäder mord- och våldtäktshotar glatt unga popartister på Facebook öppet och under eget namn. Men för att jag numera alltid har med misstanken att den som väljer att vara anonym inte är på riktigt. Inte tycker saker på riktigt, inte finns på riktigt, inte ser relationen till mig som riktig.” (Isobel Hadley-Kamptz för Kit)

screenshot-from-2016-10-18-22-55-48

”En vanlig invändning är då: ”Argumenten blir väl inte sämre för att avsändaren är anonym?” Och det blir de inte. Men det finns en uppsjö av andra skäl att vilja se ansiktet på sin diskussionspartner.

Den som öppet står för sina åsikter tvingas vara korrekt. Har hen fel kommer straffet direkt och riskerar också att bli långvarigt. Den som är anonym, eller som 34-åringen har flera ansikten, kan skriva vad som helst. Om kritiken blir för stark avslutar hen sitt alias och startar ett nytt.

Som anonym slipper man krav på konsekvens och att ens åsikter är förenliga, man kan lova både gratis godis och bättre tandhälsa.

Visst kan det finnas särskilda skäl att vilja vara hemlig. Men i tider av faktaresistens, trollfabriker och desinformationskrig är öppenheten extra viktig.” (Erik Helmersson i Dagens Nyheter)

Ska jag skriva under med mitt riktiga namn? Det tål att funderas på vare sig man tycker till om dagsaktuella frågor i lokaltidningen eller på sociala medier. För mig var det ingen tvekan om jag skulle använda mitt namn. Det var en trovärdighetsfråga. Jag kände mig inte modig – mod implicerar rädsla – även om en del ville göra gällande att jag var det. Frågan är om det inte är mer relevant att tala om mod i dag med tanke på dagens samtalsklimat. Jag är inte alls säker på att jag hade rekommenderat en ung kvinna att publicera texter under eget namn när döds- och våldtäktshoten kommer som ett brev på posten så fort en kvinnlig feminist och antirasist, gärna ung, uttrycker en åsikt offentligt. Det är bekymmersamt att det som skulle ge mer tyngd riskerar att tynga en.

Detox från sociala medier

Jag tog en digital detox i helgen, skriver Johan Norberg. Jag känner också för en detox från sociala medier. Inte på grund av de ”tomma kalorierna” i mitt flöde eller för att jag har ”de mest intressanta vännerna i världen” utan för att jag blir alldeles matt av personer som hugger på saker som de inte hade behövt hugga på om de bara hade läst innantill, personer som inte kan skilja på frågor och påståenden eller i vart fall låtsas att de inte kan det, så kallat medvetet missförstånd. Då har jag inte ens nämnt män som har ett behov av att förklara saker för en. Jag borde kanske inte vara på sociala medier.

Free the nipple!

Facebook är ett privat företag som får sätta vilka regler det vill. Det är ett återkommande argument när någon kritiserar Facebooks regler. Bortsett från att det inte är sant är det inte bara Facebook som får göra saker. Personer får kritisera Facebooks regler. De som använder sin yttrandefrihet och har synpunkter på dem har knappast det i tron att Facebook inte skulle få utforma sitt eget regelverk.

Free the nipple är en rörelse som ifrågasätter den dubbelmoral som finns kring kroppar med bröst och  kroppar utan bröst. Femen har kritiserat Facebooks dubbelmoral genom att publicera bilder på bröst och täcka bröstvårtorna med Facebook-loggan. På Instagram har personer protesterat mot dubbelmoralen genom att publicera bilder på sina bröst och täcka bröstvårtorna med bilder på ”manliga” bröstvårtor.

Argumentet att Facebook får ha vilka regler de vill förminskar människors engagemang för lika villkor oavsett överkropp. Det handlar inte bara om sociala medietjänsters regelverk. Kritiken får ses som ett verktyg för att ifrågasätta den dubbelmoral som finns i samhället i stort, den som gör skillnad på överkropp och överkropp, bröstvårta och bröstvårta. Genom att kritisera regler – som knappast uppstått ur ett vakuum – kan man lyfta en fråga som är mycket större än vad som får visas på sociala medier.

Sedan länge har synen på offentlig amning diskuterats. Det finns personer som vänder sig mot amning i offentligheten och amningsbilder på sociala medier. Under en lång tid tog Facebook bort bilder på amning. Sedan några månader tillbaka tillåts sådana bilder förutsatt att inte bröstvårtan syns. Det hade inte hänt om inte personer hade använt sin yttrandefrihet och ifrågasatt synen på offentlig amning.

Facebook får ha regler. Personer får kritisera dem. Min förhoppning är att det som skrivs om kritiken och protesterna i sociala och traditionella medier ska få fler att ställa sig bakom lika villkor oavsett överkropp. Om man vill täcka sina bröstvårtor eller inte borde vara upp till var och en. Befria bröstvårtan.

Tänk om ingen skulle sakna ditt twittrande

Sam Sundberg sa hej då till Google, Apple, Facebook och Microsoft av politiska skäl i en uppmärksammade krönika i Svenska Dagbladet för några månader sedan. Några veckor innan det avslutade jag mitt Facebookkonto utan att göra någon sak av det. Sundberg är inte den enda som gått ut i media med att han slutat använda vissa sociala medier. Narcissistiska kändisar har tidigare blivit omskrivna för att de slutat twittra eller blogga. Jag tänkte på dem när en person ringde mig för ett tag sedan och hade märkt av min frånvaro på Facebook. Jag trodde att mina uppdateringar på Facebook utmärkte sig tillräckligt mycket för att personer skulle märka om de en dag slutade dyka upp i deras flöden, men jag hade fel. Min frånvaro märks inte av just. Några personer jag känner har till exempel hälsat att de ska höra av sig till mig på Facebook då vi setts ute. Om jag trodde att min mor var ointresserad av min aktivitet på sidan hade jag fel. Hon märkte samma dag, eller om det var dagen efteråt, att jag inte fanns på Facebook och utgick från att jag hade blivit avstängd. Jag har blivit det tidigare så det hade inte varit helt oväntat. Några har märkt att de inte kommit åt min profil längre och utgått från att de ha blivit blockerade. Någon, oklart vem, skickade ett textmeddelande till min telefon och påståd att jag hade blockerat henom. Antingen har du blivit avstängd från Facebook eller så har du blockerat några av dina Facebookvänner, så måste det rimligen vara. Att någon frivilligt skulle avsluta sitt konto finns inte på kartan.

Jag tänkte på de narcissistiska kändisarna för att de antaligen inte skulle kunna hantera om de försvann från någon social medietjänst och knappt någon märkte det. Om knappt någon saknade dem. Det måste förstås inte vara frågan om kändisar, även vanliga okända personer kan annonsera att de ska sluta twittra eller åtminstone ta en paus. För tänk om ingen märker att man är borta. Det måste vara lite som att inse att bara ens föräldrar och närmaste släktingar har någon aning om när man fyller år. Bättre då att uppge födelsedatum på Facebook, bli gratulerad och intala sig själv att ens Facebookvänner hade kommit ihåg ens födelsedag oavsett. Vill man däremot inte bli uppvaktad har det blivit enkelt och kostnadsfritt att slippa. Om personer förr vänligen men bestämt tackade nej till eventuell uppvakntning på sin födelsedag i lokaltidningen räcker det i dag att låta bli att skylta med sitt födelsedatum på sociala medier.