Nej tack till reklam men gärna skrivuppdrag!

Med jämna mellanrum får jag förfrågningar om att publicera färdigskrivna artiklar i mitt eget namn på den här bloggen. Inte sällan är det artiklar som lämpar sig bättre för bloggar som kretsar kring konsumtion. Så kallad smygreklam.

Enligt marknadsföringslagens bestämmelse om reklamidentifiering ska all marknadsföring utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Därtill ska det också tydligt framgå vem som står bakom marknadsföringen.

Av Internationella Handelskammarens regler för reklam och marknadskommunikation följer också ett krav på reklamidentifiering. Reglerna är till skillnad från marknadsföringslagens inte bindande till sin karaktär, men Reklamombudsmannen, som är en del av näringslivet, och andra organ som förordar självreglering istället för lagstiftning kring kommersiell kommunikation utgår från dem när de bedömer reklam som privatpersoner anmält till dem.

”Marknadskommunikation ska vara lätt att identifiera som sådan, oavsett utformning och medium. Används media som innehåller nyheter eller annat redaktionellt material ska reklamen presenteras så att dess karaktär omedelbart framgår, liksom vem annonsören är. […] Marknadskommunikation får inte dölja eller vilseleda om sitt verkliga, kommersiella syfte. Det innebär att kommunikation som främjar avsättningen av eller tillgången till en produkt inte får ges ut för att vara t.ex. en marknadsundersökning eller en konsumentenkät, användargenererat innehåll, en privatpersons blogg eller en oberoende recension.”

Isabella Löwengrip fälldes nyligen av Reklamombudsmannen. Löwengrip hade reklam på sin blogg som inte uppfyllde kravet på reklamidentifiering. Reklamombudsmannen är ingen domstol, det blir inte frågan om några sanktioner i form av avgifter, skadestånd eller böter.  För Löwengrips del innebär RO:s beslut främst en del publicitet då RO publicerar alla sina beslut på sin hemsida med orden friad eller fälld. Beslut som media skriver om när de bedöms vara av allmänintresse eller kan antas generera klick. Skriverierna om reklamen för dejtingsajten tillika otrohetssajten Victoria Milan är ett bra exempel på det senare. Inte helt oväntat friades den reklamen av RO.

Det ska erkännas att jag inte brukar besvara förfrågningar om ”samarbeten” men jag kan göra ett undantag i dag. Har ni som vill få artiklar publicerade på min blogg möjligen något skrivaruppdrag att erbjuda mig? Jag har inget sommarjobb och kommer med andra ord att ha en del tid i sommar. Sedan 10 år tillbaka har jag publicerat texter i mitt eget namn. Jag skulle inte ha något emot att göra det mot betalning som omväxling. Mitt namn behöver för all del inte nämnas.

Samtyckeskultur med samtyckeslag eller självreglering?

Som en person som har svårt för “signalpolitik” är det intressant att en del av dem som är negativa till någon form av samtyckeslag motiverar det med att en sådan vore just signalpolitik. Signalpolitik är inget otvetydigt begrepp och personer använder det för olika syften. Jag vill i vart fall mena att en samtyckeslag inte hör dit eftersom att den skulle förändra gällande rätt. Signallagar angriper något som redan är förbjudet (vårdslöshet i trafik eller djurplågeri till exempel) och förbjuder det “igen” i en särskild lag (se trafikförordningens förbud mot “användande av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet” och förbudet mot att genomföra sexuella handlingar med djur i djurskyddslagen) för att skicka signaler till allmänheten utan att förändra gällande rätt.

Var och en ska ha rätt till sin kropp. Den rätten omfattar en rätt att samtycka till sex, men för att den ska fylla någon funktion också en rätt att inte ge sitt samtycke och att sluta samtycka. Det senare är något annat än att “ta tillbaka” ett samtycke en givit inledningsvis. Samtycke är antingen något man har eller inte har. Om en person slutar samtycka eller av något skäl inte samtycker till vissa sexuella handlingar måste andra respektera det. Ett samtycke till sex är inte ett samtycke till sexuella handlingar vilka som helst. Att en person inledningsvis hade någon annans samtycke ger inte denne någon rätt till ett “avslut” på sina villkor. Föreställningen att män som grupp har rätt till ett avslut på sina villkor är en produkt av könsmaktsordningen enligt vilken kvinnor är underordnade män, men den har också sin grund i den vanliga uppfattningen att sex måste följa en särskild mall. En mall som ger män som grupp vissa sexuella fördelar på kvinnor som grupps bekostnad. Att man inledningsvis hade en persons samtycke är ingenting man använder emot någon annan om man menar allvar med att människor ska ha rätt till sina kroppar.

Syftet med en samtyckeslag är inte enbart att signalera att det är fel att ha sex med personer som inte har samtyckt till det. Syftet är också att kriminalisera sexuella handlingar med en person som inte har samtyckt. Det är i dag inget brott att ha sex med någon som inte samtyckt. (Om personen är under 15 år räknas det som våldtäkt mot barn oavsett om personen var med på det eller rentutav tog initiativ till det.)

En samtyckeslag berör till skillnad från lagar som är ett utflöde av signalpolitik något som de allra flesta människor har en positiv har en inställning till och allt fler som har ett aktivt sexliv efterfrågar en sådan. En samtyckeslag skiljer på sex med de inblandades samtycke och sex utan någon av de inblandades samtycke medan det som träffas av signalpolitik vanligtvis ses som något negativt i sig. Det går att hävda att sex med samtycke är helt väsensskilt sex utan samtycke och det är rimligen också upplevelsen för den som inte samtycker, men det faktum att man kan sluta samtycka till sex man inledningsvis var med på gör det svårt att helt separera dem, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt.

I någon mening signalerar en lag alltid något, men vad som utmärker signalpolitik är att signalerna är målet. Signalerna är inte ett misstag om de inte får till effekt att personer tycker att det som utmålas som fel också är fel. De är inte ens säkert att de ses som ett misstag om de för med sig negativa konsekvenser. Sådant går alltid att nonchalera om inte annat. Huvudsaken är att det signaleras. Om människor inte uppfattar dem som lagstiftaren vill är det för all del tråkigt, men man avkriminaliserar inte något som kriminaliserats av signalpolitiska skäl utan vidare då det kan uppfattas som en signal i sig. En signal som lagstiftaren inte vill skicka. Det är en anledning till att jag har så svårt för signalpolitik. Svårigheten att bli av med lagstiftning som är en produkt av politiker som ville visa sig handlingskraftiga utan att förändra något med hjälp av signaler.

beatrice ask

Vår justitieminister Beatrice Ask som annars är signalpolitikens tillskyndare är inte beredd att i lag “signalera” att det är fel att ha sex med någon som inte samtycker. Ask tog avstånd från en samtyckeslag när hon medverkade i Agenda med anledning av en demonstration för samtycke som samlade flera tusen deltagare. Moderaterna är som enda riksdagsparti emot en samtyckesreglering. Socialdemokraterna meddelade nyligen att de vill se en “förutsättningslös utredning” av våldtäktslagstiftningen. Frågan har redan utretts som bland annat Miljöpartiet som länge verkat för en samtyckeslag konstaterat. Att Socialdemokraterna öppnar för att utreda möjligheterna att införa oaksamhetsrekvisit för vissa sexualbrott är betydligt mer intressant. Men en förutsättningslös utredning kan komma fram till vad som helst. Det är för tidigt att säga att Socialdemokraterna är för en samtyckeslag, men de vill i vart fall inte göra sällskap med Moderaterna och framstå som ett riksdagsparti som är förutsättningslöst emot.

Personer som efterfrågar en samtyckeslag har förhoppningar om att en sådan ska verka normerande och förändra människors attityder. Att en samtyckeslag ska bidra till att fler försäkrar sig om samtycke innan de har sex med någon till skillnad från i dag då en del utgår från att sex är helt i sin ordning om ingenting annat sägs. Som vi vet betyder “om ingenting annat sägs” inte särskilt mycket då personer som är offer för sexuella övergrepp anses ha sig själva att skylla. Det finns så gott som alltid en förmildrande omständighet.

Om lagar kan förändra attityder är en intressant diskussion. Jag tror att de kan bidra till attitydförändringar om de – som i det här fallet – kompletteras med en diskussion om samtycke och samtyckeskultur. Den diskussionen är nog mer sannolik att påverka människors attityder än en lagtext i sig varför en ikraftträdd samtyckeslag inte får sätta punkt för arbetet med att förändra människors attityder. Attityder är i ständig förändring och attitydförändring kräver en ständigt pågående process.

demo

Det är bekymmersamt att uppskatta attitydförändringar, men de allra flesta verkar vara rörande överens om att det tar tid att förändra människors attityder varför det kan vara tveksamt att döma ut en lag som trädde i kraft för en mandatperiod sedan för att den inte gett resultat. Vilkas attityder det är man vill förändra måste man också ta hänsyn till. De allra flesta verkar vara rörande överens om att det är enklare att påverka unga människors attityder och det är ofta de som är i fokus när man talar om samtycke även om det angår oss alla. Om en samtyckeslag endast förändrar formar ungas attityder till sex som en aktivitet som förutsätter de inblandades samtycke, men inte har någon märkbar påverkan på äldre som växt upp med att samtycke inte är en naturlig del av sex måste den trots allt ses som en framgång. Hur vi ser på sexuella övergrepp och vilka som kan drabbas är inte alls osannolikt färgat av vad som gällde innan 1965, året då våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades, bara för att ta ett exempel. Med det sagt kan man fråga sig när det skulle vara möjligt att uppskatta om en samtyckeslag har förändrat attityder.

Emellanåt framställs det som att alla i själva verket är överens om att samtycke är en förutsättning för sex, utom de som inte försäkrar sig om att samtycke föreligger när de har sex och raljerar över det antar jag, och att en samtyckeslag inte är “rätt väg” att gå. Vilken väg är då rätt? Om man är för en samtyckeskultur men tveksam till en samtyckeslag borde man inte ha någonting emot frågan. Jag tror inte på någon rätt väg, men för alla som gör det borde det vara ganska givet att vi i sådana fall inte har utforskat den ännu.

Samtycke är ingen förutsättning för att sexuella handlingar ska företas i dag, men det hindrar inte att personer som möter unga personer och pratar med dem om sex och samlevnad förmedlar att sex förutsätter samtycke. RFSU och RFSL gör det redan. Vidare finns det inget som hindrar de som är tveksamma till en samtyckeslag att tråka ut sin omgivning med betydelsen av samtycke i sexuella situationer. Jag förutsätter att de ägnar sig åt den sortens självreglering just eftersom att de är tveksamma till en samtyckeslag. Medan vi väntar på att det ska ge resultat våldtas personer.