Kvinnors påstådda offerroll är en älskad fiende

Kvinnor som talar ut om sexuella övergrepp och gråzoner uppmanas att ta av sig offerkoftan. Kvinnor överlag ska inte vara några offer och det upprepas som ett mantra när sexuella övergrepp kommer på tal. Liksom Niklas Hellgren undrar jag vad en offerkofta, som har blivit något av ett modeord bland debattörer, är för något.

Vet jag några kvinnor som identifierar sig med de sexuella övergrepp de blivit utsatta för? Inte vad jag kan komma på. Känner jag några kvinnor som anmält sexuella övergrepp? Jag kommer på en och då räknar jag inte med mig själv. Har jag kommit i kontakt med kvinnor som ältat sexuella övergrepp de varit med om? Jag har knappt kommit i kontakt med några som betraktar sig själva som en produkt av övergrepp även om sexuella övergrepp är en erfarenhet som påverkar personer olika mycket.

Risken är att man gör personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp till offer genom att tjata om offerkoftor. Det är faktiskt bara ni som tjatar om offermentalitet.

Olikheter mellan könen endast värda att försvara när de gynnar män

En kompis sa igår ”jag hatar män” apropå några kommentarer hos Opassande (här och här). En del män är det verkligen svårt att tycka om, män som försvarar våldtäkt till exempel.

Antifeministerna i bloggosfären har den senaste tiden velat göra gällande att de brinner för sann och riktig jämställdhet, medan feministerna brinner för någonting helt annat som inte alls påminner om det. Företrädarna för den sanna och riktiga jämställdheten brukar vara noga med att påpeka hur olika män och kvinnor är varandra och uppmuntra dessa olikheter till skillnad från feministerna. Dessa olikheter ska vi ta hänsyn till vare sig de är biologiska eller socialt konstruerade, men de är biologiska för om de inte vore det skulle förutsättningarna kunna förändras och det skulle kräva att kartan ritades om och att den ”naturliga ojämställdheten” mellan män och kvinnor utmanades.

Antifeministerna påminner oss ständigt om hur olika varandra män och kvinnor är varandra och jag misstänker att flera av de som skrivit hos Opassande är just sådana. För en gångs skull när mycket tyder på att män och kvinnor är olika är det ingen som tjatar om det. Mäns bidrag till våldtäktsdebatten avslöjar att de definierar våldtäkt annorlunda än vad kvinnor gör och flera män drar slutsatsen att kvinnor är för känsliga och överdriver genom att hänvisa till hur de själva hade upplevt samma ”behandling”.

Våldtäktsdebatten visar att vi inte bara kan prata om individer. Det är framförallt män som försvarar våldtäkt och anser att kvinnor borde ha mer omdöme.

Det är tydligt att männen med klart antifeministiska (och/eller allmänt kvinnofientliga) drag inte tycker att vi ska utgå från kvinnor när vi pratar om någonting som fler kvinnor kan relatera till och har erfarenhet av. Så mycket var våra olikheter värda att försvara.

Olikheter mellan könen försvaras inte när de är till kvinnors och/eller kvinnors och och mäns fördel, de försvaras som regel när de är till mäns fördel.