Språkligt lättillgängligt skydd för den sexuella integriteten

Om sexuella övergrepp har med sex att göra eller inte har diskuterats. ”Det är genom vaginan som kvinnan penetreras och befruktas, den blir erotiskt centrum endast genom ett ingrepp från mannen, vilket alltid blir ett slags våldtäkt.” (s. 225) och ”Hur hovsam och ridderlig mannen än är blir det första samlaget ändå alltid en våldtäkt.” (s. 234) skriver Simone de Beauvoir i Det andra könet från 1949. Jag delar inte de Beauvoirs beskrivning av vaginala samlag, men det är tråkigt när den ena förenklingen bemöts med den andra; våldtäkt har inget med sex att göra.

”Under de senaste kanske tio åren har själva sexet petats ut ur våldtäktsförståelsen. Vi har fått lära oss att våldtäkt handlar om makt och våld. Som för att rädda sexualiteten har våldtäkten kopplats loss från mäns lust. Men visst handlar det också om män som väljer att knulla på sina villkor. Med hjälp av patriarkatets makt åt den enskilde.” skriver Malin Ullgren under rubriken ”Våldtäkt är också sex”.

Jag känner igen mig i Ullgrens beskrivning av hur man pratat om våldtäkt, men kanske ser vi en förändring. När 2014 års sexualbrottskommitté presenterade sin utredning blev det knappt någon diskussion om att den föreslår att  brottsbeteckningen våldtäkt ersätts med sexuellt övergrepp.

För att tydliggöra att sexualbrottens skyddsintresse framför allt är den sexuella integriteten föreslår vi att kapitelrubriken ändras till Om brott mot den sexuella integriteten m.m.”

Sexualbrottskommitténs förslag har i sin helhet tagits emot väl. Flera av de förändringar som kommittén förslår är sådana som efterfrågats av olika intresseorganisationer, bland annat sådana som arbetar mot sexuellt våld. En annan anledning till att vi besparats en diskussion om våldtäkt torde vara kommitténs övertygande motivering.

”När vi nu föreslår en sexualbrottslagstiftning som inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar finns det anledning att överväga om inte vissa brottsbeteckningar – i första hand våldtäkt och sexuellt tvång – samtidigt bör ändras.”

”Betydelsen av att ändra brottets beteckning ska inte underskattas. Från rent språkliga utgångspunkter kan det ifrågasättas om rubriceringen våldtäkt inte borde ha ändrats redan när utnyttjandefallen lades till i bestämmelsen i och med 2005 års reform. Redan då upphörde i praktiken kravet på våld eller hot från gärningsmannens sida. När vi nu överväger en övergång till en lagstiftning som drar gränsen mellan straffri och straffbar gärning vid om deltagandet har varit frivilligt eller inte är skälen för att ändra brottsbeteckningen ännu starkare. En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld. Om avsikten med förändringen dessutom är att ge uttryck för ett tydligt normativt budskap finns det ännu större anledning att överväga en ny rubricering för de allvarligaste sexualbrotten.” (s. 188, SOU 2016:60)

Sexualbrotten regleras i brottsbalkens sjätte kapitel.

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Utan att veta om de är ute efter en moralisk eller juridisk diskussion om våldtäkt finns det fortfarande de som menar att en våldtäkt kräver ett visst mått av våld. Rent juridiskt finns det inget stöd för det. Av våldtäktsbestämmelsens andra stycke framgår att våldtäkt inte heller kräver något som överensstämmer med den ”vardagliga” förståelsen av vad våld:

”Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Den som menar att våldtäkt inte har med sex att göra får problem när inledningsvis önskat och ömsesidigt sex upphör att vara det. Vem som helst borde förstå att frivilligt sex som övergår i sexuella handlingar någon inblandad inte vill delta i byter karaktär. Genom att påstå att sex inte har någonting med sexuella övergrepp att göra behöver den som inleder frivilligt sex med någon aldrig ens fundera över det fortsatta innehållet, om det är inom ramen för samtycket eller inte. För att undvika att personer fastnar för att sex som inleds frivilligt aldrig kan övergå i sexuella övergrepp är det bättre att betrakta sex som ett händelseförlopp där sex blir vad vi tillsammans, eller personer var för sig, gör det till och att vara tydlig med att samtycke till sex inte betyder att man samtyckt till något ”paket” av sexuella handlingar. Också utifrån ett brottsofferperspektiv kan brottsbeteckningen sexuella övergrepp vara att föredra då den till skillnad från våldtäkt inte är laddad med någon särskild innebörd på samma sätt. För personer som utsatts för något som inte överensstämmer med föreställningarna om ”en riktig våldtäkt” – kanske tog de initiativ till sexet som sedan fick en annan karaktär – är det inte ens säkert att de förstår att de utsatts för något brottsligt.

Den vardagliga förståelsen av våld är restriktiv beroende på vilka kommentarsfält man läser. En del erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter och sex med deras döttrar som våldtäkt. Detta trots att lagstiftningen har ändrats och att våldtäkt numer omfattar även samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är antagligen för tidigt att säga något om det utvidgade våldtäktsbegreppet från 2013, som även omfattar passiva offer, har bidragit till någon djupare förståelse av vad våld, och i förlängningen våldtäkt, kan vara.

En del menar att våldtäktsbegreppet är bra för att det är negativt laddat. Jag menar att om vi inte kan förmedla att sexuella övergrepp är allvarliga utan att använda ordet våldtäkt har vi problem. Våldtäktsbegreppet verkar inte ha bidragit till att personer ser allvarligare på brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. På en rak fråga är personer emot våldtäkt, men om man beskriver sådant som utgör en våldtäkt i juridisk mening utan att använda ordet våldtäkt är det inte säkert att personer ser några problem med det.

Sexualbrottskommittén skriver vidare:

”Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. I verkligheten utgör den typen av våldtäkt en mycket liten andel av alla våldtäkter som sker varje år.”

Oavsett om sexualbrottslagstiftningens inledande rubricering kommer att spegla att den ”inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar” eller inte hädanefter kommer jag fortsätta skriva om sexuella övergrepp, vilket borde vara tillräckligt för att markera allvaret. Men så tillhör en del av oss den minoritet som ser allvarligt på kränkningar också.

Fler män borde stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande

Har du någon gång dragit ett skämt som ingen skrattade åt för att sedan höra en man i sällskapet dra ner skrattsalvor med samma skämt inför samma personer? Det har jag gjort några gånger. Vi lever i ett patriarkat och då värderas vad män är, gör och säger högre än vad kvinnor är, gör och säger. Det kan man ha synpunkter på och det har många kvinnor haft, men män har bättre utsikter att påverka andra män än vad kvinnor har. Inte alla män utan män generellt för den som inte kan läsa innantill. Det finns inget osynligt ”alla” framför ”män”.

Om män är mer benägna att lyssna på andra män kan man argumentera för att män borde ta ett större ansvar för att fördöma sexuella övergrepp då de framförallt begås av män. Att den underordnade inte vill vara underordnad säger sig självt. Vi vet redan att kvinnor inte vill bli våldtagna. Vet vi att män som grupp fördömer sexuella övergrepp?

screenshot-from-2016-10-14-19-26-38(Gärningspersoners kön och ålder vid misshandel, hot, rån och sexualbrott – en beskrivning utifrån misstankestatistiken och Nationella trygghetsundersökningen, Brottsförebyggande rådet, 2014.)

När våldtäkt är på tapeten det alltid någon som fäller kommentaren ”alla män är inte våldtäktsmän”. ”En fullständigt överflödig kommentar” [..] Som jag tror grundar sig i skuld. Annars skulle den inte komma. För även om vi inte är våldtäktsmän så är vi en del av vägen dit. Att gå över kvinnors gränser. Som ett exempel, att tjata sig till sex.” skriver Musse Hasselvall i en debattartikel om hur söner uppfostras till att göra lite vad de vill, medan vad döttrar vill eller känner inte spelar någon större roll. (Metro)

Män måste bli bättre på att ifrågasätta sexuella övergrepp och prata mer om att respektera även kvinnors kroppsliga och sexuella integritet om vi ska se någon förändring.

Istället för att bli arg på de som skriver om sexuella övergrepp och reagera med ”inte alla män” kan män prova att bli arga på personer som inte respekterar andras kroppsliga och sexuella integritet någon gång. Allt handlar inte om dig! Ta avstånd från det sexistiska ”omklädningsrumssnacket” och stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande. Det kan få någon i omklädningsrummet att respektera ett nej nästa gång.

b90zflxicaamcex

Knappast enkelt att kritisera föräldrar och prata om sexuella komplikationer

Var är alla besvikna män som blivit omskurna mot sin vilja som barn? Frågan har ställts med anledning av omskärelse på barn inte sällan debatteras mellan omskurna vuxna som försvarar ingreppet och vuxna med förhud som förkastar det när det utförs på personer som inte givit sitt samtycke.

Vid omskärelse avlägsnar man något, förhuden. Omskärelse är ett irreversibelt ingrepp. Omskurna män som är besvikna på sina föräldrar för att de lät någon omskära dem som barn får inte sin förhud tillbaka för att de ger sin syn på saken i offentliga sammanhang.

Man ska självklart värna minoriteters rättigheter, i detta fall de försvarslösa barnen som är utelämnade åt majoriteten, nära och kära, och dess synpunkter på hur deras könsorgan ska se ut.

Det är ovärderligt att en del av de omskurna män som känner sig förbisedda av sina föräldrar vågar prata om det. Att det finns de som kan berätta om vilka negativa konsekvenser ingreppet skänkt deras sexliv. Förhoppningsvis kan dessa mäns berättelser bidra till att färre män behöver gå deras öde till mötes. Det kan samtidigt vara på sin plats att konstatera att det inte brukar vara helt okomplicerat att öppet visa sitt missnöje mot familjens eller släktingars illgärningar. Det kan leda till sociala sanktioner. En fråga man lär få brottas med är om det är värt att riskera ett uppbrott med sina blodsband. Personer som de flesta föreställer sig att de kommer att ha kontakt med livet ut. Vad är förresten det ideala bemötande om man berättar hur besviken man är på dem för att de lät omskära en som barn? Att de uppriktigt ångrar sig och ber så mycket om ursäkt?

Till leda har jag hört att unga personer är i beroendeställning till äldre. Det är klart att de är det i vissa sammanhang och i de fallen tycker jag givetvis att man ska påtala det, men mest stör den diskussionen mig för att man undviker beroendeställningen på steroider. Den där som få ifrågasätter eller ser några som helst problem med, nämligen barn och ungas beroendeställning till sina föräldrar. Inom familjen kan man utnyttja idén om familjeskap som garanti för livslång relation. Föräldrar kan köra över sina barn i tron att de kommer att ha överseende med på grund av släktskapet. Det vore förstås önskvärt att man betedde sig särskilt anständigt mot de som man förväntar sig ska finnas där genom livet, men hur skulle det se ut om man inte kunde ta varandra för givna?!

Förutom svårigheten att ta avstånd från något ens föräldrar är ansvariga för – och därigenom indirekt eller direkt ”hänga ut dem” – finns det andra saker som är svåra att prata om. I värsta fall dör man av prostatacancer som kan ge sexuella komplikationer. Det är en realitet för många äldre män. Jag fick en gång frågan om varför jag trodde att det var så pass tyst om prostatacancer med tanke på att det är den cancerform som ”skördar flesta offer i Sverige”. Cancer i allmänhet är inget trevligt samtalsämne, det bidrar givetvis. Prostatacancer är också förknippat med sex och sexuella komplikationer. Tycker ni att vi pratar mycket sex i det offentliga rummet generellt? Vad gör du för att avdramatisera och öppna upp för samtal om viktiga sexrelaterade ämnen i offentliga sammanhang?

Prostatacancerdrabbade har vittnat om att det är genant att prata om sin ”kukcancer” (om jag tillåts uttrycka mig vulgärt och samtidigt förhoppningsvis ro i land en poäng). Det har jag all förståelse för och jag skulle vilja koppla det till oönskade konsekvenser av omskärelse utan att förminska prostatacancerns allvar. Om sexuella komplikationer i anslutning till nämnda cancerform är svåra att prata om hur svårt torde det då inte vara att prata om komplikationer som beror på ett ingrepp som man i regel inte dör av och som ens föräldrar har varit ivriga om att ska äga rum?

Ytterligare en svårighet är att personer med förhud och personer som varit utan det sedan barnsben inte kan relatera till varandra. En man utan förhud kan dras med komplikationer utan att veta om det eftersom att han inte har någonting att jämföra med. Det skulle heller inte förvåna mig om män som lever i omskurna miljöer under hela sin livstid fått höra att det inte finns någonting negativt att vara omskuren, utan tvärtom att omskurna kukar är aningen bättre och mer tilltalande rent estetiskt än kukar med förhud.

När mitt underliv har varit som mest kantat av underlivssvamp och jag varit som mest deprimerad har jag halvt på skämt halvt på allvar undrat om biologin såg någon fördel med att ge kvinnor bräckligare könsorgan. Skulle det vara så kan jag åtminstone trösta mig med att det var biologins fel och inte mina föräldrar som injicerade mitt underliv med resistenta svampar som barn.

Men allvarligt! Vad gör ni som försvarar omskärelse på barn och undrar var alla omskurna obekväma män är för att dessa män ska ta bladet från munnen? Inbjuder ni till sådana samtal? Får de vara med i fortsättningen om de uttryckt sitt ogillande? Skulle ni omvärdera er inställning till att ingreppet utförs på barn om om män med negativa erfarenheter av det (eller ”bara” en negativ inställningen till att det utförs på barn) blommade upp som svampar i morgon? Var finns arenorna för dessa män och vad ska ni använda den informationen till? Ska ni tala om för dem att det kan vara en svår erfarenhet att hantera, men att deras föräldrar trots allt ville väl?