Inte alla sexualvaneundersökningar hotar privatlivet

I en debattartikel presenterade Gabriel Wikström regeringens beslut att uppdra åt Folkhälsomyndigheten att göra den första befolkningsstudien om människors förhållningssätt till sexualitet på 20 år.

”[Sexualpolitiken] måste också handla om det hälsofrämjande; om det som är lustfyllt med sex. För att kunna forma en sådan politik måste vi få bättre kunskap om hur det faktiskt ser ut på det här området. Det är 20 år sedan den senaste befolkningsstudien om människors förhållningssätt till sin sexualitet genomfördes. Det vi har att förlita oss på därefter är studier genomförda av kvällstidningar. Det är orimligt. Dessa mindre studier pekar dessutom på att den genomsnittliga sexuella aktiviteten i Sverige minskat. Det är viktigt att utröna om så är fallet, och vad det i så fall beror på. Om det skulle vara så att de samhälleliga förutsättningarna för ett gott sexliv – exempelvis genom stress eller andra ohälsofaktorer – har försämrats så är det också ett politiskt problem.”

Wikström har fått en del berättigad kritik som folkhälsominister, men kritiken mot sexualvaneundersökningen är bara obegriplig. Jag kan inte låta bli att undra om den handlar mer om personen Wikström eller sossarna än om studien. Jag har heller inget till övers för sossarna, men jag ser att sexualiteten är en hälsofråga som förtjänar att tas på allvar.

När Ilija Batljan och Carin Jämtin hade en debattartikel om livspusslet och svårigheten att få det ihop i Svenska Dagbladet skrev de bland annat ”Men när ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? När ska vi hinna leva livet, så som det ser ut i våra drömmar?”. Svenska Dagbladet satte rubriken ”När ska vi stockholmare få tid att älska och skratta?” och de i grunden viktiga frågorna tramsades bort.

”Det är väldigt privata frågeställningar. Politiken måste ha gränser. Allt är inte politik. Hur ofta folk har sex har inte vi politiker med att göra”. Så uttryckte sig en kristdemokraten Amanda Agestav.  Sex är och ska vara en privatsak, skriver Expressen ledare och driver med tänkbara insatser.

Vad är problemet med undersökningar om sexualvanor? Folkhälsomyndighetens undersökningar intresserar sig inte sällan för privatlivet. Som miljöpartisten Magda Rasmusson skrivit på Twitter: ”Ja, det är kul att håna Wikström men vi kartlägger exakt allt, varför undanta sexvanor?”

Inte alla sexualvaneundersökningar. Folkhälsomyndigheten har vid flera tillfällen undersökt ungas förhållande till sexualitet och sexualvanor, men jag har inte sett några som gjort sig lustiga över detta eller kritiserat det offentliga för att lägga sig i ungas privatliv. Har unga mellan 15-29 år ingen rätt till ett privatliv?

Det är uppenbarligen okontroversiellt att göra studier om ungas sexuella hälsa och sexualvanor. Möjligen har några sexualpolitiskt engagerade haft synpunkter utformningen, men det har aldrig varit frågan om att studierna över huvud taget inte borde ha ägt rum. Där har ni något att bita i när ni flabbat färdigt.

Sälj grej med höhande

Visst kan man som Tomas Högström ifrågasätta statliga utredningar som framstår som beställningsjobb. Moderaten ger i en debattartikel i Svenska Dagbladet exempel på några sådana utredningar som regeringen tillsatt det senaste året.

Mest aktuell är ”utredningen” om kommande storregioner. [Utredningen] har inte varit förutsättningslös och saknar analys och konsekvensbeskrivningar. Det är ett tydligt beställningsjobb från regeringen.

Högström själv är emot att Västmanland ska bilda en ”monsterregion” tillsammans med Dalarnas, Gävleborgs, Södermanlands, Uppsalas och Örebro län. Ett annat exempel är att regeringen gett  socialdemokraten Ilmar Reepalu i uppdrag att utreda frågan om vinster i välfärden. ”Det är tydligt att Reepalu handplockades av regeringen för att man ville ha en utredning som är kritisk mot alla former av valfrihet och vinster i välfärden.” Även apoteksutredningen som ska se över alliansregeringens apoteksreform beskrivs som ett beställningsjobb.

Bland alla ensidiga och politiskt laddade utredningar passar Högström på att nämna den första sexualvaneundersökningen på 20 år. ”Nyligen valde han [sjukvårdsminister Gabriel Wikström] i stället att prioritera att utreda svenska folkets sexvanor”. Varför detta över huvud taget nämns i sammanhanget kan man fråga sig då det inte rör sig om en utredning som fått kritik för att den enbart lär bekräfta beställarens världsbild vad den nu är. Utredningen har snarare fått kritik för att den över huvud taget äger rum. Högström antyder att Wikström borde prioritera annorlunda: ”Samtidigt kommer rapporter om att svenska sjukhus är de minst produktiva i Norden, men det är inget som tycks bekymra Wikström.”. Vi kan faktiskt inte utreda sexvanor medan svenska sjukhus är eftersatta.

Om man vågar sig på en gissning: Gärna statliga utredningar om de är förutsättningslösa och inte handlar om något så – i Tomas Högströms tycke – banalt som svenska folkets sexvanor. Eventuellt hade utredningarna passerat som förutsättningslösa om de hade undersökt problemen med monsterregioner.