Serverade sanningar om förnedrande sex

BDSM har blivit allt mer accepterat. Det kan vara positivt även för oss som inte har någon dragning till det. Den ökade acceptansen skulle kunna bidra till en ökad förståelse för att människor går igång på olika saker, men den har framförallt bidragit till att det mer sällan förmedlas vilka sexuella praktiker som är förnedrande ”uppifrån”.

I dag kan fler människor utforska sin sexualitet utan att någon på förhand talat om för dem vilka sexuella praktiker som är förnedrande. Underförstått praktiker de bör undvika trots att det finns personer som går igång på förnedring. Det har bidragit till att fler kan prova på sex som tidigare varit uteslutet på grund av dess låga status. Att fler kan prova sig fram utan att skämmas över sig själva och sin sexualitet. De kan göra det utan att det blir en del av deras sexualitet, utan att oroa sig för att det skulle ”märka” dem på något sätt.

Tänk att få växa upp utan att någon på förhand talat om för en vilka sexuella praktiker som är förnedrande. Genom att bortse från det enda rimliga, att sammanhanget avgör en handlings eller praktiks karaktär, riskerar man att missa förnedrande inslag som personer inte har samtyckt till. Det finns företeelser som allt som oftast är ägnade att förnedra någon, men det går inte att uttala sig så svartvitt om sexuella praktiker. En kvinna ska ha sagt att hon tyckte om att ge personer med små kukar oralsex för att det ”var så härligt förnedrande”. De allra flesta förknippar nog inte det förnedring, men vad som anses förnedrande kan förändras övertid.

Att det skulle vara förnedrande för fittpersoner att ge kukpersoner oralsex är ett påstående jag knappt hör längre. Antagligen sas det av personer som själva inte såg någon vits med att ge oralsex. Den enda motivering jag hört är att det inte ger den givande personen något eftersom att det inte ger henom något rent fysiskt. För det första kan man invända att om någon blir upphetsad av att ge oralsex ger det henom något rent fysiskt. Kroppar reagerar fysiskt vid upphetsning. För det andra kan man invända att det är ett märkligt sätt att avgöra vad som ”ger något” på.

Ger det mig något att ge bort julklappar? Ger det mig något enbart om jag samtidigt också får julklappar? Precis som med julklappar finns det personer som får ut mer av bidra till andras välbefinnande än sitt eget. Det finns personer för vilka det mer eller mindre är en förutsättning för det egna. För att någon ska ”få” kan det dessutom vara rimligt att det är ett givande och ett tagande. I inga andra sociala sammanhang premieras personer som sätter sig själva i det främsta rummet. Varför de skulle premieras i sexuella sammanhang har jag svårt att se.

Det är klart att det fortfarande finns sexuella hierarkier och uppfattningar om vilka sorters praktiker som är förnedrande eller i vart fall mer förnedrande än andra, men jag upplever att färre ger uttryck för åtminstone en del av dem. Tidigare när personer uttryckt att något varit förnedrande har det många gånger varit svårt att skilja på om personen menat att det är förnedrande punkt eller om hen personligen skulle uppfatta det som förnedrande.

Att framställa något som förnedrande kan också ge uttryck för någons preferenser utan att personen är medveten om det och utan att det är meningen. Att personer indirekt pratar om sina erfarenheter när de pratar om sex är något som genomgående präglar samtal om sex. När vi talar om sex måste vi utgå från något och vi är närmast oss själva, men eftersom att sex är laddat vill vi gärna inte låtsas om att anledningen till att vi talar om en viss norm är för att vi upptäckt den i våra egna sovrum och därefter gjort mer eller mindre seriösa efterforskningar och sett hur den också påverkar andras sexliv. Andra tar en genväg och utgår enbart från sig själva när de skriver om sex och relationer utan att låtsas om det.

Att personer inte klarar av att vara neutrala när de talar om sex utan att deras erfarenheter och dragningar skiner igenom är egentligen inte märkligare än att det finns statsvetare som inte klarar av att vara politiskt neutrala. De kan förstås vara mer eller mindre bra på att framstå som det. Detta gäller även personer som uttalar sig om sex i media. Skillnaden mellan statsvetare och personer som pratar om sex i media är att det finns statsvetare som istället för att förställa sig att de är neutrala väljer att vara öppna med sin ideologiska eller partipolitiska hemvist. Det finns mig veterligen inga BDSM-märkta sexrådgivare. Om de är öppna med något är det sin sexuella läggning.

BDSM framställs fortfarande som något utöver det vanliga. Kanske för att det också är det, men skribenter som är på någon nivå vill inte stöta sig med BDSM-världen så som de skulle kunna offra tonåringars sexliv för klickens skull. Det går inte längre att oemotsagd uttala sig om att BDSM-praktiker är förnedrande i sig. En anledning är förstås att allt fler BDSM-utövare talar i egen sak. Det är enklare att komma undan med att framställa ”tonårssex” som något negativt. Unga kommer ändå aldrig till tals och det finns ingen uppslutning bakom unga som vill knulla.

BDSM betraktas inte längre som en sjukdom efter ett framgångsrikt påverkansarbete av bland annat RFSU Stockholms sexualpolitiska BDSM- och fetischismgrupp. Den som uttrycker sig negativt om BDSM offentligt kan räkna med mothugg från utövare och organisationer som RFSU och RFSL. Den ökade acceptansen för BDSM har lett till att färre generaliserar om vad som är förnedrande sexuella praktiker. När sex framställts som förnedrande har det i huvudsak handlat om sexuella praktiker som är förnedrande för kvinnor som har sex med män. Det har sällan handlat om kvinnor som förnedrar kvinnor eller kvinnor som förnedrar män trots att det är fullt möjligt. Det skiljer sig från onani som tidigare framställdes som förnedrande i största allmänhet.

Vad gäller unga, framförallt unga kvinnor, finns det fortfarande ett utrymme för att framställa vissa sexuella praktiker som olämpliga. Det talas inte så mycket om förnedring dock. Skulle man döma ut praktiker som förnedrande riskerar man att framställa även sådana som äldre kvinnor kan tänkas ägna sig åt som förnedrande. Bättre då distansera sig från de unga och hävda att sex är olämpligt i unga år oavsett om det innehåller förnedrande inslag eller inte.

När sex i unga år framställs som negativt utgår man från heterosexuellt sex. Samlag. Unga kvinnor riskerar att bli gravida. Det finns också ett motstånd mot att unga har samlag och då är det vaginala eller anala samlag mellan kvinnor och män man tänker på. När sexdebutsåldern är på tapeten handlar det som regel om vid vilken ålder vuxna tidigast tycket att de är lämpligt att kvinnor har vaginala samlag med män. Det handlar sällan om män som har sex med män, inte ens när man talar om könssjukdomar. Kvinnor som har sex med kvinnor talas det heller knappt om och det har dels att göra med heteronormen, men också allt fokus på hormonella preventivmedel och kondom.

När ungas sex problematiseras är det i praktiken heterosexuellt sex som problematiseras, men det innebär inte att icke heterosexuellt sex lyfts fram som ett oproblematiskt alternativ. Det bara finns inte när föräldrar talar om sina barns framtida sexliv. Ni vet det som får en del obehagliga fäder att tala om att ”ladda bössan”. Det enda undantag jag kan komma på är när man om behovet av samtycke. Det är en fråga som angår alla inklusive de som inte har sex. Oavsett om de kan bli gravida eller inte, oavsett om den sorts sex de har kräver skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar eller inte.

Om sex mellan kvinnor och män kan vara förnedrande, vilket det självfallet kan, måste rimligen sex mellan samkönade också kunna vara det. Vad som är förnedrande är subjektivt. Personligen skulle jag tycka att det vore mer förnedrande att bli ejakulerad i underlivet än i munnen. Jag inser att de flesta nog inte skulle hålla med mig. Dels vill vi ogärna se barnalstring som en akt av förnedring, även om de flesta som ejakulerar i andras underliv gör det utan en tanke på barn, dels är det så vanligt förekommande att det i sådana fall skulle betyda att en majoritet ägnade sig åt förnedringssex. Förnedringen ska helst ske någon annanstans.

En del vuxna har fortfarande svårt att acceptera att unga har sex. Hångel räcker innan 15-årsdagen. Ja, det finns på fullaste allvar vuxna som menar att den som är ung och kåt bör lägga band på sig själv om inte för sina föräldrars skull så åtminstone för lagstiftarens. En del skulle till och med mena att det snarare är så att vuxna hade en större acceptans för ungas utlevda sexualitet tidigare. Att vuxenvärlden har blivit allt mer reaktionär i sin syn på ungas sexualitet.
Även om det inte är lika rumsrent att utmåla vissa sexuella praktiker som förnedrande i sig längre kan man alltid göra gällande att unga inte vet vad de vill, vilket är ett märkligt krav att ställa på personer med mindre sexuell erfarenhet som fortfarande håller på att utforska det. Det är också märkligt då de inte torde bli mer på det klara med vad de vill om de får en ”tillåten” sexualitet serverad uppifrån. Problemet är inte att unga har sex utan att veta hur de vill ha det utan att de över huvud taget vill ha sex.

BDSM är inte för mig, men jag inser att en ökad acceptans för det kan ge positiva efterverkningar även för oss som föredrar ”snällt” sex. Det återstår att se om det också kan vara positivt för unga som vill ha sex. Den som inte nöjer sig med hångel innan 15-årsdagen har ingen sjukdom.

Filmvetaren Charlotte Wiberg har förresten skrivit om hur BDSM skildras i kriminalserierna i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar. Artikeln finns inte på nätet, men om du blir medlem i RFSU får du tidskriften hem i brevlådan.

Den enda abortgrunden värd namnet

Abortmotståndet i Europa ökar om vi ska tro den senaste tidens rapportering om föreslagna begränsningar av aborträtten. Samtidigt pågår i detta land en diskussion om hur vi ska tolka samvetsfriheten enligt Europakonventionen. Sverigedemokraterna vill som enda riksdagsparti begränsa den fria aborträtten till att enbart gälla fram till vecka 12. Att 95 procent av alla aborter utförs innan dess verkar partiet inte ha tagit intryck av.

Det som händer runtom i Europa är en påminnelse om att aborträtten är ett resultat av feministisk kamp och att den hela tiden måste försvaras. Försvaret kan ta sig olika uttryck. Mer framgångsrikt försvar förhindrar föreslagna inskränkningar av aborträtten och förmår länder att anta en lagstiftning som utökar den.

Häromdagen nämnde jag att det har blivit mindre populärt att försvara saker på ett rent principiellt plan. Yttrandefriheten för att bara ta ett exempel. Jag skulle säga att abort är något av det vi fortfarande är mest benägna att försvara rent principiellt, men jag ser allt fler som särskilt försvarar vissa kvinnors rätt till abort. Inte helt osannolikt som en reaktion på de europeiska förslagen om att begränsa aborträtten annat än i särskilda fall.

Kvinnor som blivit gravida till följd av sexuella övergrepp har lyfts fram som särskilt skyddsvärda trots att de allra flesta mig veterligen blir gravida inom ramen för frivilligt sex. Jag förstår att de som försvarar sexualbrottsoffers rätt till abort vill väl, men det finns inget skäl att göra sig beroende av särskilda omständigheter när man försvarar aborträtten om man menar allvar med att den borde gälla alla kvinnor.

Under vilka omständigheter en man har ejakulerat i någons underliv ska inte vara avgörande för om den gravida har tillgång till abort eller inte. Feminister har ingen anledning att gå in på sådana detaljer när de försvarar aborträtten. Oavsett om befruktningen skedde inom ramen för ett sexuellt övergrepp eller i övrigt samtyckande sex ska det inte ha någon betydelse för kvinnans rätt till abort.

Vill man få kvinnor att ljuga om att de blivit våldtagna är ett säkert sätt att åstadkomma det att uppställa våldtäkt som krav för abort. Jag har ingen aning om det är svårare att bevisa att en våldtäkt har ägt rum än att få tillgång till en illegal abort på Malta där ingreppet är totalförbjudet, men att det är svårt råder det ingen tvekan om. Det går att komma på massor av praktiska invändningar av detta slag mot att inskränka aborträtten. Ibland kanske det krävs för att övertyga arbetskollegan, men allmänt finns inget skäl att föra diskussionen på den nivån. Då spelar man bara abortmotståndarna i händerna.

Abort är ingen begränsad ”resurs” som bara ett fåtal har tillgång till, men det kan verka så om man ställer sexualbrottsoffer mot personer blivit gravida för att män ejakulerat i deras underliv under andra omständigheter. Jag vet inte hur vanligt det är att kvinnor framställs som ansvarslösa personer som betraktar abort som något av ett ”preventivmedel”. Detta trots att jag enbart hört individer av annat kön tala om abort i sådana termer.

Det finns inget skäl att prioritera en del abortgrunder framför andra då det inte finns något som hindrar att så många aborter som efterfrågas utförs. Den enda abortgrunden värd namnet är en gravid person som av något skäl inte vill eller kan fullfölja sin graviditet.

Föräldrars sexualundervisning ger jag inte mycket för

Tonårsföräldrar uppmuntras återigen att prata sex, relationer och värderingar med sina barn. Att sexualundervisningen är obligatorisk (på pappret) gör inte att föräldrar slipper prata sex med sina barn. De uppmanas att ta ”det stora snacket”. Som vanligt andas uppmaningen att föräldrarna kan vara en sund motvikt till den information och den bild av sex som bland annat media, reklam och porr förmedlar, men om vi ska vara ärliga, vad talar för att de flesta föräldrar har någon aning om vilken bild av sex som tonåringar möter? Är föräldrar som knappt har sex också kapabla att ge en mer nyanserad bild av sex? Vill barn prata sex med sina föräldrar? Kan de flesta föräldrar prata om värderingar utan att förmedla att de egna är sanningen? Värderingar kan nämligen vara alltifrån att homosexuella lider av en sjukdom till att sex är någonting man har med den man älskar (och den man älskar älskar man med).

Det handlar om att så tidigt som möjligt bygga en relation med sitt barn. Där ni inte bara kan prata om sex, utan framför allt om kärlek och relationer.” säger Nisse Edwall, programledare för radiosatsningarna ”Ligga med P3” och ”Hångla i P3”.

Börjar man prata sex med sina barn i tidigt skede går det säkert mycket smidigare, men så tidigt som möjligt är knappast när sonen eller dottern hunnit fylla tretton. Jag inser att personer som är sexualpolitiskt aktiva kommer att prata sex med sina barn och förmodligen är de mer lämpade att göra det än snittföräldern i och med att de har kunskap, är bättre på att tala om värderingar utan att fördöma samt att det kommer mer naturligt för dem att prata om sex generellt. De flesta föräldrar är dock inte sexualpolitiskt aktiva. Ingenting talar för att de flesta föräldrar har koll på vilken bild av sex unga möter. Jag klandrar inte dem för det, men jag tycker att vi ska förhålla oss till det och inte utgå från att de flesta nog har det. Därtill har föräldrar och barn inte sällan ett nästan traumatiskt förhållande till varandras sexliv. Alla barn och föräldrar som vill veta detaljer om varandras sexliv kan räcka upp en hand!

Föräldrar som tror att sexsnack med sina tonårsbarn är detsamma som att säga ”okej” till sexdebut blir lugnade av Maria Bergström. – All forskning tyder på att sexualupplysning inte alls tidigarelägger sexdebuten, snarare tvärtom. Debutåldern är i dag 16,5 år, och den har varit konstant i många, många år.”

Att Bergström uppenbarligen känner ett behov av att lugna de som inte vill att deras tonåringar ska ha sex säger en hel del om hennes bild av föräldrar (som nog tyvärr stämmer rätt väl) och vilken information föräldrar kan bistå sina tonåringar.

Föräldrar är så otroligt kompetenta nuförtiden. Vi förväntas skriva under på att de inte bara vill, utan också vet, sina barns bästa. De besitter så pass mycket kunskap om sex och pornografi att de kan undervisa sina barn om det. Jag som mest hört historier om stammande föräldrar som inlett sexsamtal med ”Vi måste prata” eller om arbetarklassföräldrar som burdust hävt ur sig ”Skydda dig, jag vill inte att du kommer hem med några barnbarn” tror det när jag ser det.