Heterosexuellt svammel

Häromdagen lyssnade jag på några personer som pratade om att att placera människor i fack och att identifiera sig som antingen homosexuell, bisexuell eller heterosexuell. Jag tänkte att jag är heterosexuell, men att det, vad det nu betyder, inte är någon identitet. De flesta som läser denna blogg vet nog att den skrivs av en kvinna, men även utan den informationen säger heterosexuell rätt lite om hennes sexualitet.

Jag identifierar mig inte som heterosexuell, men är hetero om någon frågar. Jag tjejgissar att jag delar det med rätt många heterosexuella, annars hade vi diskuterat att det inte finns ord (?) för heterosexuell kvinna respektive heterosexuell man (jämför bög och lesbisk).

Det fyller heller ingen praktisk funktion för mig att identifiera mig som heterosexuell. I och med heteronormen kommer personer i de flesta sammanhang att placera mig rätt utan en tanke på om jag faktiskt är heterosexuell. Det kallas heteronorm.

Sexuell läggning hade kanske varit en relevant identitet för mig om jag inte hade varit heterosexuell men ändock uppfattats som det. (Jämför med att ickemonogam kan vara mer relevant som identitet för ickemonogama än vad monogam kan vara för monogama.) Andra kvinnor som har sex med män hade kanske föredragit att prata om sig själva som just det: kvinnor som har sex med män. För en del är praktik mer intressant än identitet. (Man talar ibland om sexuell läggning som preferens, identitet och praktik.)

Medan jag inte tycker att heterosexuell säger särskilt mycket om min sexualitet kanske det säger en hel del, i alla fall tillräckligt, för en homosexuell eller bisexuell kvinna. Jag är antagligen inte tillgänglig. (Det finns massor av heteros som provar saker och någon gång måste vara den första). Men jag hade inte varit tillgänglig om jag hade levt monogamt heller. Då hade min sexuella läggning varit rätt ointressant om någon utomstående händelsevis skulle vilja ha sex med mig. Det är bland annat mot den bakgrunden man får förstå okända män som frågar om man är singel det första de gör. (Behöver jag ens säga att jag av princip inte svarar på sådana frågor? Är man så ointresserad av någon att det första man frågar är om någon är singel (att någon annan man inte har några som helst ägandeanspråk på en) får det vara.) Detta istället för att visa sig intresserade av en som person och försöka ta reda på om intresset är besvarat. Dessa män har bidragit till att jag reagerar inte alla män så fort heterosexualitet kommit på tal.

Jag skulle behöva femtielva (nåja) underkategorier för att beskriva min sexualitet. Det delar jag med många andra som vänder sig emot att människor placeras i fack av andra. När jag tänker på min egen sexualitet blir det omskrivningar snarare än fack. Jag är sexuellt attraherad av personer med kuk, men givetvis inte alla personer med kuk. Det fyller ingen praktiskt funktion för mig att identifiera mig som heterosexuell och det har inte så mycket att göra med att alla män inte har kuk som att heterosexuell inre kommer att leda mig till det sex jag vill ha. Jag är först och främst praktiskt lagd. Hade jag varit homosexuell eller bisexuell kan jag tänka mig att det vid sidan av politiska skäl hade funnits rent praktiska skäl att identifiera mig som homo eller bi.

Omskrivningen att jag attraheras av personer med kuk säger inte heller särskilt mycket om min sexualitet. För jag bryr mig föga om en person har kuk eller inte om personen i övrigt inte överensstämmer med vad jag attraheras av eller om våra respektive sexuella preferenser är allt för avvikande i förhållande till varandras. Jag är inte ens ute efter några fack som kan beskriva min sexualitet. (Det slog mig häromdagen att det inte finns några fack för sådana som likt undertecknad är ointresserade av BDSM, hårda tag och allt vad det heter utan att samtidigt signalera tråkig. Det slog mig också att jag halvt på allvar brukar identifiera mig som tråkig i kontrast till människor som vill få saker att hända hela tiden.) Då pratar jag hellre om att jag gillar sex för det tänker jag säger mer om min sexualitet är någonting annat. Det finns så många heterosexuella män som är rätt ointresserade av sex.

Slut-shaming handlar om kontroll över kvinnors sexualitet

Slut-shaming är sexuell ryktesspridning, det behöver inte handla om faktiska sexuella handlingar men kan göra det.

Slut-shaming handlar om kontroll över kvinnors sexualitet och i förlängningen kvinnors livsutrymme.

Det räcker inte att inte var ”för” sexuellt aktiv vilket hade varit begränsande nog, man ska heller inte framstå som någon som har ”för mycket” sex.

Vad gör man åt slut-shaming då? Be aldrig om ursäkt för din sexualitet. Be aldrig om ursäkt för att du är intresserad av sex. Ja, sex kan vara ett intresse.

Omge dig med personer som inte tycker att kvinnors värde står och faller med hur mycket eller lite sex de har.

Bidra inte till slut-shaming. Säg ifrån när personer ägnar sig åt slut-shaming.

”Hon är faktiskt ingen slampa” är inget bra försvar om någon blir kallad slampa. En persons livsstil ursäktar aldrig någonsin slut-shaming.

Ta inte slut-shaming på individnivå utan mer generellt. Ta varför det är irrelevant om någon ”är” en slampa eller inte.

Stå upp för kvinnors rätt till sina kroppar och påminn varandra om att kroppar kan användas på olika sätt. Ibland på sätt som man inte hade använt sin egen kropp. Som tur är har vi varsin att rå om.
 
Fortsätt prata om hur slut-shaming är en sexistisk praktik som går ut på att kontrollera kvinnors sexualitet och kroppar. Kort sagt kvinnors liv.
 

Inte alla sexualvaneundersökningar hotar privatlivet

I en debattartikel presenterade Gabriel Wikström regeringens beslut att uppdra åt Folkhälsomyndigheten att göra den första befolkningsstudien om människors förhållningssätt till sexualitet på 20 år.

”[Sexualpolitiken] måste också handla om det hälsofrämjande; om det som är lustfyllt med sex. För att kunna forma en sådan politik måste vi få bättre kunskap om hur det faktiskt ser ut på det här området. Det är 20 år sedan den senaste befolkningsstudien om människors förhållningssätt till sin sexualitet genomfördes. Det vi har att förlita oss på därefter är studier genomförda av kvällstidningar. Det är orimligt. Dessa mindre studier pekar dessutom på att den genomsnittliga sexuella aktiviteten i Sverige minskat. Det är viktigt att utröna om så är fallet, och vad det i så fall beror på. Om det skulle vara så att de samhälleliga förutsättningarna för ett gott sexliv – exempelvis genom stress eller andra ohälsofaktorer – har försämrats så är det också ett politiskt problem.”

Wikström har fått en del berättigad kritik som folkhälsominister, men kritiken mot sexualvaneundersökningen är bara obegriplig. Jag kan inte låta bli att undra om den handlar mer om personen Wikström eller sossarna än om studien. Jag har heller inget till övers för sossarna, men jag ser att sexualiteten är en hälsofråga som förtjänar att tas på allvar.

När Ilija Batljan och Carin Jämtin hade en debattartikel om livspusslet och svårigheten att få det ihop i Svenska Dagbladet skrev de bland annat ”Men när ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? När ska vi hinna leva livet, så som det ser ut i våra drömmar?”. Svenska Dagbladet satte rubriken ”När ska vi stockholmare få tid att älska och skratta?” och de i grunden viktiga frågorna tramsades bort.

”Det är väldigt privata frågeställningar. Politiken måste ha gränser. Allt är inte politik. Hur ofta folk har sex har inte vi politiker med att göra”. Så uttryckte sig en kristdemokraten Amanda Agestav.  Sex är och ska vara en privatsak, skriver Expressen ledare och driver med tänkbara insatser.

Vad är problemet med undersökningar om sexualvanor? Folkhälsomyndighetens undersökningar intresserar sig inte sällan för privatlivet. Som miljöpartisten Magda Rasmusson skrivit på Twitter: ”Ja, det är kul att håna Wikström men vi kartlägger exakt allt, varför undanta sexvanor?”

Inte alla sexualvaneundersökningar. Folkhälsomyndigheten har vid flera tillfällen undersökt ungas förhållande till sexualitet och sexualvanor, men jag har inte sett några som gjort sig lustiga över detta eller kritiserat det offentliga för att lägga sig i ungas privatliv. Har unga mellan 15-29 år ingen rätt till ett privatliv?

Det är uppenbarligen okontroversiellt att göra studier om ungas sexuella hälsa och sexualvanor. Möjligen har några sexualpolitiskt engagerade haft synpunkter utformningen, men det har aldrig varit frågan om att studierna över huvud taget inte borde ha ägt rum. Där har ni något att bita i när ni flabbat färdigt.

Serverade sanningar om förnedrande sex

BDSM har blivit allt mer accepterat. Det kan vara positivt även för oss som inte har någon dragning till det. Den ökade acceptansen skulle kunna bidra till en ökad förståelse för att människor går igång på olika saker, men den har framförallt bidragit till att det mer sällan förmedlas vilka sexuella praktiker som är förnedrande ”uppifrån”.

I dag kan fler människor utforska sin sexualitet utan att någon på förhand talat om för dem vilka sexuella praktiker som är förnedrande. Underförstått praktiker de bör undvika trots att det finns personer som går igång på förnedring. Det har bidragit till att fler kan prova på sex som tidigare varit uteslutet på grund av dess låga status. Att fler kan prova sig fram utan att skämmas över sig själva och sin sexualitet. De kan göra det utan att det blir en del av deras sexualitet, utan att oroa sig för att det skulle ”märka” dem på något sätt.

Tänk att få växa upp utan att någon på förhand talat om för en vilka sexuella praktiker som är förnedrande. Genom att bortse från det enda rimliga, att sammanhanget avgör en handlings eller praktiks karaktär, riskerar man att missa förnedrande inslag som personer inte har samtyckt till. Det finns företeelser som allt som oftast är ägnade att förnedra någon, men det går inte att uttala sig så svartvitt om sexuella praktiker. En kvinna ska ha sagt att hon tyckte om att ge personer med små kukar oralsex för att det ”var så härligt förnedrande”. De allra flesta förknippar nog inte det förnedring, men vad som anses förnedrande kan förändras övertid.

Att det skulle vara förnedrande för fittpersoner att ge kukpersoner oralsex är ett påstående jag knappt hör längre. Antagligen sas det av personer som själva inte såg någon vits med att ge oralsex. Den enda motivering jag hört är att det inte ger den givande personen något eftersom att det inte ger henom något rent fysiskt. För det första kan man invända att om någon blir upphetsad av att ge oralsex ger det henom något rent fysiskt. Kroppar reagerar fysiskt vid upphetsning. För det andra kan man invända att det är ett märkligt sätt att avgöra vad som ”ger något” på.

Ger det mig något att ge bort julklappar? Ger det mig något enbart om jag samtidigt också får julklappar? Precis som med julklappar finns det personer som får ut mer av bidra till andras välbefinnande än sitt eget. Det finns personer för vilka det mer eller mindre är en förutsättning för det egna. För att någon ska ”få” kan det dessutom vara rimligt att det är ett givande och ett tagande. I inga andra sociala sammanhang premieras personer som sätter sig själva i det främsta rummet. Varför de skulle premieras i sexuella sammanhang har jag svårt att se.

Det är klart att det fortfarande finns sexuella hierarkier och uppfattningar om vilka sorters praktiker som är förnedrande eller i vart fall mer förnedrande än andra, men jag upplever att färre ger uttryck för åtminstone en del av dem. Tidigare när personer uttryckt att något varit förnedrande har det många gånger varit svårt att skilja på om personen menat att det är förnedrande punkt eller om hen personligen skulle uppfatta det som förnedrande.

Att framställa något som förnedrande kan också ge uttryck för någons preferenser utan att personen är medveten om det och utan att det är meningen. Att personer indirekt pratar om sina erfarenheter när de pratar om sex är något som genomgående präglar samtal om sex. När vi talar om sex måste vi utgå från något och vi är närmast oss själva, men eftersom att sex är laddat vill vi gärna inte låtsas om att anledningen till att vi talar om en viss norm är för att vi upptäckt den i våra egna sovrum och därefter gjort mer eller mindre seriösa efterforskningar och sett hur den också påverkar andras sexliv. Andra tar en genväg och utgår enbart från sig själva när de skriver om sex och relationer utan att låtsas om det.

Att personer inte klarar av att vara neutrala när de talar om sex utan att deras erfarenheter och dragningar skiner igenom är egentligen inte märkligare än att det finns statsvetare som inte klarar av att vara politiskt neutrala. De kan förstås vara mer eller mindre bra på att framstå som det. Detta gäller även personer som uttalar sig om sex i media. Skillnaden mellan statsvetare och personer som pratar om sex i media är att det finns statsvetare som istället för att förställa sig att de är neutrala väljer att vara öppna med sin ideologiska eller partipolitiska hemvist. Det finns mig veterligen inga BDSM-märkta sexrådgivare. Om de är öppna med något är det sin sexuella läggning.

BDSM framställs fortfarande som något utöver det vanliga. Kanske för att det också är det, men skribenter som är på någon nivå vill inte stöta sig med BDSM-världen så som de skulle kunna offra tonåringars sexliv för klickens skull. Det går inte längre att oemotsagd uttala sig om att BDSM-praktiker är förnedrande i sig. En anledning är förstås att allt fler BDSM-utövare talar i egen sak. Det är enklare att komma undan med att framställa ”tonårssex” som något negativt. Unga kommer ändå aldrig till tals och det finns ingen uppslutning bakom unga som vill knulla.

BDSM betraktas inte längre som en sjukdom efter ett framgångsrikt påverkansarbete av bland annat RFSU Stockholms sexualpolitiska BDSM- och fetischismgrupp. Den som uttrycker sig negativt om BDSM offentligt kan räkna med mothugg från utövare och organisationer som RFSU och RFSL. Den ökade acceptansen för BDSM har lett till att färre generaliserar om vad som är förnedrande sexuella praktiker. När sex framställts som förnedrande har det i huvudsak handlat om sexuella praktiker som är förnedrande för kvinnor som har sex med män. Det har sällan handlat om kvinnor som förnedrar kvinnor eller kvinnor som förnedrar män trots att det är fullt möjligt. Det skiljer sig från onani som tidigare framställdes som förnedrande i största allmänhet.

Vad gäller unga, framförallt unga kvinnor, finns det fortfarande ett utrymme för att framställa vissa sexuella praktiker som olämpliga. Det talas inte så mycket om förnedring dock. Skulle man döma ut praktiker som förnedrande riskerar man att framställa även sådana som äldre kvinnor kan tänkas ägna sig åt som förnedrande. Bättre då distansera sig från de unga och hävda att sex är olämpligt i unga år oavsett om det innehåller förnedrande inslag eller inte.

När sex i unga år framställs som negativt utgår man från heterosexuellt sex. Samlag. Unga kvinnor riskerar att bli gravida. Det finns också ett motstånd mot att unga har samlag och då är det vaginala eller anala samlag mellan kvinnor och män man tänker på. När sexdebutsåldern är på tapeten handlar det som regel om vid vilken ålder vuxna tidigast tycket att de är lämpligt att kvinnor har vaginala samlag med män. Det handlar sällan om män som har sex med män, inte ens när man talar om könssjukdomar. Kvinnor som har sex med kvinnor talas det heller knappt om och det har dels att göra med heteronormen, men också allt fokus på hormonella preventivmedel och kondom.

När ungas sex problematiseras är det i praktiken heterosexuellt sex som problematiseras, men det innebär inte att icke heterosexuellt sex lyfts fram som ett oproblematiskt alternativ. Det bara finns inte när föräldrar talar om sina barns framtida sexliv. Ni vet det som får en del obehagliga fäder att tala om att ”ladda bössan”. Det enda undantag jag kan komma på är när man om behovet av samtycke. Det är en fråga som angår alla inklusive de som inte har sex. Oavsett om de kan bli gravida eller inte, oavsett om den sorts sex de har kräver skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar eller inte.

Om sex mellan kvinnor och män kan vara förnedrande, vilket det självfallet kan, måste rimligen sex mellan samkönade också kunna vara det. Vad som är förnedrande är subjektivt. Personligen skulle jag tycka att det vore mer förnedrande att bli ejakulerad i underlivet än i munnen. Jag inser att de flesta nog inte skulle hålla med mig. Dels vill vi ogärna se barnalstring som en akt av förnedring, även om de flesta som ejakulerar i andras underliv gör det utan en tanke på barn, dels är det så vanligt förekommande att det i sådana fall skulle betyda att en majoritet ägnade sig åt förnedringssex. Förnedringen ska helst ske någon annanstans.

En del vuxna har fortfarande svårt att acceptera att unga har sex. Hångel räcker innan 15-årsdagen. Ja, det finns på fullaste allvar vuxna som menar att den som är ung och kåt bör lägga band på sig själv om inte för sina föräldrars skull så åtminstone för lagstiftarens. En del skulle till och med mena att det snarare är så att vuxna hade en större acceptans för ungas utlevda sexualitet tidigare. Att vuxenvärlden har blivit allt mer reaktionär i sin syn på ungas sexualitet.
Även om det inte är lika rumsrent att utmåla vissa sexuella praktiker som förnedrande i sig längre kan man alltid göra gällande att unga inte vet vad de vill, vilket är ett märkligt krav att ställa på personer med mindre sexuell erfarenhet som fortfarande håller på att utforska det. Det är också märkligt då de inte torde bli mer på det klara med vad de vill om de får en ”tillåten” sexualitet serverad uppifrån. Problemet är inte att unga har sex utan att veta hur de vill ha det utan att de över huvud taget vill ha sex.

BDSM är inte för mig, men jag inser att en ökad acceptans för det kan ge positiva efterverkningar även för oss som föredrar ”snällt” sex. Det återstår att se om det också kan vara positivt för unga som vill ha sex. Den som inte nöjer sig med hångel innan 15-årsdagen har ingen sjukdom.

Filmvetaren Charlotte Wiberg har förresten skrivit om hur BDSM skildras i kriminalserierna i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar. Artikeln finns inte på nätet, men om du blir medlem i RFSU får du tidskriften hem i brevlådan.

Knappast enkelt att kritisera föräldrar och prata om sexuella komplikationer

Var är alla besvikna män som blivit omskurna mot sin vilja som barn? Frågan har ställts med anledning av omskärelse på barn inte sällan debatteras mellan omskurna vuxna som försvarar ingreppet och vuxna med förhud som förkastar det när det utförs på personer som inte givit sitt samtycke.

Vid omskärelse avlägsnar man något, förhuden. Omskärelse är ett irreversibelt ingrepp. Omskurna män som är besvikna på sina föräldrar för att de lät någon omskära dem som barn får inte sin förhud tillbaka för att de ger sin syn på saken i offentliga sammanhang.

Man ska självklart värna minoriteters rättigheter, i detta fall de försvarslösa barnen som är utelämnade åt majoriteten, nära och kära, och dess synpunkter på hur deras könsorgan ska se ut.

Det är ovärderligt att en del av de omskurna män som känner sig förbisedda av sina föräldrar vågar prata om det. Att det finns de som kan berätta om vilka negativa konsekvenser ingreppet skänkt deras sexliv. Förhoppningsvis kan dessa mäns berättelser bidra till att färre män behöver gå deras öde till mötes. Det kan samtidigt vara på sin plats att konstatera att det inte brukar vara helt okomplicerat att öppet visa sitt missnöje mot familjens eller släktingars illgärningar. Det kan leda till sociala sanktioner. En fråga man lär få brottas med är om det är värt att riskera ett uppbrott med sina blodsband. Personer som de flesta föreställer sig att de kommer att ha kontakt med livet ut. Vad är förresten det ideala bemötande om man berättar hur besviken man är på dem för att de lät omskära en som barn? Att de uppriktigt ångrar sig och ber så mycket om ursäkt?

Till leda har jag hört att unga personer är i beroendeställning till äldre. Det är klart att de är det i vissa sammanhang och i de fallen tycker jag givetvis att man ska påtala det, men mest stör den diskussionen mig för att man undviker beroendeställningen på steroider. Den där som få ifrågasätter eller ser några som helst problem med, nämligen barn och ungas beroendeställning till sina föräldrar. Inom familjen kan man utnyttja idén om familjeskap som garanti för livslång relation. Föräldrar kan köra över sina barn i tron att de kommer att ha överseende med på grund av släktskapet. Det vore förstås önskvärt att man betedde sig särskilt anständigt mot de som man förväntar sig ska finnas där genom livet, men hur skulle det se ut om man inte kunde ta varandra för givna?!

Förutom svårigheten att ta avstånd från något ens föräldrar är ansvariga för – och därigenom indirekt eller direkt ”hänga ut dem” – finns det andra saker som är svåra att prata om. I värsta fall dör man av prostatacancer som kan ge sexuella komplikationer. Det är en realitet för många äldre män. Jag fick en gång frågan om varför jag trodde att det var så pass tyst om prostatacancer med tanke på att det är den cancerform som ”skördar flesta offer i Sverige”. Cancer i allmänhet är inget trevligt samtalsämne, det bidrar givetvis. Prostatacancer är också förknippat med sex och sexuella komplikationer. Tycker ni att vi pratar mycket sex i det offentliga rummet generellt? Vad gör du för att avdramatisera och öppna upp för samtal om viktiga sexrelaterade ämnen i offentliga sammanhang?

Prostatacancerdrabbade har vittnat om att det är genant att prata om sin ”kukcancer” (om jag tillåts uttrycka mig vulgärt och samtidigt förhoppningsvis ro i land en poäng). Det har jag all förståelse för och jag skulle vilja koppla det till oönskade konsekvenser av omskärelse utan att förminska prostatacancerns allvar. Om sexuella komplikationer i anslutning till nämnda cancerform är svåra att prata om hur svårt torde det då inte vara att prata om komplikationer som beror på ett ingrepp som man i regel inte dör av och som ens föräldrar har varit ivriga om att ska äga rum?

Ytterligare en svårighet är att personer med förhud och personer som varit utan det sedan barnsben inte kan relatera till varandra. En man utan förhud kan dras med komplikationer utan att veta om det eftersom att han inte har någonting att jämföra med. Det skulle heller inte förvåna mig om män som lever i omskurna miljöer under hela sin livstid fått höra att det inte finns någonting negativt att vara omskuren, utan tvärtom att omskurna kukar är aningen bättre och mer tilltalande rent estetiskt än kukar med förhud.

När mitt underliv har varit som mest kantat av underlivssvamp och jag varit som mest deprimerad har jag halvt på skämt halvt på allvar undrat om biologin såg någon fördel med att ge kvinnor bräckligare könsorgan. Skulle det vara så kan jag åtminstone trösta mig med att det var biologins fel och inte mina föräldrar som injicerade mitt underliv med resistenta svampar som barn.

Men allvarligt! Vad gör ni som försvarar omskärelse på barn och undrar var alla omskurna obekväma män är för att dessa män ska ta bladet från munnen? Inbjuder ni till sådana samtal? Får de vara med i fortsättningen om de uttryckt sitt ogillande? Skulle ni omvärdera er inställning till att ingreppet utförs på barn om om män med negativa erfarenheter av det (eller ”bara” en negativ inställningen till att det utförs på barn) blommade upp som svampar i morgon? Var finns arenorna för dessa män och vad ska ni använda den informationen till? Ska ni tala om för dem att det kan vara en svår erfarenhet att hantera, men att deras föräldrar trots allt ville väl?