Språkligt lättillgängligt skydd för den sexuella integriteten

Om sexuella övergrepp har med sex att göra eller inte har diskuterats. ”Det är genom vaginan som kvinnan penetreras och befruktas, den blir erotiskt centrum endast genom ett ingrepp från mannen, vilket alltid blir ett slags våldtäkt.” (s. 225) och ”Hur hovsam och ridderlig mannen än är blir det första samlaget ändå alltid en våldtäkt.” (s. 234) skriver Simone de Beauvoir i Det andra könet från 1949. Jag delar inte de Beauvoirs beskrivning av vaginala samlag, men det är tråkigt när den ena förenklingen bemöts med den andra; våldtäkt har inget med sex att göra.

”Under de senaste kanske tio åren har själva sexet petats ut ur våldtäktsförståelsen. Vi har fått lära oss att våldtäkt handlar om makt och våld. Som för att rädda sexualiteten har våldtäkten kopplats loss från mäns lust. Men visst handlar det också om män som väljer att knulla på sina villkor. Med hjälp av patriarkatets makt åt den enskilde.” skriver Malin Ullgren under rubriken ”Våldtäkt är också sex”.

Jag känner igen mig i Ullgrens beskrivning av hur man pratat om våldtäkt, men kanske ser vi en förändring. När 2014 års sexualbrottskommitté presenterade sin utredning blev det knappt någon diskussion om att den föreslår att  brottsbeteckningen våldtäkt ersätts med sexuellt övergrepp.

För att tydliggöra att sexualbrottens skyddsintresse framför allt är den sexuella integriteten föreslår vi att kapitelrubriken ändras till Om brott mot den sexuella integriteten m.m.”

Sexualbrottskommitténs förslag har i sin helhet tagits emot väl. Flera av de förändringar som kommittén förslår är sådana som efterfrågats av olika intresseorganisationer, bland annat sådana som arbetar mot sexuellt våld. En annan anledning till att vi besparats en diskussion om våldtäkt torde vara kommitténs övertygande motivering.

”När vi nu föreslår en sexualbrottslagstiftning som inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar finns det anledning att överväga om inte vissa brottsbeteckningar – i första hand våldtäkt och sexuellt tvång – samtidigt bör ändras.”

”Betydelsen av att ändra brottets beteckning ska inte underskattas. Från rent språkliga utgångspunkter kan det ifrågasättas om rubriceringen våldtäkt inte borde ha ändrats redan när utnyttjandefallen lades till i bestämmelsen i och med 2005 års reform. Redan då upphörde i praktiken kravet på våld eller hot från gärningsmannens sida. När vi nu överväger en övergång till en lagstiftning som drar gränsen mellan straffri och straffbar gärning vid om deltagandet har varit frivilligt eller inte är skälen för att ändra brottsbeteckningen ännu starkare. En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld. Om avsikten med förändringen dessutom är att ge uttryck för ett tydligt normativt budskap finns det ännu större anledning att överväga en ny rubricering för de allvarligaste sexualbrotten.” (s. 188, SOU 2016:60)

Sexualbrotten regleras i brottsbalkens sjätte kapitel.

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Utan att veta om de är ute efter en moralisk eller juridisk diskussion om våldtäkt finns det fortfarande de som menar att en våldtäkt kräver ett visst mått av våld. Rent juridiskt finns det inget stöd för det. Av våldtäktsbestämmelsens andra stycke framgår att våldtäkt inte heller kräver något som överensstämmer med den ”vardagliga” förståelsen av vad våld:

”Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Den som menar att våldtäkt inte har med sex att göra får problem när inledningsvis önskat och ömsesidigt sex upphör att vara det. Vem som helst borde förstå att frivilligt sex som övergår i sexuella handlingar någon inblandad inte vill delta i byter karaktär. Genom att påstå att sex inte har någonting med sexuella övergrepp att göra behöver den som inleder frivilligt sex med någon aldrig ens fundera över det fortsatta innehållet, om det är inom ramen för samtycket eller inte. För att undvika att personer fastnar för att sex som inleds frivilligt aldrig kan övergå i sexuella övergrepp är det bättre att betrakta sex som ett händelseförlopp där sex blir vad vi tillsammans, eller personer var för sig, gör det till och att vara tydlig med att samtycke till sex inte betyder att man samtyckt till något ”paket” av sexuella handlingar. Också utifrån ett brottsofferperspektiv kan brottsbeteckningen sexuella övergrepp vara att föredra då den till skillnad från våldtäkt inte är laddad med någon särskild innebörd på samma sätt. För personer som utsatts för något som inte överensstämmer med föreställningarna om ”en riktig våldtäkt” – kanske tog de initiativ till sexet som sedan fick en annan karaktär – är det inte ens säkert att de förstår att de utsatts för något brottsligt.

Den vardagliga förståelsen av våld är restriktiv beroende på vilka kommentarsfält man läser. En del erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter och sex med deras döttrar som våldtäkt. Detta trots att lagstiftningen har ändrats och att våldtäkt numer omfattar även samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är antagligen för tidigt att säga något om det utvidgade våldtäktsbegreppet från 2013, som även omfattar passiva offer, har bidragit till någon djupare förståelse av vad våld, och i förlängningen våldtäkt, kan vara.

En del menar att våldtäktsbegreppet är bra för att det är negativt laddat. Jag menar att om vi inte kan förmedla att sexuella övergrepp är allvarliga utan att använda ordet våldtäkt har vi problem. Våldtäktsbegreppet verkar inte ha bidragit till att personer ser allvarligare på brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. På en rak fråga är personer emot våldtäkt, men om man beskriver sådant som utgör en våldtäkt i juridisk mening utan att använda ordet våldtäkt är det inte säkert att personer ser några problem med det.

Sexualbrottskommittén skriver vidare:

”Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. I verkligheten utgör den typen av våldtäkt en mycket liten andel av alla våldtäkter som sker varje år.”

Oavsett om sexualbrottslagstiftningens inledande rubricering kommer att spegla att den ”inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar” eller inte hädanefter kommer jag fortsätta skriva om sexuella övergrepp, vilket borde vara tillräckligt för att markera allvaret. Men så tillhör en del av oss den minoritet som ser allvarligt på kränkningar också.

Öde värre än döden

Kommer ni ihåg när feminister ifrågasatte att våldtäkt framställdes som ett öde värre än döden? Våldtäkten som ett öde värre än döden användes inte minst för att motivera hårdare tag mot sexualbrottslingar. Det här var innan man talade om tolkningsföreträde.

Personer som hade erfarenhet av våldtäkt skrev om hur de hade gått vidare och lagt de sexuella övergreppen bakom sig. De ifrågasatte de som talade om våldtäktsoffers liv i termer av före och efter våldtäkten. De menade att föreställningen om våldtäkt som ett öde värre än döden bidrog till att våldtäktsoffer som ville leva vidare inte sågs som riktiga våldtäktsoffer.

Det ska sägas att jag delade sådana texter ibland utan att ens fundera på om jag inte sparkade in öppna dörrar. Sedan dess har framställningen av våldtäkt genomgått en förändring.

Jag ser sällan personer tala om våldtäkt som ett öde värre än döden längre. Våldtäktsoffer beskrivs sällan som överlevare. Men av någon anledning publiceras det fortfarande texter om hur våldtäkt jämt och ständigt utmålas som ett öde värre än döden. Och av någon anledning delas de.

”Vi måste sluta förutsätta att alla våldtäktsoffer är ärrade för livet. Vi måste sluta snacka om hur någon måste vara ”helt förstörd”. Media måste sluta reproducera bilden av att ett våldtäktsoffer för alltid kommer gräma sig över våldtäkten.” (Moralfjant)

”Våldtäkt är som sagt något som alla icke-män tidigt får lära sig att de måste förhålla sig till som en högst påtaglig realitet, samtidigt som vi får lära oss att det är ett öde som nästan är värre än döden.” (Arbetaren)

”Vi matas ständigt med att det är det absolut värsta som kan hända oss. Ibland sägs det till och med att det är ett öde värre än döden, eftersom en behöver leva med sviterna efter en våldtäkt.” (ETC)

”En våldtagen kvinna är förstörd, allt som var hennes har tagits ifrån henne, för alltid. Som om en våldtäkt kommer åt kvinnans kärna, smular sönder den, trampar på den. Som om det vore bättre att vara död än att vara våldtagen.” (Sydsvenskan)

”Med tanke på den roll sexuella övergrepp spelar i vår kultur är det lätt att förstå den som drabbas av panik när en älskad vän, en partner, ett barn eller en bekant drabbas. Men ett övergrepp behöver inte förstöra livet för den som utsatts.” (Alexander Alvina Chamberland och Anna Svensson)

Jag vet inte om det är jag som lever i en trygg miljö eller något, men jag måste vända mig till Familjeliv för att hitta sådana beskrivningar av våldtäkt nuförtiden. Feminister och andra som varit tongivande i debatten tar inte längre våldtäktsoffers tolkningsföreträde.

Kanske har man några personer som kommenterar på Familjeliv i åtanke, men det är nog inte de som tar del av texter om att våldtäkt inte alls är ett öde värre än döden. Det är nog främst personer som alltid har läst dem som läser och delar dem. Kanske mest av gammal vana. Att våldtäkt är ett öde värre än döden verkar vara en älskad figur att kritisera, men ibland kan det vara klokt att stanna upp och fundera över om ens tidigare iakttagelser fortfarande äger giltighet.

Ansvaret är ditt

Häromdagen läste jag Svensk sexualbrottslag: En framåtsyftande tillbakablick av Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt vid Stockholms universitets juridiska fakultet. Leijonhufvud skriver:

Vi har inte en samtyckeskultur, och vi har definitivt inte en samtyckesreglering i lag. Vi lägger fortfarande huvudansvaret på kvinnan när det handlar om sex. […] För att bryta denna så starkt befästa syn behöver man se att, också i vår tid, sex har olika implikationer för män och kvinna. Båda kan ha sexuell lust, båda kan uppleva stark njutning. Med det är kvinnan som i huvudsak bär följderna av sex. Det är i hennes kropp något kan ha hänt. Blev det en graviditet? Ska hon behålla barnet? Ska hon genomgå en abort? Redan denna så oerhörda skillnad är fullt tillräckligt skäl att lägga ett stort ansvar på mannen när det gäller sex. Men så har man hittills inte resonerat – i den av män utformade lagen och den av män styrda rättstillämpningen. Kvinnorna har inte bara burit följderna av sex, de har också ålagts ansvaret vid sex, inte bara för sitt eget handlande utan också för mannens. (s. 107)

Som person som kan bli gravid, men inte har några sådana ambitioner, bör jag självfallet göra vad jag kan för att undvika det. Jag har av den anledningen inte samlag utan kondom. Jag undviker samlag med personer som kan komma att ejakulera i mitt underliv.

Som person som själv inte kan bli gravid, men göra andra gravida bör man se till att inte befrukta någon som inte vill bli befruktad. Jag har ingen aning om hur jag hade agerat om jag hade haft en kuk, kanske hade jag agerat som de personer jag i dag kritiserar.

Rent generellt. Om jag får välja mellan att sabotera för mig själv och att någon annan saboterar för mig är valet enkelt. Jag vill bära ansvaret för mina egna handlingar. Jag ser hellre att jag råkar hälla kaffe i min kurslitteratur än att en kursare som jag lånat ut den till gör det. Att göra någon annan gravid mot dennes vilja är mer klandervärt än att slarva och bli gravid mot sin egen vilja. I det förra exemplet behöver man inte ta det omedelbara ansvaret för konsekvenserna.

”Nästan var fjärde tjej får aldrig frågan om hon går på preventivmedel vid tillfälligt sex utan kondom.” kunde man läsa häromdagen. Det går inte att dra för stora växlar på en mening, men jag fick intrycket av att problemet var att inte fler kvinnor får den frågan vid tillfälligt sex. Problemet, som jag ser det, är att inte kondom används i en större omfattning.

Jag får frågor om jag använder p-piller ibland. Ingen har någonsin undrat om jag använder spiral. Jag tycker inte om att få frågan. Vid tillfälligt sex ska inte svaret på frågan om jag använder preventivmedel påverka om kondom används eller inte. Om jag använder ett preventivmedel som skyddar mot graviditet, men som inte kan uppfattas av min omgivning är en privatsak. Om du ejakulerar i någon annans underliv och utsätter personen för risken att bli gravid är det inte en privatsak eftersom att du inte får bära de omedelbara konsekvenserna av det om ”olyckan” är framme. I förlängningen kan det ge även dig konsekvenser, men det är avhängigt om personen blir gravid, om hon i sådana fall behåller barnet.

Fundera på vad personer som frågar om du använder p-piller undrar. De som frågat mig har vanligtvis velat förmedla att de inte vill använda kondom. Om jag använder p-piller skulle vi inte behöva använda kondom, ungefär. Som om p-piller uteslöt kondom vid samlag. Kondom bör användas om könssjukdomar kan överföras. Det som gör risker till just risker är att man inte vet om de kommer att förverkligas. Man kan inte med all säkerhet veta om personen man har sex med är fri från sexuellt överförbara sjukdomar. Personen kanske inte ens själv vet det även om hen tror sig vara det och kanske därför påstår det.

För den som inte vill ta ansvar kan det finnas fördelar med att inte fråga personer om de använder p-piller eller något annat hormonellt preventivmedel. Om de frågar kan de inte påstå att de var okunniga om att personen inte använde preventivmedel. Att låta bli att använda kondom i tron att den andra använder preventivmedel kan betraktas som mindre ansvarslöst än att fråga och föreslå sex utan kondom trots att inget preventivmedel används. Genom att inte fråga om kvinnor använder preventivmedel åläggs kvinnor ansvaret för vad som kan hända i hennes kropp.

Om du tror att du visar att du är ansvarsfull när du frågar kvinnor om de använder p-piller – tänk om. Du befäster bara att det är antingen kondom eller p-piller som gäller. Du spär också på att kvinnor förväntas använda p-piller, att du i alla fall frågar förändrar inte det. En person som är emot p-piller skulle rimligen inte fråga. Vill du visa att du tar ansvar för din egen och dina sexpartners hälsa föreslår du förslagsvis kondom. Det kan du göra oavsett om du har en kuk eller inte, men har sex med någon som har en.

Samlagsbegreppet i brottsbalken

Under dagens föreläsning om sexualbrott tog föreläsaren upp en sak som jag inte kände till men borde ha känt till i och med att jag är intresserad av sexualpolitik.

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Endast samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag kan utgöra en våldtäkt, enligt brottsbalken. Vad jag inte hade någon aning om är att samlag endast avser en sorts samlag. Samlag enligt brottsbalken innebär kuk i fittan. Jag har antagligen utgått från att samlag omfattar anala och orala samlag då det överensstämmer med mitt språkbruk. Att samlag kan vara anala är lika givet som att oralsex är sex.

Våldtäktsbegreppet omfattar även sexuella handlingar jämförliga med samlag och dit räknas till exempel anala och orala samlag. Det nuvarande samlagsbegreppet har fått kritik för att vara heteronormativt, men det är endast heteronormativt i den mån det är cisnormativt, vilket det verkar vara. Det förutsätter samlag mellan en kvinna och en man där kvinnan har en fitta och mannen har en kuk. Antagligen skulle ett samlag mellan en person med kuk och en person med fitta räknas som samlag enligt brottsbalken oavsett deras juridiska kön, men helt säker kan man inte vara när förarbetena talar om ”mannens och kvinnans könsdelar” och det inte har prövats i domstol.

I praktiken saknar det snäva samlagsbegreppet betydelse för själva våldtäktsbegreppet om de sexuella handlingarna är jämförliga med samlag, vilket de är om de rör sig om exempelvis anala eller orala samlag.  Samtidigt kan jag inte komma på något godtagbart skäl att behålla ett heteronormativt och cisnormativt samlagsbegrepp som med lätthet kan ersättas med ett mer inkluderande begrepp.

När sexualbrottslagstiftningen förändras nästa gång får lagstiftaren gärna passa på att utvidga samlagsbegreppet i den mån det över huvud taget är relevant. Är det relevant av pedagogiska skäl? ”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till en sexuell handling döms för våldtäkt till…” kanske räcker? Lagstiftaren får gärna också se över formuleringar som antyder att alla kvinnor har en fitta och liknande.

Låt mig citera ur Prop. 2004/05:45.

”Tillämpningsområdet för våldtäkt omfattar inte allt slags sexuellt umgänge. Detta följer av att det skall vara frågan om samlag eller annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art eller omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag. Således omfattar våldtäktsbrottet samlag. Med samlag avses endast vaginala samlag. Det finns inget krav på att samlaget skall vara fullbordat, d.v.s. att sädesavgång eller inträngande har skett, utan det är tillräckligt att mannens och kvinnans könsdelar har kommit i beröring med varandra.”

”Till handlingar som innebär en kränkning som är jämförbar med den som uppkommer vid påtvingat samlag räknas regelmässigt sådant handlande som att föra in ett föremål eller en knytnäve i en kvinnas underliv. Det skall vara fråga om en objektiv bedömning om handlingen typiskt sett innebär en så allvarlig kränkning som den som uppkommer vid ett påtvingat samlag. På det sättet har man velat lyfta fram kränkningens art i stället för sexualhandlingen som sådan”.

Våldtäktskulturen är mer än män dömda för sexualbrott

Det finns ingen våldtäktskultur. Detta enligt en ledare i Dagens Nyheter. Om en våldtäktskultur hade funnits hade inte bara en man av 200 dömts för sexualbrott. Vad som inte heller finns är en kultur av att anmäla sådant som faller inom ramen för brottstypen sexualbrott, men det berörs bara i förbigående. Vid sexualbrott är mörkertalet särskilt omfattande och förändringar i anmälningsbenägenheten kan också påverka antalet våldtäkter i statistiken, enligt Brottsförebyggandet rådet.

”I själva verket är det alltså ”bara” en man av 200 som någonsin dömts för ett sexbrott, och riskfaktorerna är mer individuella än samhälleliga”. Den risk som avses är inte risken att bli dömd för sexualbrott utan risken för att begå sexuella övergrepp. I DN-ledaren sammanblandas sexuella övergrepp begångna av män med andelen fällda sexualbrottslingar bland gruppen män.

Det är i sak korrekt att den som inte dömts för ett sexualbrott inte anses ha begått ett sexualbrott. Det är domstolen som avgör om ett brott har förövats. Om någon utsatts för ett brott i strikt mening är dock inte särskilt intressant ur ett brottsofferperspektiv med tanke på vad ett brott är.

Dagens Nyheter framställer det som att antalet män som dömts för sexualbrott säger något om huruvida det finns en våldtäktskultur eller inte när det snarare kan vara så att få fällande domar tyder på att det finns en våldtäktskultur. Skulle vi påstå att få fällande domar tyder på avsaknaden av en våldtäktskultur i länder där man tar mer lätt på sexuella övergrepp? Antagligen inte.

Har ledarskribenten ens funderat på vad personer som hävdar att samhället genomsyras av en våldtäktskultur menar? Våldtäktsanmälningar som leder till åtal och fällande domar brukar inte vara i fokus, utan snarare de våldtäkter som inte anmäls.

Mörkertalet som Dagens Nyheter ändå menar att vi måste ta hänsyn till talar i sig för att det finns en våldtäktskultur. Personer som blivit våldtagna blir inte sällan misstrodda och ifrågasatta. Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att våldtäktsoffer drar sig för att anmäla.

Det faktum att en åklagare inte väcker åtal (kanske gick det inte ens att identifiera någon misstänkt) ska inte förstås som att anmälaren inte har varit med om det hen påstår sig ha varit med om. Inte heller ska en friande dom förstås på det viset. Målsäganden kan ha blivit utsatt för en otillåten gärning utan att åklagaren lyckats övertyga domstolen om att det är ställt bortom allt rimligt tvivel att den åtalade hade uppsåt till den otillåtna gärningen.

De allra flesta som har sex är nog av uppfattningen att sex ska vara på deras villkor. De villkor som sexualbrottslagstiftningen uppställer kan i och för sig bli relevanta i efterhand om personers sexuella integritet inte respekteras. I den mån respektlösheten har tagit sig sådana uttryck som är kriminaliserade vill säga.

Det finns ett juridiskt våldtäktsbegrepp som inte ska förväxlas med det sociala våldtäktsbegreppet. Det sociala våldtäktsbegreppet kan rymma mer eller mindre än det juridiska våldtäktsbegreppet. Våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965. Om någon innan 1965 hade berättat för mig att hen hade blivit våldtagen inom sitt äktenskap vill jag tro att jag hade lyssnat på personen istället för att invända att hen inte alls hade blivit våldtagen av sin make eller maka.

När man talar om en våldtäktskultur är vanligen inte dömda sexualbrottslingar i fokus. Det är inte ens säkert att det som är i fokus är kriminaliserat utan det kan vara frågan om sex som inte sker med alla inblandades samtycke eller sex som delvis sker med de inblandades samtycke, men utan att något hot eller våld förekommer. Det går att samtycka till sex utan att därmed ha samtyckt till alla former av sex. Vad som problematiseras när man talar om en våldtäktskultur är ofta sådana erfarenheter som inte anmäls. Sådana erfarenheter som inte nödvändigtvis syns i statistiken.

Våldtäktskulturen handlar inte enbart om våldtäkter utan också om synen på vad framförallt kvinnor ska tåla inom ramen för det som kallas sex, synen på vem som är våldtäktsbar. Vissa kvinnor anses inte kunna bli våldtagna, antingen för att de har haft ”för mycket” önskat och ömsesidigt sex, varit för trevliga eller något annat som knappast förtar våldtäktens karaktär av en våldtäkt för den drabbade. Våldtäktskulturen påverkar hur vi rör oss, hur trygga vi känner oss i olika sammanhang.

Inte nog med att för få män döms för sexualbrott för att DN ska gå med på att det finns en våldtäktskultur. Sexbrottslingar är dessutom ”föraktade på alla nivåer av det svenska samhället, inte minst inom kriminalvården”. Det stämmer att personer som dömts för sexualbrott föraktas, men hur är det med personer som haft sex med personer som inte samtyckt, utan att för den skull ha blivit anmälda eller dömda?

På en rak fråga är de allra flesta emot våldtäkt, men det är ganska ointressant att undersöka hur personer ställer sig till våldtäkt om det inte definieras närmare. Somliga är oerhört restriktiva i sin syn på vad som är våldtäkt och erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter, våldtäkt mot barn och våldtäkter begångna av utrikesfödda.

Att kvinnor såsom våldtäktsoffer anses ha ett ansvar vid våldtäkt och att definiera våldtäkt på ett sådant sätt att en själv aldrig skulle passera som en våldtäktsman är ett av de allra tydligaste uttrycken för våldtäktskulturen.

If I were a boy

Våldtäkt har helt klart en särställning.

“Att kvinnor i allmänhet har en annan definition på våldtäkt än män beror på att kvinnor är de som i allmänhet utsätts för våldtäkt”, skriver Kvalitetsbloggen.

Jag undrar hur jag skulle se på våldtäkt om jag vore man. Skulle jag fråga mig själv vad det beror på att de som tillhör könet som i allmänhet blir våldtagna ser annorlunda på våldtäkt än de som tillhör könet som i allmänhet våldtar. Skulle insikten om att det finns en polarisering förändra min inställning till våldtäkt eller skulle jag som betraktare av våldtäkt fortfarande tycka att min åsikt är lika mycket värd och att det är kvinnorna som måste lugna ner sig några kilon och inse att våldtäkt inte är det värsta man kan råka utför.
Den frågeställningen lyser med sin frånvaro.