Slut-shaming handlar om kontroll över kvinnors sexualitet

Slut-shaming är sexuell ryktesspridning, det behöver inte handla om faktiska sexuella handlingar men kan göra det.

Slut-shaming handlar om kontroll över kvinnors sexualitet och i förlängningen kvinnors livsutrymme.

Det räcker inte att inte var ”för” sexuellt aktiv vilket hade varit begränsande nog, man ska heller inte framstå som någon som har ”för mycket” sex.

Vad gör man åt slut-shaming då? Be aldrig om ursäkt för din sexualitet. Be aldrig om ursäkt för att du är intresserad av sex. Ja, sex kan vara ett intresse.

Omge dig med personer som inte tycker att kvinnors värde står och faller med hur mycket eller lite sex de har.

Bidra inte till slut-shaming. Säg ifrån när personer ägnar sig åt slut-shaming.

”Hon är faktiskt ingen slampa” är inget bra försvar om någon blir kallad slampa. En persons livsstil ursäktar aldrig någonsin slut-shaming.

Ta inte slut-shaming på individnivå utan mer generellt. Ta varför det är irrelevant om någon ”är” en slampa eller inte.

Stå upp för kvinnors rätt till sina kroppar och påminn varandra om att kroppar kan användas på olika sätt. Ibland på sätt som man inte hade använt sin egen kropp. Som tur är har vi varsin att rå om.
 
Fortsätt prata om hur slut-shaming är en sexistisk praktik som går ut på att kontrollera kvinnors sexualitet och kroppar. Kort sagt kvinnors liv.
 

Konsten att vara snäll

Ibland drar jag hem män som frågar hur många av böckerna i min bokhylla som jag har läst. Om du trodde att hemmamatch var en strategi för att inte behöva bli påmind om att en del inte läser böcker trodde du fel. Det ärliga svaret är att jag har massor av böcker jag inte har läst. Jag vet inte hur många av dem jag har läst.

Personer ljuger om att de läst böcker de inte har läst och det handlar inte enbart om skolungdomar som försöker kamouflera att de struntat i läxan. För en tid sedan fann jag min läsdagbok som jag fick i lågstadiet. En läsdagbok är en bok i vilken man antecknar vilka böcker man har läst, samt eventuellt datum, författare och kommentar. Till min förvåning hade jag läst en del böcker som jag inte hade något minne av att jag läst.

Stefan Einhorns bok Konsten att vara en snäll var en oläst bok i bokhyllan framtill nyligen. Jag tänkte att jag skulle ta itu med de där böckerna som bara står och samlar damm. Jag läser boken och inser att jag inte har mycket snällt att säga om den. Jag irriterar mig på Einhorns banala exempel. Som när Einhorn går med på att sonen får cykla. En dag blir sonen påkörd. ”Jag förbannar mig själv för att jag hade velat framstå som snäll och inkännande när vår son hade tjatat om att få cykla.” Och sonen fick ställa undan cykeln.

När jag läser boken undrar jag om Einhorn medvetet missförstår eller faktiskt inte förstår varför personer säger saker som att det är tanken som räknas eller författarens ”favoritexempel inom kategorin dumma visdomsord” att man ska gå när det är som roligast. Man behöver inte hålla med, men man kan väl åtminstone försöka förstå? Einhorn verkar inte ens ha försökt. En person han däremot försöker förstå är sin egen far som ska ha sagt att en sak han ångrade i sitt liv var att han inte hade ägnat mer tid åt sina barn när de var små. ”Men sedan tillade han att om han fick leva om sitt liv skulle han sannolikt göra på samma sätt igen. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått detta uttalande, men jag tror att han menade att insikten om att han gjort fel inte skulle ändra hans prioriteringar.”

Då och då under läsningens gång kommer jag på mig själv med att jag vill vara en snäll person för att därefter läsa förenklingar om äkta och falsk snällhet där det som är positivt tillskrivs den äkta varan och det negativa, ja ni fattar. Den falska snällheten är ”riktigt dum” till sin natur menar Einhorn som inte kan förstå hur det kommer sig att snälla människor så ofta skildras som dumma. ”Det verkar också som om snälla människor samtidigt förutsätts vara lite ‘dumma i huvudet’.” Motmedlet? Det är inte vi som är dumma, det är ni. Det påminner mig om alla krönikor om rasism jag läst av personer som anklagats för att vara rasister. De brukar ha en slutkläm som går ut på att de som anklagat krönikören för att vara rasist är de egentliga rasisterna.

Einhorns ansträngningar att framställa det negativa som förknippas med snällhet som falsk snällhet i kontrast till den äkta snällheten påminner mig om när personer vill ha det till att ofrivilligt sex inte är sex, att det inte är sex om det sker mot ersättning eller att det inte är sex mot ersättning om förhållandena inte är sådana att de går att försvara för personer som vill vara positiva till sex mot ersättning. Då är det inte sex utan någonting annat. Istället för att behöva reda i det som kan vara problematiskt med sex och sex mot ersättning väljer man att framställa sex som någonting alltigenom positivt.

Sex är mitt främsta intresse men jag tänker inte låtsas som att det är någonting alltigenom positivt. Jag var inte med när det beslutades att sex är som hämtat från en utopi. För övrigt tror jag inte att det för med sig något positivt att framställa sex på det viset. Personer kommer även fortsättningsvis ha och utsättas för det där du  väljer att definiera som icke-sex. Ett annat bekymmer med det utopiska sexet är att ingenting är sex innan vi stämt av med de inblandade att det var en alltigenom positiv upplevelse.

Enligt överenskommelsen om sex som något utan yttre karaktäristiska har den eller de inblandade som anser att det inte var sex utslagsrösten. Resultatet blir att jag inte hade sex när jag gav oralsex till personen som enbart betraktar vaginala samlag som sex. Själv är jag inne på att sex har vissa yttre karaktäristiska utan att för den del säga att det ena eller det andra aldrig eller alltid är sex. Det finns något som är typiskt sex. Ett avtal om köp förtar inte sin karaktären av köpeavtal för att avtalsparterna rubricerar det som hyresavtal.

Något snällt om Einhorns bok kan jag ändå säga. Jag uppskattar när han skriver om civilkurage. Jag tycker om när han raljerar kring människor som uttrycker att de är ”för snälla” och måste se mer till sina egna behov. Jag nickar instämmande när jag läser att när det sägs att någon är god är det ofta med en ironisk klang. Frågan är om det inte är mer sant i dag än när boken skrevs. Sedan läser jag att ”samtidigt måste vi inse att det inte finns några fullkomliga människor” och vill lägga undan boken.


För övrigt rekommenderar jag Lena Anderssons recension av Konsten att vara snäll från 2005: ”Konsten att vara snäll är den sortens bok som mest tycks vara en förevändning för att få komma ut på de där många föreläsningarna i landet och tala om bokens ämne. Ämnet är snällhet, hur man ska vara en god medmänniska. En bra ambition, men jag drabbas tyvärr av intellektuell klaustrofobi under läsningen”.

Inte alla sexualvaneundersökningar hotar privatlivet

I en debattartikel presenterade Gabriel Wikström regeringens beslut att uppdra åt Folkhälsomyndigheten att göra den första befolkningsstudien om människors förhållningssätt till sexualitet på 20 år.

”[Sexualpolitiken] måste också handla om det hälsofrämjande; om det som är lustfyllt med sex. För att kunna forma en sådan politik måste vi få bättre kunskap om hur det faktiskt ser ut på det här området. Det är 20 år sedan den senaste befolkningsstudien om människors förhållningssätt till sin sexualitet genomfördes. Det vi har att förlita oss på därefter är studier genomförda av kvällstidningar. Det är orimligt. Dessa mindre studier pekar dessutom på att den genomsnittliga sexuella aktiviteten i Sverige minskat. Det är viktigt att utröna om så är fallet, och vad det i så fall beror på. Om det skulle vara så att de samhälleliga förutsättningarna för ett gott sexliv – exempelvis genom stress eller andra ohälsofaktorer – har försämrats så är det också ett politiskt problem.”

Wikström har fått en del berättigad kritik som folkhälsominister, men kritiken mot sexualvaneundersökningen är bara obegriplig. Jag kan inte låta bli att undra om den handlar mer om personen Wikström eller sossarna än om studien. Jag har heller inget till övers för sossarna, men jag ser att sexualiteten är en hälsofråga som förtjänar att tas på allvar.

När Ilija Batljan och Carin Jämtin hade en debattartikel om livspusslet och svårigheten att få det ihop i Svenska Dagbladet skrev de bland annat ”Men när ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? När ska vi hinna leva livet, så som det ser ut i våra drömmar?”. Svenska Dagbladet satte rubriken ”När ska vi stockholmare få tid att älska och skratta?” och de i grunden viktiga frågorna tramsades bort.

”Det är väldigt privata frågeställningar. Politiken måste ha gränser. Allt är inte politik. Hur ofta folk har sex har inte vi politiker med att göra”. Så uttryckte sig en kristdemokraten Amanda Agestav.  Sex är och ska vara en privatsak, skriver Expressen ledare och driver med tänkbara insatser.

Vad är problemet med undersökningar om sexualvanor? Folkhälsomyndighetens undersökningar intresserar sig inte sällan för privatlivet. Som miljöpartisten Magda Rasmusson skrivit på Twitter: ”Ja, det är kul att håna Wikström men vi kartlägger exakt allt, varför undanta sexvanor?”

Inte alla sexualvaneundersökningar. Folkhälsomyndigheten har vid flera tillfällen undersökt ungas förhållande till sexualitet och sexualvanor, men jag har inte sett några som gjort sig lustiga över detta eller kritiserat det offentliga för att lägga sig i ungas privatliv. Har unga mellan 15-29 år ingen rätt till ett privatliv?

Det är uppenbarligen okontroversiellt att göra studier om ungas sexuella hälsa och sexualvanor. Möjligen har några sexualpolitiskt engagerade haft synpunkter utformningen, men det har aldrig varit frågan om att studierna över huvud taget inte borde ha ägt rum. Där har ni något att bita i när ni flabbat färdigt.

Sex med vänner

Kan kvinnor och män vara vänner?

”Jag har hört från flera män att en man inte kan vara vän med en kvinna utan att vara intresserad av att ligga. Naturligtvis gäller det oftast inte mannen som påstår det. Jag kan definitivt vara vän med en man utan att va intresserad av honom på ett sexuellt plan. Men det känns så trist om påståendet stämmer då jag oftast får ut mer av att umgås med män.”

”Det är nästan alltid män som säger sånt och det beror antingen på A: att de själva inte kan slappna av och se kvinnor som riktiga människor eller B: de är avundsjuka på andra män som har kvinnliga vänner eller C: de får inte ligga bara.”

”Självklart går det. Med den logiken så skulle jag då vilja knulla med alla mina vänner oavsett vilket kön de har.”

”Det finns nog ingen sanning som gäller allt och alla människor. Jag har haft massor av manliga vänner, har jag trott. Det har alltid slutat med att de på ett eller annat sätt börjar visa sexuellt intresse. Jag har inte uppskattat det för det har ju då känts som att hela ”vänskapen” hade dolda motiv. Från min sida har det dock aldrig funnits annat än vänskap.”

”Självklart. Jag har två vänner som är män som jag träffar och umgås med, och det finns noll sexuell attraktion. Vi har dessutom varit singlar samtidigt. Sedan har jag förstås haft manliga vänner som ville gå på bio, fika och ses mer när jag var singel, men dem träffar jag inte längre, för jag kände mig snuvad på vänskapen.”

”Min bästis är en man och det har aldrig funnits någon sexuell attraktion mellan oss. Är ganska säker på att han känner likadant.”

Det är personer som gör gällande att vänner är personer man inte vill ha sex med som lagt grunden för föreställningen om ”friend zone”. Zonen inom vilken man inte får ligga. Många har visserligen inte sex med sina vänner, men de har inte sex med sina icke-vänner heller. De är som regel monogama och har bara sex med en person en relation åt gången. Ibland gör de slut med varandra och menar att det beror på att relationen tog en ny skepnad och övergick i en vänskapsrelation, det vill säga en icke-sexuell relation.

Nej, du blir inte snuvad på någon vänskap om någon vill ha sex med dig. Du kanske inte klarar av att ha sociala relationer med personer som vill ha sex med dig, men det finns personer som klarar det. Vidare är det knappast dina vänners fel om de vill ha sex med dig. Man får trots allt inte välja vilka som vill ha sex med en.

Ibland visar det sig med tiden att man vill ha sex med någon och det är sällan frågan om några ”dolda motiv”. Det är inget negativt i sig att vilja ha sex med någon. Det är heller inget man kan rå för även om man nu skulle tycka att det vore något negativt. En annan sak är att man bör avstå från att visa sexuellt intresse för någon om man vet att det inte är besvarat.

Kvinnor och män kan vara vänner, det är bara att se sig omkring. Det finns givetvis personer av olika kön som har vänskapsrelationer utan att något sexuellt intresse finns med i bilden. Och nej, jag tänker inte enbart på homosexuella personer.

Om man föreställer sig att män som vill ha sex med kvinnliga vänner inte ser dem som hela människor kan man fråga sig om män även avhumaniserar kvinnliga partners inom ramen för så kallade kärleksrelationer. Relationens yttre form kan rimligen inte vara avgörande för om sex blir en avhumaniserande praktik.

Ibland finns ett sexuellt intresse utan att man är medveten om det, ibland tror man felaktigt att personer är sexuellt intresserade av en. Nej, jag tänker inte dela upp män i vänner och icke-vänner utifrån om det finns eller funnits något sexuellt intresse.

Relaterat: Men and women can be friends

Donna Juanita

Undertecknad har varit och sett musikalen Donna Juanita av Johanna Garpe och Erik Norberg på Stadsteatern. Jag hade inga förväntningar, men kunde inte tacka nej när en vän som hade fått förhinder frågade om jag ville ha hans biljett.

Det är ingen hemlighet att jag föredrar stora kukar. Jag känner en person som också gör det och vi brukar byta kukbilder med varandra som andra bytte Spice Girls-kort en gång i tiden. Han brukar alltid tacka när jag skickat en bild. Tacka för inspirationen. För ett tag sedan slog det mig att jag inte hade någon idé om vad jag ville med det kommande sexåret. Frånvaron av inspiration har tyngt mig. Donna Juanita gav en del inspiration.

En källa till inspiration kan vara att ha en mental lista över personer man vill ligga med. Jag har en sådan lista, men den börjar bli tom på namn. En förutsättning för att hamna på den listan är att det är att det är realistiskt att personen vill ha sex med en. Personer som har monogama relationer går bort. Den sexiga personen på gymmet, bartendern, butiksbiträdet, den professionella dansaren eller personen jag träffade i matvarubutiken och ställde mig i samma kön som trots att jag förstod att jag skulle få vänta längre på min tur likaså. Det krävs något mer.

Annars finns ingenting så inspirerande som kvinnor som knullar runt och tar för sig sexuellt. Donna Juanita är en bra motvikt till slut-shaming och de som vill kontrollera kvinnors sexualitet och livsutrymme.

Given del av sex

Allt mer sällan kommer jag i kontakt med personer som ger uttryck för att ingen kvinna vill ägna sig åt särskilda sexuella praktiker eller att en del praktiker skulle vara kvinnoförnedrande i sig. Det är positivt då föreställningar om kön begränsar människor.

Om det är tveksamt att uttala sig om vad som inte är en given del av sex för kvinnor kan man fråga sig om vad, om något, som är en given del av sex. För egen del är jag inne på skademinimeringsprincipen, att man inte bör orsaka andra människor skada eller lidande. En förutsättning är personer deltar frivilligt i sex, men det säger föga om själva sexet. Det är heller inte meningen att det ska vara enkelt att säga någonting om hur människor överlag vill ha sex, för då har man inte förstått att skälen till att vilja ha sex kan variera och även människors uppfattning om vad sex kan vara för dem.

Därför blir det vaga, men men icke desto mindre viktiga formuleringar om att sex bör bygga på frivillighet och att man ska undvika att människor far illa. Knappast särskilt tillfredsställande för den som säga något allmänt om varför och hur människor vill ha sex, men det finns inga enkla svar. Hade det funnits hade jag varit den första att säga; gör så här och dina sexpartners kommer att tycka att allt är tippentoppen.

Ett konkret sätt att inte utsätta andra för skada och lidande är att inte utgå från att personer använder hormonella preventivmedel och agera utifrån det. Om alternativen är att ejakulera i någons underliv och att inte ejakulera i någons underliv torde det vara givet vilket som kan orsaka mest skada och därmed borde man utifrån skademinimeringsprincipen välja alternativet med minst skadeverkningar. Ejakulera inte i någons underliv utan samtycke.

Sex utan slut

Jag tänker på de gånger jag spelat spel utan att avsluta det enligt det statiska regelsystemet. De som menar att man bara spelar spelet så länge man följer dess regler struntar jag i.

Jag tycker inte om att titta på film. När personer vill titta på film med mig svarar jag ibland att det går bra om vi kan dela upp filmtittande i flera omgångar. Vi kan visserligen se filmen från början, vi behöver inte spola oss fram, men jag behöver pausa.

Jag tänker på sex utan slut, på människor som vill veta när de är klara istället för att känna efter; är jag klar nu? Vi vill veta när vi kan sägas ha haft sex. Med vi menar jag förstås vissa mer än andra. En del ville det tidigare, en del har slutat bry sig och några har aldrig brytt sig om de oskrivna regler som omgärdar sex, men det kan räcka att man ligger med personer som gör det för att ändå påverkas av dem, till exempel män som kommer och utgår från att det är över då, man spar ändå det bästa till sist, eller hur? Utan att ens fundera över om de vill avbryta, om deras sexpartner vill fortsätta och om sex måste avslutas på ett visst sätt.

Personer fejkar orgasm för att de vill avsluta. Hur blir det om vi skulle sluta förknippa orgasm med avslut? Vad får vi fejka då?

Jag vet inte, men den sexuella motsvarigheten till då var det dags att göra kväll, hur låten den?

Språkligt lättillgängligt skydd för den sexuella integriteten

Om sexuella övergrepp har med sex att göra eller inte har diskuterats. ”Det är genom vaginan som kvinnan penetreras och befruktas, den blir erotiskt centrum endast genom ett ingrepp från mannen, vilket alltid blir ett slags våldtäkt.” (s. 225) och ”Hur hovsam och ridderlig mannen än är blir det första samlaget ändå alltid en våldtäkt.” (s. 234) skriver Simone de Beauvoir i Det andra könet från 1949. Jag delar inte de Beauvoirs beskrivning av vaginala samlag, men det är tråkigt när den ena förenklingen bemöts med den andra; våldtäkt har inget med sex att göra.

”Under de senaste kanske tio åren har själva sexet petats ut ur våldtäktsförståelsen. Vi har fått lära oss att våldtäkt handlar om makt och våld. Som för att rädda sexualiteten har våldtäkten kopplats loss från mäns lust. Men visst handlar det också om män som väljer att knulla på sina villkor. Med hjälp av patriarkatets makt åt den enskilde.” skriver Malin Ullgren under rubriken ”Våldtäkt är också sex”.

Jag känner igen mig i Ullgrens beskrivning av hur man pratat om våldtäkt, men kanske ser vi en förändring. När 2014 års sexualbrottskommitté presenterade sin utredning blev det knappt någon diskussion om att den föreslår att  brottsbeteckningen våldtäkt ersätts med sexuellt övergrepp.

För att tydliggöra att sexualbrottens skyddsintresse framför allt är den sexuella integriteten föreslår vi att kapitelrubriken ändras till Om brott mot den sexuella integriteten m.m.”

Sexualbrottskommitténs förslag har i sin helhet tagits emot väl. Flera av de förändringar som kommittén förslår är sådana som efterfrågats av olika intresseorganisationer, bland annat sådana som arbetar mot sexuellt våld. En annan anledning till att vi besparats en diskussion om våldtäkt torde vara kommitténs övertygande motivering.

”När vi nu föreslår en sexualbrottslagstiftning som inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar finns det anledning att överväga om inte vissa brottsbeteckningar – i första hand våldtäkt och sexuellt tvång – samtidigt bör ändras.”

”Betydelsen av att ändra brottets beteckning ska inte underskattas. Från rent språkliga utgångspunkter kan det ifrågasättas om rubriceringen våldtäkt inte borde ha ändrats redan när utnyttjandefallen lades till i bestämmelsen i och med 2005 års reform. Redan då upphörde i praktiken kravet på våld eller hot från gärningsmannens sida. När vi nu överväger en övergång till en lagstiftning som drar gränsen mellan straffri och straffbar gärning vid om deltagandet har varit frivilligt eller inte är skälen för att ändra brottsbeteckningen ännu starkare. En fortsatt användning av beteckningen våldtäkt skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld. Om avsikten med förändringen dessutom är att ge uttryck för ett tydligt normativt budskap finns det ännu större anledning att överväga en ny rubricering för de allvarligaste sexualbrotten.” (s. 188, SOU 2016:60)

Sexualbrotten regleras i brottsbalkens sjätte kapitel.

”Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.”

Utan att veta om de är ute efter en moralisk eller juridisk diskussion om våldtäkt finns det fortfarande de som menar att en våldtäkt kräver ett visst mått av våld. Rent juridiskt finns det inget stöd för det. Av våldtäktsbestämmelsens andra stycke framgår att våldtäkt inte heller kräver något som överensstämmer med den ”vardagliga” förståelsen av vad våld:

”Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.”

Den som menar att våldtäkt inte har med sex att göra får problem när inledningsvis önskat och ömsesidigt sex upphör att vara det. Vem som helst borde förstå att frivilligt sex som övergår i sexuella handlingar någon inblandad inte vill delta i byter karaktär. Genom att påstå att sex inte har någonting med sexuella övergrepp att göra behöver den som inleder frivilligt sex med någon aldrig ens fundera över det fortsatta innehållet, om det är inom ramen för samtycket eller inte. För att undvika att personer fastnar för att sex som inleds frivilligt aldrig kan övergå i sexuella övergrepp är det bättre att betrakta sex som ett händelseförlopp där sex blir vad vi tillsammans, eller personer var för sig, gör det till och att vara tydlig med att samtycke till sex inte betyder att man samtyckt till något ”paket” av sexuella handlingar. Också utifrån ett brottsofferperspektiv kan brottsbeteckningen sexuella övergrepp vara att föredra då den till skillnad från våldtäkt inte är laddad med någon särskild innebörd på samma sätt. För personer som utsatts för något som inte överensstämmer med föreställningarna om ”en riktig våldtäkt” – kanske tog de initiativ till sexet som sedan fick en annan karaktär – är det inte ens säkert att de förstår att de utsatts för något brottsligt.

Den vardagliga förståelsen av våld är restriktiv beroende på vilka kommentarsfält man läser. En del erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter och sex med deras döttrar som våldtäkt. Detta trots att lagstiftningen har ändrats och att våldtäkt numer omfattar även samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är antagligen för tidigt att säga något om det utvidgade våldtäktsbegreppet från 2013, som även omfattar passiva offer, har bidragit till någon djupare förståelse av vad våld, och i förlängningen våldtäkt, kan vara.

En del menar att våldtäktsbegreppet är bra för att det är negativt laddat. Jag menar att om vi inte kan förmedla att sexuella övergrepp är allvarliga utan att använda ordet våldtäkt har vi problem. Våldtäktsbegreppet verkar inte ha bidragit till att personer ser allvarligare på brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. På en rak fråga är personer emot våldtäkt, men om man beskriver sådant som utgör en våldtäkt i juridisk mening utan att använda ordet våldtäkt är det inte säkert att personer ser några problem med det.

Sexualbrottskommittén skriver vidare:

”Uppfattningen om vad som är en ”riktig” våldtäkt är omgivet av många åsikter och fördomar. Den våldtäkt som de allra flesta kan vara överens om är en ”riktig” våldtäkt är en s.k. överfallsvåldtäkt, dvs. en våldtäkt som sker av en okänd gärningsman. I verkligheten utgör den typen av våldtäkt en mycket liten andel av alla våldtäkter som sker varje år.”

Oavsett om sexualbrottslagstiftningens inledande rubricering kommer att spegla att den ”inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar” eller inte hädanefter kommer jag fortsätta skriva om sexuella övergrepp, vilket borde vara tillräckligt för att markera allvaret. Men så tillhör en del av oss den minoritet som ser allvarligt på kränkningar också.

Sex tips för att bli bättre på sex

RFSU har publicerat sex tips för ett bättre sexliv.

1. Våga visa både med kroppsspråk och i ord hur du vill ha sex
2. Fråga vad din partner uppskattar i sängen
3. Utgå från tidigare positiva upplevelser och praktiker
4. Utforska din egen sexuella njutning på egen hand, det gör det enklare att beskriva för någon annan
5. Prioritera och ge utrymme till sex i vardagen
6. Fokusera på din egen och partnerns njutning istället för negativa tankar om din kropp

Tipsen är konkreta och de frångår tanken att sex skulle vara någonting man antingen är ”bra” eller ”dålig” på. Det går att bli bättre på sex. Sex är ett av få områden där erfarenhet betraktas som någonting dåligt bland vissa bedömare, men dem kan man bortse från såvida de inte menar att erfarenhet överlag är något dåligt och de närmare kan utveckla vad de menar.

Det fanns en tid då jag trodde att man antingen var bra eller dålig på att sjunga och att det bara var att acceptera. Kanske trodde jag att de som ”hade sångröst” var naturbegåvningar för att de sällan gjorde något nummer av all sin sångträning. Kanske var det bara en ursäkt för icke sångbegåvade att inte göra mitt bästa. Alla kan inte vara intresserad av att sjunga bra.

Vare sig man tror på naturbegåvningar inom sex, sång eller någonting annat finns det ingenting som talar för att det skulle vara sämre att lägga ned 10 000 timmar på något man tror på än att få förutsättningarna serverade.

Mer feministisk intellektuell energi åt sexuell frihet

”För det är väl ändå människan, den hela människan, som är vårt mål? I så fall bör vi inte ägna vår feministiska intellektuella energi åt att fundera på vad som är manligt respektive kvinnligt beteende” skriver Nina Björk i en krönika för Godmorgon, världen.

Om den hela människan är målet bör man fundera över hur man pratar om ”kvinnligt” och ”manligt”. När man pratar om föreställningar om kön och hur de begränsar människor bör det framgå att man avser sociala konstruktioner, däri ligger förändringspotentialen om inte annat.  Att befästa beteenden som antingen kvinnliga (och därmed positiva) eller manliga (och därmed negativa) är knappast förenligt med att människan oberoende av sitt kön ska ha frihet att forma sitt liv.

Innan man pratar om ”kvinnligt” och ”manligt” beteende kan det vara värt att fundera på om det över huvud taget finns något fog för att knyta beteendena till – om än sociala – kön. För ganska ofta när jag läser utsagor om hur kvinnor och män är kan jag inte låta bli att undra om det är baserat på hur någons senaste partners av visst kön betedde sig. Särskilt när jag identifierar mig med mannen. Är utsagorna bara baserade på någons senaste flick- eller pojkvänner kan det ifrågasättas om de säger något om kvinnor eller män i allmänhet.

Kanske är det jag som omger mig med toleranta personer, men jag kommer allt mer sällan i kontakt med personer som ger uttryck för att ”ingen kvinna vill” ditten eller datten eller att särskilda sexuella praktiker skulle vara kvinnoförnedrande. Om den spaningen säger mer om samtiden än om min omgivning är det positivt för det mest intressanta med den sortens kategoriska uttalanden är att man får en inblick i vad en del kvinnor på individnivå inte går igång på. Och man slipper vara en sån där inte alla kvinnor-kvinna.

Det kräver en del av en att inte utgå från att andra fungerar som en själv och det måste det få göra då personer är olika. Jag kan inte skriva föregående mening utan att det känns som att slå in en öppen dörr. Just på grund av genom sig själv känner man andra. Det är en sak att förstå att människor vill och väljer olika rent intellektuellt och en annan bejaka det. Det rimmar illa med att människor ska kunna forma sina liv i enlighet med sina preferenser att ifrågasätta dem när de inte överensstämmer med de egna. Eller som Sofia Nerbrand uttryckt det: ”En central del av liberalismen är förmågan att inte bara tala väl om frihet, utan också uppskatta det faktum att människor gör olika val.”

Det finns saker man varken har förhållit sig till eller övervägt att man skulle kunna göra. Skriva en bok till exempel. En bidragande orsak kan vara att ingen man kunnat identifiera sig med har skrivit böcker. Om man däremot har författare i släkten kan det vara närmare till hands att föreställa sig som någon som skriver böcker och faktiskt skrida till verket. Inte för att att vill skriva böcker, men ni förstår nog vart jag vill komma.

En annan sak är att vad människor vill kan variera övertid. Var man ska bo är en sådan sak de flesta förr eller senare måste förhålla sig till och det är också ett användbart exempel när man pratar om att vad man vill kan variera genom livet. Det finns inget självändamål i att aldrig ändra sig eller i att agera som om man inte har ändrat sig som jag ser det, i det här fallet att aldrig flytta.

Färre utsagor om vad som är ”kvinnligt” respektive ”manligt” och vad som ligger i kvinnors respektive mäns intressen vore på tiden. Över huvud taget att se hela människan bortom tvåkönsmodell och könad ram vore något. Får man höra alltifrån ingen kvinna vill till alla kvinnor vill eller alla kvinnor borde är risken att man undermedvetet anpassar sig efter alla utsagor när man hade kunnat stanna upp och funderat över vad man själv vill, vilket kan vara nog så svårt att få klarhet i. När jag inte är säker på vad jag vill brukar jag tänka att ett som är säkert är att i vart fall vet ännu mindre om vad jag vill.

Det är knappast hela världen om människor på individnivå får för sig att alla andra egentligen vill leva som dem. Problematiskt blir det när tillräckligt många med något som helst inflytande är överens om att det sätt de lever på är gott nog åt alla. Då kan det bli aktuellt att andra ska anpassa sina livsstilar i enlighet med deras preferenser, att begränsa människors frihet kort sagt. Antingen straffsanktionerat ovanifrån eller med hjälp av social kontroll och sociala sanktioner såsom utfrysning.

Det är lite som med slut-shaming. På individnivå kan människor ha olika uppfattningar om vad som är lagom med sex eller ett lagom antal sexpartners för dem. Jag har själv någon uppfattning om hur mycket sex jag vill ha. Det är en annan sak när personliga preferenser upphöjs till någon slags standard som begränsar människors, framförallt kvinnors, sexuella frihet. Då är den enda rimliga motreaktionen är att stå upp för sexuell frihet och människors rätt till sexuellt självbestämmande.