Ingen frihet utan kontraster

Förundras över personer som kommit till insikt med att man är mer fri som varannan vecka-förälder än varje vecka-förälder eller som ogift efter ett långvarigt ojämställt äktenskap. Det är lite som när män (eller kvinnor för den delen) får döttrar och blir feminister. Det är sådant man kan läsa sig till, tänker jag.

Jag förstår att det måste vara bekvämt för personer som arbetar i kostym att ta av sig kostymen efter en lång arbetsdag och byta ut om till mjukisbyxor. Jag behöver inte prova på de vanorna för att förstå det. Att jag inte direkt kan relatera till hur bekvämt det är för kostymnissarna är en annan sak.

Vilken omväg människor tar för att komma till insikt, men de som gjort det har något att jämföra med. Det är väl alldeles utmärkt om personer kan inspirera andra till att leva friare liv. På samma sätt som det i och för sig är utmärkt om män som får döttrar blir feminister.

”De stora vinnarna är separerade föräldrar som har barnen lika mycket. Att leva så minskar tidspressen markant. Hälften av tiden är de befriade från huvudansvaret för barnen, som innebär en massa balanserande. Man kan också tänka sig att kontrasterna mellan de olika veckorna gör att dessa föräldrar uppskattar denna frihet ännu mer än personer utan barn.” kan man till exempel läsa i en artikel i Aftonbladet från 2009.

Det är klart att man har mer tid över till sig själv om man inte har barn på heltid. Det är klart att föräldrar vars barn flyttat hemifrån får mer tid till annat än föräldraskapet.

”[D]et är ett sorgligt faktum att många par börja leva jämställt först efter separationen” skriver Rebecka Edgren Aldén om varannan vecka-livet på Skriet från kärnfamiljen. ”Så länge kärnfamiljen inte är jämställd kommer en skilsmässa att innebära en arbetslättnad för kvinnan. En skilsmässa är många gånger ett nödvändigt ont. Det bästa, kanske till och med det enda, alternativet. Oftast initierad av kvinnan, och ofta på grund av orättvisa, brist på respekt för den andre, en sned arbetsfördelning, ojämställdhet.”

”I antologin ”Happy, happy” står glädjen efter en skilsmässa i centrum. Här skriver tio författare om glädjen i att upptäcka sig själv som egen person efter år av geggig tvåsamhet, om möjligheten att varannan vecka vara fri från barnumgänge och kunna göra vad man vill, om utveckling och frihet. […] Det är enbart kvinnor som medverkar i ”Happy, happy”. Och kanske är det framför allt kvinnor som behöver skolas in i den nya känslo­lag som ropar ”hurra!” när någon skiljer sig. Inte för att kvinnor skulle vara trögare i sina hjärtan än män, men för att belöningen vid en skilsmässa är att man får – och bör – ställa det egna jaget i centrum, ett beteende som rimmar illa med traditionell kvinnlighet.” Så skriver Nina Björk om antologin Happy Happy av Maria Sveland och Katarina Wennstam.

Sanna Lundell om samma antologi: ”Enligt de två redaktörerna Sveland och Wennstam saknades det glädje­fulla perspektivet på skilsmässan i bokfloran. De ville berätta om det nya härliga livet av själsligt undergörande ensamhet, egen lägenhet att inreda, sovmorgnar, crazy partykvällar, ungdomligt kompishäng och sist men inte minst en åter­vunnen jämställdhet. Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare. Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket ­talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt. Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både ­henne, ­honom och inte minst barnen.”

En stor del av de som definierar sig som ickemonogama eller poly har någon gång levt monogamt. Jag föreställer mig att det kommer bli vanligare i framtiden med personer som lever icke-monogamt utan att ha provat på monogami på samma sätt som det blivit vanligare med homosexuella som endast levt och haft sex med personer av samma kön.

Jag har aldrig levt monogamt. Min icke-monogami är ingen reaktion på monogamin. Jag förstår att det inte är för mig att någon annan har synpunkter på vad jag gör med min kropp utan att ha provat på monogami. Jag skulle förstås kunna leva monogamt ett tag för kontrasternas skull och sedan återgå till att leva icke-monogamt igen. Det är bara det att jag är lite för ointresserad av kontraster och aha-upplevelser. Jag är happy unhappy. Jag tänker inte gå omkring i obekväma kläder sex dagar av sju för att uppskatta mjukisbyxor på söndagarna.

Monogama som inte respekterar monogamin

Att sexuell monogami endast gäller om man kommit överens om det och så länge relationen varar förefaller rimligt, men hur förhåller sig monogama till sexuella erfarenheter som dokumenterats vid ett eventuellt uppbrott?

För de flesta är det nog helt främmande att dela med sig av att sex- och nakenbilder på sexpartners till andra utan samtycke och det oavsett om de har en sexuell relation för tillfället eller inte. Att ha respekt för personers rätt till personlig integritet måste inte på något sätt vara villkorat av att det finns en sexuell relation, men det verkar den ”monogama” respekten för sex- och nakenbilder vara för en del. Det kan handla om personer som delar med sig av sådana bilder utan den porträtterades samtycke efter ett uppbrott. Personer som aldrig hade gjort det medan relationen varade.

Genom att dela bilder på personer som man tidigare haft en monogam relation visar man att man inte har någon respekt monogamin eller människors skäl att vara monogama. Väl medveten om att otrohet förekommer blir jag ändå förvånad när monogama delar med sig av sex- och nakenbilder på tidigare partners. Det borde säga sig självt att personer som inte vill dela sitt sexliv med andra personer inte heller vill dela dokumentationen av det med andra om man inte kommit överens om något annat. Det gör det nog också, men det är inte säkert att personer som gått med på att vara monogama eller krävt monogamt sin partner respekterar monogamin.

Att inte dela med sig av sex- och nakenbilder föreställande andra personer är egentligen ingen fråga om monogami, men det rimmar illa med monogamin att dela med sig av dokumentation från ett sexliv som skulle vara exklusivt.

Monogami har liknats vid en sexuell läggning och för en del som lever monogamt kan det givetvis vara så, men att leva monogamt ska inte blandas ihop med att vara monogam. Det går alldeles utmärkt att leva monogamt utan att tro på monogamin även om man som regel vill framställa det som att personer som lever monogamt gör det för att allt annat vore otänkbart för dem.

I en del monogama relationer är de inblandande monogama, i andra kan det vara så att enbart den ena personen är det och att den andra har fått kompromissa. Det är inte bara monogama som får kompromissa i relationer med ickemonogama, även om det främst är monogamas kompromissande som diskuteras. Om några förväntas anpassa sig är det ickemonogama och det utan att det ses som den uppoffring det kan vara för dem.

Personer som är monogama lever monogamt oavsett om det finns en monogamiöverenskommelse eller inte. Utöver dem finns personer som lever monogamt för att de kommit överens om att göra det. Kanske med någon som krävt monogami för att över huvud taget inleda en relation. Ytterligare några lever monogamt för att deras partner inte ska ha sex med andra. De måste som regel erbjuda monogami i gengäld för att kravet inte ska framstå som orimligt. Om de lever monogamt i praktiken är en annan fråga.

Att personer förväntar sig att man inte ska ha sex med nya personer direkt efter uppbrott ger jag ingenting för. Antingen har man kommit överens om sexuell exklusivitet eller inte, något anledning att inte ha sex efter ett uppbrott kan jag inte se annat än om inte vill ha det givetvis. Däremot borde de monogama principer som gällt kring eventuella sex- och nakenbilder även gälla efter ett uppbrott. Personer måste kunna dokumentera sina sexliv och göra slut med varandra utan att oroa sig för att sex- och nakenbilder sprids.

Jämställdheten dödar förhoppningsvis de ojämställda relationerna

Jämställdhet ökar separationerna menar relationsexperten Eva Rusz. Schyman svarar. Att i egenskap av relationsexpert försöka skönja ett mönster för att kunna dra slutsatser kring varför personer som lever tillsammans separerar går att motivera. Det har diskuterats om separationerna verkligen ökar och det är ingenting jag kan svara på, men jag har inte alls svårt att föreställa mig att att drömmen om jämställdhet kväver den ojämställda relationen.

Rusz skrapar bara på ytan och drar därefter slutsatsen att det är jämställdheten som är problemet. Det är klart att man kan dra den slutsatsen om man blundar för att det är ojämställdheten som ger jämställdhetsidealet syre, men man kan också tolka det som att Rusz egentligen menar att det inte finns några helt jämställda relationer och att det därför är helt logisk att förhållanden tar slut när bristen på jämställdhet dissekeras och ifrågasätts av någon av parterna.

De senaste åren har politiker, relationsexperter och de som tänker på barnen flaggat för att kärnfamiljen och det monogama förhållandet räknar sina sista dagar om den utveckling vi ser tillåts fortsätta och som en del av detta har de försökt lista ut varför personer som varit tillsammans en längre tid plötsligt lämnar varandra och vad man kan göra för att stävja den trenden.

Av någon outgrundlig anledning ser dessa personer ett egenvärde i att relationer fortgår. Den enda godtagbara anledningen för par som har gemensamma barn ihop att göra slut tycks vara att det förekommer våld i relationen. Möjligen är otrohet också ett gott skäl att packa sina väskor, men allting annat går att lösa eller ha överseende med för barnens skull. Barnen som kan inte ens har blivit tillfrågade.

Som jag ser det kan endast drömmen om jämställdhet döda de relationer som en person med självrespekt aldrig skulle befatta sig med. Jag förstår inte varför Rusz med sina tafatta försök att påpeka att män och kvinnor är olika vill försvara ojämställda relationer. Det är en fantastisk utveckling att kvinnor och män kan göra slut på sina destruktiva relationer.