Förmedla vikten av sexuell integritet och sexuellt självbestämmande

När 2014 års sexualbrottskommitté presenterade sin utredning blev det knappt någon diskussion om att den föreslår att brottsbeteckningen våldtäkt ersätts med sexuellt övergrepp, skrev jag om i ett tidigare blogginlägg.

Gudrun Nordborg, ordförande Kvinnohusföreningen i Umeå, menar att beteckningen sexuella övergrepp ”förminskar brottet och den maktutövning som brottet är uttryck för”. Kvinnohusföreningen vill ”markera våldtäkt som ett relevant begrepp för det allvarliga sexuella våld som brottet innebär även om fysiskt våld inte används eller krävs i lagen”.

Nordborg skriver: ”Huvudargumentet mot att fortsatt kalla brottet för våldtäkt är att det ”skulle kunna ge sken av att det fortfarande ställs ett krav på att gärningen ska ha genomförts med våld.” Andra argument är att begreppet våldtäkt skulle kunna avhålla misstänkta från att erkänna och offer från att anmäla. Vår erfarenhet är dock att många ansett sig utsatta för våldtäkt också när inget fysiskt våld utövats och att de har upplevt sig svikna när juridiken inte har täckt in deras utsatthet.”

morkertal

Samtidigt finns ett mörkertal. Utifrån ett brottsofferperspektiv kan brottsbeteckningen sexuella övergrepp vara att föredra då den inte är lika snäv som våldtäkt. För personer som utsatts för något som inte överensstämmer med föreställningarna om ”en riktig våldtäkt” – det kan röra sig om personer som tagit initiativ till sex som fått en annan karaktär – är det inte ens säkert att de förstår att de blivit våldtagna givet alla föreställningar om våldtäkt som florerar. Föreställningar som sannolikt påverkar förståelsen av det juridiska våldtäktsbegreppet.

Synen på våldtäkt varierar. En del erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter som våldtäkt. Detta trots att lagstiftningen har ändrats och att våldtäkt numer omfattar även samlag eller en sexuell handling jämförlig med samlag med någon som befinner sig i en särskilt utsatt situation. Det är antagligen för tidigt att säga något om det utvidgade våldtäktsbegreppet från 2013 som även omfattar passiva offer har bidragit till någon djupare förståelse av vad våld, och i förlängningen våldtäkt, kan vara.

En del menar att våldtäktsbegreppets laddning gör det till ett användbart begrepp. Jag menar att om vi inte kan förmedla att sexuella övergrepp är allvarliga utan att använda ordet våldtäkt har vi problem. Våldtäktsbegreppet verkar inte ha bidragit till att personer ser allvarligare på brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. På en rak fråga är personer emot våldtäkt, men om man beskriver en sådan är det inte säkert att personer tänker våldtäkt.

Oavsett om sexualbrottslagstiftningens inledande rubricering kommer att spegla att den ”inte bygger på våld och tvång som brottsförutsättningar” eller inte kommer jag fortsätta skriva om sexuella övergrepp då jag menar att övergrepp, inte bara i rättssak, är en kraftig markering.

Förhoppningsvis kan vi bara genom att beskriva sexuella övergrepp frammana en bild av något otillbörligt på sikt. Det är de sexuella övergreppen som borde vara laddade. Om orden med vilka vi beskriver dem är laddade har ingen självständig betydelse om vi inte pratar om vad som gömmer sig bakom dem. Vi behöver prata mer om vad sexuella övergrepp kan vara, vad som kännetecknar dem, och där kan fokus på frivilligt deltagande vara en bra ingång.

Fler män borde stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande

Har du någon gång dragit ett skämt som ingen skrattade åt för att sedan höra en man i sällskapet dra ner skrattsalvor med samma skämt inför samma personer? Det har jag gjort några gånger. Vi lever i ett patriarkat och då värderas vad män är, gör och säger högre än vad kvinnor är, gör och säger. Det kan man ha synpunkter på och det har många kvinnor haft, men män har bättre utsikter att påverka andra män än vad kvinnor har. Inte alla män utan män generellt för den som inte kan läsa innantill. Det finns inget osynligt ”alla” framför ”män”.

Om män är mer benägna att lyssna på andra män kan man argumentera för att män borde ta ett större ansvar för att fördöma sexuella övergrepp då de framförallt begås av män. Att den underordnade inte vill vara underordnad säger sig självt. Vi vet redan att kvinnor inte vill bli våldtagna. Vet vi att män som grupp fördömer sexuella övergrepp?

screenshot-from-2016-10-14-19-26-38(Gärningspersoners kön och ålder vid misshandel, hot, rån och sexualbrott – en beskrivning utifrån misstankestatistiken och Nationella trygghetsundersökningen, Brottsförebyggande rådet, 2014.)

När våldtäkt är på tapeten det alltid någon som fäller kommentaren ”alla män är inte våldtäktsmän”. ”En fullständigt överflödig kommentar” [..] Som jag tror grundar sig i skuld. Annars skulle den inte komma. För även om vi inte är våldtäktsmän så är vi en del av vägen dit. Att gå över kvinnors gränser. Som ett exempel, att tjata sig till sex.” skriver Musse Hasselvall i en debattartikel om hur söner uppfostras till att göra lite vad de vill, medan vad döttrar vill eller känner inte spelar någon större roll. (Metro)

Män måste bli bättre på att ifrågasätta sexuella övergrepp och prata mer om att respektera även kvinnors kroppsliga och sexuella integritet om vi ska se någon förändring.

Istället för att bli arg på de som skriver om sexuella övergrepp och reagera med ”inte alla män” kan män prova att bli arga på personer som inte respekterar andras kroppsliga och sexuella integritet någon gång. Allt handlar inte om dig! Ta avstånd från det sexistiska ”omklädningsrumssnacket” och stå upp för allas rätt till sexuellt självbestämmande. Det kan få någon i omklädningsrummet att respektera ett nej nästa gång.

b90zflxicaamcex

Oanmälda hembesök

En ledare på temat hembesök hos moderater hade säkert kunnat vara rolig, men denna ledare är alldeles för raljant och stereotyp för att jag ska dra på munnen.

”Det är bäst att någon från kommunen knackar på hemma hos moderaterna, mitt i fredagsmyset, och pratar om samhällets förväntningar. Att ställa krav är faktiskt att bry sig, vi behöver vänta oss mer av de som får ersättning, det sa Svantesson [arbetsmarknads- och integrationspolitisk talesperson för Moderaterna] själv.

[…]

Tänk om kommunen kommer dit på oanmält hembesök och det står fem flaskor skumpa på kylning. Då är det verkligen något fuffens på gång.”

Jag delar andemeningen, även personer med försörjningsstöd har rätt till ett privatliv. Vad är det Moderaterna vill uppnå med oanmälda hembesök mer än att komma åt personer som ”fuskar”? Få försörjningsstödsberättigade personer att känna att de är under uppsikt?

Befria män från påtvingade utlösningar

Gissa om jag blev förvånad när några kvinnor i en grupp för barnfria tyckte att frågan om juridisk abort var intressant. Flera argumenterade som om män vore oförmögna att ta ansvar i sexuella sammanhang. Till saken hör att flera i den barnfria gruppen har steriliserat sig. I en grupp där så många har tagit ansvar borde det inte vara främmande att det går att ta ansvar.

Antingen gör kvinnor män till ofrivilliga föräldrar eller så är graviditet något som bara händer. Det påminner om när sexuella övergrepp framställs som något som bara händer.

Jenny Sonesson skriver ”Den feministiska debatten i Sverige har länge fokuserat på samtycke vid sexuella handlingar, samtycke borde vara lika självklart för båda parter vid barnalstrande.”

Sonesson ”känner själv ofrivilliga fäder” och menar att det är ”integritetskränkande” att ”ofrivilligt bli pappa”. Vad är det personer som ejakulerar i andras underliv ska samtycka till enligt Sonesson? På vilket sätt samtyckte inte den ”ofrivilliga” pappan till att han ejakulerade i mammans underliv?

Om man ska vara noggrann samtycker män till sina ejakulationer lika lite som jag samtycker till mina. Man samtycker inte till sina egna val, handlingar, spasmer och kroppsliga utsöndringar. Samtycke är relevant i förhållande till andra. Ett annorlunda perspektiv är att det finns ett inbyggt samtycke när man med berått mod gör någonting, men jag kan inte se att det tillför något då frågan om samtycke förelåg uppkommer i förhållande till andra.

Det hade onekligen varit praktiskt om man kunde ha överläggningar med den egna kroppen. Vet du vad kroppen, i dag samtycker inte jag till att ha fungerande spermier.

Det är knappast någon annan som ska samtycka till kukpersoners utlösningar, däremot är det rimligt med andras samtycke om de involveras på något sätt. Ejakulera inte i personers ansikten eller underliv om de inte samtyckt till det.

Det är grundkurs att det kan bli barn om sperma möter ägg. Det är så många förklarar för barn varför de finns till. Vad diskussionen om juridisk abort visar är att de som tar frågan på allvar (läs: är för att män fritt ska kunna ejakulera i andras underliv och avsäga sig sitt faderskap) antingen inte har sex i bred bemärkelse, inte kan ha vaginala samlag eller har en pojkvän som inte kan det. Diskutera gärna i smågrupper i vad mån deras tyckanden ska tillmätas någon betydelse.


Läs också Tänk efter före du donerar sperma och Hon sa att hon använde p-piller.

 

Var respektfull och lyhörd om så bara under några minuter

Om ens senaste sexpartners har varit inne på ett visst sätt att ha sex på kan det hända att man undermedvetet registrerar att det är på det sättet personer i allmänhet vill ha sex. Särskilt om man endast haft sex med ett fåtal. Det gäller att se upp med vad man registrerar bara. Om de senaste personerna protesterat när du velat använda kondom innebär inte det att kondom bör undvikas. Om de varit inne på hård beröring innebär inte det att man bör vara hårdhänt med nya sexpartners som inte på något sätt kommunicerat att de vill ha hårt sex. Det finns vissa saker som är mer problematiska att utgå ifrån än andra.

Det är mer bekymmersamt att utgå ifrån att personer använder preventivmedel och agera på det mest riskbenägna sättet som om de gjorde det. Att ejakulera i personer är mer riskfyllt och kan ge svårare konsekvenser än att utgå från att personer uppskattar att få oralsex. Att riskera att göra någon gravid eller att föra över sexuellt överförbara sjukdomar är svårare än att utsätta någon för ”tråkigt” sex.

Ibland när jag tagit upp det faktum att en del för in hårda tag i sexuella sammanhang utan att först ta reda på att den man har sex med är intresserad av det får jag två sorters reaktioner. Jag får svar från personer som menar att de hade uppskattat det, men också från personer som vill understryka att det jag beskrivit inte utgör BDSM trots att jag inte ens nämnt den bokstavskombinationen. Vad svarar man på det? Vad intressant att du vill berätta för mig att du hade uppskattat något som jag precis har berättat att jag har negativa erfarenheter av. Vad intressant att du vill prata om vad BDSM inte är när jag vill prata om ett beteende som jag (och personer som kan sin BDSM) borde finna ytterst problematiskt.

Jag vågar inte ens tänka på hur jag hade blivit behandlad i sexuella sammanhang om jag hade haft långt hår. Hade personer dragit mig i det utan att fråga först? Personer reagerar olika på olika sorters beröring. Det är så grundläggande att jag inte ens borde behöva skriva det, men det kan vara värt att påminna sig själv om det ibland. Personer kan dessutom vara mer eller mindre känsliga för viss sorts beröring övertid.

Att inte skada andra är en grundläggande princip för mig. Jag har hellre sex som knappt känns än att jag går hårt ut och riskerar att skada någon. Det gäller att vara lyhörd för vad personer uppskattar. Ibland när jag pratar om att man kan kolla med sin sexpartner att det känns bra undrar en del hur det ska gå till. Ska det verkligen behövas? Menar hon verkligen att man ska kolla att det känns bra för den man har sex med? Ja, det menar jag, men jag menar inte att man måste ställa särskilda frågor för den sakens skull.

Jag förstår att det kan framstå som absurt om man bara har kortvariga samlag. Hinner man ens stämma av läget då? Det hinner man och det borde man om man bryr sig om andras väl och ve. Jag skulle säga att det är ett ömsesidigt ansvar att visa hur man vill ha sex.

När personer för in hårda tag utan att först kolla med mig om jag är intresserad av det har jag kommunicerat att det inte är för mig. Hur personer hanterar det varierar. En del varvar ned en stund för att sedan falla tillbaka i samma hårdhänta mönster. En del förstår och respekterar det. De som faller tillbaka i att beröra mig hårt får återigen veta att jag inte vill ha det hårt. Antingen kan man ta bort någons hand, ta med lätt hand på deras händer för att de ska förstå eller säga det rakt ut. Det finns massor av sätt att kommunicera vad man vill på. Var inte rädd för ögonkontakt. Jag tycker inte om ögonkontakt i sociala sammanhang, men i sexuella har det varit rätt värdefullt. (Har man sex med mig räcker det nog att titta på min mun. Den brukar skvallra om min sinnesstämning.)

Ett fåtal har inte tagit in att jag inte vill ha hårt sex eller så har de bara struntat i det. De vill helt enkelt ha hårt sex. Då spelar det ingen roll vad någon annan vill. Det är väl bara att gilla läget, antar jag, men det gör jag inte. Jag är en tråkig person att ha sex med om man menar att sex kräver viss hårdhet. Går man igång på hårda tag bör man helt enkelt inte ha sex med sådana som mig. Det finns massor av personer därute som uppskattar det, ha sex med dem istället. Jag bryr mig inte om alla du träffat den senaste tiden har tyckt om hårda tag. Däremot tycker jag att det är problematiskt när personer framställer sina egna sexuella preferenser som allmängiltiga. Jag försöker vara tydlig med att det här är något jag uppskattar.

Det enda allmängiltiga för mig är att det är fel att skada andra. En del av att inte skada andra är att inte utsätta människor för onödiga risker. En del menar att personer som inte vill ha barn inte borde ha sex. För det första finns det sex som inte ger barn, men det är också ett märkligt sätt att värdera risker på. Borde personer som vill fortsätta vara hivnegativa ha sex? Jag håller inte alls med. Personer som inte vill ha barn för tillfället eller över huvud taget eller annars värnar om sin sexuella hälsa bör förstås ha sex om de vill. Det handlar om hur man har sex.

Ha sex på ett ansvarsfullt, skade- och riskminimerande sätt. Avsteg från det bör endast ske om det föreligger samtycke. Även om det föreligger samtycke kan man fundera över sin egen delaktighet. Är du beredd att ta de eventuella konsekvenserna av att ejakulera i någons underliv? Om du inte är det går det alldeles utmärkt att avstå. Man måste inte ejakulera i personer bara för att de vill ha det.

Hur vet man hur hårdhänt man är då? Olika beröring upplevs olika på olika kukar. Jag har ingen kuk. Jag kan inte sätta mig in i hur det känns att få sin kuk sugen på olika sätt. Jag får försöka läsa av situationen helt enkelt. Det jag tror är mild beröring kan för den som får oralsex upplevas som hård beröring. Om det är bra eller dåligt beror förstås på hur känslig för beröring personen är, vad den uppskattar. En del vill ha beröring i varierande styrka. Det är det som är bra med att ha långvarigt sex. Jag förstår om det här är ytterst teoretiskt för någon som bara har erfarenhet av korta samlag där den enda variationen i princip är att man byter ”ställning”, men respekt är inte en fråga om tid. Även om det bara varar i åtta minuter är det viktigt att alla inblandade är med på noterna.

Våldtäktskulturen är mer än män dömda för sexualbrott

Det finns ingen våldtäktskultur. Detta enligt en ledare i Dagens Nyheter. Om en våldtäktskultur hade funnits hade inte bara en man av 200 dömts för sexualbrott. Vad som inte heller finns är en kultur av att anmäla sådant som faller inom ramen för brottstypen sexualbrott, men det berörs bara i förbigående. Vid sexualbrott är mörkertalet särskilt omfattande och förändringar i anmälningsbenägenheten kan också påverka antalet våldtäkter i statistiken, enligt Brottsförebyggandet rådet.

”I själva verket är det alltså ”bara” en man av 200 som någonsin dömts för ett sexbrott, och riskfaktorerna är mer individuella än samhälleliga”. Den risk som avses är inte risken att bli dömd för sexualbrott utan risken för att begå sexuella övergrepp. I DN-ledaren sammanblandas sexuella övergrepp begångna av män med andelen fällda sexualbrottslingar bland gruppen män.

Det är i sak korrekt att den som inte dömts för ett sexualbrott inte anses ha begått ett sexualbrott. Det är domstolen som avgör om ett brott har förövats. Om någon utsatts för ett brott i strikt mening är dock inte särskilt intressant ur ett brottsofferperspektiv med tanke på vad ett brott är.

Dagens Nyheter framställer det som att antalet män som dömts för sexualbrott säger något om huruvida det finns en våldtäktskultur eller inte när det snarare kan vara så att få fällande domar tyder på att det finns en våldtäktskultur. Skulle vi påstå att få fällande domar tyder på avsaknaden av en våldtäktskultur i länder där man tar mer lätt på sexuella övergrepp? Antagligen inte.

Har ledarskribenten ens funderat på vad personer som hävdar att samhället genomsyras av en våldtäktskultur menar? Våldtäktsanmälningar som leder till åtal och fällande domar brukar inte vara i fokus, utan snarare de våldtäkter som inte anmäls.

Mörkertalet som Dagens Nyheter ändå menar att vi måste ta hänsyn till talar i sig för att det finns en våldtäktskultur. Personer som blivit våldtagna blir inte sällan misstrodda och ifrågasatta. Mot den bakgrunden är det inte särskilt förvånande att våldtäktsoffer drar sig för att anmäla.

Det faktum att en åklagare inte väcker åtal (kanske gick det inte ens att identifiera någon misstänkt) ska inte förstås som att anmälaren inte har varit med om det hen påstår sig ha varit med om. Inte heller ska en friande dom förstås på det viset. Målsäganden kan ha blivit utsatt för en otillåten gärning utan att åklagaren lyckats övertyga domstolen om att det är ställt bortom allt rimligt tvivel att den åtalade hade uppsåt till den otillåtna gärningen.

De allra flesta som har sex är nog av uppfattningen att sex ska vara på deras villkor. De villkor som sexualbrottslagstiftningen uppställer kan i och för sig bli relevanta i efterhand om personers sexuella integritet inte respekteras. I den mån respektlösheten har tagit sig sådana uttryck som är kriminaliserade vill säga.

Det finns ett juridiskt våldtäktsbegrepp som inte ska förväxlas med det sociala våldtäktsbegreppet. Det sociala våldtäktsbegreppet kan rymma mer eller mindre än det juridiska våldtäktsbegreppet. Våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965. Om någon innan 1965 hade berättat för mig att hen hade blivit våldtagen inom sitt äktenskap vill jag tro att jag hade lyssnat på personen istället för att invända att hen inte alls hade blivit våldtagen av sin make eller maka.

När man talar om en våldtäktskultur är vanligen inte dömda sexualbrottslingar i fokus. Det är inte ens säkert att det som är i fokus är kriminaliserat utan det kan vara frågan om sex som inte sker med alla inblandades samtycke eller sex som delvis sker med de inblandades samtycke, men utan att något hot eller våld förekommer. Det går att samtycka till sex utan att därmed ha samtyckt till alla former av sex. Vad som problematiseras när man talar om en våldtäktskultur är ofta sådana erfarenheter som inte anmäls. Sådana erfarenheter som inte nödvändigtvis syns i statistiken.

Våldtäktskulturen handlar inte enbart om våldtäkter utan också om synen på vad framförallt kvinnor ska tåla inom ramen för det som kallas sex, synen på vem som är våldtäktsbar. Vissa kvinnor anses inte kunna bli våldtagna, antingen för att de har haft ”för mycket” önskat och ömsesidigt sex, varit för trevliga eller något annat som knappast förtar våldtäktens karaktär av en våldtäkt för den drabbade. Våldtäktskulturen påverkar hur vi rör oss, hur trygga vi känner oss i olika sammanhang.

Inte nog med att för få män döms för sexualbrott för att DN ska gå med på att det finns en våldtäktskultur. Sexbrottslingar är dessutom ”föraktade på alla nivåer av det svenska samhället, inte minst inom kriminalvården”. Det stämmer att personer som dömts för sexualbrott föraktas, men hur är det med personer som haft sex med personer som inte samtyckt, utan att för den skull ha blivit anmälda eller dömda?

På en rak fråga är de allra flesta emot våldtäkt, men det är ganska ointressant att undersöka hur personer ställer sig till våldtäkt om det inte definieras närmare. Somliga är oerhört restriktiva i sin syn på vad som är våldtäkt och erkänner i princip bara överfallsvåldtäkter, våldtäkt mot barn och våldtäkter begångna av utrikesfödda.

Att kvinnor såsom våldtäktsoffer anses ha ett ansvar vid våldtäkt och att definiera våldtäkt på ett sådant sätt att en själv aldrig skulle passera som en våldtäktsman är ett av de allra tydligaste uttrycken för våldtäktskulturen.

Gärna sexualundervisning men först en rejäl sexdebut

”En sådan här film och lektions övning går mycket längre än vad som annars är gängse i sex- och samlevnadsundervisningen, och innebär ett rent övergrepp på många elever. De har inte möjlighet att värja sig och själva välja om de vill ta del av ett sådant explicit sexuellt innehåll. RFSU kränker härigenom elevernas integritet och berövar dem rätten att få utforska sin sexualitet i den tid de själva vill. Detta är djupt beklagligt, eftersom skolan ska vara en trygg zon, där varje elev ska mötas respektfullt och individuellt.”

skriver Therése Ewert, Johan Semby och Jovanna Dahlgren om en film som är en del av RFSU:s skolkampanj ”Vill du?”. Kampanjens syfte är att ”främja ömsesidigt sex i skolans sex- och samlevnadsundervisning”.

Sexualundervisning har varit obligatoriskt sedan 1955. Det är få i dag som ifrågasätter det. Det personer ibland är oense om är vad undervisningen ska innehålla och när den ska ges. Det är i grunden något positivt att det finns en diskussion om sexualundervisningen, men det är också något som särskiljer den från andra skolämnen. Var är åsikterna om hur matematikundervisningen bör utformas? Varför föreslår ingen att den senareläggs för att inte personer som har svårt för matematik inte ska känna sig efter?

Det finns massor av saker som sexualundervisningen kan ta upp. Ytterst är det inte föräldrar som bör sätta gränserna för detta utan de som ska ta del av undervisningen. Sexualundervisningen är liksom simundervisningen till för de unga, den är inte till för deras föräldrar.

De senaste åren har sex med och utan samtycke varit på tapeten. Om man tidigare sa ”ett nej är ett nej” säger man i dag att frånvaron av ett nej inte nödvändigtvis är ett ja. Det intressanta är inte om någon inte visat att hen inte vill ha sex. Det intressanta är om personen visat att hen vill ha sex. Det är en stor skillnad.

Samtycke till sex är inte enbart en fråga för unga även om det emellanåt har framställts så. Samtycke angår oss alla. Oavsett om vi samtycker eller inte. Oavsett om det handlar om sexuella handlingar eller någonting annat. Om samtycke som en förutsättning för sex ska bli norm måste frågan om samtycke lyftas tidigare.

Kan man inte komma överens om vad som ska tas upp inom ramen för sexualundervisningen borde man åtminstone kunna enas om att den bör ha preventiva inslag. Det är inte meningen att sexualundervisningen ska förmedla ”Vad var det vi sa?” till unga som haft oskyddat sex. Det är inte meningen att unga ska ta sexuella risker som de inte hade tagit om de hade getts en fullgod sexualundervisning.

För att sexualundervisningen ska bidra till att förebygga sex utan samtycke bör den ges innan unga sexdebuterar. Om den ges först när unga har börjat utforska sin sexualitet på egen hand eller tillsammans med andra riskerar den förebyggande funktionen att delvis gå förlorad.

Sexualundervisningen ska varken utgå från att alla har haft sex eller att ingen har haft sex. Den ska varken förmedla att man ska ha sex tidigt, sent eller avstå helt. Det går alldeles utmärkt att utforma en sexualundervisning som tar upp vikten av samtycke utan att kränka ungas integritet och ”beröva dem rätten att utforska sin sexualitet i den tid de själva vill.”. En del av det är att inte förbise ungas egna funderingar om sex.

För att sexualundervisningen ska vara relevant för fler måste den ges innan unga har sex. Vi skulle aldrig låta bli att ge unga hemkunskapsundervisning med hänvisning till att en del föräldrar inte låter sina barn laga mat hemma eller att de ändå inte kommer att ha nytta av kunskaperna förrän de flyttat hemifrån.

Läs också Suzanne Larsdotter om att vi aldrig kan slå oss till ro och tro att vunna segrar varar för alltid.

Fiktiva pojkvänner är en påminnelse om att man inte har rätt till sin kropp

Pratade med en vän om att ickemonogama kvinnor löper en större risk att bli utsatta för sexuella övergrepp eller sexuella gråzoner än monogama kvinnor. Utomrelationella övergrepp och gråzoner det vill säga. Monogama kvinnor riskerar främst att utsättas för övergrepp och gråzoner inom ramen för sin relation givet att deras omgivning känner till att de har en relation. Ickemonogama kvinnor måste se upp med betydligt fler män. Det beror på att ickemonogama kvinnor inte kan ta skydd bakom att de ”tillhör” en annan man.

Bros before hoes. En del män respekterar inte kvinnors vilja, om de vill ha sex med dem eller inte. Däremot kan de respektera andra mäns ”äganderätt” till kvinnors kroppar. Det är klart att man med all rätt kan få problem om man har sex med personer som inte samtycker. Deras upplevelser av de sexuella övergreppen ses nog inte som ett bekymmer, då hade man gissningsvis inte begått dem, men de skulle kunna bli ett om de anmäls.

Ickemonogama kvinnor kan förstås påstå att de har ett förhållande om de känner sig trängda, men de borde inte behöva hitta på. Att de inte samtycker till sex, att de inte ger någon respons när en man visar sexuellt intresse, borde räcka.

Fiktiva partners är en absurd påminnelse om att man inte har rätt till sin egen kropp. Någonting har gått sönder när en del kvinnor inte ser någon annan utväg undkomma påträngande män än att indirekt påstå att någon annan, en man, har ensamrätt till ens kropp, och inte är det patriarkatet.

Personer som begår sexuella övergrepp har ett ansvar för sina handlingar även om en del vill frånta dem det och fördela det på kvinnor som grupp. Min medvetenhet om att ickemonogama kvinnor riskerar att bli utsatta av fler potentiella gärningsmän än monogama innebär inte att jag tycker att kvinnor borde vara monogama. Det är upp till var och en att bestämma om de vill ha en monogam relation eller inte. Jag är mer intresserad av varför man vill vara monogam.

Det är inte kvinnor som ska anpassa sig efter hittepået att män i plural eller singular har rätt till deras kroppar. Det är samhället som måste anpassas. Kvinnor ska inte behöva vara beroende av en man får att vara skyddade från utomrelationella sexuella övergrepp och påträngande sexuella närmanden.

En annan anledning till att det är mindre riskfritt att förgripa sig på ickemonogama kvinnor är att en del tycker att de får tåla sexuella övergrepp. Hade ickemonogama kvinnor varit intresserade av att inte bli knullade mot sin vilja hade de inte haft ÖNSKAT och ÖMSESIDIGT sex med olika personer, ungefär. Man kan knappast beskylla de sexuella övergreppens försvarare för att vara logiska.

Monogami som utväg vid obehagliga sexuella närmanden

Det händer att personer inte förstår när andra är socialt och sexuellt ointresserade av dem. Det är egentligen inte konstigare än när personer missar att någon är intresserad av dem.

Det är en sak att inte förstå att en person är ointresserad och en annan att inte respektera en persons ointresse. Vid några tillfällen har jag känt mig så trängd när personer visat intresse (eller vad man ska kalla det) att jag uttryckt att jag är ”upptagen” för att de ska låta mig vara. Det har tagit emot, men det har fungerat.

Det finns personer som inte kommer att respektera dina ”Nej tack, jag är inte intresserad”, men som skulle respektera ett ”Nej tack, jag är upptagen”. De respekterar inte det faktum att du inte vill ha kontakt. De respekterar att någon annan ”äger” dig.

Det måste gå att avvisa personer med framgång utan att anspela på monogam äganderätt. För den som blir avvisad är det kanske enklare att ta det av någon som inte ”får” besvara visat intresse än att bli avvisad av en person som varken är ”upptagen” eller intresserad. Jag har all förståelse för det och tycker generellt att det är rimligt att avvisa trevliga personer på ett trevligt sätt.

En annan sida av respekten för ”Nej tack, jag är upptagen” är att få frågan om man är upptagen av någon innan man hunnit bekanta sig med personen ifråga.

De bara måste veta om de ska förhålla sig till en som någon annans ägodel eller inte. Svarar du ”nej” på den frågan inledningsvis kan du vara förhindrad att ta den ”utvägen” senare vid behov och det är du förstås medveten om.

Jag brukar svara att jag inte är upptagen väl medveten om att det kanske bara är början på ett trängt läge, men jag vill inte påstå att jag är upptagen utan vidare.

Kanske borde jag göra personerna obekväma tillbaka och ställa en motfråga. ”Varför undrar du?”. Jag har nog lite för mycket anständighet i kroppen för att kunna göra det, men det hade säkert besparat mig en del obehag.

Påstådd eller faktisk monogami kan vara en tillfällig utväg vid obehagliga närmanden, men det är knappats hållbart i längden.

Vi måste prata om det

Som några av er kanske har märkt har jag inte bloggat på ett tag. Samtidigt pågår ett projekt som går ut på att man ska blogga varje dag i 100 dagar.  Det har inte jag gjort. Jag har fokuserat på mina studier. Några av er kanske tror att jag har bloggat nu, men det har jag inte. Det har någon annan gjort. Nedan följer ett inlägg av en gästbloggare.

Det blir säkrare och skönare, vårt förhållande blir bättre om vi pratar om det.

Det blir färre situationer där det uppstår missförstånd kring samtycke, eller där den ena parten blir utnyttjad eller tvingad, om vi bara pratar om det.

Våra förväntningar på det skulle bli rimligare. Vår kulturs falska bild av vad det är, hur det borde vara och hur det är när det är bra skulle anpassas bättre till verkligheten om vi bara pratade mer om det.

Ändå pratar vi inte om det!

Kan det vara så att vi i grunden är begränsade i vår förmåga att dela upplevelser av den här karaktären med andra via verbal kommunikation. Det är trots allt något mystiskt och upphöjt som vi inte vill kladda ner genom att sätta ord på det.

Ungefär som att man inte får säga guds namn. Något skört riskerar att gå sönder om vi öppnar munnen och låter det definieras av ord.

Jag tror det ligger mycket i det.

Mina egna erfarenheter tyder på det. Jag har haft relationer där vi inte alls har pratat om det, där det har fungerat ganska dåligt. Jag har haft relationer där vi insett att vi måste prata om det, och därmed fått det att fungera bättre. Jag har haft korta relationer eller korta perioder i relationer då det bara har fungerat av sig själv, men det har alltid varit övergående.

Ändå har jag svårt att prata om det. Jag vet att jag borde. Jag pratar med min partner om att vi borde prata om det. Men när det ska pratas så fastnar orden lätt på tvären i munnen och jag får ta rejält med sats för att verkligen kunna prata om det. Detta är både märkligt och otillfredsställande. Jag skulle ge mycket för att få förklarat varför.

Till den gåtan är löst får jag nöja mig med att jag med en viss ansträngning och en del självövervinnelse kan ha givande och utvecklande samtal om det. Och inte bara med kompisar utan också faktiskt med människor som jag gör det med.

Nu har jag skrivit hela den här texten utan att säga det.

Jag talar om sex. Att det är svårt att prata om sex. Att det är jättesvårt att använda raka, konkreta ord som refererar till sexuella aktiviteter, till våra kön, våra erogena zoner och vår lustar. Istället gör vi precis som jag gjort i denna texten. Vi ersätter med vaga referenser som vi hoppas ska gå att tolka av sammanhanget.

Kuken blir den som i ”kan du inte ta på den”. Sexet blir det som i ”det var fint igår”. Brösten blir dom som i ”var försiktig, dom är känsliga idag”. Vi kallar sexet mys eller gos eller kel. Vi kallar vår kåthet för längtan. Vi sammanfattar våra drömmar med ett ljud, en gest, en blick.

Känner du igen dig?

För den som vill läsa mer vederhäftig information om att vi inte talar om sex, varför vi inte talar om sex och hur det påverkar vårda relationer att vi inte talar om sex, så inspirerades denna text av en utmärkt artikel på Psychology Today.