Äktenskap är en juridisk konstruktion

Utanför juristkretsar verkar det vara tabu att vara öppen med att man gift sig av juridiska skäl. Vi måste inte gifta oss för att ha sex eller bilda familj så varför gifter vi oss? För bröllopsnatten? Knappast.

Jag vill läsa personer som är öppna med att de gift sig av juridiska skäl eller personer som gift sig för att vinna politiska, ekonomiska eller sociala fördelar. Jag förstår om personer som gift sig av migrationsrättsliga skäl (uppehållstillstånd) inte kan vara öppna med det.

En bekant berättade att hen hade gift sig för att ha någonstans att bo ifall relationen skulle ”krascha” som hen uttryckte det. En annan bekant gifte sig för att dennes partner inte skulle behöva ”förnedra sig” och bekräfta sitt faderskap. (En man som är gift med en kvinna som föder barn presumeras vara barnets far, faderskapspresumtion. Någon motsvarande moderskapspresumtion för den kvinna som är gift med en kvinna som föder barn finns inte, men det har diskuterats om inte makar till en som föder borde behandlas lika oavsett juridiskt kön.)

Personligen ser jag äktenskapet som en juridisk konstruktion och inte som en symbol för ojämställdhet som jag gjorde tidigare. Äktenskapsskillnad är bara en del av juridiken som triggas på ett mycket tidigare stadium. Hindersprövningen som föregår äktenskapet, till exempel. Du får inte gifta dig med någon som är omyndig, gift sedan tidigare eller är nära släkt med dig. Ingående av äktenskap är formaliserat till skillnad från ingående av samboskap. Äktenskapet är en registrerad relationsform. Det finns två sorters människor, ogifta och gifta.

Om man menar allvar med att man inte är gift eller vill gifta sig av juridiska skäl, att äktenskapet bara handlar om att bekräfta sin kärlek för varandra och sin omgivning samt förmedla att man ”hör ihop” och har för avsikt att dela sitt liv med varandra finns det inget som hindrar att man ordnar någon tillställning bortom juridiken. Ingen kommer undan juridiken helt, men ni fattar. Jämför med föräldrar som inte vill döpa sina barn och ordnar namngivningsceremonier.

Om man inte gifter sig gör man inte som ”alla andra” och då missar man allt det där äktenskapet är förknippat med, kanske någon tänker. Det är ointressant om ni vill försäkra varandra eller er själva en rimlig ekonomisk standard ifall relationen skulle ta slut, men kom inte och säg att du gifter dig av känslomässiga skäl, att juridiken bara är en bonus.

Äktenskap är juridik. Bonusen – och den ska vi inte underskatta värdet av – är personer allt oftare ingår äktenskap med någon (singular) de tycker om. Men det struntar juridiken i. Du får tycka illa om personen du lever med. Juridiken pågår i bakgrunden alldeles oavsett. Förr eller senare – om ni inte har hunnit skilja er vid det laget – dör någon och då kan ni ge er den på att den som överlevde den andra kommer att luta sig mot juridiken om hen kan tjäna på det. Det är ingenting att skämmas för. Skämmas kan de som bara tycker om varandra men är för lata för att ordna en ceremoni som inte medför någon juridisk bindning göra. Likaså de som förnekar sina juridiska skäl att ingå äktenskap. Det går oftast alldeles utmärkt att inte gifta sig om man ska vara sådan.

Överta sambons bostad

Det verkar finnas personer som inleder samboförhållanden för att kunna göra bostadskarriär och ta över sambons bostad om samboförhållandet upphör. Det är lite drastiskt uttryckt. Vad som verkar finnas är snarare personer som ser en chans att ta över sambons bostad i samband med att samboförhållandet upphör. Kanske är det ett uttryck för att ingen vill vara förloraren efter en separation, men det är nog också en följd av bostadsbristen.

Det är möjligt att överta en sambos bostad under vissa omständigheter, 22 § sambolagen. Bestämmelsen är tvingande och går inte att avtala bort med samboavtal eller liknande. Har du ändå avtalat bort tvingande delar av sambolagen kan du alltid hålla tummarna för att din sambo tror att avtalet gäller och inte gör anspråk på att överta din bostad om samboförhållandet skulle upphöra.

Hur gör man om man vill vara sambo men inte riskera att bli av med sin bostad? Har du en bostad som inte är hyresrätt eller bostadsrätt kan du andas ut. Om du har en hyresrätt eller bostadsrätt kan du låta bli att skaffa barn med din sambo.

Om ni inte har gemensamma barn tillsammans kan din sambo endast överta din bostad om synnerliga skäl talar för det. Är det hyresrätt utgår ingen ersättning (det är olagligt att köpa hyreskontrakt). Om det är en bostadsrätt måste den som övertar bostaden ersätta den andra sambon för bostadens värde.

Hur gör man om man vill vara sambo och skaffa barn med personen ifråga (man kanske redan har barn) men inte riskera att bli av med sin hyresrätt eller bostadsrätt? Ingen aning.

Sambor enligt sambolagen är ”personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll”.  Märk väl att lagstiftaren inte kräver att sambor har sex med varandra även om en del verkar tro det.

Jag vill inte överdriva risken att förlora sin bostad till sin sambo, men man bör vara medveten sambolagens sambobegrepp och vilka konsekvenser det kan få om man låter någon flytta in i ens bostad. Det finns ingen motsvarande möjlighet att överta en sambos fastighet om samboförhållandet upphör, men att överta en sambos bostadsrätt eller hyresrätt är som sagt möjligt under vissa omständigheter.

Det går att ifrågasätta varför personer som har en bostadsrätt eller hyresrätt inte ska kunna avtala om att deras bostad ska förbli deras egen bostad. Över huvud taget tror jag att personer skulle bli mer benägna att bo ihop med andra om de kunde känna sig trygga med att de inte riskerar sin bostad i sådana fall. På lång sikt behövs fler bostäder. Det är illa ställt om incitamentet att flytta ihop och hålla ihop är bostadsbrist.

Seriös relation ger seriöst intryck

Skriv att du har en sambo. Det ger ett seriöst intryck. Det har jag hört ett antal gånger om alltifrån CV-skrivande till kandidaturer av olika slag, men vad är det som ger ett seriöst intryck? Och är det rimligt att betrakta människor som antingen seriösa eller oseriösa utifrån deras – i bred bemärkelse – beroendesituation?

Vad får sambon att framstå som en seriös person? Att någon kan tänkas sig att bo med personen? Att personen ”stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll” enligt sambolagen? Det faktum att personen förstår att det ger ett seriöst intryck att poängtera sitt samboskap?

Som ickemonogam har jag inget intresse av att låta monogamin definiera vilka relationer som är seriösa. Det går förstås att vara sambo utan att vara monogam, men samboende förknippas med monogami. ”Nu när ni bor ihop är ni väl monogama?” som en monogam person sa när jag bodde ihop med en person. Man utgår från att personer som bor ihop är monogama. Det kan räcka att hålla handen på stan.

Relationsform som ger ett seriöst intryck. Det låter bra. Vem vill inte ge ett seriöst intryck? Är det upp till ickemonogama att omformulera vad som är seriöst eller ska de låta monogama vara seriösa i fred och istället fokusera på sina relationer? Varför ska monogama få lägga beslag på seriositeten? Bör vi verkligen upprätthålla den statusmarkör som den seriösa relationen är genom att försöka tillskriva ickemonogama relationer ett mått av seriositet? Vore det inte bättre om människor kunde anses seriösa med eller utan relationer? Med eller utan barn?

Frågar du mig kan det vara lika seriöst att ha en ickemonogam relation som en monogam sådan. Vem är jag att bedöma om andras relationer är seriösa? Varför skulle det intressera mig om någon har en seriös relation eller inte? Vad är ens en seriös relation? Om alla inblandade är på det klara med vad de vill ha ut av relationen och respekterar varandra är det seriöst, kan jag tycka, men som utomstående ska man inte tro att man har någon aning om vad som gäller i andras relationer och hur väl det efterlevs. Och det oavsett relationsform.

Mitt intresse av andras förhållningsregler i sina relationer är minimalt, men som sådana kan de vara intressanta. Ibland påverkas jag visserligen av andras regler och då kan de bli intressanta som om de vore mina egna, men då är det en annan sak.

Monogama personer har ett behov av att definiera ickemonogamas relationer som saknar motstycke från ickemonogamt håll. Från monogam utgångspunkt kan det vara avgörande om personer man möter har en monogam relation för närvarande. Det kan vara avgörande för vilken sorts relation man (inte) kan ha med dem. Mer obegripligt blir det när monogama ska definiera ickemonogamas relationer bara för att.

”Är ni tillsammans?”
”Vi har en social och sexuell relation.”
”Är ni tillsammans?”

Monogama intresserar sig inte sällan för om andra är tillsammans eller inte och det är inte alltid glasklart vad de menar eller undrar. Jag menar att jag har relationer, men enligt ett synsätt där enbart monogama relationer räknas har jag inte det. Monogamas behov av att ta reda på om personer är tillsammans med någon eller inte kan jämföras med en del personers behov av att bestämma om någon är en kvinna eller en man. Det saknas nyanser och det är ofta oklart vad kategoriserandet syftar till.

Jag kan ha en social och sexuell relation med någon och ändå få frågor om jag har en relation. Om det inte redan är uppenbart att jag har en relation av något slag – vad är det då som fattas för att det ska vara uppenbart? Räcker det inte att jag medger att jag har en social och sexuell relation? Måste den också definieras? I sådana fall utgår jag från mina egna definitioner. Relation är en bra definition. Man kan förtydliga med social och sexuell om man vill det. Ibland använder säger jag bara social då sex kan vara rätt socialt.

Jag är helt ointresserad av att anpassa mig efter ett synsätt där endast monogama relationer anses seriösa. Behöver man ens definiera sina relationer kan man fråga sig. Man måste nästan ingenting, men frågorna ställs och det blir ohållbart att ha sociala och sexuella relationer om man alltid ”passar” på relationsfrågor.

Det passar sig inte att på en arbetsintervju låta bli att svara på om man har en partner eller inte. Då kan det som ickemonogam vara enklare att bara svara att man har ett samboförhållande för att undvika en situation där man får frågor om sin ickemonogami. Jag kan inte klandra de som hellre ger ett ”seriöst intryck” och skriver sambo på sitt CV än att beröra fria relationsformer och riskera en arbetsintervju för sakens skull. Ord som ger positiva intryck utan att de behöver vara sanna är trots allt vad CV-skrivande handlar om. Seriöst är värdelöst.

Sambo och otrohet

För mig har ordet sambo alltid betytt någon man bor med och vill bo med. Det har varit det centrala för mig. Jag gillar ordet sambo och använder det ibland, men jag märker att många andra läser in monogami i det. Det finns så många ord för att markera monogami om man vill göra det att vore märkligt om inte sambo också kunde få inkludera personer som bor ihop och tycker om varandra utan att vilja ha sexuellt monopol på varandra. Det finns mig veterligen inget annat bra ord för att beskriva boende med någon man tycker om men inte lever monogamt med. Rumskompis och inneboende har andra innebörder även om man givetvis kan tycka om sin rumskompis och inneboende med, det är nog till och med ett plus om man gör det.

Den jag bor med kan man säga om man vill det och det gör en del, men det blir krångligt i sociala sammanhang om man ska berätta någonting om den man bor med. ”Hen jag bor med…”. Jag vill inte göra det krångligare än nödvändigt och jag tycker att sambo är ett bra ord så jag tänker fortsätta använda det (parallellt med att tjata om att jag inte är monogam) tills någon kommer på något bättre ord. För mig som har växt upp med att heteromän som bor ihop och tycker om varandra kallar varandra sambo utan att försöka vara roliga är det självklart att samboende inte kräver monogami.

Ibland har jag legat med personer som har varit monogama på pappret utan att jag vetat om det, hur många kan jag omöjligen veta, och några gånger har jag vetat om det. I en del fall har jag vetat att personen har varit tillsammans med någon, men det finns personer som har förhållanden utan trohetskrav och jag tycker inte att det är min sak att reda ut vad andra har för regler inom ramen för sina relationer. Hur som helst förekommer det att personer som är monogama på pappret ljuger och säger att de är singlar. Jag har ”råkat ut” för att personer jag dragit hem för att ligga med tror att jag ljuger om att jag är singel när de inser att jag inte bor själv. En del blir oroliga och vill veta att vi kommer att kunna ligga ostört och andra börjar att förhöra mig om hur jag lever. Jag får förklara gång på gång att jag ser mig som singel och att det inte spelar någon roll om någon/några tittar förbi, men det märks att min förklaring inte alltid går hem. De brukar ändå ligga med mig, antagligen med en förhoppning om att ingen ska knacka på dörren när det händer.

Riktigt komplicerat kan det bli för personer som bor ihop med någon och är öppna med att de ligger med sin sambo och med andra. ”Ni får med andra ord vara otrogna mot varandra?” kan någon undra. Det borde vara ganska grundläggande att man kan ha en relation som inte är sexuellt exklusiv men för personer som har monogaminormen i ryggen kan det ibland vara svårt att ta till sig att det finns personer som får göra vad de vill med sina kroppar.