Fullföljs för många oönskade graviditeter?

I Sverige utförs mellan 35 000 och 38 000 aborter årligen. Utförs för många aborter? Det var en av de frågor som diskuterades i helgen på RFSU:s temadag om abort. Frågan diskuterades då ett av de vanligaste argumenten mot en liberal abortlagstiftning är att den leder till ”för många” aborter. För många jämfört med vad, kan man fråga sig.

Sker det för många aborter? Frågar du någon som är för fri abort är det inte självklart. Få skulle säga att det finns något egenvärde i att göra en abort. Betydligt fler skulle kunna skriva under på att aborträtten har ett egenvärde.

Personer som försvarar aborträtten har sällan någon nollvision även om jag har träffat personer som uttryck att varje abort är en abort för mycket utan att för den skull vilja inskränka aborträtten.

Det sker för många aborten om man ser till att allra flesta som genomgått en abort nog hade föredragit att inte hamna i en situation där såg behovet av att göra en. Det skulle ske för få aborter om alternativet vore att personer nekades abort på grund av en abortrestriktiv lagstiftning.

Jag kan bara komma på ett legitimt tillvägagångssätt att minska antalet aborter på och det är att minska antalet oönskade graviditeter. Det får aldrig bli en fråga om att få ned aborttalet genom att förmå fler att fullfölja oönskade graviditeter, vilket abortmotståndare brukar vilja göra. Det måste förstås inte vara abortmotståndare, det kan vara förälder eller svärförälder som vill ha barnbarn också.

Det finns ingen nollvision, det finns heller inget tak. I en del länder utförs färre aborter utan att det beror på en mer begränsad  eller obefintlig aborträtt. Utan att det beror på bristande tillgänglighet till aborter av andra skäl. Inom Sverige finns skillnader om man ser till hur många aborter som utförs i olika län. I Jönköpings län och Kronobergs län utförs färre aborter än i övriga landet. I Gävleborgs län och Gotlands län görs flest aborter. Sker det för många aborter på Gotland? Frågan borde snarare vara om det preventiva arbetet mot oönskade graviditeter är mer eftersatt där.

Om det sker för många aborter är svårt att svara på. Det beror på vilken utgångspunkt man har. Det är enklare att landa i slutsatsen att det sker för många oönskade graviditeter och för få önskade graviditeter. Frivillig barnlöshet existerar parallellt med ofrivillig barnlöshet. Samtidigt fullföljs oönskade graviditeter. Fullföljer för många oönskat gravida sina graviditeter? Det kan bara de svara på om frågan mot förmodan skulle väckas.

Serverade sanningar om förnedrande sex

BDSM har blivit allt mer accepterat. Det kan vara positivt även för oss som inte har någon dragning till det. Den ökade acceptansen skulle kunna bidra till en ökad förståelse för att människor går igång på olika saker, men den har framförallt bidragit till att det mer sällan förmedlas vilka sexuella praktiker som är förnedrande ”uppifrån”.

I dag kan fler människor utforska sin sexualitet utan att någon på förhand talat om för dem vilka sexuella praktiker som är förnedrande. Underförstått praktiker de bör undvika trots att det finns personer som går igång på förnedring. Det har bidragit till att fler kan prova på sex som tidigare varit uteslutet på grund av dess låga status. Att fler kan prova sig fram utan att skämmas över sig själva och sin sexualitet. De kan göra det utan att det blir en del av deras sexualitet, utan att oroa sig för att det skulle ”märka” dem på något sätt.

Tänk att få växa upp utan att någon på förhand talat om för en vilka sexuella praktiker som är förnedrande. Genom att bortse från det enda rimliga, att sammanhanget avgör en handlings eller praktiks karaktär, riskerar man att missa förnedrande inslag som personer inte har samtyckt till. Det finns företeelser som allt som oftast är ägnade att förnedra någon, men det går inte att uttala sig så svartvitt om sexuella praktiker. En kvinna ska ha sagt att hon tyckte om att ge personer med små kukar oralsex för att det ”var så härligt förnedrande”. De allra flesta förknippar nog inte det förnedring, men vad som anses förnedrande kan förändras övertid.

Att det skulle vara förnedrande för fittpersoner att ge kukpersoner oralsex är ett påstående jag knappt hör längre. Antagligen sas det av personer som själva inte såg någon vits med att ge oralsex. Den enda motivering jag hört är att det inte ger den givande personen något eftersom att det inte ger henom något rent fysiskt. För det första kan man invända att om någon blir upphetsad av att ge oralsex ger det henom något rent fysiskt. Kroppar reagerar fysiskt vid upphetsning. För det andra kan man invända att det är ett märkligt sätt att avgöra vad som ”ger något” på.

Ger det mig något att ge bort julklappar? Ger det mig något enbart om jag samtidigt också får julklappar? Precis som med julklappar finns det personer som får ut mer av bidra till andras välbefinnande än sitt eget. Det finns personer för vilka det mer eller mindre är en förutsättning för det egna. För att någon ska ”få” kan det dessutom vara rimligt att det är ett givande och ett tagande. I inga andra sociala sammanhang premieras personer som sätter sig själva i det främsta rummet. Varför de skulle premieras i sexuella sammanhang har jag svårt att se.

Det är klart att det fortfarande finns sexuella hierarkier och uppfattningar om vilka sorters praktiker som är förnedrande eller i vart fall mer förnedrande än andra, men jag upplever att färre ger uttryck för åtminstone en del av dem. Tidigare när personer uttryckt att något varit förnedrande har det många gånger varit svårt att skilja på om personen menat att det är förnedrande punkt eller om hen personligen skulle uppfatta det som förnedrande.

Att framställa något som förnedrande kan också ge uttryck för någons preferenser utan att personen är medveten om det och utan att det är meningen. Att personer indirekt pratar om sina erfarenheter när de pratar om sex är något som genomgående präglar samtal om sex. När vi talar om sex måste vi utgå från något och vi är närmast oss själva, men eftersom att sex är laddat vill vi gärna inte låtsas om att anledningen till att vi talar om en viss norm är för att vi upptäckt den i våra egna sovrum och därefter gjort mer eller mindre seriösa efterforskningar och sett hur den också påverkar andras sexliv. Andra tar en genväg och utgår enbart från sig själva när de skriver om sex och relationer utan att låtsas om det.

Att personer inte klarar av att vara neutrala när de talar om sex utan att deras erfarenheter och dragningar skiner igenom är egentligen inte märkligare än att det finns statsvetare som inte klarar av att vara politiskt neutrala. De kan förstås vara mer eller mindre bra på att framstå som det. Detta gäller även personer som uttalar sig om sex i media. Skillnaden mellan statsvetare och personer som pratar om sex i media är att det finns statsvetare som istället för att förställa sig att de är neutrala väljer att vara öppna med sin ideologiska eller partipolitiska hemvist. Det finns mig veterligen inga BDSM-märkta sexrådgivare. Om de är öppna med något är det sin sexuella läggning.

BDSM framställs fortfarande som något utöver det vanliga. Kanske för att det också är det, men skribenter som är på någon nivå vill inte stöta sig med BDSM-världen så som de skulle kunna offra tonåringars sexliv för klickens skull. Det går inte längre att oemotsagd uttala sig om att BDSM-praktiker är förnedrande i sig. En anledning är förstås att allt fler BDSM-utövare talar i egen sak. Det är enklare att komma undan med att framställa ”tonårssex” som något negativt. Unga kommer ändå aldrig till tals och det finns ingen uppslutning bakom unga som vill knulla.

BDSM betraktas inte längre som en sjukdom efter ett framgångsrikt påverkansarbete av bland annat RFSU Stockholms sexualpolitiska BDSM- och fetischismgrupp. Den som uttrycker sig negativt om BDSM offentligt kan räkna med mothugg från utövare och organisationer som RFSU och RFSL. Den ökade acceptansen för BDSM har lett till att färre generaliserar om vad som är förnedrande sexuella praktiker. När sex framställts som förnedrande har det i huvudsak handlat om sexuella praktiker som är förnedrande för kvinnor som har sex med män. Det har sällan handlat om kvinnor som förnedrar kvinnor eller kvinnor som förnedrar män trots att det är fullt möjligt. Det skiljer sig från onani som tidigare framställdes som förnedrande i största allmänhet.

Vad gäller unga, framförallt unga kvinnor, finns det fortfarande ett utrymme för att framställa vissa sexuella praktiker som olämpliga. Det talas inte så mycket om förnedring dock. Skulle man döma ut praktiker som förnedrande riskerar man att framställa även sådana som äldre kvinnor kan tänkas ägna sig åt som förnedrande. Bättre då distansera sig från de unga och hävda att sex är olämpligt i unga år oavsett om det innehåller förnedrande inslag eller inte.

När sex i unga år framställs som negativt utgår man från heterosexuellt sex. Samlag. Unga kvinnor riskerar att bli gravida. Det finns också ett motstånd mot att unga har samlag och då är det vaginala eller anala samlag mellan kvinnor och män man tänker på. När sexdebutsåldern är på tapeten handlar det som regel om vid vilken ålder vuxna tidigast tycket att de är lämpligt att kvinnor har vaginala samlag med män. Det handlar sällan om män som har sex med män, inte ens när man talar om könssjukdomar. Kvinnor som har sex med kvinnor talas det heller knappt om och det har dels att göra med heteronormen, men också allt fokus på hormonella preventivmedel och kondom.

När ungas sex problematiseras är det i praktiken heterosexuellt sex som problematiseras, men det innebär inte att icke heterosexuellt sex lyfts fram som ett oproblematiskt alternativ. Det bara finns inte när föräldrar talar om sina barns framtida sexliv. Ni vet det som får en del obehagliga fäder att tala om att ”ladda bössan”. Det enda undantag jag kan komma på är när man om behovet av samtycke. Det är en fråga som angår alla inklusive de som inte har sex. Oavsett om de kan bli gravida eller inte, oavsett om den sorts sex de har kräver skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar eller inte.

Om sex mellan kvinnor och män kan vara förnedrande, vilket det självfallet kan, måste rimligen sex mellan samkönade också kunna vara det. Vad som är förnedrande är subjektivt. Personligen skulle jag tycka att det vore mer förnedrande att bli ejakulerad i underlivet än i munnen. Jag inser att de flesta nog inte skulle hålla med mig. Dels vill vi ogärna se barnalstring som en akt av förnedring, även om de flesta som ejakulerar i andras underliv gör det utan en tanke på barn, dels är det så vanligt förekommande att det i sådana fall skulle betyda att en majoritet ägnade sig åt förnedringssex. Förnedringen ska helst ske någon annanstans.

En del vuxna har fortfarande svårt att acceptera att unga har sex. Hångel räcker innan 15-årsdagen. Ja, det finns på fullaste allvar vuxna som menar att den som är ung och kåt bör lägga band på sig själv om inte för sina föräldrars skull så åtminstone för lagstiftarens. En del skulle till och med mena att det snarare är så att vuxna hade en större acceptans för ungas utlevda sexualitet tidigare. Att vuxenvärlden har blivit allt mer reaktionär i sin syn på ungas sexualitet.
Även om det inte är lika rumsrent att utmåla vissa sexuella praktiker som förnedrande i sig längre kan man alltid göra gällande att unga inte vet vad de vill, vilket är ett märkligt krav att ställa på personer med mindre sexuell erfarenhet som fortfarande håller på att utforska det. Det är också märkligt då de inte torde bli mer på det klara med vad de vill om de får en ”tillåten” sexualitet serverad uppifrån. Problemet är inte att unga har sex utan att veta hur de vill ha det utan att de över huvud taget vill ha sex.

BDSM är inte för mig, men jag inser att en ökad acceptans för det kan ge positiva efterverkningar även för oss som föredrar ”snällt” sex. Det återstår att se om det också kan vara positivt för unga som vill ha sex. Den som inte nöjer sig med hångel innan 15-årsdagen har ingen sjukdom.

Filmvetaren Charlotte Wiberg har förresten skrivit om hur BDSM skildras i kriminalserierna i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar. Artikeln finns inte på nätet, men om du blir medlem i RFSU får du tidskriften hem i brevlådan.

Föräldrars åsikter om surrogatmödraskap

Funderade på vad jag har svårt för när surrogatmödraskap diskuteras och kom fram till att jag kanske borde börja i den andra änden. Vad har jag inte svårt för när surrogatmödraskap diskuteras? Om frågan diskuteras ser jag det som något positivt, men frågan har hittills präglats av personer som har bestämt sig för vad de tycker och i stort sett menar att det inte finns någonting att diskutera.

Diskussionen handlar inte om surrogatmödraskap i sig utan om det ska fortsätta vara förbjudet eller inte. Inom RFSU som jag är medlem i råder delade meningar om surrogatmödraskap. Förhoppningsvis finns det mer utrymme för en förutsättningslös diskussion där än på debattsidorna.

Två saker som jag har svårt för handlar om föräldrars åsikter om surrogatmödraskap och föräldraskap. Det lyfts inte sällan fram att ”en graviditet är bland det farligaste en fertil kvinna kan utsätta sig för”. Därför kan det ”aldrig vara acceptabelt att betala någon för att gå igenom dessa risker”. Det är ofta personer som genomgått en graviditet och kanske kommer att genomgå fler som påpekar detta. Hade det inte varit mer trovärdigt om personer som avstod en graviditet på grund av riskerna lyfte fram detta argument? Annars verkar det mest som att det visserligen är det farligaste, men bara om man gör det åt någon annan för de allra flesta kvinnor skaffar barn.

Det skulle aldrig falla mig in att be någon annan att bära och föda ett barn åt mig. Och nej, det handlar inte främst om att jag inte vill ha barn. Vill någon bära och föda barn borde det vara på den personens initiativ, tänker jag, men det finns personer som skaffar barn främst för att deras partner vill ha barn. Det har påståtts att kvinnor är mer pådrivande än män att skaffa barn inom heterorelationer. Jag har ingen aning om det stämmer, men det vore orimligt om den som inte skulle bära och föda barnet i sådana fall vore den pådrivande. Därmed inte sagt att det någonsin är rimligt att försöka övertala någon att skaffa barn med eller åt en.

Den andra saken jag har svårt för är föräldrar som argumenterar mot surrogatmödraskap med att barn och föräldraskap inte är någon mänsklig rättighet. Argumentet kanske går hem hos andra föräldrar, men det kan knappast syfta till att övertyga personer som inte har barn. Det är en annan sak som präglar diskussionen om surrogatmödraskap. Att de som deltar verkar vara mer intresserade av att nå ut till sina egna än personer som kan komma att överväga surrogatmödraskap. Om du talar om för personer som inte kan få barn att det inte är någon mänsklig rättighet framstår du enbart som osympatisk. Men du kanske brukar tala om för kvinnor som beklagar sig över att de aldrig får orgasm vid sex med andra att det inte är någon mänsklig rättighet heller, vad vet jag.

Idéprogramsfeminism

Ska organisationen skriva in feminismen i idéprogrammet var en fråga som diskuterades på ett medlemsmöte nyligen. Jag närvarade inte, men det har varit på förslag tidigare. Då röstade jag emot av den enkla anledningen att jag inte kan se att det skulle tillföra något att skriva in feminismen i idéprogrammet. Jag tror varken att det skulle leda till att fler feminister engagerar sig i organisationen eller att medlemmar skulle lämna den eller låta bli att förnya sitt medlemskap. De som röstat emot har inte gjort det för att de är antifeminister utan snarare för att de inte sett värdet av att skriva in olika ismer i idéprogrammet. Ismer som kan betyda olika saker för olika personer.

Samtidigt. Organisationen är feministisk i någon mening och det skulle inte förvåna mig om de flesta medlemmar identifierar sig som feminister. Det vore ingen stor sak att skriva in det i idéprogrammet. Det skulle sannolikt inte förändra organisationen. I en annan organisation hade jag kanske sett en fara med att det skulle leda till mindre feminism i praktiken. Jag tänker främst på uttalat feministiska politiska partier inom vilka feminismen och de jämställdhetspolitiska förslagen lyser med sin frånvaro. Jag vet inte om det var mer feministiska innan de ”antog” feminismen, men det spelar egentligen ingen roll, organisationer som gjort det borde åtminstone vara feministiska i praktiken, vad nu det innebär.

Att jag som själv kallar mig feminist är tveksam till att skriva in feminismen har nog till stor del att göra med att jag har svårt för personer som kräver att organisationer ska skriva under på exempelvis liberalismens eller socialismens grunder för att det överensstämmer med just deras politiska åskådning. Jag kan sällan se vad det tillför bortom att en del kan säga att de är med i en uttalat liberal eller socialistisk organisation.

Om man ska skriva in en ism eller inte beror helt på sammanhanget skulle jag säga. I ett liberalt parti kan det vara helt rimligt att skriva in liberalismen i partiprogrammet, men kanske inte i en miljöorganisation som vill samla klimataktivister i första hand, bara för att ta ett påhittat exempel.

Läs också RFSU-bloggen.

Motion till RFSU:s kongress om porr, Island och censur

RFSU håller kongress vartannat år. Kommande kongress äger rum i Gävle den 17-19 maj. Det blir min fjärde RFSU-kongress. Det hade varit min sjätte om jag inte hade missat den senaste i Visby för att jag inte kunde ordna med sovplats då.

En av mina sexualpolitiska förebilder Ulf B Andersson har skrivit en politisk motion (det är alltid trevligt med politiska motioner) som kongressen ska ta ställning till och som undertecknad kan skriva under på.

th

Motionen:

RFSU:s inställning till pornografi har skiftat under årens lopp. I det idéprogram som antogs år 2008 slås dock följande fast:

”Så länge människan har varit en kulturell varelse, har hon i text och bild beskrivit sexuella handlingar. Det är en del av vår sexuella frihet att välja hur och om vi vill uppleva sexuella skildringar i text och bild.”

RFSU tar avstånd från barnpornografi och ”den pornografi där medverkan sker under tvång eller där de inblandade på något annat sätt far illa” och vill ha diskussion kring pornografi och RFSU anser att det ökade utbudet av porr på internet har både för- och nackdelar. I idéprogrammet står det så här:

”I och med att internet blir ett allt viktigare forum för pornografin ökar mångfalden. Det blir lättare att både marknadsföra och hitta mer varierad pornografi. Det finns en större variation i kroppsideal, åldersförhållanden och könsroller än vad som tidigare funnits i pornografin i videobutiken. Detta är en huvudsakligen positiv utveckling. Baksidan av teknikutvecklingen är att det är lättare att anonymt sprida pornografi som har tillkommit på ett olagligt sätt där människor tar skada.”

Att försvara friheten på internet har blivit något som Sveriges regering ofta talar om inte minst i samband med den Arabiska våren. Enigheten brukar vara stor när det gäller censur i repressiva regimer med stark internetövervakning och fördömandena blir skarpa om Kina, Iran, Saudiarabien, Egypten, Tunisien, Ryssland eller Ukraina genomför eller planerar censur av politisk-moraliska skäl av något som har med sexualitet att göra.

Tidskriften Ottar har också på ett förtjänstfullt sätt tagit upp (”Nät utan naket” i nummer 4/2010) de stora privata aktörernas sexual- och nakenfobi i de tjänster som bland annat Facebook, MySpace, Youtube och Apple tillhandahåller och som gör att till exempel Nationella Hivrådets kampanj i maj 2010 plockades bort från Youtube efter bara några timmar.

Nu är Island det första demokratiska land i Europa som är på väg att införa censur mot pornografi på internet. Internetfilter av den typ som används i Folkrepubliken Kina ska användas för att förhindra internetpornografin. Island har redan tidigare lagar där offentliggörande, import och distribution av pornografi kan ge upp till sex månaders fängelse. Inrikesminister Ögmundur Jónasson vill nu uppdatera lagen så att även internet omfattas.

Halla Gunnarsdottir, rådgivare till inrikesministern, sade den 13 februari 2013 enligt Daily Telegraph att ”Om vi kan sända en man till månen så ska det väl vara möjligt att komma åt porren på internet”. Förslaget om censur har brett stöd i Island och motiveras med att de kvinnor som medverkar i pornografi skadas och får sina medborgerliga rättigheter kränkta och att barn och ungdomar tar skada, rapporterar Daily Telegraph.

De isländska planerna på internetcensur får stöd även i Sverige. Den inflytelserika bloggaren Malin Wollin (Fotbollsfrun) skriver 8 februari under rubriken ”Låt Island visa vägen för oss” att ”det låter för bra för att vara sant”. I Aftonbladet/Wendela den 7 februari förklarar Stephanie Thögersen projektledare på Sveriges Kvinnolobby att ”Island är ett föredöme och Sverige borde följa efter”:

– Det känns lite nittiotal att hänvisa till yttrandefrihet på nätet när vi idag vet hur människor systematiskt kränks och hur rasism och sexism florerar på nätet.

Stephanie Thögersen förklarar att hon vill införa en lag som förbjuder spridning av pornografi på nätet och att det har skett en ”pornofiering” av samhället, att pornografin smyger sig in överallt i kulturen:

”Titta på vilken musikvideo, tv-serie eller film som helst så kan du se hur gränserna har flyttats fram”. Hon konstaterar också att ”snart är väl anusblekning lika vanligt som tandblekning”.

Diskussionerna i Island om att censurera internet för att stoppa sexuella skildringar väcker uppenbarligen förhoppningar i Sverige att internet ska kunna censureras även här. Internet har – liksom verkligheten – många sidor; näthat, rasism, allmän idioti, hot till och från höger och vänster och religiös fantatism och religionshat. Här finns också sexuella skildringar för och av olika läggningar, identiteter och så vidare. Många är dåliga, andra direkt osmakliga. En del upphetsande för vissa, avtändande för andra.

En censur, liksom förbud, slår dock mot allt, i detta fall alla sexuella skildringar vars syfte är att väcka upphetsning, det vill säga pornografi – det må sedan vara statsunderstödd feministisk porr som Dirty Diaries eller industriframställd kalifornisk porr med Puma Swede.

Begränsningarna av sex och naket från Facebook, Apple och Youtube har kunnat genomföras utan större protester. Nu när ett av våra nordiska grannländer vill införa internetcensur tror jag det är dags att vara vaksam.

Jag föreslår därför att

RFSU:s kongress uttalar att förbundsstyrelsen och förbundskansliet får i uppdrag att under kommande kongressperiod följa utvecklingen när det gäller censurförslag på det sexuella området och att i enlighet med andemeningen i idéprogrammets skrivningar om pornografi agera, protestera och ägna sig åt lobbyarbete när det är befogat.

Ulf B Andersson
Medlem i RFSU Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Om något som saknas i RFSU:s praktika för analsex

Utan att närmare värdera RFSU:s praktika för analsex vill jag uppmärksamma något som saknas i den. Praktikan behandlar övergången från analsex till vaginalsex vid kondomsex på sida 11. Kondombyte vid ”hålbyte” förordas, men av vilken anledning och de tänkbara konsekvenserna av att låta bli lämnas därhän. Hur man ska agera om man inte använder kondom framgår inte. Förhoppningsvis förstår läsaren att man bör tvätta kuken noggrant med tvål och vatten innan man övergår från analsex till vaginalsex, men det hade varit bra att understryka det i praktika som också riktar sig till personer som inte har någon erfarenhet av analsex.

Något som är otroligt viktigt, men som heller aldrig nämns är att man bör använda olika händer ”fram” och ”bak”. Bakterierna från analen eller analöppningen bör inte föras över till underlivet. Det är verkligen inte att rekommendera om man vill undvika underlivsproblem (bakteriell vaginos till exempel).

Om en man penetrerar en kvinna analt ska de byta
kondom om de vill ha vaginalt samlag efter det
anala. Om en man penetrerar flera partner efter
varandra ska han också byta kondom inför varje ny
partner. Detsamma gäller om man använder dildo
– byt kondom om man är flera som delar på samma
dildo.  (s. 11)

Är man begåvad med en fitta och vill undvika underlivsproblem kan det vara värt att ta det säkra före det osäkra och tydliggöra för sina sexpartners att det verkligen inte lämpar sig att använda samma händer. Förhoppningsvis känner de redan till det, men tillräckligt många gör det inte. Det är verkligen något som borde ingå i sexualundervisningen att vissa angelägenheter anses ohygieniska av kulturella skäl, medan andra de facto är det av medicinska skäl.

Förövrigt har det slagt mig hur mycket mer extremt så kallad ”ass to mouth” (A2M) måste upplevas än vad jag tidigare trott efter att ha träffat män som kunnat vittna om kvinnor som inte velat ge dem oralsex efter att de haft vaginalsex (”cunt to mouth”?). Har man rätt att tycka att någon borde slicka en om man tycker att sitt underliv är så motbjudande kan man fråga sig. Jag har mig veterligen inte stött på någon man som inte velat slicka mig efter vaginalsex. Män som inte vill hångla med kvinnor som nyss svalt sperma har jag däremot hört talas om, vilket jag finner aningen tvivelaktigt Det är hur som helst intressant att bi upplyst om sexuella beteendemönster som jag inte visste fanns.

Brakänslan och de tre faserna!

För fyra år sedan skrev jag att det sexuella ansvaret kan delas in i tre faser. Fas 1 handlar om hur man beter sig innan sex och eventuella förberedelser. Fas 2 är under tiden man har sex och då är ens inställning och attityd till de man har sex med avgörande. Det gäller även under Fas 3, det vill säga efteråt. Fas 3-are beter sig bra innan, under och efter sex. De kan av uppenbara skäl vara svåra att identifiera, för hur vet man att någon som är trevlig innan kommer att vara det under tiden eller efteråt? Det vet man sällan, men man kan urskilja vissa mönster om man är uppmärksam och kan erkänna för sig själv att alla inte vill en väl. Men det förutsätter nästan att man har en del sexuell erfarenhet eller att man har frikostiga vänner som har det och kan berätta om hur det brukar vara. Hela diskussionen om att vuxna ska prata sex med barn och den kunskapsbrist som kan göra det svårt för vuxna att sköta den biten på ett vettigt sätt får gärna ställas i relation till vuxnas svårigheter att prata sex med varandra, men det var bara ett sidospår från min sida.

Under helgen var jag som varit medlem i RFSU sedan 2006 på medlemsutbildning med RFSU Stockholm. Vi fick bland annat veta mer om RFSU:s skolinformatörsverksamhet och samtalade om olika saker rörande den, men också om sexualpolitiska frågor i allmänhet. En av sakerna som togs upp var ”brakänsla”-begreppet som RFSU, men också RFSL, använder mycket när de möter unga. Man menar att det är ett tacksamt begrepp av använda inför en yngre publik. Bra sex kräver en brakänsla brukar man säga till unga och en sådan känsla innebär att sex ska kännas bra innan, under och efteråt. Det låter väl i och för sig sympatiskt, men om någonting är mindre bra efteråt påverkar det givetvis inte det sex som redan ägt rum, men det kan förstås påverka upplevelsen av det. En sak man vill åstadkomma med brakänsla-begreppet är att peka på att sex också ska kännas bra efteråt. Det är bland annat ett sätt att förmedla vikten av att skydda sig för man mår inte så bra om man går och oroar sig för att ha blivit gravid eller smittad av någon könssjukdom.

Det låter trevligt att sex ska kännas bra både innan och efter och när jag hörde förklaringen kunde jag dra vissa paralleller till det jag tryckt på, att man ska vara trevlig innan, under och efter, bara det att jag anser att det är mycket mer konkret. Om det känns bra för mig efteråt behöver inte vara beroende av hur personer jag legat med betett sig under eller efteråt. Det kanske inte känns bra efteråt för att personer i min omgivning har en nedlåtande inställning till att jag exempelvis legat med en specifik person eller ”för mycket”. Brakänslan ger också ett utrymme för att slumpvis ställa sig frågor som ”Var det verkligen bra?” eller ”Borde jag verkligen ha haft sex?” och jag kan inte poängen med sådana slumpmässiga grubblerier. Om jag har varit ute och fikat med någon och känner mig neutral inför det skulle jag inte sätta mig ner och fundera på om det verkligen var en bra fikadejt eller om jag kanske borde ha gjort någonting annat istället. Risken är att jag skulle överanalysera sönder situationen.

Det påminner mig om en person som hade ägnat flera timmar de senaste dygnen åt att fundera på varför en vän som brukade komma i tid hade kommit försent senast de skulle ses. Personen ville diskutera med mig vad det betydde (jag var inte den enda han hade pratat med det om). Samma känsla hade gissningsvis infunnit som mig om han hade bett mig tolka olika horoskop tillsammans med honom. Det var klart att jag kunde föreställa mig olika orsaker till förseningen, alltifrån att hon är en tidsödslare till att Stockholms Länstrafik är det, men jag undvek frågan. Jag kan verkligen inte se varför någon borde låta sådana bagatellartade saker (vare sig på ett socialt eller sexuellt plan) hålla honom eller henne vaken om nätterna.

Att vara trevlig mot dem man har sex med är ingen garanti för att någon inte kommer att ångra sex efteråt. Samhället kan tynga sexuellt aktiva personer med skuld och skam om det vill. Det gäller särskilt unga personer då de är en grupp vars sexliv utomstående många gånger har problem med och vill inskränka på olika sätt. Det leder in mig på ett annat problem med brakänsla-retoriken. Det faktum att det finns personer som omfamnat brakänslan, men i nästa andetag fördömt sexuella uttryck som unga mycket väl kan må bra av. Det finns hos vuxna, framförallt föräldrar, en önskan om när, hur och med vilka personer unga (inte) ska ha sex och om de bryter mot denna spelar det sällan någon roll hur bra de unga mår. För att göra det enkelt för sig själva utesluter de säkert det som ett alternativ. Det säger väl sig självt att en 14-åring inte kan må bra av sex som hennes föräldrar har problem med? Låt oss vända på det – det säger väl sig själv att mammor och pappor inte kan må bra av det sex de har med varandra och som deras dotter under inga omständigheter vill ska äga rum eller höra talas om?

Om vuxna inte kan må bra av vetskapen om deras tonåringars eller andra tonåringars sexliv är det ingen som ställer sig upp och invänder ”…men de unga kanske mår bra av det sex du inte kan hantera vetskapen om?”. Det händer inte. Samtidigt är det så att om brakänslan ska tillskrivas något värde så måste den vara på ungas villkor och respekteras även när den konflikterar med vuxnas känslor inför det sex unga har. Allt annat vore ett hyckleri. Unga ska inte med brakänslan som utgångspunkt behöva känna sig tvungna att agera på ett sätt som får vuxna att må bra.

RFSU om omskärelse

Läs gärna Åsa Regnérs debattartikel i Svenska Dagbladet, i vilken hon fördömer omskärelse på barn i starka ordalag:

”Vid omskärelse på pojkar avlägsnas frisk hud från kroppen på barn som inte kan ge sitt medgivande. Det är inte etiskt försvarbart. Att utsätta spädbarn för ett operativt ingrepp som påverkar dem för resten av livet kränker inte bara den personliga integriteten – det medför också medicinska risker och strider mot religionsfriheten. Därför vill RFSU att omskärelse inte ska utföras på barn utan medicinska skäl och att lagen ses över för att undersöka om den kränker pojkars rättigheter.”

Somliga har noterat att Regnér inte kräver att omskärelse på barn ska kriminaliseras. Det är ganska uppenbart vad Regnér, som är generalsekreterare för RFSU, tycker i frågan, men hon har inte medlemmarnas mandat att kräva ett förbud. Den som läst förbundets idéprogram vet dock att RFSU tar avstånd från omskärelse på barn.

När jag medverkade under RFSU:s senaste kongress fick jag känslan av att man inte ville göra sig ovän med medlemmar som är omskurna. Män som ogärna vill se det som att de blivit utsatta för ett övergrepp som barn. Jag kan förstå att man inte vill betrakta sina föräldrar som förövare, men samtidigt tycker jag att man borde vara på det klara med att det är ett tvång som en del barn utsätts för och som barn inte ska behöva utsättas för. Det finns gott om vuxna som blivit misshandlade som barn, men som inte försvarar barnmisshandel för det. Det är klart att det mindre laddat för att det knappt är någon som försvarar aga i dag, men också för att de som blev misshandlade av sina föräldrar i de flesta fall saknar fysiska ”konsekvenser” de behöver leva med och kan känna ett behov av att försvara.

Det fanns några motioner om att RFSU borde driva förbudslinjen på den senaste kongressen, men de antogs dessvärre inte. Med den utgångspunkten tar Åsa Regnér i så mycket hon kan och kanske lite till beroende på vem du frågar. Det fanns trots allt medlemmar som försvarade omskärelse på barn under den kongressen och det skulle inte förvåna mig om de tycker att Regnér går ut för hårt i debattartikeln.

Sexmonopolet om fisting!

Nästa person ut att kritisera RFSUs påstådda ”sexmonopol” är Bitte Assarmo. Redan i första stycket drar hon fram analsexkortet: ”Istället fortsätter man närmast krampaktigt att ställa sig bakom RFSU: s sexualsyn. Och ställer sig följaktligen också bakom en sexualetik som beredvilligt informerar barn och ungdomar både om analsextekniker och om fisting.” Fungerar det 2011? Föräldrar som inte vill att deras tonåringar ska ha sex tycker väl att oralsex är tillräckligt allvarligt?

Vidare skriver Assarmo: ”Fisting, eller fistfucking, innebär att man för upp hela handen, och ofta en bit av underarmen, i en kvinnas vagina (eller för all del i både mäns och kvinnors ändtarm, men det behandlas mer ingående och detaljerat av RFSL). RFSU: s sexrådgivare försäkrar på hemsidans frågelåda att det inte är farligt, och beskriver utan minsta betänklighet hur man ska gå till väga för att få in hela handen i sin sexpartners vagina. Informationen om de påtagliga skaderiskerna är bristfällig som så ofta när det gäller RFSU: s sexualsyn; man nöjer sig med att påpeka att man bör tvätta händerna om man ”fistat” ändtarmen innan man tar itu med vaginan. Underförstått: det är helt okej och fullkomligt normalt att köra upp knytnäven i partnerns röv också.”

Påståendet om att RFSU knappt nämner riskerna fick med att börja söka i frågelådan, för det är varken bra när RFSU förminskar eller förstorar risker. Kan det verkligen vara på det sätt som Assarmo beskriver?

Bedöm själva!

Håller ni med om att RFSU ”nöjer sig med att påpeka att man bör tvätta händerna om man “fistat” ändtarmen innan man tar itu med vaginan.”? Dessutom ohederlig debatteknik att inte länka källan. Det gör att läsaren får förhålla sig till Assarmos bild av verkligheten som är präglad av hennes subjektiva syn på sex.

Frågeställaren ger ett ansvarsfullt intryck. Frågeställaren vill försäkra sig om att fisting inte är farligt och att det inte gör ont för den som blir fistad. RFSU svarar att det inte är farligt om du vet vad du gör, är lyhörd, minskar handens omkrets så mycket som möjligt, är försiktig, om du inte byter hål och om du använder rikligt med glidmedel. Det är helt klart farligt om man ignorerar alla dessa råd, men utgångspunkten måste vara att bedöma hur det är när det görs korrekt i de fall där det är någorlunda enkelt. Om endast en på hundra kunde fista på ett ansvarsfull sätt hade det varit ett minimumkrav att nämna det, anser jag, men RFSU beskriver någonting som många fler än så borde vara kapabla till.

Det vore bra om Assarmo kunde beskriva vad hon saknar utöver att det borde stå att det är farligt. Borde inte RFSU ”utan minsta betänklighet” beskriva ”hur man ska gå till väga för att få in hela handen i sin sexpartners vagina” om det är just vad föreställaren vill ha svar på?

Att skriva att det är farligt rakt av vore helt enkelt inte sant. Fisting kan vara farligt liksom vaginalsex eller någon annan sorts sex om det inte sköts korrekt. Av RFSUs svar att döma är det heller inte frågan om att ”köra upp knytnäven i partnerns röv”. Det är Assarmos sätt att beskriva en företeelse hon inte gillar. Vad man bör poängtera är att analen kräver ännu mer lyhördhet och försiktighet än kvinnans underliv. Alla är inte vana analsex och analen lubricerar inte vid upphetsning, vilket fittan gör. Att skadorna som kan uppstå vid ej korrekt skött penetrerande analsex kan vara värre än skadorna vid vaginalsex kan också nämnas. Faran är när man börjat slappna av och tycker att man kan göra någonting ansvarsfullt, det är då man brukar misslyckas med saker oavsett vad det gäller. Man får inte glömma bort att vara lyhörd och varsam bara för att man fistat fem gånger smärtfritt. Analsex är sexets överkurs, som Manne Forssberg sa när han var och pratade sex i skolaulan för några år sedan.

Kanske måste man förtydliga hur mycket rikligt med glidmedel är, för jag vet en del som läst på men som ändå underskattar vikten av glid vid analsex och inte riktigt har förstått vad RFSU menar med riklig mängd. Vidare kan man nämna att när man tvättar kuken och händerna efter analsex så är det tvål och vatten som gäller. En annan grundläggande sak man borde nämna är att analsex kan kräva planering innan det äger rum om man är ovan att ha det och inte är särskilt bra på att slappna av naturligt.

Slutligen är trenden av att personer som befarar att de ses som pryda kommer ut som pryda i tron att det avväpnar deras meningsmotståndare pinsam. För mig spelar det ingen roll om de pryda är öppen med det eller ej då jag i allmänhet tycker att pryda människor är tråkigare och borde ha ett mindre inflytande över sexualpolitiken. De som vill avskaffa allt vad kultur heter borde kanske inte sitta i kulturutskottet och de som vill lämna EU borde kanske inte kandidera till EU-parlamentet. Det samma borde gälla sex. Kalla det inte sexualundervisning om ni egentligen vill ha avhållsamhetsundervisning.

Sex är ett kunskapsområde!

Cecilia Bäcklander, programchef UR, och Anna Birgersson Dahlberg, redaktionschef UR, bemöter Roland Poirier Martinssons kritik mot sexualupplysningsfilmen Sex på kartan i Sundsvalls Tidning.

Sexualundervisningen har varit obligatorisk på pappret sedan 1955, men man vet att åtskilliga skolor inte bedriver någon sexualundervisningen och att den på många håll är bristfällig. En del skolor resonerar att eleverna kan vänta med sexualkunskapen tills de är sexton år fyllda, då många elever redan har sex. Det innebär att grundskolan lämnar över ansvaret till gymnasieskolorna som antagligen räknar med att eleverna har fått sin dos sexualundervisning. Jag skriver medvetet dos eftersom att sexualkunskapen är en tillfällighet i svensk undervisning.

Det förhållande många lärare har till sexualundervisning försöker man lära unga att inte ska ha till sex – sex ska inte var någonting som man får överstökat, det ska vara välkomnat och givande för alla deltagande.

Vi talar inte om någon kurs som är lika lång som en femtiopoängare, som till exempelen den breda kursen livskunskap. En del skolor avsätter en eller två dagar åt föreläsningar, samtal occh workshops kring ämnet, andra ägnar någon dag i veckan i några veckor åt det. Kvaliteten varierar och står och faller med att läraren som håller i ämnet är kompetent och engagerad.

Gäller inte det vilket ämne som helst, kanske du tänker. ”Ingen lärare skulle gå in i ett klassrum och tro att han kan undervisa i franska för att han har varit i Paris några gånger. På samma sätt räcker det inte heller att själv ha haft sex för att kunna undervisa i sex och samlevnad.” skriver Bäcklander och Birgersson Dahlberg i sitt svar.

Det är trevlig läsning efter all debatt om att vi aldrig skulle gå med på att opereras av läkare utan kompetens och att samma standard därför borde gälla även lärare. Även lärare som undervisar i sex, vill jag liksom Bäcklander och Birgersson Dahlberg tillägga.

Roland Poirier Martinsson har skrivit att den moraliska och beteendemässiga biten av sexualundervisningen är ”föräldrarnas privilegium, eftersom det handlar om uppfostran, inte inlärning”. Poirier Martinsson kan prata sex med sina barn hur mycket han vill, eventuell sexualkunskap som går stick i stäv med de värderingar han vill förmedla omöjliggör inte det. Om han väljer att förmedla sina katolska värderingar är jag dock ganska säker på att hans barn kommer att revoltera på ett sätt han inte uppskattar, men det är en annan historia.