Behandla SD som andra partier?

Sverigedemokraterna kommer inte att delta i SVT:s partiledardebatter inför valet till Europaparlamentet då de inte finns representerade i parlamentet. SVT hänvisar till att de haft denna riktlinje i 14 år, men undantags har gjort, vilket Sverigedemokraternas rasistiska “skrivbordskrigare” är högst medvetna om. 1991 fick Ny Demokrati vara med i en debatt inför riksdagsvalet och inför 1999 års EU-val deltog Kristdemokraterna trots att de saknade mandat i EU-parlamentet.

Sverigedemokraterna har kritiserat SVT för deras policy och bland annat hänvisat till att de är ”Sveriges tredje största parti” enligt en rad opinionsundersökningar. Åkesson vill säkert delta, till skillnad från partierna som finns representerade i EU-parlamentet “riskerar” SD inget ansvarsutkrävande och han skulle därför ha andra förutsättningar än de andra partiledarna att “blicka framåt”. Samtidigt är partiet skickliga på att utnyttja sina motgångar till sin fördel och det kommer knappast att bli utan medial uppmärksamhet inför riksdagsvalet.

Piratpartiet deltog inte i partiledardebatten inför 2009 års val till Europaparlamentet. Partiet kände sig överkört av SVT och hänvisade precis som SD till en ”förväntad valsuccé” och tyckte SVT borde ta hänsyn till den när de skickade ut inbjudningar till partierna.

Jag håller med Anders Rönmark om att SD ska behandlas som andra partier av SVT och min första reaktion var att SVT:s grundprincip, ”att bara partier som är representerade i respektive parlament deltar i slutdebatter” är fullt rimlig, men jag kan förstå om de undantag som ändå har gjorts från denna upprör.

I ett svar till en piratpartist som var upprörd över att PP inte fick någon inbjudan till partiledardebatten den 17 maj 2009 skrev Agendaredaktionen bland annat: ”Det finns inga fastlagda regler för undantag från denna grundprincip – undantag har dock gjorts och SVT kan komma att göra fler undantag från denna grundprincip, då efter en egen självständig bedömning av läget.”

Inför det kommande EU-valet ska PP bjudas in till partiledardebatterna enligt SVT:policy. PP fick rätt 2009, partiet blev ett av EU-valets stora vinnare. Jag räknar med att Sverigedemokraterna kommer att ta plats i EU-parlamentet 2014 och befarar att de har en valsuccé som sträcker sig bortom 4 procent av rösterna att se fram emot. Men till skillnad från Piratpartiet och Feministiskt Initiativ som flera av oss önskar hade ett större medialt och politiskt genomslag är det nog ganska få som lär rycka ut till SD:s försvar när de inte blir inbjudna till debatter.

Kvotering inte ett självändamål

Inte ens de som försvarar kvotering tycker att det är en lyckad lösning, men kvotering framställs ibland som om att det vore ett ändamål i sig själv. För mig är det uppenbart att förespråkarna ser det som ett misslyckande.

Kvotering ska snarare ses som ett resultat av många års uppgivenhet över att det aldrig händer någonting. Det handlar inte om kvinnor som inte klarar sig utan hjälp av staten, de handlar om kvinnor som inte ens får chansen att visa upp sin kompetens.

Låt mig citera Kalle Olsson: ”Till kvoteringsdebattens mer komiska inslag hör argumentet att kvinnor måste visa sin kompetens innan de kan bli aktuella för de mest inflytelserika uppdragen”.

Det får mig att tänka på skolgymnastiken. När läraren delade upp oss i två lag eller fler lottade han för att det inte skulle bli orättvisa lag, ibland blev det orättvisa lag i alla fall, beroende på hur man definierar rättvisa, men det ursäktades med att det aldrig fanns ett syfte att det skulle vara så. Slumpen fick avgöra.

Någon gång fick lika många personer som det skulle finnas lag välja vilka de ville ha i sitt lag. De fick välja varannan gång vilket resulterade i att alla valde den de trodde var allra bäst först. För den som blev vald sist, eller rättare sagt, inte blev vald alls var det inte särskilt roligt, men det fick den personen leva med, sådana var spelets regler.

En del blir inte valda under skolgymnastiken, andra hamnar inte ens i urvalsgruppen.  Det är de andra som aldrig får någon chans att visa upp sin kompetens.

När kvoteringsförespråkarna prata om att förbättra kvinnors möjligheter kontrar kvoteringsmotståndarna med att de förstnämnda har en dålig kvinnosyn, att de bidrar till att kvinnor blir misstänkliggjorda för att inte vara tillräckligt kompetenta. Är det några som misstänkliggjort kvinnor är det väl just kvoteringsmotståndarna? Med deras föreställning om att staten skulle tvinga privata aktörer att kvotera in inkompetent personal (det vill säga kvinnor).

Det yttersta beviset för att vi intalat oss själva att kvinnor är inkompetenta är vår övertygelse om att när en man sitter på en post så är det rätt man på rätt plats. Varför misstänkliggörs aldrig män? Varför tar vi för givet att män aldrig blivit inkvoterade?

Jag citerar Olsson igen: ”Hur kul är det för kvinnan att känna att hon blivit inkvoterad till styrelserummet? Ja, fråga mannen som sitter bredvid henne”.