Monogam för att du en gång lovade att vara det

En man och en kvinna pratade relationer i kollektivtrafiken tidigare i dag. Mannen: ”Skulle du kunna vara tillsammans med en man som du visste hade varit otrogen i ett tidigare förhållande?” Frågan bidrog till en diskussion om huruvida ”En gång otrogen alltid otrogen” stämmer. Det mest intressanta var när kvinnan sa att man kunde se på män om de tillhörde den kategori som skulle vara otrogna om de fick chansen. Hur hon kunde se det framgick inte innan jag skulle av tåget, inte heller om hon kunde särskilja otrogna kvinnor från trogna. Hon hade chansen att berätta hur det gick till för oss som satt i vagnen när mannen invände ”Är det verkligen så?” men avstod.

Personligen tror jag att majoriteten skulle vara otrogna (i traditionell mening) efter en längre tid om de fick chansen (alla som är trogna är det inte för att de vill vara det). Man kan som bekant separera om man vill ligga med någon annan. Då är det inte frågan otrohet, men om man gör slut med någon för att man tror att man hade varit otrogen annars är det en tillfällig insikt om att monogami inte fungerar där och då.

Jag kan tänka mig att benägenheten att vara otrogen är lägre bland de som är trogna av religiösa skäl än bland de som fått välja mellan alternativen ”sexuell exklusivitet” och ”inget sexuellt umgänge med mig”. De som är monogama på eget bevåg och inte har lovat någon monogami är inte otrogna om de skulle upphöra att vara monogama.

Det är förmodligen så att de som lovar trohet vill vara trogna det när de lovar det, men problemet är att man lovar någonting för en otroligt lång tid framöver och att man inte vet vilka prioriteringar man kommer att ha längre fram. Vill någon inte vara trogen efter fem år trots att personen lovade det fem år innan kan jag inte se någonting beundransvärt i att personen låser sig och fortsätter låta sig begränsas. I den mån det är eftersträvansvärt att bara ligga med en person bör det vara på eget initiativ och inte för att man lovade det tidigare i sitt liv.

Harlekinskadade relationer

Dagens Nyheter har en underhållande artikel om hur ”Kärleksromaner av Harlekin-typen” skadar ”verkliga relationer” utifrån en rapport av relationspsykologen Susan Quilliam. Det är underhållande när en viss sorts böcker som anses vara skräplitteratur tillskrivs en sådan makt, men trots det ligger det kanske en del i det artikeln tar upp. Om det är frågan om en ”Harlekinskada” eller inte kan förstås diskutera, men ta den diskussionen med någon som läst sådan litteratur. Det vill säga inte undertecknad, och där fick ni också svaret på varför jag inte är skadad och drömmer om ”den rätte” (som inte finns).

”Enligt rapporten utgör den här typen av böcker nästan hälften av all såld skönlitteratur i vissa länder. Vissa inbitna fans kan läsa 30 böcker i månaden. Quilliam jämför det med de få timmar av sexualundervisning som läsarna kan ha fått under sin livstid. Den här obalansen bäddar för förvridna förväntningar för de kvinnor – för det handlar om en nästintill uteslutande kvinnlig läsekrets – som konsumerar böckerna i fråga.”

Pornografi ger oss möjligheten att se andra ha sex. Sex anses som bekant vara något privat så det är rätt unikt att vi genom porren kan få se det tillgjorda, men privata. Personligen har jag vistats i samma rum som personer som haft sex åtskilliga gånger. Med andra ord har jag fått intryck av ”riktigt” sex också (och jag inbillar mig att personer anstränger sig för att vara roligare sexuellt när någon annan är i samma rum). Den bild av sex pornografin ger tvingas man att förhålla sig till. Läser man Harlekinböcker så ger de också en bild av sex att förhålla sig till. Ingen förnekar att pornografin påverkar vår syn på sex, men vad den påverkar och i hur stor utsträckning råder det blandade uppfattningar om. Det är knappast oviktigt att studera textmässiga sexuella skildringar heller i de fall där de utgör den huvudsakliga bildskaparen av hur sex är och borde vara. Jag är dock glad att det inte lär hamna på mitt bord att studera nämnda typ av litteratur även om det säkert vore bra för allmänbildningen.

”Romanerna skapar också orealistiska förväntningar om ett sexliv med ständigt multipla orgasmer och okomplicerade barnafödanden.” menar Quilliam. Jag upplever ibland upprepade orgasmer och att göra det kan skapa orealistiska idéer om hur andra har sex. Om jag har det borde väl många andra kvinnor också ha det, kan det vara enkelt att tänka tills man läser statistik som visar att en del aldrig upplever singelorgasmer. Att något kan skapa orealistiska förväntningar behöver inte nödvändigtvis vara negativt. Jag minns en moder som ringde in till något radioprogram och var arg på pornografin för att den enligt henne förmedlade till unga män att män kunde ha sex länge. Det fick mig att dra slutsatsen att hon hade legat med män som inte kunde hålla ut längre än några minuter och att hon var oförmögen att se ens egna sexuella erfarenheter (snittmänniskan ligger med omkring sju personer under hela sitt liv) inte nödvändigtvis säger något om merparten av kvinnors eller mäns sexuella prestationer. Modern hade inte ramlat över några filmer i vilka aktörerna höll på i flera timmar, utan vanligt pornografiskt sex som håller på omkring tjugo till fyrtio minuter (oftast tjugo minuter om det är två och fyrtio om det är gruppsex).

Det som beskrivs som orealistiskt är inte alltid det. Jag har svårt att föreställa mig den sortens kritik mot filmer i vilka kvinnorna blev slickade i minst en halvtimma, men vem vet, jämställdheten kommer ju nästan alltid från fel håll. Det skulle ge en orealistisk bild av hur de flesta har sex, men pornografin har väl inte gjort anspråk på att vara realistisk i den meningen? Om sanningen ska fram, hur många skulle titta om de visade åtta minuter långa ”klassiska” samlag?

”Enligt en färsk kartläggning av böcker i genren nämns kondomer bara i en av tio romaner. Och när de nämns så är det oftast för att huvudrollsinnehaverskan vill avstå användandet för att ”inget ska komma emellan” henne och hjälten. Enligt Susan Quilliam finns klara tecken på att frekventa läsare är negativt inställda till att själva använda kondom.”

Hur kärleksfullt sex framställs tror jag – på riktigt – är en av förklaringarna till det låga kondomanvändandet bland såväl yngre som äldre. Kondomer är något många förknippar med one night stands. Tvåsamma ska inte behöva kondomer eftersom att de ska vara trogna och inte ha några könssjukdomar att dölja för varandra. Det intressanta med one night stands är att det finns heteromän som vill använda kondom med sådana för att de har en bild av kvinnor som kan tänka sig att ha one night stands som äckliga. Man vill att något ”ska komma emellan” kuken och (den äckliga) fittan, som är de enda kroppsdelar som ska beröra varandra, i övrigt ska sexet vara mekaniskt. Det finns också män som inte vill använda kondom med kvinnor de finner äckliga. Varför göra sig det besväret med någon som är äcklig och kommer att vara historia efteråt, ungefär.

Något Harlekinböckerna skulle kunna ifrågasätta är hur kärleksfullt det är att uppmana kvinnor att använda hormoner och utsätta sig för en rad olika biverkningar för att män ska kunna ejakulera i deras underliv. Spermans inneboende kärlek – jag tror inte på den.

Om du inte förbjuder mig att göra saker älskar du inte mig

Mina föräldrar förbjuder mig att göra vissa saker eftersom att de tycker om mig kunde jämnåriga säga när jag var barn. Om de verkligen såg förbuden som en bekräftelse på deras föräldrars kärlek till dem eller om de ville släta över det faktum att de inte hade tillåtelse att göra vissa saker kan jag inte svara på. Oavsett anledning förundrades jag över att de inte tycktes ha några moraliska betänkligheter med att indirekt säga att föräldrar som fungerade annorlunda inte älskade sina barn.

På samma sätt ser en del monogama personer på monogamins regelverk. Min partner tillåter mig inte att sova över hos andra utan henoms godkännande eftersom att hen tycker om mig, kan det låta. Med snarlika argument har ”måttlig” svartsjuka och handlingar i svartsjukans namn försvarats: Om min partner inte hade blivit svartsjuk av att jag umgicks nära med personer som jag legat med skulle jag misstänka att hen inte älskade mig.

Det är inte konstigt att troheten är det som karaktäriserar monogama relationer då kan vara en stor uppoffring att gå från att ha sex med olika personer (åtminstone i teorin) till att ha sex med en och samma person, men trohetskravet är bara en del av monogamin. Jag vet inte hur många monopersoner jag känner som inte får (eller antar att de inte får) umgås med eller sova över hos sina före detta pojk- eller flickvänner, bara för att ta ett exempel. Med trohetskravet följer som regel krav på att kunna kontrollera att löftet efterlevs på olika sätt.

Personer som öppet propagerar för friare relationsformer får inte sällan frågor om hur de hanterar svartsjuka. På ett övergripande plan tycker jag att det är värdefullt att prata om hur man hanterar svartsjuka och, inte minst, hur man kommer över den. Vad som är märkligt är att frågan främst ställs till personer som tror på friare relationsformer.

Det torde vara uppenbart att monogami inte är en garanti för frånvaro av svartsjuka och att en monogam person kan drabbas av svartsjuka lika gärna som någon annan. Jag håller dock för sannolikt att risken att utveckla svartsjuka är större inom relationer där svartsjuka sopas under mattan, vilket är vanligt förekommande bland personer som på fullaste allvar tror att trohetskrav och kontroll gör samtalet om svartsjuka överflödigt. Av den anledningen tror jag att personer som förespråkar friare relationsformer har gynnats av att ständigt få frågor om hur de hanterar och besegrar svartsjuka. Personer som har en moralisk övertygelse om att friare relationer är att föredra måste rimligen söka andra lösningar än förbud när problem uppstår. En konsekvens av det är att rannsaka sig själv snarare än att begränsa personer i sin omgivning i kärlekens namn.

Jämställdheten dödar förhoppningsvis de ojämställda relationerna

Jämställdhet ökar separationerna menar relationsexperten Eva Rusz. Schyman svarar. Att i egenskap av relationsexpert försöka skönja ett mönster för att kunna dra slutsatser kring varför personer som lever tillsammans separerar går att motivera. Det har diskuterats om separationerna verkligen ökar och det är ingenting jag kan svara på, men jag har inte alls svårt att föreställa mig att att drömmen om jämställdhet kväver den ojämställda relationen.

Rusz skrapar bara på ytan och drar därefter slutsatsen att det är jämställdheten som är problemet. Det är klart att man kan dra den slutsatsen om man blundar för att det är ojämställdheten som ger jämställdhetsidealet syre, men man kan också tolka det som att Rusz egentligen menar att det inte finns några helt jämställda relationer och att det därför är helt logisk att förhållanden tar slut när bristen på jämställdhet dissekeras och ifrågasätts av någon av parterna.

De senaste åren har politiker, relationsexperter och de som tänker på barnen flaggat för att kärnfamiljen och det monogama förhållandet räknar sina sista dagar om den utveckling vi ser tillåts fortsätta och som en del av detta har de försökt lista ut varför personer som varit tillsammans en längre tid plötsligt lämnar varandra och vad man kan göra för att stävja den trenden.

Av någon outgrundlig anledning ser dessa personer ett egenvärde i att relationer fortgår. Den enda godtagbara anledningen för par som har gemensamma barn ihop att göra slut tycks vara att det förekommer våld i relationen. Möjligen är otrohet också ett gott skäl att packa sina väskor, men allting annat går att lösa eller ha överseende med för barnens skull. Barnen som kan inte ens har blivit tillfrågade.

Som jag ser det kan endast drömmen om jämställdhet döda de relationer som en person med självrespekt aldrig skulle befatta sig med. Jag förstår inte varför Rusz med sina tafatta försök att påpeka att män och kvinnor är olika vill försvara ojämställda relationer. Det är en fantastisk utveckling att kvinnor och män kan göra slut på sina destruktiva relationer.