Äktenskap är en juridisk konstruktion

Utanför juristkretsar verkar det vara tabu att vara öppen med att man gift sig av juridiska skäl. Vi måste inte gifta oss för att ha sex eller bilda familj så varför gifter vi oss? För bröllopsnatten? Knappast.

Jag vill läsa personer som är öppna med att de gift sig av juridiska skäl eller personer som gift sig för att vinna politiska, ekonomiska eller sociala fördelar. Jag förstår om personer som gift sig av migrationsrättsliga skäl (uppehållstillstånd) inte kan vara öppna med det.

En bekant berättade att hen hade gift sig för att ha någonstans att bo ifall relationen skulle ”krascha” som hen uttryckte det. En annan bekant gifte sig för att dennes partner inte skulle behöva ”förnedra sig” och bekräfta sitt faderskap. (En man som är gift med en kvinna som föder barn presumeras vara barnets far, faderskapspresumtion. Någon motsvarande moderskapspresumtion för den kvinna som är gift med en kvinna som föder barn finns inte, men det har diskuterats om inte makar till en som föder borde behandlas lika oavsett juridiskt kön.)

Personligen ser jag äktenskapet som en juridisk konstruktion och inte som en symbol för ojämställdhet som jag gjorde tidigare. Äktenskapsskillnad är bara en del av juridiken som triggas på ett mycket tidigare stadium. Hindersprövningen som föregår äktenskapet, till exempel. Du får inte gifta dig med någon som är omyndig, gift sedan tidigare eller är nära släkt med dig. Ingående av äktenskap är formaliserat till skillnad från ingående av samboskap. Äktenskapet är en registrerad relationsform. Det finns två sorters människor, ogifta och gifta.

Om man menar allvar med att man inte är gift eller vill gifta sig av juridiska skäl, att äktenskapet bara handlar om att bekräfta sin kärlek för varandra och sin omgivning samt förmedla att man ”hör ihop” och har för avsikt att dela sitt liv med varandra finns det inget som hindrar att man ordnar någon tillställning bortom juridiken. Ingen kommer undan juridiken helt, men ni fattar. Jämför med föräldrar som inte vill döpa sina barn och ordnar namngivningsceremonier.

Om man inte gifter sig gör man inte som ”alla andra” och då missar man allt det där äktenskapet är förknippat med, kanske någon tänker. Det är ointressant om ni vill försäkra varandra eller er själva en rimlig ekonomisk standard ifall relationen skulle ta slut, men kom inte och säg att du gifter dig av känslomässiga skäl, att juridiken bara är en bonus.

Äktenskap är juridik. Bonusen – och den ska vi inte underskatta värdet av – är personer allt oftare ingår äktenskap med någon (singular) de tycker om. Men det struntar juridiken i. Du får tycka illa om personen du lever med. Juridiken pågår i bakgrunden alldeles oavsett. Förr eller senare – om ni inte har hunnit skilja er vid det laget – dör någon och då kan ni ge er den på att den som överlevde den andra kommer att luta sig mot juridiken om hen kan tjäna på det. Det är ingenting att skämmas för. Skämmas kan de som bara tycker om varandra men är för lata för att ordna en ceremoni som inte medför någon juridisk bindning göra. Likaså de som förnekar sina juridiska skäl att ingå äktenskap. Det går oftast alldeles utmärkt att inte gifta sig om man ska vara sådan.

Synka sexuellt med yngre man

Suzann Larsdotter tog upp en sak i Kropp & Själ i P1 om fördelen med åldersskillnad i relationer som jag aldrig tänkt på. Nämligen att det kan vara fördelaktig för kvinnor som når sin sexuella peak när de närmar sig 35-40 år att träffa yngre män som når sin när de är runt 20-25 år. För kvinnor kan en något yngre man innebära någon de kan hålla jämna steg med sexuellt. Detta kan säkert göra en del kvinnor som lever med jämnåriga manliga partners och där sexlivet inte påminner om vad det en gång var avundsjuka, menade Larsdotter.

Det var en intressant aspekt av sexlustasymmetri som jag inte tänkt på tidigare. Jag har bara tänkt att de flesta relationer ”lider” av asymmetri i sexlust efter att den inledande förälskelsefasen lagt sig och att vem som vill mer kan variera övertid. Däremot har jag tänkt massor på personers benägenhet att förhålla sig till vad andra gör och jämföra sig med dem snarare än att fundera på vad de själva vill med sina liv åt och fokusera på det.

perfect-mothers_461399_31542

Denna filmhatare såg Perfect Mothers nyligen

Tid är den svagare partens skydd

Första gången jag träffade honom sågs vi på en bar i vårt bostadsområde. Vi drack ett glas rödvin och innan vi gick hem till honom och hade sex förvarnade han mig om att han skulle träffa en vän som var i stan som han inte hade träffat på flera år efteråt. Vi sa att vi skulle ses igen. Jag promenerade hem i tron att jag äntligen hade träffat en storkukad person i Vasastan som jag återkommande kunde ha sex med.

Andra gången vi sågs träffades vi hemma hos honom och hade sex. Efter en stund såg han till att vi avslutade vad vi höll på med. Det blev betydligt kortvarigare än första gången. Jag fick veta att han hade ett möte han skulle till. Denna gång hade han inte förvarnat mig. Hade jag vetat att vi bara hade en halvtimme på oss hade jag inte bemödat mig med att titta förbi.

Att han hade bokat in något nära inpå första gången och förvarnat mig hade jag egentligen inga synpunkter på även om jag brukar föredra att ha sex i timmar när jag har sex med en ny person. Att han hade bokat in något än närmare inpå andra gången fick mig att ana ett mönster. Han vill enbart ses för att ha sex. Jag har ingenting emot om andra vill ha den sortens relationer men det är inte vad jag är ute efter. Jag vill inte bara komma och gå.

Bokar man in en lunch med någon ger det sig självt att man är inställd på att ses en kortare stund. Ibland kan man dra ut på en lunch till en och en halvtimme men knappast så mycket mer. Med sex är det annorlunda. Det finns inga oskrivna regler om hur länge man bör ses i samband med det som det finns med middagsbjudningar och annat men jag brukar i alla fall inte boka in flera saker nära inpå. Särskilt inte om jag ska träffa nya personer. Med personer man känner är det enklare. Man vet hur lång tid man brukar ses och vad man vill få ut av relationen. Men även med personer man känner kan det vara trevligt att förvarna ifall man bara kan ses som hastigast. Det är inte konstigare än att jag inte skulle ta initiativ till att gå ut och fika med någon och försvinna till ett annat möte efter en kvart utan att först ha flaggat för det.

När personen i Vasastan ville ses en tredje gång sa jag som det var, att jag inte ville ha någon KK-relation. Det ville han, men han respekterade att jag ville någonting annat och det var ingenting mer med det. Efter andra gången bestämde jag mig för att det inte skulle bli någon tredje gång. Jag har flera bra personer i mitt liv, det krävs någonting särskilt för att jag ska ta in någon ny. Att någon har stor kuk och bor inom rophåll är uppenbarligen inte tillräckligt skulle man kunna tro när det snarare är så att bristande respekt för min tid förtar så gott som allt annat.

tidUr Utan personligt ansvar av Lena Andersson.

Bokar jag in att jag ska träffa någon eller göra något brukar det innebära att jag måste tacka nej till eller avstå någonting annat. Det är inte alla som begriper det. Det känns inget vidare att behöva tacka nej till någon för att man ska träffa någon annan för att senare inse att man hade haft tid att träffa båda.

Relationer bör inte vara på den ena personens villkor. Jag har valt bort relationer med personer som inte vill bestämma tid, som vill hålla saker öppna och bestämma senare. Jag vill ha relationer där man underlättar saker för varandra. Jag värderar min tid och prioriterar sex alldeles för högt för att lägga min begränsade tid på personer som vill vara ”spontana”. Är du inte värd en tid i någons kalender är du inte värd någonting. Apropå ingenting har jag fått ett SMS av folktandvården. De har bokat in en tid åt mig. Jag ska vara där om 2 veckor.

Här går vi och kompletterar varandra

Senaste avsnittet av Kropp & Själ i P1 handlar om fördelen med åldersskillnad i relationer och jämnårighetsnormen. De som har en relation med någon betydligt yngre eller äldre vet att åldersskillnaden inte upptar ens vakna tid. Åldersskillnad kan för all del vara något man reflekterar över inledningsvis, särskilt om det är ens första självvalda åldersblandade relation. Kommer det fungera? Vad ska andra tycka?

Med tiden vänjer man sig vid att man har en relation med någon som har ett visst kön och är ett född ett visst årtal (det sägs att människor får ”behålla” den ålder de hade när man lärde känna dem).  Samtidigt kan personer som bryter mot jämnårighetsnormen räkna med att bli påminda om detta av sin omgivning emellanåt. Just ja, jag träffar en person av samma kön eller just ja, jag träffar en person som är betydligt yngre eller äldre än mig.

I Kropp & Själ berättar några medverkande som lever i relationer med åldersskillnad om personer som trott att deras partner varit antingen deras förälder eller deras barn. En man som medverkar har erfarenhet av personer som undrat om hans partner är hans mamma. Kvinnan i relationen har funderat på om inte sådana frågor ställs för att man känner på sig att det nog inte är så, för att markera att man har noterat åldersskillnaden.

Det behöver förstås inte handla om att personer vill markera något när de frågar om någon är ens förälder lika lite som när de frågar om (eller utgår från att) någon är ens partner eller syskon. Jag kommer till exempel att tänka på en mor och en son som ibland passerar som ett par.

För omgivningen kan åldersskillnad i relationer vara en stor sak, inte minst om man håller handen på stan. Det ska sägas att jag personligen inte märkt av några dömande blickar. Jag har heller inget minne av att jag reflekterat över om någon varit ”för gammal” för mig. Jag har snarare reflekterat över när jag träffat någon som varit eller visat sig vara jämnårig. Och då brukar jag ändå vara ganska generös i min tolkning av ”jämnårig”.

Det är som att jag vant mig vid hur jag lever och skapat mina egna normer. Jag blir påmind om de som väljer partners för att de är jämnåriga eller har en viss kroppslängd emellanåt. Just ja, det finns människor som fortfarande äter kött.

Åldersskillnad kan vara något som andra har svårt att hantera. Det kanske måste få vara så innan det upphör att förvåna givet att det stannar vid blickar och oinsatta frågor. Hot och hat får aldrig accepteras.

Visst är det så som tas upp i Kropp & Själ att åldersskillnad i relationer fortfarande anses ha ett nyhetsvärde. Medierna tycks oförmögna att skriva om kändisars relationer (om  man över huvud taget bör skriva om dem är ett annat blogginlägg) utan att nämna eventuell åldersskillnad. För all del påpekas om någon är yngre eller äldre emellanåt, men reagerar vi när medierna inte gör stor sak av det? För att inte tala om alla gånger då vi förblir omedvetna om åldersskillnaden för att den inte kommer på tal. All medierapportering är inte negativ och sensationalistisk även om vi tenderar att reagera på den som är det.

Åldersskillnad i relationer kanske måste få väcka viss uppmärksamhet (den behöver som sagt inte vara negativ) innan personer vänjer sig vid att somliga har åldersblandade relationer. Kanske måste personer som känner sig manade prata om åldersskillnad i relationer och då med fokus på jämnårighetsnormen för att det ska sluta ha ett nyhetsvärde, för att fler ska förstå att relationer kan bygga på annat än jämnårighet. Inte minst borde personer som har barn förstå detta.  (Ett tag lekte jag med tanken att fråga föräldrar vad de fick ut av att umgås med sina betydligt yngre barn men jag behärskade mig. Obs! jag har ingenting emot barn.)

Uppmärksamma gärna åldersskillnad i relationer men fundera över premisserna. Det är annars lätt hänt att personer som lever i åldersblandade parrelationer blir satta att försvara sig mot de negativa föreställningar som finns och faller för sådant en omgivning marinerad i jämnårighet vill höra. Då blir det inte sällan förenklingar som att vi kompletterar varandra eller jag är mogen för min ålder och hen omogen för sin, vi möts på mitten.  Ärligt, hur ofta tänker du ”här går vi och kompletterar varandra”?

Det går förstås inte att säga att relationer med jämnåriga eller icke-jämnåriga personer skulle vara på ett visst sätt. Säg den relation som är den andra lik annat än ytligt sett från ett utifrånperspektiv. Det är trots allt individer med personlighet och prylar man har relationer, inte med bärare av en viss ålder.

Tio gånger är ingen gång

Tänk om relationer bara kunde få vara, om tiden kunde få utvisa hur de utvecklas. Monogaminormen hade kunnat gå ut på att relationer som är monogama på pappret även ska vara det i praktiken, men den påverkar även andra personer än de som väljer att vara monogama.

Sex med en person man inte har någon monogam relation med kan vara okej om man har det en gång, men därefter måste man definiera relationen om man ska hårdra monogaminormen. Antingen har man en monogam relation eller så har man inte det och då blir det inget mer. Det behöver inte vara uttalat, men det förekommer att personer undrar ”Vad är vi nu?”.

Monogama definierar relationer som antingen acceptabla eller om de har karaktären av icke-monogama, som oacceptabla. Detta leder  till sexuella relationer som definieras som icke-relationer. Följden blir engångsligg och liknande. Det behöver inte betyda att personer som påverkas av den ordningen är intresserade av att ha engångsligg. En del skulle föredra om man kunde fördjupa sexuella relationer utan att de tvunget måste vara monogama.

För oss som inte ser något egenvärde i engångsligg är det förstås opraktiskt att personer som är ute efter engångsligg sällan är öppna med det. I och för sig förståeligt då monogaminormen även ger personer som ska påskina att de strävar efter monogami även när de inte gör det. Den som är ute efter engångsligg har inte mycket för att vara öppen med det. Det blir om inte annat svårare att intala sig att engångsligget bara hände för personer som har ett sådant behov om man avhandlat det innan. Å ena sidan kan man inte vara öppen med sina engångsliggsavsikter å andra sidan kan man inte fortsätta ha sex med varandra om man inte har några monogamiavsikter. Det är monogami eller inget fortsatt sex som gäller, om man ska hårdra det.

Det jag just beskrivit är det tråkigaste med monogaminormen. Det är klart att en del struntar i detta och regelbundet har sex med personer bortom monogamin och då tänker jag inte främst på personer som är öppna med att de är ickemonogama utan personer som själva betraktar sig som monogama. Det har alltid funnits personer som haft ”för mycket” sex eller varit ”för mycket” av någonting annat utan en tanke på vad omgivningen ska tycka, men de som klarar av det oavsett vad det gäller är inte normen.

Monogaminormen går ut över personer som inte vill leva monogamt för stunden, sådana som kanske aldrig får chansen att upptäcka att en annan ordning är möjlig då vi förväntas definiera vad ”vi” är för något. Det finns personer som har ett behov av att definiera andras relationer, med jag råkar ut allt mer sällan ut för dem. Jag vet inte om det är jag som levt ickemonogamt så länge att personer slutat bry sig eller om någonting positivt håller på att hända, men jag hoppas på det senare då jag personligen är mer intresserad av vad relationer innehåller än av att sätta etiketter på dem.

Jag tänker ibland att personer åtminstone borde kunna ha sex med personer de trivs med i ”väntan på” den där monogama relationen, men det skulle förta syftet med monogami invänder vän av ordning. Det är bara det att engångsliggen också förtar syftet med monogamin. De flesta monogama är seriemonogama och har sex när tillfälle ges. En del monogama har även sex utanför sitt på pappret monogama förhållande.

En gång är ingen gång kan man tänka om engångsliggen. För mig framstår det som en ren förhandskonstruktion till efterhandskonstruktion för att monogama över huvud taget ska kunna ha sex när de är mellan relationer. Det unnar jag dem, tro inget annat. Alternativet vore inget vidare. Det är klart att en del monogama struntar i den här ordningen. Några har tregångsligg, andra utvecklar längre ickemonogama relationer.

Tänk om fler kunde bredda sina konstruktioner. Tio gånger skulle också kunna vara ingen gång om vi bara kom överens om det. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir bekymrad när jag tänker på all den sexuella lust som människor inte gör någonting av, som vaskas och förspills, på grund av en norm som är tydlig med att sex ska ske inom ramen för monogamin eller helst inte alls.

Jag vill se ett samhälle som har en mer tillåtande inställning till personer som har perioder av monogami och ickemonogami, där olika sätt att ordna sina relationer och sexuella förbindelser mer ses som olika sätt att leva och där de kan få vara kortare eller längre perioder utan att man behöver definiera det på förhand. Släpp din inre periodare loss, det är vår!


Mer om ickemonogami: Har tanken aldrig slagit dig att en del vill leva ickemonogamt?, Leva monogamt och lova monogamt.

Seriösa relationer

Det finns personer som sticker ut på Tinder. Personerna som har profiler med presentationer. Då tänker jag inte på de som angett ålder och kroppslängd utan de som har skrivit någonting om sig själva. Jag sveper aldrig höger (sveper man bilden åt höger gillar man vad man ser) på personer som saknar presentationer.

Samtidigt kan jag förstå de som inte skriver något då jag hakar upp mig på personer som söker efter något seriöst utan att definiera vad som är seriöst för dem. Jag finner det oseriöst. Jag föreställer mig att de flesta som är ute efter något seriöst har en monogam relation i åtanke, men vad vet jag. I andra sammanhang hade jag frågat personer vad de menar med seriöst. På Tinder sveper jag vänster.

Som ickemonogam har jag inget intresse av att låta monogamin definiera vilka relationer som är seriösa. Själv tycker jag att det är seriöst att kunna vårda flera sociala och sexuella relationer samtidigt. Inte mindre seriöst än att ha en sexuell relation.

Men ”något seriöst” är mer än bara monogami. Det finns en ”seriös” dejtingkultur som jag inte är särskilt insatt i mer än att jag vet att den finns och att vissa anser det oseriöst att ”dejta” flera personer åt gången eller att ha sex innan man setts ett visst antal gånger. För närmare detaljer får ni fråga någon som dejtar.

Jag ser det som seriöst att ha sex första gången man ses. Fungerar det fungerar det och man kan fortsätta ses om man känner för det. Jag ser inget skäl att dra ut på det, men så har jag heller inga idéer om att mitt värde står och faller med hur tidigt in i relationer jag har sex. Om andra har sådana idéer rör det mig inte i ryggen.

Jag brukar inte beskriva mina relationer som seriösa, men om någon undrar är de flesta av dem seriösa utifrån hur jag ser på seriositet. Seriositet ett positivt laddat ord. Säg den som skulle beskriva sina relationer som oseriösa.

Seriöst för mig att ta ansvar för att man ses, att inte bara säga att man måste ses. Vanlig artighetsfras i Stockholm är ”vi måste ses någon dag”. Det är seriöst att höra av sig till varandra med jämna mellanrum. Vidare är det seriöst att kunna prata om vilken sorts kontakt man vill ha. Mindre seriösa är relationer som bygger på att den ena underhåller och tar initiativ.

De mest oseriösa personerna att ha relationer med är sådana som det inte går att planera något med för att de vill ha alla dörrar öppna. Personer som får andra att känna sig som inhoppare. För massor av år sedan träffade jag en person som aldrig kunde ge klara besked om hen hade tänkt att komma på fester och liknande. En sådan som inte ens tackade för inbjudningar. De gånger hen gav klara besked var om det gällde någon tillställning alla (som betydde något) ändå skulle på. Inte sällan tillställningar med ett begränsat antal platser.

Det är inte helt ovanligt att personer vill ha alla dörrar öppna ifall det skulle dyka upp någon mer statusfylld fest. Om man aldrig kan planera in saker ska man inte bli förvånad om man får andra att känna sig som reserver. För hur skulle människor vars umgängen inte tål att skrivas in en kalender annars känna? Din tid är säkert viktigt för dig, men andras tid är också viktig. Om inte för dig så åtminstone för dem.

Relationer på den enes villkor är inte särskilt seriösa vare sig de är sociala, sexuella, monogama eller icke-monogam. Borde personer som lever ickemonogamt försöka omformulera vad som är seriöst? Kan inte de monogama få vara seriösa i fred? Om personer vill definiera sina relationer som seriösa är det bara att göra det. Jag bryr mig inte mer än att jag ser ut som ett levande frågetecken när någon letar efter något seriöst. På en rak fråga skulle jag säga att de flesta av mina relationer är någorlunda seriösa. Eller snarare, jag jobbar på det. Relationer är något man gör.

Har tanken aldrig slagit dig att en del vill leva ickemonogamt?

Monogaminormen är som allra mest påtaglig när personer utan erfarenhet av ickemonogami ska försöka reda ut varför man inte tror på monogami. När personer ska gräva i varför jag inte relationerar monogamt blir det alltid personligt. Det har antingen med mina erfarenheter att göra, att jag blivit sårad i tidigare relationer,  eller så har jag inte träffat den rätte, inte varit kär på riktigt.

Om en monogam relation inte fungerade beror det inte på den sexuella exklusiviteten. Det var den individuella relationen som inte fungerade och den säger ingenting om andra relationer. Om en ickemonogam relation inte gick vägen var det istället på grund av ickemonogamin. Om personer mår bra i en ickemonogam relation beror det inte på relationsformen. Relationen hade varit bra även i monogam tappning. Ickemonogama relationer är endast generaliserbara på ickemonogamins bekostnad.

När personer ska förklara för mig varför jag inte vill leva monogamt är utgångspunkten att jag någonstans vill det. Om jag vore monogam skulle de underlätta för mig att hitta någon. Det är bara det att det utgår från att jag vill hitta någon och denna någon är monogam. Där någonstans har man dribblat bort den rätte, men kvar står den ende. Den ende åt gången. Det som skulle underlätta för mig att hitta någon monogam skulle sätta mig i en svår sits om jag hittade några monogama och/eller ickemonogama, men ändå anses det eftersträvansvärt.

Om någon inte vill leva monogamt finns det alltid en förklaring, men den förklaringen stavas aldrig resultatet av ett aktivt val. Om någon vill leva ickemonogamt av något skäl borde det vara i sin ordning, men man är inte ute efter att förstå. Förklaringen till att någon inte vill leva monogamt, eller vill leva ickemonogamt som jag föredrar att uttrycka det, är endast intressant om den kan förmå personer att tänka om. Var inte den du är om den inte är monogam.

Innan du försöker dig på att förklara för någon varför den inte lever monogamt. Stanna upp ett slag, andas. I en papperspåse om så behövs. Har tanken aldrig slagit dig att alla inte vill leva monogamt?

En monogams försvarstal

Aftonbladets krönikör Malin Wollins främsta argument mot flersamhet tycks vara att det är tillräckligt svårt att hitta någon man vill ingå en monogam relation med. Om det är svårt att hitta en, måste det vara ännu svårare att hitta två. Som om hon hade övervägt att prova på flersamhet annars. Jag kan mycket väl tänka mig att det är svårt att hitta någon man vill leva monogamt med då den personen helst ska fylla merparten av ens mellanmänskliga behov, men flersamma har som regel lagt sådana tankegångar på hyllan och ser att människor kan fylla olika behov och  komplettera varandra. Jag tror inte att ickemonogama ställer lägre krav på sina parners, att det är därför de kan hitta flera personer de vill leva med (och som vill leva med dem), men sannolikt andra mer realistiska krav. Att kräva trohet av andra är inte särskilt realistiskt om vi ser till hur många som klarar av att vara monogama. Somliga klarar av det för att de är seriemonogama, går in och ur monogama relationer innan otrohet ens blir en fråga, men sådan monogami framställs inte som eftersträvansvär även om den anses betydligt mer okej än mer långsiktig ickemonogami. Jag har svårt att föreställa mig att det finns någon som kan fylla alla mina sociala och sexuella behov och ännu svårare att föreställa mig att jag kommer att träffa den personen, men att det skulle vara svårt är inte mitt främsta argument mot monogami, det är snarare ett krasst konstaterande. De flesta kan skriva under på att ha en enda vän inte är något eftersträvansvärt. Jag håller med, men stannar inte vid vänner, eller så är det just det jag gör bara det att jag inte skulle låta bli att ha sex med någon för att denne är min vän, tvärtom, vänner vill jag ha sex med. Malin Wollin tycker att poly låter jobbigt. Jobbigt att ”hålla reda på många viljor och känslor” och att ”gå runt och försöka gissa vad en massa andra människor vill”. Om man tycker att poly låter jobbigt förstår jag inte varför man skaffar barn. Wollin har fyra barn. Har man barn får man också hålla reda på många viljor och känslor och av någon anledning inbillar jag mig att det är mindre krångel att ha relationer med flera än att ha barn. Det är helt okej med mig att en del bara vill ha sex med en person i taget, men när personer som har små barn argumenterar mot flersamhet med att det skulle innebära krångel slutar jag lyssna. Vill du inte ha nära relationer med flera är det bara att låta bli. Svårare än så är det inte. Om du är monogam och lever i enlighet med normen – sluta låtsas att du måste försvara din relationsform. Om du absolut inte kan låta bli – kom med ett bättre försvar. Relaterat: Ickemonogami den sista garderoben

Ickemonogami den sista garderoben

Heteronormativitet är att utgå från att personer är heterosexuella. Mononormativitet är att utgå från att personer är monogama. Heteronormativa personer har som regel enklare att hantera att någon vill leva med en person av samma kön än vad de har att hantera att en heterosexuell person lever med flera. Mononormen är helt enkelt starkare än heteronormen i Sverige.

Väl medvetna om att alla vi möter inte är monogama är det ändå vanligt att vi utgår från att den som har en etablerad relation och blir påkommen med att ha haft sex med någon annan varit otrogen. Att två personer inte öppet har deklarerat att de har en ickemonogam relation innebär inte att de per automatik har en monogam sådan. Medan homosexuella och bisexuella kommer ut har en del ickemonogama inte en tanke på att komma ut. Någon uttryckte att ickemonogami är den ”sista garderoben” och nog ligger det något i det.

Vi förväntas inte vara öppna med flersamhet på det sätt man vi förväntas vara öppna med eventuell bisexualitet eller homosexualitet, det kan förstås förändras i takt med att vi pratar mer om flersamhet och det blir vanligare, men en förklaring är att det generellt är enklare att vara flersam i det dolda. Den som tar hem en partner av samma kön vill som regel att sina familjemedlemmar ska förstå att det är en partner och inte någon som hen har en ickesexuell relation till. Att komma ut som ickemonogami är inte alls något självklart och det grundar sig säkert delvis i att det förknippas mer med sex med flera än relationer med flera och sex ska vi helst inte tala om. BDSM-aktivitet är på samma sätt heller ingenting vi förväntas vara öppna med även om allt fler är det av politiska och praktiska skäl.

Det finns ingen självklar praktisk funktion med att vara öppen med sin ickemonogami. Det ska väl vara om man har barn, de vet och de kan tänkas prata om att sina föräldrar lever med flera. Man skulle kunna tänka sig att det vore praktiskt att vara öppen med sin ickemonogami om man inte har någon etablerad relation och har tröttnat på frågor om man inte har träffat någon, men riktigt så enkelt är det inte att skaka av sig de som lägger näsan i blöt.

En ring på ett finger är en ring på ett finger. Dra inga långtgående slutsatser av det. Alla vill inte vara öppna med att de inte är monogama, och en del av dem kommer att få höra att deras partner varit otrogen. Hur hanterar man det om man vill vara ickemonogam i hemlighet? Går man med på att personen ”varit otrogen” eller lägger man korten på bordet? Media drar sig för att skriva om kändisar som har relationer av personer av samma kön om de inte själva kommit ut, väl medvetna om att de bara kan spekulera i deras sexuella läggning, men också av pressetiska skäl. Tänk om man också kunde sluta utgå från att kända personer som har synts med andra personer än sin etablerade partner varit otrogna.

Jag är öppen med min ickemonogami av flera skäl, men det finns så många negativa föreställningar om att leva flersamt att jag förstår de som inte är det. Ickemonogama förväntas redogöra för sina relationer och intyga att deras kärlek är på riktigt trots att deras sexuella frihet inte är begränsad till en person. Det är inget konstigt att en del inte har någon energi till det eller ens en önskan om att andra ska förstå. Det går att ha sexuella och romantiska relationer med flera ändå.

Vänner med förmåner

Utan att kunna relatera till sex med vänner som en förmån tilltalas jag av uttrycket ”friends with benefits” eller ”vänner med förmåner”. Det sätter fingret på att det är någonting alla inte kan räkna med samtidigt som det ger en positiv bild av sex mellan vänner. Jag hade kanske sett det som en förmån om det inte hade varit standard för mig att ha sex med personer jag betraktar som vänner. Jag kan inte minnas att jag kommit någon man nära som var monogam när vi träffades för första gången, men vem vet, det har kanske hänt?

Sex med någon regelbundenhet gör att jag kommer människor närmare och för mig som inte ser några problem med att vara nära flera personer så är det heller inget problem att ha sex med flera. Vill jag sätta en relation på piedestal av någon anledning får jag ordna det på något annat sätt.

Går män jag lärt känna som praktiserande ickemonogama senare in en monogam relation, det får man nästan räkna med, lär vi fortsätta behålla kontakten i någon mån, men inte alls i samma utsträckning som tidigare eftersom att det i sådana fall blir det ett fortsatt umgänge utan sex och då kommer åtminstone jag uppleva att någonting fattas. Att sluta ha sex med någon är lite mer dramatiskt än att sluta dricka kaffe på ett särskilt fik med någon. Tidigare kunde vi kanske ses en halvdag och bland annat ha sex, men om vi därefter måste ses utan att ha sex finns ju inte lika mycket tid över för att ses om man också vill hinna med att ha sex den dagen och det vill jag. I den bästa av världar har jag nämligen sex dagligen.

Oavsett om man har en idé om att ligga med sina vänner eller ej så kan det vara svårt att umgås med nyförälskade personer och att få ut någonting av umgänget. Inte helt ovanligt är att de drar sig tillbaka och bara ägnar sin tid och energi åt den de är förälskade i för att någon gång ibland föreslå en fika och inte prata om någonting annat än den de är förälskade i. Ja, jag har jag själv varit nyförälskad och det har gått ut över mina andra umgängen och det sex jag haft vid sidan om den person jag varit förälskad i. Det var säkert logiskt utifrån vad förälskelser gör med människor, men det faktumet gjorde mig knappast till en roligare person att umgås med.

Men vad händer med monogamin om personer skulle börja ha mer sex med sina vänner och se det som ett självklart alternativ till att inte ha sex med dem? Låt mig anta att färre skulle ingå monogama relationer av nödtvungenhet a la ”någonstans måste jag få sex i från” (och priset är att jag lovar att vara någon trogen) om det vore så. För personer som vill se att en kraftigt majoritet av befolkningen lever i monogama förhållanden vore det säkerligen inte önskvärt alls om sex mellan vänner avdramatiserades och det fanns villiga vänner lite varstans.