8 anledningar att dejta en singelpappa

En dejtingsajt ger dig 8 anledningar att dejta en singelpappa:

1. Det uppenbara – han gillar barn. Han är bra med barn.

Jag vet inte hur många föräldrar jag följer som tycker om sina egna barn, men har svårt för andras barn. Jag har inte sett något som tyder på att föräldrar tycker om andras barn mer än vad icke-föräldrar gör.

2. Han kan förmodligen visa sina mjuka egenskaper. Om han har en dotter, kan du ge dig på att han har spenderat en eller flera eftermiddagar med att få sina naglar målade.

Jag är för målade naglar. Tråkigt om han inte skulle ha målat sina naglar tillsammans med en son. Om en mans erfarenhet av ha målat sina barns naglar har något att tillföra andra relationer låter jag vara osagt.

3. Han har tålamod. Det är en del av att vara förälder.

Han kanske har tålamod vad gäller föräldraskapet, men i övrigt då? Personligen brukar jag ha mer tålamod med saker jag själv har ”ställt till med” än sådant andra ställer till med. Är det annorlunda för föräldrar som grupp? Har de tålamod när pendeltåget står stilla, när de ska lämna och hämta barnen på förskolan (nu ska ni tänka på alla föräldrar som kör för fort utanför förskolor och utsätter barn för trafiksäkerhetsrisker), eller när de befinner sig i telefonkö och ”du behåller din plats i kön”?

4. En singelpappa är händig. Han löser allt från att skruva ihop studsmattor, laga leksaker och sno ihop en pannkakstårta.

Det är bra om personer är skickliga när det gäller praktiska sysslor, men det är inget som kommer med föräldraskapet. Det finns pappor som propsar på att få laga saker som har gått sönder, men där det stjälper mer än det hjälper. Dejta någon som har ett arbete med praktiska arbetsuppgifter, en snickare till exempel, men utgå inte från att han vill ta med sina arbetsuppgifter hem eller ägna sommaren åt att visa sig från sin händiga sida.

5. Han är osjälvisk. Det finns alltid någon eller några som går före.

Ja, barnet? Räkna med att barnet går före dig om det inte är vuxet.

6. En singelpappa har humor, är lekfull och lättsam.

Återigen, föräldrar är individer.

7. Killar med barn har ofta landat i livet och är seriösa i sitt sökande efter en ny partner.

Till skillnad från jämnåriga utan barn? Min erfarenhet är att äldre personer med eller utan barn har mer realistiska förväntningar på vad livet har att erbjuda, antagligen för att de lärt sig den hårda vägen. De har blivit besvikna både en och två gånger.

8. Du kanske kommer finna mer än en person att förälska dig i…

Ett alternativ är förstås att träffa fler personer man tycker om vare sig de är pappor, barnfria eller ”fristående” barn som inte är knutna till någon förälder man har en relation till.

In our family portrait we look pretty happy

Familjebegreppet är mer inkluderande i dag. Det är inte bara kärnfamiljen som räknas. En familj kan se ut på olika sätt. Ett sätt att vara mer inkluderande är att låta bli att beskriva andras familjemedlemmar som antingen hela eller halva, att helt enkelt sluta prata i termer av hel- och halvsyskon.

Under våren insåg jag att jag inte längre har någon kärnfamilj enligt en del juridiska definitioner (se återföreningsdirektivet till exempel) och kanske inte ens enligt de vedertagna definitionerna. Jag har trott att min kärnfamilj ska bestå om jag inte ersätter den med en där jag är någons förälder och inte någons barn, men tydligen omfattar kärnfamiljen bara familjer av föräldrar som bor ihop med sina omyndiga barn.

Det var ett tag sedan jag flyttade hemifrån och blev myndig, men ändå reagerar jag negativt på uppmaningen om att jag borde skaffa familj. Jag har redan en familj svarar jag närmast instinktivt. Möjligen skulle jag kunna utöka den eller skaffa en till, men utgångspunkten att man måste skaffa en egen kärnfamilj där man intar positionen som förälder är absurd.

Det är inte svårare än att man kan behöva anpassa sitt språkbruk efter den verklighet människor lever i. Undvik juridiska och biologiska familjebegrepp om ni har relationer människor emellan för ögonen. För en herrans massa år sedan hade jag uppmanat er att sluta tala om ”oäkta” barn men språkbruket har förändrats sedan dess. De som inte förstått att det kan vara annat än blodsband som avgör vilka relationer vi värderar och upprätthåller borde se sig omkring.

Det är redan många som lever bortom kärnfamiljen. I framtiden kommer vi få se fler som skaffar barn med vänner utan att vara ihop. Fler barn kommer ha flera föräldrar om än inte i juridisk så i vart fall i social mening. Fler kommer skaffa barn på egen hand. Fler kommer välja bort biologiska barn.

Seriös relation ger seriöst intryck

Skriv att du har en sambo. Det ger ett seriöst intryck. Det har jag hört ett antal gånger om alltifrån CV-skrivande till kandidaturer av olika slag, men vad är det som ger ett seriöst intryck? Och är det rimligt att betrakta människor som antingen seriösa eller oseriösa utifrån deras – i bred bemärkelse – beroendesituation?

Vad får sambon att framstå som en seriös person? Att någon kan tänkas sig att bo med personen? Att personen ”stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll” enligt sambolagen? Det faktum att personen förstår att det ger ett seriöst intryck att poängtera sitt samboskap?

Som ickemonogam har jag inget intresse av att låta monogamin definiera vilka relationer som är seriösa. Det går förstås att vara sambo utan att vara monogam, men samboende förknippas med monogami. ”Nu när ni bor ihop är ni väl monogama?” som en monogam person sa när jag bodde ihop med en person. Man utgår från att personer som bor ihop är monogama. Det kan räcka att hålla handen på stan.

Relationsform som ger ett seriöst intryck. Det låter bra. Vem vill inte ge ett seriöst intryck? Är det upp till ickemonogama att omformulera vad som är seriöst eller ska de låta monogama vara seriösa i fred och istället fokusera på sina relationer? Varför ska monogama få lägga beslag på seriositeten? Bör vi verkligen upprätthålla den statusmarkör som den seriösa relationen är genom att försöka tillskriva ickemonogama relationer ett mått av seriositet? Vore det inte bättre om människor kunde anses seriösa med eller utan relationer? Med eller utan barn?

Frågar du mig kan det vara lika seriöst att ha en ickemonogam relation som en monogam sådan. Vem är jag att bedöma om andras relationer är seriösa? Varför skulle det intressera mig om någon har en seriös relation eller inte? Vad är ens en seriös relation? Om alla inblandade är på det klara med vad de vill ha ut av relationen och respekterar varandra är det seriöst, kan jag tycka, men som utomstående ska man inte tro att man har någon aning om vad som gäller i andras relationer och hur väl det efterlevs. Och det oavsett relationsform.

Mitt intresse av andras förhållningsregler i sina relationer är minimalt, men som sådana kan de vara intressanta. Ibland påverkas jag visserligen av andras regler och då kan de bli intressanta som om de vore mina egna, men då är det en annan sak.

Monogama personer har ett behov av att definiera ickemonogamas relationer som saknar motstycke från ickemonogamt håll. Från monogam utgångspunkt kan det vara avgörande om personer man möter har en monogam relation för närvarande. Det kan vara avgörande för vilken sorts relation man (inte) kan ha med dem. Mer obegripligt blir det när monogama ska definiera ickemonogamas relationer bara för att.

”Är ni tillsammans?”
”Vi har en social och sexuell relation.”
”Är ni tillsammans?”

Monogama intresserar sig inte sällan för om andra är tillsammans eller inte och det är inte alltid glasklart vad de menar eller undrar. Jag menar att jag har relationer, men enligt ett synsätt där enbart monogama relationer räknas har jag inte det. Monogamas behov av att ta reda på om personer är tillsammans med någon eller inte kan jämföras med en del personers behov av att bestämma om någon är en kvinna eller en man. Det saknas nyanser och det är ofta oklart vad kategoriserandet syftar till.

Jag kan ha en social och sexuell relation med någon och ändå få frågor om jag har en relation. Om det inte redan är uppenbart att jag har en relation av något slag – vad är det då som fattas för att det ska vara uppenbart? Räcker det inte att jag medger att jag har en social och sexuell relation? Måste den också definieras? I sådana fall utgår jag från mina egna definitioner. Relation är en bra definition. Man kan förtydliga med social och sexuell om man vill det. Ibland använder säger jag bara social då sex kan vara rätt socialt.

Jag är helt ointresserad av att anpassa mig efter ett synsätt där endast monogama relationer anses seriösa. Behöver man ens definiera sina relationer kan man fråga sig. Man måste nästan ingenting, men frågorna ställs och det blir ohållbart att ha sociala och sexuella relationer om man alltid ”passar” på relationsfrågor.

Det passar sig inte att på en arbetsintervju låta bli att svara på om man har en partner eller inte. Då kan det som ickemonogam vara enklare att bara svara att man har ett samboförhållande för att undvika en situation där man får frågor om sin ickemonogami. Jag kan inte klandra de som hellre ger ett ”seriöst intryck” och skriver sambo på sitt CV än att beröra fria relationsformer och riskera en arbetsintervju för sakens skull. Ord som ger positiva intryck utan att de behöver vara sanna är trots allt vad CV-skrivande handlar om. Seriöst är värdelöst.