Högtider mot rasism

Prata inte politik under middagar är något som aldrig följts på de tillställningar jag har varit. Inför thanksgiving och i samband med att Donald Trump valdes gjordes en undersökning bland amerikaner om deras planer på att prata politik under Thanksgiving Day. Utan att överdriva omfattningen var det några medier skrev om familjer som inte skulle fira thanksgiving med varandra på grund av politiska oenigheter.

Jag vet inte hur det är här, om personer låter bli att fira högtider med släkten på grund av politiska oegentligheter, men jag är tacksam för att inte är amerikan och behöver förhålla mig till personer i min närhet som röstade på Trump.

I Sverige har vi istället Sverigedemokraterna. Ett parti som delar människor mer än något annat i riksdagen. Det är andra eller tredje största parti om man ska tro opinionsundersökningarna. Det är med andra ord inte omöjligt att någon eller några släktingar lägger sin röst på det. Kring senaste riksdagsvalet var det flera som pratade om att ta bort personer som vän på Facebook om de hade röstat på partiet. Hur hanterar de släktingar som gjort det, kan man fråga sig. Tänker till exempel på en tidigare klasskamrats förälder som har en bild från Sverigedemokraterna som omslagsbild på Facebook. Det är inte alla som har släktingar som är så öppna med sina politiska sympatier och jag vill inte ens föreställa mig hur det är att ha en mor som har en sådan bild som bakgrundsbild på Facebook. Vågar man bjuda hem vänner och partners med utländsk bakgrund? Så många frågor.

Har ni någon gång funderat på vilka av era släktingar ni hade känt om det inte vore för att ni var släkt? I gårdagens Babel pratade Elsie Johansson och Augustin Erba om grannen med anledning av den nya novellsamlingen Grannar. Att vara granne är något som är ofrivilligt, säger Erba. Detsamma kan man säga om att vara släkt. Med undantag för de som med berått mod skaffar barn förstås.

Sparkar in några öppna dörrar: Släkten kan vara en brokig skara av människor. Att man är släkt behöver inte innebära att man har särskilt mycket gemensamt.

Släkten kan bestå av släktingar som knappt bryr sig om politik, men också av politiska korrekta sådana och släktingar som inte missar en chans att uttrycka sig rasistiskt och gärna vill ha sista ordet. Frågan är varför någon som är engagerad i Ingen människa är illegal, är god man åt ensamkommande barn eller argumenterar för en generös migrationspolitik på fritiden skulle lägga några av årets lediga dagar på personer som ifrågasätter asylrätten eller misstänkliggör personer som tigger.

Gömmer man flyktingar på fritiden har jag all förståelse för om man hellre firar högtider i politiskt korrekta vänners lag än bland släktingar som får sina nyheter från Avpixlat. De högtider jag känner till går ut på att ha det trevligt ihop. Ramarna för det kan se olika ut men de går aldrig ut på att behöva folkbilda om rasism.

Rasistiska medborgargarden med kvinnors otrygghet som medel

Dags att komma ut som en ”inte alla kvinnor”-kvinna. Alla kvinnor är inte rädda. Alla kvinnor tilltalas inte av politiska rörelser som anspelar på människors rädsla och oro. När jag lyssnar på kortdokumentären Natten med Odins soldater i Tendens i P1 och det framställs som att kvinnor inte längre vågar gå ut utan att beväpna sig undrar jag var de får allt ifrån. Inte är det Nationella trygghetsundersökningen (NTU) från 2015 i alla fall.

”Det är ingen som åker hem själv i dag. Jag åker aldrig in till stan själv” säger en av kvinnorna i Odins soldater. ”Folk blir våldtagna, misshandlade och mördade överallt nu”. Orsaken? ”Kanske för mycket fel folk som kommer in i landet. Det är så jag känner.”

En annan kvinna i dokumentären som bestämt sig för att gå med i Odins soldater säger  ”Kvinnor i Sverige i dag är inte trygga. Det är så. Det finns de som till och med är rädda i sitt eget hem. Det låter helsnurrigt, men så är det. Man går inte ut på stan utan att beväpna sig, nycklar mellan fingrarna eller tårgas, alltså sån där spray, färgspray och sånt. För mig är det lite främmande, för att som sagt var jag har bott här, jag har växt upp i det här landet och jag har aldrig varit med om att man går ut och beväpnar sig på stan. Så det är en skrämmande utveckling.”

Det är ingen nyhet att det finns kvinnor som känner sig otrygga eller att kvinnor som grupp känner sig mer otrygga än män som grupp. Det har alltid funnits personer som varit otrygga, mer otrygga än andra, men det finns ingen anledning att överdriva otryggheten i samhället eller att tro att rasistiska medborgargarden skulle bidra till en ökad trygghet.

”En stor majoritet av befolkningen (85 %) i åldern 16–79 år uppger att de känner sig ganska eller mycket trygga när de går ut ensamma sent en kväll i sitt eget bostadsområde. Knappt var tionde person känner sig ganska otrygg vid sådan utevistelse (8 %). En mindre andel personer, cirka 2 procent, känner sig mycket otrygga, medan 5 procent uppger att de på grund av otrygghet låter bli att gå ut ensamma sena kvällar (se figur 4.1). Totalt uppgav följaktligen 15 procent att de var otrygga.” (NTU 2015 s. 87)

”Eventuella skillnader i otrygghet mellan olika grupper behöver inte innebära att det finns ett orsakssamband” (NTU 2015 s. 90)

Hur påverkar det kvinnor som inte känner sig särskilt otrygga att höra att kvinnor i allmänhet skulle vara rädda och inte våga gå ut nuförtiden? Jag hoppas att de tänker ”inte alla kvinnor” och funderar på om det finns något fog för den beskrivningen snarare än att de får för sig att de kanske borde vara rädda, att det skulle vara något fel på dem som inte begränsar sig själva eller har en strategi när de befinner sig utomhus.

Målet borde rimligen vara att minska otryggheten i samhället. Människors otrygghet får aldrig bli ett medel för politiska förändringar som bidrar till otrygghet och utsatthet bland nya svenskar.

Pensionärer ställs mot invandrare och ses som en kostnad

Ålderdom är inte längre ett sällsynt fenomen som det var förr i tiden, när gamla människor ansågs bidra med värdefull kunskap. Orden är den italienske teoretikern och aktivisten Franco Berardis.

Gamla människor är inte längre ett sällsynt fenomen bland befolkningen, men de är ett sällsynt fenomen i många ickegamlas liv. Det slår mig med jämna mellanrum hur tråkigt det är att jag inte har fler gamla människor i mitt liv som är vid liv.

Antingen känner man äldre människor för att man är äldre själv, arbetar inom vården eller för att man har äldre släktingar. Det går att känna äldre av andra skäl också, men det är nog de vanligaste om man räknar vårdtagare och släktingar till personer man känner.

Om det inte vore för delar av föreningslivet vet jag inte om jag skulle känna några äldre. Ålderdom är inte längre ett sällsynt fenomen, men äldre är sällsynta i en rad sammanhang trots att det här åldersseparatistiska samhället laborerar med åldersgränser nedåt och inte uppåt.

Mötesplatser där personer av olika åldrar kan råka ut för varandra är en bristvara. När man förlorar äldre släktingar förlorar man ibland också sin enda kontakt med den generationen.

Att äldre inte längre är sällsynta lär ha bidragit til att en del ser dem som kostnader snarare än människor fulla av värdefull kunskap. Sverigedemokraterna ska vara ett parti för äldre, äldre svenskar. När Sverigedemokrater ställer pensionärer mot invandrare, en grupp som ses som en kostnad i de egna leden, förstärker de bilden av pensionärer som kostnader. Den sverigedemokratiska frågeställningen blir följaktligen vilken kostnad ”vi” är beredda att bära. Kostnaden för pensionärerna eller kostnaden för invandrarna? För en sverigedemokrat är svaret givet.

Sverigedemokraterna ställer invandrare mot pensionärer trots att det går alldeles utmärkt att vara invandrare och pensionär och trots att det inte finns någon sådan konflikt. Det är inte invandringsbroms eller pensionsbroms. Det är inte en skräckslagen äldre svensk kvinna med rullator mot en grupp burkaklädda kvinnor med barnvagnar.

Konflikten mellan invandrare och pensionärer är lika skapad som konflikten mellan invandring och kvinnors eller HBTQ-personers rättigheter. Pensionärer utnyttjas för Sverigedemokraternas rasistiska syften likt kvinnor och HBTQ-personer. Pensionärer får veta att om de har det dåligt beror det på att andra har det bra. Andra som inte borde ha det dåligt i och för sig, men heller inte ha det bra i Sverige på svenska pensionärers bekostnad.

Det finns säkert sverigedemokrater som är genuint engagerade i äldrefrågor, sådana som inte använder äldre för att underblåsa rasism. De borde reagera när det framställs som att pensionärers och invandrares intressen konflikterar med varandra. Det är bara ett cyniskt sätt att utnyttja en del äldres upplevelse av att andra inga bryr sig om dem. Det somliga kallar åldersrasism används som en förevändning för att underblåsa det vi vanligen omnämner som rasism.

Att pensionärer ställs mot invandrare är olyckligt på flera nivåer. Pensionärer och invandrare får sägas ha gemensamt att andras engagemang för ”deras” frågor står och faller med om andra kan identifiera sig med dem eller inte. Pensionärer är inte bara något en del är, det är också något som de allra flesta blir numer, men trots det är det få som engagerar sig i äldrefrågor innan de personligen blir berörda av dem på ålderns höst.

Medan en del sverigedemokrater beklagar sig över att andra inte bryr sig om äldre beklagar sig andra över att de och många med dem bara bryr sig om personer som de definierar som svenska.

Att inte fler bryr sig om äldres och invandrares möjligheter att forma sina liv har flera orsaker, men en ganska given är bristen på inkluderande mötesplatser. Det finns människor som bara rör sig inom sina vita bostadsområden och har sociala relationer med jämnåriga. Inte undra på att det finns både rasism och åldersrasism. Den som hört talas om förtryckssamverkan borde fråga sig hur pensionärer med invandrarbakgrund har det.

Läs gärna Afram Yakoub, Assyriska Riksförbundet i Sveriges ordförande, om hur SD utnyttjar kristna för hets mot islam.

Politiskt omogna får en andra chans inom Sverigedemokraterna

Pavel Gamov står på plats 7 på Sverigedemokraternas lista till valet till Europaparlamentet och på plats 27 på listan till riksdagsvalet. Det rapporterades för några dagar sedan att Gamov har haft kontakt med Nationaldemokraterna, beklagat sig över att varken SD eller ND vill återinföra dödsstraffet och kallat Mona Sahlins dotters äktenskap med en ickevit man för en ”fadäs”.

Gamov som är född 1989 menar att han ”gjorde de här sakerna” innan han blev aktiv inom Sverigedemokraterna och att han då var ”väldigt vilsen och omogen” och ”väldigt ung”. De här sakerna ska ha ägt rumt 2010. Sedan dess och i och med sitt engagemang inom SD har Gamov åtminstone enligt honom själv ”mognat som person och politiker”. Agerandet som ”visar på en stor politisk omognad” vill han helst bara glömma.

Om bortförklaringen låter bekant har det sin naturliga förklaring. Jonas Åkerlund, född 1949 och riksdagsledamot för SD, var också ”politiskt omogen” i början av 2000-talet då han uttryckte rasistiska åsikter i närradio. ”Partiet i sig var också omoget. I en mening var vi kanske omogna allihop. Men sedan har det hänt väldigt mycket. Det som hände för elva, tolv år sedan, för oss i partiet är det helt överspelat.”

Gamov och Åkerlund vill komma undan med att de var politiskt omogna när de uttryckte sig rasistiskt. Gamov hoppas också att det faktum att han var och fortfarande är ung ska ursäkta honom. Jag tänker inte ifrågasätta huruvida det går att mogna politiskt på 4 år efter 16-årsåldern eller påpeka att det motsvarar en mandatperiod i riksdagen och knappt en i Europaparlamentet. Jag undrar dock varför Gamov och Åkerlund har valt att engagera sig i Sverigedemokraterna. Ett parti som antagit ett kriminalpolitiskt program som inte tar någon hänsyn till några förmildrande omständigheter och varken glömmer eller ger människor en andra chans värd namnet.

Sverigedemokraterna har åtminstone en uttalad nolltolerans mot rasism och de vill sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Partiet eftersträvar också att ”livstid ska vara livstid på riktigt”.

Vill man som Gamov och Åkerlund komma undan med att man var antingen ung, politiskt omogen eller att det var en sak som hände för flera år borde man snarare motarbeta Sverigedemokraternas kriminalpolitik som genomsyras av en radikalt annan syn på människan och hennes gärningar.

Andras traditioner är inte ditt ansvar

Människor vill ha valfrihet, men utifrån hur lika de flesta väljer kan man fråga sig om de bara vill valfriheten i bakgrunden eller om de också vill utnyttja den. Både och, antar jag. Det går att vara för valfrihet utan att välja annorlunda, men de som gör saker annorlunda och ifrågasätts eller förtrycks får sägas ha ett mer trängande behov av valfriheten. Annorlunda uttryckt prövas valfriheten när människor väljer något utöver det vanliga.

Människor vill använda valfriheten väl och få bekräftat av sin omgivning att de valt rätt. Valfrihet är inte bara för dig, den ska gälla alla. Det innebär att andra också kommer att välja. Nog för att de inte alltid kommer att kännas som ett val och att man många gånger kommer att välja det minst dåliga alternativet, hej allmänna val, men någon slags beslut är det i vart fall frågan om.

Andra kommer att välja sådant som är främmande för dig, inte minst om det finns flera olika alternativ. Vad gäller exempelvis frågan om att skaffa barn är alternativen färre än tillvägagångssätten att skaffa barn på. Detsamma gäller abort. Det är antingen eller.

Frågor där svaret är antingen eller är särskilt kontroversiella för personer som är måna om att välja rätt och en omgivning som väljer likadant. Frågor som är definitiva likaså. Du kan inte göra ett barn som är satt till världen eller en abort ogjord. Har du däremot valt att bosätta dig i en stad du inte trivdes i kan du bosätta dig i en annan även om du naturligtvis inte kan få åren du investerat i ”fel” stad tillbaka.

När andra väljer annorlunda väcker det frågor hos en del om vad det beror på. Medan en del konstaterar att människor gillar olika tar andra de annorlunda valen personligt. De ser andras avvikande livsföring som en bekräftelse på att andra tycker att de har valt fel. För att undvika detta vill man att alla ska välja så lika som möjligt. Alla kan inte få barn, men alla kan åtminstone försöka.

Om alla väljer lika behöver man inte fundera på om man själv har valt fel för det alla har valt kan per definition inte vara fel, eller snarare har man i sådana fall inte handlat mer ”felaktigt” än någon annan och det är vad som räknas i slutändan. För det andra, om andra inte väljer annorlunda kommer det inte prövas om ett annat val hade varit rimligare och då behöver man inte få det svart på vitt om så hade varit fallet. Antingen det eller så hade det valet faktiskt varit bättre för någon annan men inte för en själv, men det  kräver att vi frångår tanken att val alltid är lika positiva eller negativa för människor.

Något som inte är lika ingripande i människors liv som en del val kan vara men som många också värnar om att de ska gå rätt till är traditioner. Människor kan bli oerhört provocerade av att någon inte tar tillvara på just deras tradition och ännu mer provocerade när någon ”lånar” lite av en tradition.

Ta en banal sak som semlor till exempel. Om du inte äter semlor på grund av någon diet eller någon allergi är när allting kommer omkring helt i sin ordning. Det är de som äter semlor fel som förstör för traditionalisterna. Ni vet, de som börjar äta semlor redan i oktober och färgar grädden blå. De som i början av oktober är otrevliga mot den lokala konditorn om hen inte har börjat saluföra semlor. Vad de gör är att de förstör andras semmeltradition.

Vad då förstör? De kan ju fortfarande äta sin semlor i godan ro i februari med valfri mängd grädde och mandelmassa även om några andra börjar tidigare? Förvisso, men de förstör för de som vill ha en traditionsenlig semla. Att vilja ha en sådan sträcker sig mycket längre än att kunna köpa en sådan när andan faller på i februari. Den semlan kräver att alla andra också vill ha den. De som börjar i oktober förtar nöjet för de som vill äta traditionsenliga semlor i februari eller mars (som det är i år). De påverkar vår bild av semlan. De får oss att sluta förknippa den med vad någon individ tycker att alla andra också ska förknippa dem med.

Det finns flera exempel på personer som inte kan få ut något av sina högst privata traditioner om inte andra leker följa John efter dem. Rasister kanske man tänker på i första hand. Om någon tar med sig en tradition till Sverige som påminner om en svensk tradition eller blir populär bland svenskar anses den hota svenskheten och svenskens identitet.

Ett annat exempel är de som menar att par som förlovar sig utan några som helst planer på att gifta sig förstör förlovningens symbolik i allmänhet och för de ”äkta” förlovade i synnerhet. Men det förtar väl inte någons löfte att någon annan låter bli att avge ett? Jo, det kan förstöra andras bild av förlovningen och man kan inte längre påstå att alla som förlovar sig har planer på att gifta sig med varandra, vilket är oerhört viktigt för de som själva vill förlova sig och ingå äktenskap.

Det är knappt några bögar som vill gifta sig. Det var på fullaste allvar ett argument mot att låta samkönade par ingå äktenskap. Varför göra avkall på en gammal tradition för ett fåtal bögar som lika gärna kan registrera partnerskap?

Snarlika resonemang har förts om kvinnors bara överkroppar i badhusmiljö. Det är inga kvinnor som utnyttjar möjligheten att bada utan överdel. Det kan badhuspersonal som har som enda arbetsuppgift att räkna antalet kvinnor som badar med bara överkroppar på badhus berätta. Om nu inga kvinnor är intresserade av att bada utan överdel varför ska de då ha rätt att göra det? Man kan också vända på det. Om nu inga kvinnor är intresserad av att bada utan överdel varför är det då så viktigt att förbjuda dem att göra det? Kvinnor påverkas naturligtvis inte av samhällets normer som föreskriver att kvinnor ska täcka sina kroppar men inte för mycket.

Du är inte universums centrum. Dina privata traditioner är inte hotade för att någon annan gör saker och ting annorlunda. Om personer får komma in på krogen innan de fyllt 18 år ”förstör” de inte den första utgången för andra. Det är inte yngre personers ansvar att andra får en särskild krogdebut. Det är heller inte invandrares ansvar att upprätthålla svenska traditioner. Traditioner upprätthålls av de som följer dem, men traditioner kan aldrig vara här för att stanna. Traditioner förändras och det är inte någon annans ansvar att agera på ett sådant sätt att din tolkning av en viss tradition får gehör. Om dina traditioner är beroende av andras är det kanske dina det är fel på.

Hur väcks misstankarna om att någon saknar papper?

Människor som lever illegalt i Sverige ska utvisas. Det har varit regeringens målsättning de senaste åren. Det kan vara värt att ha i åtanke när polisen kritiseras för att de genomför allt fler utlänningskontroller helt i enlighet med regeringens politik. Polisens arbetsmetoder kan för all del kritiseras, vilket jag återkommer till, men ytterst är kontrollerna och antalet ”verkställigheter” en fråga om politiska beslut.

I regleringsbrev för budgetåret 2009 avseende Rikspolisstyrelsen och övriga myndigheter inom polisorganisationen kan man läsa:

”Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården ska i samråd genomföra en översyn av arbetet med att verkställa utvisnings- och avvisningsbeslut. Myndigheterna ska, utifrån vad som har framkommit vid översynen, vidta de åtgärder som krävs för att öka antalet verkställigheter.”

Under rubriken ”Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut” i regleringsbrevet från 2013 betonas att antalet avvisnings- och utvisningsbesluts påtagligt ska ökas:

”Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården ska i samverkan effektivisera arbetet med att verkställa avvisnings- och utvisningsbeslut med syfte att, i förhållande till verksamhetsåret 2012, påtagligt öka antalet verkställda beslut avseende personer som är inskrivna i Migrationsverkets mottagande.”

Regeringen har, med migrationsminister Tobias Billström i spetsen, pratat om människor i termer av kvoter. Beslut som kan vara på liv eller död för dem de riktas emot har på myndighetsspråk kallats verkställigheter. Trots kritiken mot regeringens sätt att beskriva människor som kvoter, andelar och volymer och målsättningen att utvisa fler personer har målsättningen tilltagit. Ännu fler ska utvisas.

Hur ska myndigheterna se till att fler utvisas? För det första måste de upptäcka fler människor som lever i Sverige utan uppehållsrätt. Poliser kan för all del försvara utlänningskontrollerna med att de bara gör sitt arbete, men det finns restriktioner för vad som får göras inom ramen för myndighets- och maktutövning.

Ju fler utlänningskontroller polisen genomför desto fler personer kan utvisas, men polisen har inte rätt att använda sig av vilka metoder som helst för att effektivisera sitt arbete. Poliser måste iaktta objektivitet och opartiskhet när de ägnar sig åt myndighetsutövning. Polisen får inte kontrollera en person enbart baserat på dennes utseende (se Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Polisens inre utlänningskontroller från 2011), men trots det har etnisk profilering skett och sker utifrån allt att döma fortfarande.

En inre utlänningskontroll ska dokumenteras beträffande grunden, tidpunkten och platsen för kontrollen, vem eller vilka som kontrollerats och vem som utfört kontrollen. Dokumentation ska ordnas på ett sådant sätt att det i efterhand lätt går att få fram uppgifterna. Detta enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter för polisens befattning med den inre utlänningskontrollen.

Rapporteringen av genomförda utlänningskontroller varierar mellan de olika polismyndigheterna. Om detta har Peter Leander skrivit i sin rapport Skyldig till motsatsen bevis? En granskning av polisens inre utlänningskontroller. En del myndigheter rapporterar över huvud taget inte kontroller av personer som visar sig vara svenska medborgare. Annorlunda uttryckt – en del poliser vill inte rapportera in när de har gjort ”fel” och misstagit en svensk medborgare för en person utan uppehållsrätt. Det tar det tid att upprätta en händelserapport, men en annan bidragande orsak till den bristfälliga rapporteringen torde vara att kontrollerna har kritiserats krafigt i media.

Rasprofilering är en metod som polisen har använt i sitt arbete med att utvisa fler personer, en annan är de försöker få in de inre utlänningskontrollerna i det vanliga polisiära arbetet. Vid körkortskontroller eller när de kontrollerar om en person har giltig färdbevis i kollektivtrafiken till exempel. Detta ger också polisen en möjlighet att välja vilken kontroll de vill notera. Enbart körkortskontrollen eller det egentliga syftet med kontrollen – utlänninskontrollen.

I och med att kontrollerna inte alltid rapporteras kan det vara svårt för en person som utsatts för rasprofilering att få saken prövad i domstol. Att ha rätt är en sak, att få rätt en annan. Det blir särskilt tydligt när det gäller diskriminering som överlag är ett svårbevisad brottskategori. Har kontrollen inte registrerats finns inget bevis för att den över huvud taget har ägt rum och då är det ytterst svårt, för att inte säga omöjligt, för den som upplever sig ha blivit utsatt för diskriminering att få rätt.

Hur väcks misstankarna om att någon saknar papper från första början? Det är vad den här frågan borde handla om. Alla poliser är inte rasister invänder någon, men rasprofilering är inte en mindre rasistisk arbetsmetod för det.

En del menar att Sveriges gränser har flyttats, att de har krympt och anpassat sig till kollektivtrafikens ”gränser”. För rasifierade personer som riskerar att bli kontrollerade i tunnelbanan på grund av sin hudfärg kan det förstås kännas så. För personer som lever i Sverige utan papper är det nog särskilt påtagligt. En annan bidragande orsak till den upplevelsen kan vara att vanlig polis delvis sköter gränspolisens arbete och att den inte sällan gör det i anslutning till kollektivtrafikens ”gränser”.

När man vanligtvis talar om en värld utan gränser brukar man inte avse gränserna inom kollektivtrafiken, men det finns all anledning att göra det om spärrarna i tunnelbanan utnyttjas till att upprätthålla de yttre gränserna. Bort med spärrarna i kollektivtrafiken!

Personer försvarar ibland reva-kontrollerna med att vi har en reglerad invandring. Det stämmer, tyvärr, men det ursäktar inte vilka polisiära arbetsmetoder som helst och det alldeles oavsett om de främst drabbar svenska medborgare med rätt att vara i Sverige eller papperslösa som är särskilt utsatta i vårt samhälle.

Om polisen inte vill framstå som en rasistisk yrkeskår får den upphöra med rasistiska register och arbetsmetoder. Är det så konstigt om människor – som kanske bara varit i Sverige en kortare tid – utvecklar ett polisförakt om deras första kontakt med polisen är en reva-kontroll? Poliser som hänvisar till att de bara gör sitt arbete när de kontrollerar om personer har rätt att vara i Sverige kan förslagsvis utföra det korrekt genom att dokumentera samtliga utlänningskontroller. Mörkertalet är stort.

Politikerna som är ytterst ansvariga för reva-kontrollerna måste lätta på den reglerade invandringen, ändra formuleringarna i sina regleringsbrev och betrakta de som flyr sina hemländer som människor. Människor med namn.

Har du någon gång blivit påklistrad en felaktig politisk etikett?

Stina Dabrowski, ordförande för Publicistklubben, menade nyligen att man riskerar att bli ”anklagad för att vara rasist” om man har ”kritiska frågor” om invandring. Vilka frågor är det man inte kan ställa utan att bli anklagad för att vara rasist och vilka är det som inte vågar ställa dessa enligt Dabrowski? Jag hör ständigt kritiska frågor om invandring, och det verkar gå alldeles utmärkt att ställa sådana utan att bli anklagad för att vara rasist om man inte uttrycker sig rasistiskt i övrigt.

”Vidare går det faktiskt alldeles utmärkt att diskutera invandring utan att bli kallad rasist – såvida du inte uttrycker rasistiska åsikter förstås” skriver Martin Halldin, redaktör på ETC, som lämnade Publicistklubben efter ordförandens uttalande om att det skulle finnas en ”konsensus-elit” som styr vad man får säga i det här landet och som bidrar till att ingen vågar ”ta debatten” om invandringen.

Personer som blir anklagade för att vara rasister har inte sällan rasistiska åsikter, men det finns förstås undantag. Det lär vara få politiskt aktiva antirasister som inte har blivit kallade rasister vid något tillfälle. Rasister vill ibland ha det till att det är antirasister som är de egentliga rasisterna. Personer med rasistiska åsikter som ska ”vända på steken” är lite för vanliga. Jag har exempelvis blivit kallad rasist för att jag är okej med att kvinnor som vill använda heltäckande klädsel använder det. Hade jag varit en antirasist hade jag satt ner foten, sagt att ”deras” kvinnor är lika mycket värda som ”våra” och krävt förbud mot heltäckande klädsel.

Jag minns feminister som envisades (en del envisas fortfarande) med att kalla Pär Ström antifeminist. Ström rättade lika många gånger personer som inte kunde stava hans förnamn som han uttryckte att han inte var någon antifeminist. Ström verkade för jämställdhet, enligt honom själv. Ström hade aldrig kallat sig antifeminist och det var vi feminister – vända på steken – som i själva verket var ”anti”. Vi var vad Ström kallade ”antijämställdister”. Diskussionen låstes.

Både Dabrowski och Ström är inne på att man inte kan säga vissa saker utan att bli anklagad för att vara något man inte är. Jag kan skriva under på det, men är det hela världen om du blir kallad manshatare om du inte är det? Nej. Är det hela världen om du skulle hata män? Nej. Jag hade väl föredragit att inte ha blivit kallad kommunist, manshatare och jämställdist, men man kan inte få som man vill alla gånger.

Vad man kan göra är att låta bli att bidra till ett politiskt klimat där det anses viktigare vad människor kallar sig själva eller varandra än vad de säger och hur de agerar. Om fler gjorde det skulle också feletiketterandet som jag inte på något sätt vill överdriva omfattningen av vara ett mindre bekymmer för den drabbade. Ironiskt nog är de personer som upplever sig vara feletiketterade inte sällan förtjusta i att feletikettera andra, varför jag är inte vidare hoppfull om någon förändring av det politiska klimatet till det bättre i närtid.