Inte alla sexualvaneundersökningar hotar privatlivet

I en debattartikel presenterade Gabriel Wikström regeringens beslut att uppdra åt Folkhälsomyndigheten att göra den första befolkningsstudien om människors förhållningssätt till sexualitet på 20 år.

”[Sexualpolitiken] måste också handla om det hälsofrämjande; om det som är lustfyllt med sex. För att kunna forma en sådan politik måste vi få bättre kunskap om hur det faktiskt ser ut på det här området. Det är 20 år sedan den senaste befolkningsstudien om människors förhållningssätt till sin sexualitet genomfördes. Det vi har att förlita oss på därefter är studier genomförda av kvällstidningar. Det är orimligt. Dessa mindre studier pekar dessutom på att den genomsnittliga sexuella aktiviteten i Sverige minskat. Det är viktigt att utröna om så är fallet, och vad det i så fall beror på. Om det skulle vara så att de samhälleliga förutsättningarna för ett gott sexliv – exempelvis genom stress eller andra ohälsofaktorer – har försämrats så är det också ett politiskt problem.”

Wikström har fått en del berättigad kritik som folkhälsominister, men kritiken mot sexualvaneundersökningen är bara obegriplig. Jag kan inte låta bli att undra om den handlar mer om personen Wikström eller sossarna än om studien. Jag har heller inget till övers för sossarna, men jag ser att sexualiteten är en hälsofråga som förtjänar att tas på allvar.

När Ilija Batljan och Carin Jämtin hade en debattartikel om livspusslet och svårigheten att få det ihop i Svenska Dagbladet skrev de bland annat ”Men när ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen? När ska vi hinna leva livet, så som det ser ut i våra drömmar?”. Svenska Dagbladet satte rubriken ”När ska vi stockholmare få tid att älska och skratta?” och de i grunden viktiga frågorna tramsades bort.

”Det är väldigt privata frågeställningar. Politiken måste ha gränser. Allt är inte politik. Hur ofta folk har sex har inte vi politiker med att göra”. Så uttryckte sig en kristdemokraten Amanda Agestav.  Sex är och ska vara en privatsak, skriver Expressen ledare och driver med tänkbara insatser.

Vad är problemet med undersökningar om sexualvanor? Folkhälsomyndighetens undersökningar intresserar sig inte sällan för privatlivet. Som miljöpartisten Magda Rasmusson skrivit på Twitter: ”Ja, det är kul att håna Wikström men vi kartlägger exakt allt, varför undanta sexvanor?”

Inte alla sexualvaneundersökningar. Folkhälsomyndigheten har vid flera tillfällen undersökt ungas förhållande till sexualitet och sexualvanor, men jag har inte sett några som gjort sig lustiga över detta eller kritiserat det offentliga för att lägga sig i ungas privatliv. Har unga mellan 15-29 år ingen rätt till ett privatliv?

Det är uppenbarligen okontroversiellt att göra studier om ungas sexuella hälsa och sexualvanor. Möjligen har några sexualpolitiskt engagerade haft synpunkter utformningen, men det har aldrig varit frågan om att studierna över huvud taget inte borde ha ägt rum. Där har ni något att bita i när ni flabbat färdigt.

Oanmälda hembesök

En ledare på temat hembesök hos moderater hade säkert kunnat vara rolig, men denna ledare är alldeles för raljant och stereotyp för att jag ska dra på munnen.

”Det är bäst att någon från kommunen knackar på hemma hos moderaterna, mitt i fredagsmyset, och pratar om samhällets förväntningar. Att ställa krav är faktiskt att bry sig, vi behöver vänta oss mer av de som får ersättning, det sa Svantesson [arbetsmarknads- och integrationspolitisk talesperson för Moderaterna] själv.

[…]

Tänk om kommunen kommer dit på oanmält hembesök och det står fem flaskor skumpa på kylning. Då är det verkligen något fuffens på gång.”

Jag delar andemeningen, även personer med försörjningsstöd har rätt till ett privatliv. Vad är det Moderaterna vill uppnå med oanmälda hembesök mer än att komma åt personer som ”fuskar”? Få försörjningsstödsberättigade personer att känna att de är under uppsikt?

Känd från CCTV

Björn Ulvaeus ger sig in i övervaknings- och integritetsdebatten (SvD). ”På sätt och vis har jag alltså så länge jag kan minnas levt under övervakning. Om övervakningskameror kan hjälpa oss i kampen mot islamisterna, så säger jag med min personliga erfarenhet utan förbehåll ja till att vi installerar långt fler av dem.”

Å ena sidan har Ulvaeus varit övervakad så länge han kan minnas å andra sidan framställer han det som att han är beredd att offra sin personliga integritet för att undvika fler terrordåd. Vem är det som ska offra vad egentligen?

Med en utökad statlig övervakning blir förstås även Ulvaeus utsatt för mer av den varan, men det gör till eller från då han som offentlig person ändå levt under vad han kallar övervakning. Det är snarare den majoritet som inte delar kändisars och offentliga personers erfarenheter som skulle offra något om man tänker sig att de ändå känner sig övervakade och det oberoende av hur många övervakningskameror som sätts upp. Men det gör ingenting. Om övervakning är obetydlig för den personliga integriteten i samhällen i vilka kändisar står ut är den också det för dem som inte gjort någon ansträngning för att bli kända.

”Tidigt i karriären bestämde jag mig för att detta inte skulle få påverka mitt liv. Jag skulle göra allt jag ville i offentligheten utan att bry mig om att människor runt omkring såg vad jag hade för mig.” skriver Ulvaeus.

Jag förställer mig att personer som söker sig till ”offentligheten” torde vara överrepresenterade bland sådana som föreställer sig att det är obetydligt att ”offra” vad andra förstår som personlig integritet. Antingen det eller att de tänker sig att livet som offentlig person är värt personliga uppoffringar.

Det mest intressant med Ulvaeus text är att den ger en inblick i hur en kändis kan förhålla sig till personlig integritet. Det är individuellt. Lika lite som man kan säga att någon inte åldras med värdighet kan man säga att någon gett upp sin personliga integritet för att den gör saker som aldrig skulle falla en in. Ulvaeus perspektiv får en att undra om personer som sitter på den politiska makten och anser att statlig övervakning är obetydligt för den personliga integriteten gör det för att de ändå känner sig ”övervakade” och tycker sig kunna hantera sin tillvaro.

Frånsett personliga erfarenheter är övervakningens vara eller icke vara i slutändan en värderingsfråga som man kan förhålla sig olika till oberoende av om man är känd bland allmänheten eller om man har rent mjöl i påsen.

Priset för terrorismbekämpning är för högt när vi får offra för mycket av vår frihet, anser en del av oss. Det anser andra också. Vi har bara olika syn på vad frihet är och när inskränkningar av den saknar proportioner.

Priset för terrorismbekämpning är också för högt när vi inte ens får det vi offrar oss för. ”‘Det enda som är säkert är att ingenting är säkert. Och inte ens det’, står det på en husvägg i Berlin. Strävan efter trygghet och säkerhet är något som kännetecknar vår kultur mer än något annan – vi invaggas i en vision om att det skulle vara möjligt.” (Sydsvenskan)

Ulvaeus frågar retoriskt om inte alla vill bli sedda. Jag förringar inte att människor – särskilt kända sådana – vill bli sedda, men det borde gå att ordna på annat sätt än genom övervakning. Särskilt om man associerar övervakning med att bli sedd. Att vara blott en fil i ett arkiv skulle jag säga är själva antitesen till att bli sedd. Den som lever med en kontrollerande svartsjuk partner blir heller inte ”sedd” i den mening man brukar avse när man använder ordet. Det är en sak att faktiskt bli övervakad och att en annan känna sig övervakad på grund av att man valt att vara en offentlig person. Det är en sak att bli sedd för att man är en känd person, en annan att inte ha något annat val än att bli ”sedd”.

Det mest oroväckande med repressiva åtgärder är hur lätt det är att införa dem och hur svårt det kan vara att avskaffa dem. Ulf Bjereld har tidigare skrivit om detta: ”Enskilda, tillsynes oförargliga, åtgärder leder inte sällan till de små stegens tyranni. Varje enskilt steg kan försvaras, men sammantaget leder de till en plats dig man inte ville komma och som det är svårt att lämna när man väl en gång hamnat där. Enskilda repressiva åtgärder försvaras gärna med en förstärkt hotbild och med att de bara är temporära. Men när hotbilden väl förändrats är det sällan som de repressiva åtgärderna avskaffas. Vi har vant oss vid dem och de har blivit en del av vår vardag. Det är en olycklig och oroande utveckling.”

Ett annat orosmoment är hur staten kan tänkas hantera från integritetssynpunkt känslig information när vi vant oss vid att staten har tillgång till den. Man kan nästan räkna med att politiker och personer med tillgång till informationen i efterhand ser andra användningsområden för den än de som motiverade att den samlades in. Säg den med makt som inte vill ha utökade befogenheter.

Övervakning kostar. Har man väl betalat för något är det ganska naturligt att försöka få ut så mycket som möjligt av det. Det finns inget som hindrar att den logiken tillämpas på ur integritetssynpunkt känsligt övervakningsmaterial varför man bör se till att staten inte kan bete sig som en annan på buffén.

Övervakning som handlingsförlamande normaltillstånd

Har vi förlikat oss med FRA-lagen och datalagningsdirektivet? Har vi slutat bry oss om övervakningssamhället? Har vi glömt Chelsea Manning och Edward Snowden som offrat sin frihet för något de trott på?

Med jämna mellanrum skrivs någon ledare på temat att personer utanför den egna ledarsidan har slutat bry sig om den personliga integriteten, rätten till privatliv, hur övervakningen påverkar vår vardag och vad den gör med vårt sätt att leva tillsammans. Var finns engagemanget frågar sig ledarskribenten mot bakgrund av det engagemang som fanns framtill nyligen.

Personer har nog inte slutat bry sig, men det är klart att man tänker mer sällan på det man tänker mer sällan på. Flera vet inte var de ska engagera sig. Det finns ingen given arena för engagemang. Även om de skulle engagera sig är frågan inte prioriterad. Det ena ger det andra, men det går inte att bortse från att övervakningen har blivit ett handlingsförlamande normaltillstånd.

Det var bara det att de som var engagerade aldrig skulle förlika sig med övervakningen och lagrandet av våra personuppgifter. Aldrig skulle glömma vad som omnämndes som nedmonteringen av våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Vi kommer inte glömma säger bara den som vet med sig att det finns en risk att hen kommer att glömma. Det påminner en del om när man går ut offentligt med att man ska skriva mer, sluta röka eller börja träna. Om jag bara lovar något publikt. Tänk om det vore så enkelt.

Jag kan komma på mig själv med att sätta min tilltro till att Europadomstolen och EU-domstolen ska styra upp allt. Det är en uppgiven förhoppning i brist på annat. Det är förstås lovvärt om staters brott mot de mänskliga rättigheterna uppmärksammas i våra domstolar, men borde det inte vara upp till våra folkvalda att se till att svensk lagstiftning harmonierar med Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och EU:s rättighetsstadga? Man kan tycka det.

I brist på annat engagemang. Läs Bahnhofs vd Jon Karlung.

Se till att Bahnhof inte behöver vända sig till EU-domstolen – stoppa datalagringen

EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet tidigare i år. Som ni kanske kommer ihåg implementerade inte Sveriges regering direktivet i tid. Det skulle ha gjorts i slutet av 2007, men det dröjde till och med 2012 innan det röstades igenom av en majoritet i riksdagen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var de enda partierna som röstade nej.

Innan omröstningen fälldes Sverige för fördragsbrott för att inte ha genomfört direktivet i tid. Det kostade Sverige 3 miljoner euro i skadestånd. För det politiska samtalet om övervakning och personlig integritet var fällningen i EU-domstolen i februari 2010 ett dråpslag. Efter domen var det rätt tyst från regeringen om datalagringsdirektivet. Åtminstone innan riksdagsvalet samma år. De som försökte lyfta upp datalagringen på den politiska dagordningen igen bemöttes med tystnad. De enda som kunde tala om direktivet utan att riskera något var de som senare kom att rösta emot det eller hade gjort det om de hade funnits representerade i riksdagen – Piratpariet och Feministiskt Initativ. Samtidigt var samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund emot datalagringsdirektivet.

Efter riksdagsvalet talade partierna om datalagringsdirektivet igen, eller åtminstone om behovet av att genomföra det. Det var mellanvalsperiod och flera år kvar till supervalåret. De partier som var emot direktivet och ville tala om det i anslutning till personlig integritet och frihet på nätet fick veta att Sverige är skyldiga att implentera EU-direktiv och att det bevisligen kostar att inte göra det. Någon ideologisk diskussion var det inte frågan om. Det fanns de som beskrev skadeståndet som billigt i sammanhanget. En del menade att det skulle kosta Sverige mer att genomföra direktivet. I kronor räknat.

Något som däremot inte går att värdera i kronor och ören, och det är också vad diskussionen borde handla om, är personlig integritet och frihet på nätet.

Moderaterna och Socialdemokraterna hade bråttom med att genomföra datalagringsdirektivet. Partierna hänvisade till EU när de inte ville prata ideologi. I våras ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet.

Direktivet är inte förenligt med Europakonventionens artikel 8 om rätten till ett privat- och familjeliv: ”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”.

För de som motsatt sig datalagringen var det något av ett erkännade. Sverige fick dessutom tillbaka skadeståndssumman på 3 miljoner euro. Det ansågs inte rimligt att Sverige hade tvingats betala skadestånd för att inte ha infört ett direktiv som hade underkänts.

Direktivet ogiltigförklarades för att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Var är politikerna som hänvisar till EU, EU-domstolen och Europakonventionen nu? Om det var så viktigt att Sverige implementerade datalagringsdirektivet på grund av EU varför är det då inte viktigt att Sverige upphör med datalagringen på grund av EU-domstolen? Den enda rimliga förklaringen är att Moderaterna och Socialdemokraterna är emot personlig integritet och frihet på nätet på närmast ideologisk grund.

Bahnhof som slutade datalagra i och med att datalagringsdirektivet ogiltigförklarades har anmält Sveriges datalagring till EU-kommissionen. Bahnhof kommer att ”kämpa hela vägen till EU-domstolen” om det behövs. Det borde inte behövas. Sverige kan stoppa datalagringen om inte av ideologiska skäl så åtminstone för att inte riskera att bli tillrättavisat av EU-kommissionen och EU-domstolen.

Kommer ni ihåg hur det gick till när tvångssteriliseringarna av transpersoner stoppades? Det var inte socialministern som förstod det orimliga i att transpersoner var tvungna att underkasta sig sterilisering för byte av juridiskt kön. Det var Kammarrätten som tolkade artikel 8 och 14 Europakonventionen. Tvångssteriliseringarna var inte förenliga med mänskliga rättigheter, enligt domstolen.

Sveriges regering och riksdag kan förhindra att ett liknande scenario upprepas om de vill bli ihågkomna för att ha stått upp för mänskliga rättigheter. Skulle de vara ointresserade av det önskar jag Bahnhof lycka till i EU-domstolen.

Säg nej till informationssnyltande i god tid!

Denna månad har jag hittills gjort av med femtio kronor på mitt kontantkort. Summan härrör till stor del från ofrivilligt långa telefonköer. Den som tycker om att prata i telefon anmärker nog på den låga summa. Personligen tycker jag inte om att prata i telefon och jag försöker hålla nere mina telefonkostnader. Jag föredrar att skicka och ta emot textmeddelanden av personer för då kan besvara dem när jag känner för det. Om någon ringer måste jag lägga allting jag håller på med åt sidan och det är måttligt frustrerande.

Ett orosmoment när man nyss stiftat bekantskap med någon är att man inte vet hur personen kommer att hantera ens telefonnummer. Om han eller hon kommer ringa flera gånger i veckan, vilja prata länge, skicka flera textmeddelanden om dagen, bli arg när man inte svarar eller ifrågasätta att man inte alltid svara när andra personer ringer. Orosmoment nummer två är vad han eller hon kommer att vilja prata om. En del personer klarar nämligen inte av att vara sociala utan att ställa frågor rörande andras privatliv.

Låt oss konstatera någonting grundläggande. Att någon har en telefon innebär inte att personen har någon slags skyldighet att alltid vara anträffbar. En mobiltelefon är någonting man har för sin egen skull såvida man inte har föräldrar som givit en den för att de vill kunna hålla koll på en eller om man har en jobbrelation som kräver det.

En bra grundregel är att om du ställer fem frågor och personen svarar ja, ja, ja, ja, ja eller nej, nej, nej, nej, nej så är personen förmodligen rätt ointresserad av att prata med dig. Han eller hon tycker antingen att du lägger dig i eller ödslar dennes tid. På intressanta frågor brukar de flesta brodera ut sina svar. Av tidspraktiska skäl kan även jag ibland svara ja, ja, ja, ja, ja men det händer ganska sällan att jag svarar så på motiverade frågor. De gånger jag svarar kort beror det som regel på att jag svarar på frågor som aldrig borde ha ställts.

Det svåraste i mitt tycke är att förklara för personer som lägger sig i att de gör det och att det är oönskat. Jag tror inte att alla personer som ringer och frågar var jag är, med vem jag är, vad vi gör, vad vi ska göra, vad jag planerar att göra hela nästa vecka och så vidare vet hur grovt etikettsbrott jag tycker att det är. Värst är Varför?-följdfrågorna. Jag inbillar mig att jag tillhör en ovanlig falang som har låg tolerans för illa motiverade frågor gällande mitt privatliv. Med det sagt är jag väl medveten om att bollen ligger hos mig att vara tydlig med mina ovanliga gränser. Jag kan inte räkna med att personer med andra gränser, om några alls, kommer att kunna läsa mina tankar.

Jag kan ändå inte komma ifrån att det är jobbigt att säga ”Det angår inte dig”. Det är en svår sak att säga utan att uppfattas som otrevlig, men det är ändå en sak som måste sägas om man vill vårda relationen och inte förvandla den andre till ett vandrande irritationsobjekt. Samtidigt tycker jag inte att personer som är vana att ständigt redogöra för sina privatliv och be andra att göra detsamma ska räkna med att alla är lika pigga på att göra det.

De gånger jag inte berättat var mina gränser går för personer som föredragit att kommunicera med hjälp av frågor om mitt privatliv (undrade de aldrig varför jag inte ställde motsvarande frågor om deras?) har det i de flesta fall slutat med att jag inte längre svarar när de ringer. För att jag är ganska dålig på att hantera påträngande förhörsfrågor.

Någonting jag lärt mig med tiden är att man måste vara tydlig tidigt. Säger man inte ”Det angår inte dig” så fort behovet av den kommentaren tydliggörs så tolkas det enkelt som att man välkomnar sådant beteende och då är man passivt delaktigt till att uppmuntra det. Samma sak gäller om din partner en dag vill ha tillgång till delar av din privata information. Om du inte sätter ned foten där och då kommer det med största sannolikhet att eskalera (framförallt om svartsjuka ligger till grund) och din partner kommer att komma med fler förslag på information den skulle vilja ta del av utan någon riktig anledning. Information som personen till en början var ointresserad av, men som intresset för ökade på grund av att annan information denne fick tillgång till triggade det. I värsta fall har du bidragit till att göda en persons svartsjuka. En person som inledningsvis inte visade just några tecken på svartsjuka.

Att inte låta sig själv ha något privatliv har sina uppenbara nackdelar och det är svårt att kräva respekt för gränser som finns i ens huvud, men som aldrig formulerats inför ens omgivning. Det är mycket bättre och mer effektivt att säga nej till informationssnyltande på en gång än att strypa tillgången i efterhand har jag lärt mig den hårda vägen.

Privatsak vad vi åt till frukost

Det har sagts vid flera tillfällen, det sägs just nu och det kommer med all sannolikhet sägas igen: Vi kan vara privata på Facebook. Ligger det någonting i det påståendet eller är det en klyscha som upprepats så många gånger att vi tror att det är sant?

En god vän till mig kan inte skriva om det han skulle vilja skriva om på Facebook då han vet att det kan utgöra hinder för saker han vill göra i framtiden. Sexrelaterade saker. Det är ingen unik situation, flera kan vittna om att de inte törs skriva vad som helst på nätet i fall att fel personer skulle komma över informationen. Potentiella framtid arbetsgivare till exempel. Det är en obehaglig utveckling att personer som rekryterar anställda söker i människors förflutna i fall att det skulle rymma någonting olämpligt, men vi måste förhålla oss till det. En del censurerar sig själva, andra låter bli.

Vad är det som gör att vi kan vara privata på Facebook, men inte någon annanstans? Det faktum att vi kan begränsa utomståendes möjligheter att se vad vi skriver? Är det plötsligt laddat att skriva om vad vi åt till frukost? Är vi så fastcementerade i ekorrhjulet att vi är privata om vi inte pratar jobb? Och om privat är vad vi åt till frukost – spelar det då någon roll om vi är privata? Vad är det vi ska vara så tacksamma för?

Om jag tillåts ha visioner så hoppas jag att frågan om vad som är privat har spelat ut sin roll om femton år. En del av vårt behov av att kunna vara privata är en direkt konsekvens av att intoleranta människor har haft för mycket att säga till om.