Tio gånger är ingen gång

Tänk om relationer bara kunde få vara, om tiden kunde få utvisa hur de utvecklas. Monogaminormen hade kunnat gå ut på att relationer som är monogama på pappret även ska vara det i praktiken, men den påverkar även andra personer än de som väljer att vara monogama.

Sex med en person man inte har någon monogam relation med kan vara okej om man har det en gång, men därefter måste man definiera relationen om man ska hårdra monogaminormen. Antingen har man en monogam relation eller så har man inte det och då blir det inget mer. Det behöver inte vara uttalat, men det förekommer att personer undrar ”Vad är vi nu?”.

Monogama definierar relationer som antingen acceptabla eller om de har karaktären av icke-monogama, som oacceptabla. Detta leder  till sexuella relationer som definieras som icke-relationer. Följden blir engångsligg och liknande. Det behöver inte betyda att personer som påverkas av den ordningen är intresserade av att ha engångsligg. En del skulle föredra om man kunde fördjupa sexuella relationer utan att de tvunget måste vara monogama.

För oss som inte ser något egenvärde i engångsligg är det förstås opraktiskt att personer som är ute efter engångsligg sällan är öppna med det. I och för sig förståeligt då monogaminormen även ger personer som ska påskina att de strävar efter monogami även när de inte gör det. Den som är ute efter engångsligg har inte mycket för att vara öppen med det. Det blir om inte annat svårare att intala sig att engångsligget bara hände för personer som har ett sådant behov om man avhandlat det innan. Å ena sidan kan man inte vara öppen med sina engångsliggsavsikter å andra sidan kan man inte fortsätta ha sex med varandra om man inte har några monogamiavsikter. Det är monogami eller inget fortsatt sex som gäller, om man ska hårdra det.

Det jag just beskrivit är det tråkigaste med monogaminormen. Det är klart att en del struntar i detta och regelbundet har sex med personer bortom monogamin och då tänker jag inte främst på personer som är öppna med att de är ickemonogama utan personer som själva betraktar sig som monogama. Det har alltid funnits personer som haft ”för mycket” sex eller varit ”för mycket” av någonting annat utan en tanke på vad omgivningen ska tycka, men de som klarar av det oavsett vad det gäller är inte normen.

Monogaminormen går ut över personer som inte vill leva monogamt för stunden, sådana som kanske aldrig får chansen att upptäcka att en annan ordning är möjlig då vi förväntas definiera vad ”vi” är för något. Det finns personer som har ett behov av att definiera andras relationer, med jag råkar ut allt mer sällan ut för dem. Jag vet inte om det är jag som levt ickemonogamt så länge att personer slutat bry sig eller om någonting positivt håller på att hända, men jag hoppas på det senare då jag personligen är mer intresserad av vad relationer innehåller än av att sätta etiketter på dem.

Jag tänker ibland att personer åtminstone borde kunna ha sex med personer de trivs med i ”väntan på” den där monogama relationen, men det skulle förta syftet med monogami invänder vän av ordning. Det är bara det att engångsliggen också förtar syftet med monogamin. De flesta monogama är seriemonogama och har sex när tillfälle ges. En del monogama har även sex utanför sitt på pappret monogama förhållande.

En gång är ingen gång kan man tänka om engångsliggen. För mig framstår det som en ren förhandskonstruktion till efterhandskonstruktion för att monogama över huvud taget ska kunna ha sex när de är mellan relationer. Det unnar jag dem, tro inget annat. Alternativet vore inget vidare. Det är klart att en del monogama struntar i den här ordningen. Några har tregångsligg, andra utvecklar längre ickemonogama relationer.

Tänk om fler kunde bredda sina konstruktioner. Tio gånger skulle också kunna vara ingen gång om vi bara kom överens om det. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir bekymrad när jag tänker på all den sexuella lust som människor inte gör någonting av, som vaskas och förspills, på grund av en norm som är tydlig med att sex ska ske inom ramen för monogamin eller helst inte alls.

Jag vill se ett samhälle som har en mer tillåtande inställning till personer som har perioder av monogami och ickemonogami, där olika sätt att ordna sina relationer och sexuella förbindelser mer ses som olika sätt att leva och där de kan få vara kortare eller längre perioder utan att man behöver definiera det på förhand. Släpp din inre periodare loss, det är vår!


Mer om ickemonogami: Har tanken aldrig slagit dig att en del vill leva ickemonogamt?, Leva monogamt och lova monogamt.

En monogams försvarstal

Aftonbladets krönikör Malin Wollins främsta argument mot flersamhet tycks vara att det är tillräckligt svårt att hitta någon man vill ingå en monogam relation med. Om det är svårt att hitta en, måste det vara ännu svårare att hitta två. Som om hon hade övervägt att prova på flersamhet annars. Jag kan mycket väl tänka mig att det är svårt att hitta någon man vill leva monogamt med då den personen helst ska fylla merparten av ens mellanmänskliga behov, men flersamma har som regel lagt sådana tankegångar på hyllan och ser att människor kan fylla olika behov och  komplettera varandra. Jag tror inte att ickemonogama ställer lägre krav på sina partners, att det är därför de kan hitta flera personer de vill leva med (och som vill leva med dem), men sannolikt andra mer realistiska krav. Att kräva trohet av andra är inte särskilt realistiskt om vi ser till hur många som klarar av att vara monogama. Somliga klarar av det för att de är seriemonogama, går in och ur monogama relationer innan otrohet ens blir en fråga, men sådan monogami framställs inte som eftersträvansvärd även om den anses betydligt mer okej än mer långsiktig ickemonogami. Jag har svårt att föreställa mig att det finns någon som kan fylla alla mina sociala och sexuella behov och ännu svårare att föreställa mig att jag kommer att träffa den personen, men att det skulle vara svårt är inte mitt främsta argument mot monogami, det är snarare ett krasst konstaterande. De flesta kan skriva under på att ha en enda vän inte är något eftersträvansvärt. Jag håller med, men stannar inte vid vänner, eller så är det just det jag gör bara det att jag inte skulle låta bli att ha sex med någon för att denne är min vän, tvärtom, vänner vill jag ha sex med. Malin Wollin tycker att poly låter jobbigt. Jobbigt att ”hålla reda på många viljor och känslor” och att ”gå runt och försöka gissa vad en massa andra människor vill”. Om man tycker att poly låter jobbigt förstår jag inte varför man skaffar barn. Wollin har fyra barn. Har man barn får man också hålla reda på många viljor och känslor och av någon anledning inbillar jag mig att det är mindre krångel att ha relationer med flera än att ha barn. Det är helt okej med mig att en del bara vill ha sex med en person i taget, men när personer som har små barn argumenterar mot flersamhet med att det skulle innebära krångel slutar jag lyssna. Vill du inte ha nära relationer med flera är det bara att låta bli. Svårare än så är det inte. Om du är monogam och lever i enlighet med normen: Sluta låtsas att du måste försvara din relationsform. Om du absolut inte kan låta bli – kom med ett bättre försvar. Relaterat: Ickemonogami den sista garderoben

Fördelaktigt att bo själv som ickemonogam

Att vara ickemonogam och bo med någon som man har en social och sexuell relation till har en del fördelar, men eftar att ha bott själv i snart 9 månader undrar jag om inte nackdelarna överväger. Vad jag visste redan innan var att man inte måste bo med någon eller vara monogam för att ha någon att sova med. Som ickemonogam är man mer fri att välja vilka man vill sova med då monogama sällan tillåter varandra att sova med andra, men oavsett om man är monogam eller ickemonogam och bor själv eller inte kommer det förstås att bli några nätter då man sover ensam. Det kommer också att bli morgnar utan frukostsällskap och dagar då man lagar middag till sig själv.

Den främsta nackdelen med att bo med någon som jag ser det är att man enkelt blir bekväm av sig och upphör med att vara socialt och sexuellt utåtriktad om man var det tidigare. Varför vara utåtriktad när man kan få det sociala och sexuella hemma?

Personer är sällan sena med att tro att personer som bor med någon och har sex med andra är otrogna. Jag vet inte om de personer som jag hade sex med i mitt och en annan persons gemensamma sovrum trodde mig när jag sa att jag inte var monogam, men det kändes inte något vidare att få frågor om huruvida jag hade tillåtelse att använda min kropp på mina villkor för sexuella ändamål. Tror inte personer att du är är otrogen kan de få för sig att det kommer att uppstå krångel om de visar sig sexuellt intresserade av någon som har sambo, vilket det ibland blir och vilket gör att en del låter bli.

De senaste 9 månaderna har jag framförallt haft sex hemma hos mig. Det har varit enklare att ha sex med olika personer och jag har haft sex med fler nya personer än när jag bodde med personer eller var inneboende. Jag har pratat med män som varit hemma hos mig om andra saker än hur jag organiserar mina relationer, något som är nästan oundvikligt om man bor ihop med någon.

Jag är öppen med att jag är ickemonogam för att jag ser det som moraliskt riktigt att inte ha synpunkter på vad andra gör med sina kroppar antingen på egen hand eller tillsammans med andra, men också för att jag tror att jag genom att vara öppen med det får ligga mer. Jag har däremot inget stort intresse av att prata om hur jag lever med personer jag ska ha sex med. Jag är ickemonogam, men det är ingen identitet jag har i vardagen. Kanske har jag inte det av samma skäl som jag inte har någon identitet av att vara ogift. Jag har ingen erfarenhet av något annat.

Fler personer har föreslagit att vi kan träffas och ha sex sedan jag blev med eget boende. Det passar mig som är ganska reserverad i sociala sammanhang. Jag tycker om att bo själv och vill fortsätta bo själv. Jag hade inte räknat med att hitta ett eget boende, sökte inte ens efter det, men då jag länge varit medveten om att samboskap är begränsande på grund av att det funnits en levande diskussion om saken i de miljöer jag befunnit mig är jag förstås tacksam för att jag kan göra det. I storstäderna skulle vi egentligen behöva dela mer på boendeytorna än vad vi gör i dag, men jag ska göra mitt yttersta för att leva på ett sådant sätt att det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt som det heter.

Skapar monogamin svartsjuka?

Jag lyssnade nyligen på några avsnitt av P1 Tendens med temat Är vi skapta för monogami? Relationsanarkisten Lina Asplund berättar i ett av dem om när hon ställde upp på så kallad ”okej då”-monogami (jag tror att Dr. Andie var först med den termen). Asplund och en kvinna blev kära i varandra och när de pratade om sin relation var kvinnan tydlig med att hon ville ha en monogam relation, vilket Asplund gick med på det för att flickvännen ville det. ”För jag tänkte jag kan inte bara ha relationer med personer som tycker som jag. […] Det blir ett så begränsat urval”, berättar hon.

Asplund beskriver hur monogamin gjorde henne till en svartsjuk person. Hon började se personerna i sin omgivning som ett hot mot förhållandet, vilket hon inte hade gjort inom tidigare polykonstellationer. Eftersom att hon skulle vara den enda för flickvännen kände hon sig utbytbar. Om någonting hände skulle hon inte längre vara den enda.

Hur gick det då? frågar programledaren. En dag fick Asplund veta att flickvännen, som hade bedyrat hur viktig monogamin var för henne, hade varit otrogen. Hon medger att hon kände sig lurad och det har jag all förståelse för då hon hade anpassat sig efter sin flickväns önskemål.

Skapar monogamin och mononormen svartsjuka kan man fråga sig. Asplunds historia är tänkvärd eftersom att den beskriver en person som har erfarenhet av friare relationer, men som går med på monogami för att den andre vill det och blir monogam mentalt.

Många föreställer sig att personer som valt bort monogamin lider av svartsjuka mer än andra. En av de vanligaste frågorna polypersoner får är ”Hur hanterar du svartsjuka?”. Det är en viktig sak att prata om, oavsett vilken relationsläggning man har, men frågan ställs oproportionerligt ofta till personer som lever icke-monogamt. Det är klart att många polypersoner känner svartsjuka, men vad talar egentligen för att de är mer svarsjuka än de som avlagt trohetslöften och varför skulle de ha ett större behov av att prata om svartsjuka?