Känd från CCTV

Björn Ulvaeus ger sig in i övervaknings- och integritetsdebatten (SvD). ”På sätt och vis har jag alltså så länge jag kan minnas levt under övervakning. Om övervakningskameror kan hjälpa oss i kampen mot islamisterna, så säger jag med min personliga erfarenhet utan förbehåll ja till att vi installerar långt fler av dem.”

Å ena sidan har Ulvaeus varit övervakad så länge han kan minnas å andra sidan framställer han det som att han är beredd att offra sin personliga integritet för att undvika fler terrordåd. Vem är det som ska offra vad egentligen?

Med en utökad statlig övervakning blir förstås även Ulvaeus utsatt för mer av den varan, men det gör till eller från då han som offentlig person ändå levt under vad han kallar övervakning. Det är snarare den majoritet som inte delar kändisars och offentliga personers erfarenheter som skulle offra något om man tänker sig att de ändå känner sig övervakade och det oberoende av hur många övervakningskameror som sätts upp. Men det gör ingenting. Om övervakning är obetydlig för den personliga integriteten i samhällen i vilka kändisar står ut är den också det för dem som inte gjort någon ansträngning för att bli kända.

”Tidigt i karriären bestämde jag mig för att detta inte skulle få påverka mitt liv. Jag skulle göra allt jag ville i offentligheten utan att bry mig om att människor runt omkring såg vad jag hade för mig.” skriver Ulvaeus.

Jag förställer mig att personer som söker sig till ”offentligheten” torde vara överrepresenterade bland sådana som föreställer sig att det är obetydligt att ”offra” vad andra förstår som personlig integritet. Antingen det eller att de tänker sig att livet som offentlig person är värt personliga uppoffringar.

Det mest intressant med Ulvaeus text är att den ger en inblick i hur en kändis kan förhålla sig till personlig integritet. Det är individuellt. Lika lite som man kan säga att någon inte åldras med värdighet kan man säga att någon gett upp sin personliga integritet för att den gör saker som aldrig skulle falla en in. Ulvaeus perspektiv får en att undra om personer som sitter på den politiska makten och anser att statlig övervakning är obetydligt för den personliga integriteten gör det för att de ändå känner sig ”övervakade” och tycker sig kunna hantera sin tillvaro.

Frånsett personliga erfarenheter är övervakningens vara eller icke vara i slutändan en värderingsfråga som man kan förhålla sig olika till oberoende av om man är känd bland allmänheten eller om man har rent mjöl i påsen.

Priset för terrorismbekämpning är för högt när vi får offra för mycket av vår frihet, anser en del av oss. Det anser andra också. Vi har bara olika syn på vad frihet är och när inskränkningar av den saknar proportioner.

Priset för terrorismbekämpning är också för högt när vi inte ens får det vi offrar oss för. ”‘Det enda som är säkert är att ingenting är säkert. Och inte ens det’, står det på en husvägg i Berlin. Strävan efter trygghet och säkerhet är något som kännetecknar vår kultur mer än något annan – vi invaggas i en vision om att det skulle vara möjligt.” (Sydsvenskan)

Ulvaeus frågar retoriskt om inte alla vill bli sedda. Jag förringar inte att människor – särskilt kända sådana – vill bli sedda, men det borde gå att ordna på annat sätt än genom övervakning. Särskilt om man associerar övervakning med att bli sedd. Att vara blott en fil i ett arkiv skulle jag säga är själva antitesen till att bli sedd. Den som lever med en kontrollerande svartsjuk partner blir heller inte ”sedd” i den mening man brukar avse när man använder ordet. Det är en sak att faktiskt bli övervakad och att en annan känna sig övervakad på grund av att man valt att vara en offentlig person. Det är en sak att bli sedd för att man är en känd person, en annan att inte ha något annat val än att bli ”sedd”.

Det mest oroväckande med repressiva åtgärder är hur lätt det är att införa dem och hur svårt det kan vara att avskaffa dem. Ulf Bjereld har tidigare skrivit om detta: ”Enskilda, tillsynes oförargliga, åtgärder leder inte sällan till de små stegens tyranni. Varje enskilt steg kan försvaras, men sammantaget leder de till en plats dig man inte ville komma och som det är svårt att lämna när man väl en gång hamnat där. Enskilda repressiva åtgärder försvaras gärna med en förstärkt hotbild och med att de bara är temporära. Men när hotbilden väl förändrats är det sällan som de repressiva åtgärderna avskaffas. Vi har vant oss vid dem och de har blivit en del av vår vardag. Det är en olycklig och oroande utveckling.”

Ett annat orosmoment är hur staten kan tänkas hantera från integritetssynpunkt känslig information när vi vant oss vid att staten har tillgång till den. Man kan nästan räkna med att politiker och personer med tillgång till informationen i efterhand ser andra användningsområden för den än de som motiverade att den samlades in. Säg den med makt som inte vill ha utökade befogenheter.

Övervakning kostar. Har man väl betalat för något är det ganska naturligt att försöka få ut så mycket som möjligt av det. Det finns inget som hindrar att den logiken tillämpas på ur integritetssynpunkt känsligt övervakningsmaterial varför man bör se till att staten inte kan bete sig som en annan på buffén.

Alla vinner på en ökad respekt för kroppslig integritet

Salem Yohannes, som skrivit uppsatsen Don’t touch my hair, skriver i senaste numret av den feministiska kulturtidskriften Bang om personer som tar sig friheten att ta på svartas hår.

”I Sverige förklaras fenomenet ’hair touching’ med nyfikenhet och fascination. En del menar att det beror på ignorans och fräckhet. Frågar du mig så är det ett klassiskt fall av exotifiering där ’den andre’ skapas. Andra skulle beskriva det som ett maktutövande där personer inte respekterar en annan individs personliga integritet och kropp.”

Yohannes fortsätter: ”Ibland likställs denna exotifiering till exempel med hur semestrande svenskar i Thailand bemöts, kvinnor och deras gravidmagar och ibland också vita svenskar med dreadlocks. Den typen av jämförelser slutar aldrig förvåna mig. Det är tydligt varför sammankopplingen är befängd, en behöver bara ställa sig en fråga för att förstå varför: Vilka behöver få igenom detta som en del av den strukturella diskrimineringen och rasismen på arbetsmarknaden?”

Om man enbart ser ”hair touching” som ”ett maktutövande där personer inte respekterar en annan individs personliga integritet och kropp” är det jämförbart att ta på någons mage och att ta på någons hår. Att företeelser är jämförbara innebär inte nödvändigtvis att de är jämställbara.

Jämförbara handlingar kan ha olika motiv. Det kan exempelvis vara rasistiska, sexistiska eller allmänt integritetskränkande motiv. Den senaste tiden har allt fler uppmärksammat det faktum att en del män tar på för dem okända kvinnor i kollektivtrafiken.

Jag är öppen för att motivet kan vara nyfikenhet och fascination, men att vara nyfiken och fascinerad så till den grad att man tar sig friheter på andras bekostnad är inte okej. Nyfikenhet och fascination kan vara en förklaring, men för den som får se sina gränser överträdda är det inte säkert att en ”förklaring” skulle vara en förmildrande omständighet. Och det alldeles oavsett om den stavas rasism, sexism, nyfikenhet eller fascination.

Oavsett vilka motiv som kan ligga bakom gränsöverskridande handlingar skulle de allra flesta vinna på om människors rätt till personlig integritet, rätt till sina kroppar, respekterades. Personer som har ett behov av att ta på andras hår och kroppar utan lov skulle i och för sig inte vinna något på det, med deras behov av att överskrida andras gränser är knappast något skyddsvärt intresse.

Utan att ha varit gravid kan jag inte uttala mig om hur det är när andra tar på ens gravidmage utan lov, men som med allting annat man kan utsättas för har det säkert tagits emot på olika sätt beroende på vem du frågar. Det finns inte en gravid reaktion. Det finns säkert personer som tycker att det är helt i sin ordning, allt finns, men det innebär inte att de bör vara utgångspunkten eller ska få sätta standarden för vad andra ”borde ta”.

Jag har inte afro och kan inte relatera till hur det är att bli utsatt för den ”hair touching” Yohannes beskriver. Jag kan relatera till kända och okända händer på mitt rakade huvud, oftast när det är nyrakat. Jag har bröst, men kan inte relatera till hur det är bli tafsad på brösten. Däremot kan jag relatera till att personer tar på ens kropp utan samtycke rent allmänt. Både i vaket och sovande tillstånd.

Det kan röra sig om vuxna som kramar barn utan lov. Jag hade inga problem med att vuxna släktingar ville ha kramar av mig som barn, men jag förstår att alla barn inte har samma förhållande till kramar som jag hade och respekterar det. Författaren Manne Forssberg har skrivit bra om detta: Barnkramar är inte presenter som vuxna kan dela ut till varandra.

Alla dessa exempel är olika företeelser som kan ha olika motiv, men någonstans har de också en gemensam nämnare, en uppenbar bristande respekt för andras kroppsliga integritet och det i sig är allvarligt nog.

För personer som har svårt att sätta sig in i andras situation verkar det ibland krävas att de fått sina egna gränser överträdda för att de ska kunna förstå hur det kan vara för andra. Jag skriver kan vara för att det inte är någon garanti. Det finns personer som inte alls kopplar ihop egna erfarenheter av att bli tvångskramade av vuxna som barn när det tar på andras hår utan lov. Då hade de antagligen låtit bli.

En mer allmän förståelse för kroppslig och personlig integritet skulle kunna täcka in personer som inte utsatts för sexuella övergrepp eller ser sig själva som potentiella offer för sådana att ändå se problemet med dem. Långt ifrån alla ser problemet med sexuella övergrepp.

Bristande respekt för andras kroppsliga integritet torde vara en gemensam nämnare vid gränsöverskridande handlingar, men det kan förstås finnas ”lager” ovanpå det. Det kan röra sig om rasism, sexism eller något annat. Dessa ”lager” kan inte alla relatera till. Det kan knappast begäras och ska heller inte behövas. Att inte respektera andras kroppsliga integritet är allvarligt nog och borde ”räcka”.

Jag känner mer samhörighet med en nybliven mamma i Kazakstan än med Björn Söder och hans gäng, skrev Jenny Kallur i en debattartikel för en månad sedan. Jag har en livmoder, men för den sakens skull kan jag inte relatera till hur det är att vara gravid eller hur det är att genomgå en abort. Det behövs inte för att jag ska ta ställning för aborträtten då min allmänna inställning är personer bör ha rätt till sina kroppar.

Tyvärr finns det personer som endast reagerar och tycker att kroppslig och personlig integritet ska respekteras om de kan se sig själva som potentiella offer för ett visst gränsöverskridande beteende. Gränsöverskridande handlingar är enligt ett sådant synsätt okej om de drabbar ”den andre”. Har man den inställningen står man inte upp för allas rätt till kroppslig och personlig integritet. Då är det snarare frågan om att man tycker att andra ska respektera den egna integriteten och på sin höjd personer vars kroppar och erfarenheter man kan relatera till.

Salem Yohannes uppmanar oss alla att ”stanna upp och inte dra fingrarna genom någons hår”.

Se till att Bahnhof inte behöver vända sig till EU-domstolen – stoppa datalagringen

EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet tidigare i år. Som ni kanske kommer ihåg implementerade inte Sveriges regering direktivet i tid. Det skulle ha gjorts i slutet av 2007, men det dröjde till och med 2012 innan det röstades igenom av en majoritet i riksdagen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var de enda partierna som röstade nej.

Innan omröstningen fälldes Sverige för fördragsbrott för att inte ha genomfört direktivet i tid. Det kostade Sverige 3 miljoner euro i skadestånd. För det politiska samtalet om övervakning och personlig integritet var fällningen i EU-domstolen i februari 2010 ett dråpslag. Efter domen var det rätt tyst från regeringen om datalagringsdirektivet. Åtminstone innan riksdagsvalet samma år. De som försökte lyfta upp datalagringen på den politiska dagordningen igen bemöttes med tystnad. De enda som kunde tala om direktivet utan att riskera något var de som senare kom att rösta emot det eller hade gjort det om de hade funnits representerade i riksdagen – Piratpariet och Feministiskt Initativ. Samtidigt var samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund emot datalagringsdirektivet.

Efter riksdagsvalet talade partierna om datalagringsdirektivet igen, eller åtminstone om behovet av att genomföra det. Det var mellanvalsperiod och flera år kvar till supervalåret. De partier som var emot direktivet och ville tala om det i anslutning till personlig integritet och frihet på nätet fick veta att Sverige är skyldiga att implentera EU-direktiv och att det bevisligen kostar att inte göra det. Någon ideologisk diskussion var det inte frågan om. Det fanns de som beskrev skadeståndet som billigt i sammanhanget. En del menade att det skulle kosta Sverige mer att genomföra direktivet. I kronor räknat.

Något som däremot inte går att värdera i kronor och ören, och det är också vad diskussionen borde handla om, är personlig integritet och frihet på nätet.

Moderaterna och Socialdemokraterna hade bråttom med att genomföra datalagringsdirektivet. Partierna hänvisade till EU när de inte ville prata ideologi. I våras ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet.

Direktivet är inte förenligt med Europakonventionens artikel 8 om rätten till ett privat- och familjeliv: ”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”.

För de som motsatt sig datalagringen var det något av ett erkännade. Sverige fick dessutom tillbaka skadeståndssumman på 3 miljoner euro. Det ansågs inte rimligt att Sverige hade tvingats betala skadestånd för att inte ha infört ett direktiv som hade underkänts.

Direktivet ogiltigförklarades för att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Var är politikerna som hänvisar till EU, EU-domstolen och Europakonventionen nu? Om det var så viktigt att Sverige implementerade datalagringsdirektivet på grund av EU varför är det då inte viktigt att Sverige upphör med datalagringen på grund av EU-domstolen? Den enda rimliga förklaringen är att Moderaterna och Socialdemokraterna är emot personlig integritet och frihet på nätet på närmast ideologisk grund.

Bahnhof som slutade datalagra i och med att datalagringsdirektivet ogiltigförklarades har anmält Sveriges datalagring till EU-kommissionen. Bahnhof kommer att ”kämpa hela vägen till EU-domstolen” om det behövs. Det borde inte behövas. Sverige kan stoppa datalagringen om inte av ideologiska skäl så åtminstone för att inte riskera att bli tillrättavisat av EU-kommissionen och EU-domstolen.

Kommer ni ihåg hur det gick till när tvångssteriliseringarna av transpersoner stoppades? Det var inte socialministern som förstod det orimliga i att transpersoner var tvungna att underkasta sig sterilisering för byte av juridiskt kön. Det var Kammarrätten som tolkade artikel 8 och 14 Europakonventionen. Tvångssteriliseringarna var inte förenliga med mänskliga rättigheter, enligt domstolen.

Sveriges regering och riksdag kan förhindra att ett liknande scenario upprepas om de vill bli ihågkomna för att ha stått upp för mänskliga rättigheter. Skulle de vara ointresserade av det önskar jag Bahnhof lycka till i EU-domstolen.

Övervakningskameror i grovsoprum

För ett tag sedan läste jag om en bostadsrättförening som ville komma till rätta med oordningen i det gemensamma soprummet. Föreningen övervägde att sätta upp en övervakningskamera. En annan bostadsrättsförening har skickat ut ett pressmeddelandemed budskapet: ”Styrelsen har nu börjat diskutera möjligheterna att sätta upp övervakningskameror” och hänvisar till att ”Flera andra BRF:er har infört övervakning och då har nedskräpningen upphört.”

Om övervakningskameror förebygger brott har diskuterats. När övervakningskameror sattes upp på Stureplan och Medborgarplatsen i Stockholm hade de ingen förebyggande effekt på brottsligheten. Om de kan förebygga oordning på miljöstationer låter jag vara osagt, men tillåt mig tvivla. Dokumentation från övervakningskameror kan bli aktuell som bevisning, men då är det inte längre frågan om att förebygga brottslighet. Då påminner det mer om bevakningsföretaget CSG:s arbetsmetoder. De har satt i system att låta graffitimålare måla klart innan de griper dem. Då handlar det inte om att förebygga ett visst beteende utan om ringa in de som ägnat sig åt det i efterhand.

Min omedelbara tanke när jag läste om bostadsrättsföreningen som ville övervaka soprummet var att det skulle kunna leda till att färre källsorterar och istället hanterar allt sitt avfall som brännbart. Något som man velat komma ifrån. Inte för att de nödvändigtvis bidrar till oordning annars utan för att de inte vill bli övervakade i gemensamma utrymmen i sitt bostadsområde.

Övervakning i soprum och andra gemensamma utrymmen är helt i linje med en allmän tendens i samhället. Det har blivit vanligare med portkoder, att människor registreras när de går ur och in i byggnader, på och av spårvagnar etc. Det har blivit vanligare med uppmaningar om att se till att utrymmen hålls stängda för att inte ”obehöriga” ska ha tillgång till dem. Utrymmen som tidigare inte var stängda.

Om övervakningen och registrerandet har bidragit till något är det en tilltagande misstänksamhet mot människor. Det märkte jag när jag arbetade som brevbärare och en del privatpersoner inte ville lämna ut de nya koderna när deras bostadsförening (det var oftast en bostadsrättförening) hade bytt kod. Det framgick av alla lappar på portar, både tryckta av hyresvärdar och handskriva av boende, om nödvändigheten av att hålla portar stängda ”så att inte kylan och obehöriga kommer in”.

DSC00233-300x225

Jag märker av kodsamhället när personer i min telefonbok har ett för och ett efternamn men också en sifferkombination. Allt för att komma ihåg deras portkoder. Jag märkte av det häromdagen när var jag på ett seminarium på ABF-huset i Stockholm och skulle gå på toaletten under pausen. Då upptäckte jag att även de har infört kodsystem till sina toaletturymmen som tidigare var tillgängliga för allmänheten. Det hade jag aldrig trott om ABF.

Portar som stängs automatiskt och går i lås bakom en har säkert stängt ute en och en annan potentiell våldtäktsman. Ja, jag har läst om personer som sprungit hem efter en utekväll med en okänd man efter sig. Innan kodsamhället var det brukligt att portarna låstes automatiskt kvällstid. I dag är de ofta låsta dygnet runt. Allt för att hålla ”obehöriga” ute. Vad vi ser är också en ökad acceptans för övervakning, för registrering av våra förehavanden. Öppnar du porten med en personlig bricka (som kan kosta hundratals kronor att ersätta om du skulle förlora den) loggas det vilka tider du kommer och går. Annat är det om enbart kod krävs.

Människor loggas i kollektivtrafiken i takt med ökade krav på registrering. Tidigare kunde du köpa SMS-biljetter i Stockholms kollektivtrafik med oregistrerade kontantkort, i dag går det inte ens med registrerade kontantkort. När jag tänker på allt detta och hur otillgänglig staden blir för de som inte vill övervakas och registreras önskar jag att det vore möjligt att gå och cykla överallt, men det är inte realistiskt. Inte heller är det realtiskt att alltid stämma träff med personer som man vill prata med. Man är mer eller mindre tvungen att ägna sig åt kommunikation som kan spåras i efterhand.

Vad får det för konsekvenser om vi övervakas i våra soprum? Får det oss att källsortera mindre? Får det oss att sortera allt som brännbart i en knuten plastpåse? Kanske har det inga sådana effekter. Kanske får det oss att hålla ordning. Oavsett riskerar det att normalisera övervakningssamhället ytterligare. Det riskerar att flytta fram gränserna för tillåten och av allmänheten accepterad övervakning, att minska utrymmet för den personliga integriteten. Personer som har bostadsrätt loggas redan i dag när de använder sig av gemensamma utrymmen, alltifrån tvättstuga till takterass. De har inpasseringsbrickor. Av någon anledning är personer med bostadsrätt särskilt misstänksamma mot sin omgivning.

Grovsoprum är bara rum för sopor. De måste man väl kunna sätta upp övervakningskameror i? Jag kommer ihåg när jag och min mor städade ur min morfars lägenhet efter hans död. Jag var 11 år gammal. De saker som vi inte tog till vara på hamnade i grovsoprummet. Medan vi städade kunde jag från min morfars köksfönster se hur några personer bar på sig saker som jag och min mor tidigare hade lämnat i från oss. Morfars saker. Saker som vi hade kunnat skänka till någon andrahandsbutik, men som hamnade i grovsoprummet. Antagligen av bekvämlighetsskäl. Men det gjorde ingenting.

Jag minns hur positivt överraskad jag blev över det faktum att det fanns personer som ville ha min morfars tillhörigheter, att de kunde komma till användning. Det här var innan jag själv hittade saker i grovsoprum som jag ville ha och tog med mig hem. Min morfars saker hade hamnat hos några som ville ha dem och min morfars hyresvärd hade mindre avfall att forsla bort. Hade de för mig okända personerna vågat ta med sig min morfars saker om de hade övervakats? Ingen aning.

Grovsoprum har kallats fyndrum. Grovsoprum kan innehålla sådant som du kan hitta i andrahandsbutiker, men då kommer de med en prislapp. I en del grovsoprum brukar boende till och med lämna utrymme åt saker som de föreställer sig att deras grannar vill ha. Saker som det inte är något fel på, men som ändå inte hamnar hos någon andrahandsbutik. Men det gör inget för saker kommer till användning, mellanmänsklig återanvändning.

Det som är avfall för någon är fynd för en annan. Avfall är också en juridisk defintion. Om något är avfall är det upp till kommunala renhållingsverk att ta hand om det. Regeringsrådet Gustaf Petrén yttrade följande om avfall 1976: ”Avfall är sådana rester av eller efter mänsklig aktivitet av olika slag som ägaren funnit definitivt onyttiga för honom och varifrån han därför vill befria sig. Ett föremål är sålunda icke i sig avfall utan blir först avfall först genom en viljeakt av något slag av ägaren eller besittningshavaren. […] Det är hela tiden ägaren eller besittaren som bestämmer om ett föremål skall ha eller ges någon funktion eller om den skall förklaras helt onyttig och bli avfall.”

I Miljöbalken definieras avfall som ”varje föremål eller ämne som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med.” I vardagliga sammanhang verkar avfall vara synonymt med sopor, något som luktar illa. Vi tänker inte på bokhyllan som avfall, den som någon kan ha gjort sig av med enbart för att hen har skaffat sig en ny. Inte nödvändigvis en fabriksny soffa, men åtminstone en ny för henom.

Vad sägs om att lita på varandra?

Vad som räknas som otrohet tycker jag personligen är en ganska ointressant fråga. Att jag inte har kroppsligt monopol på någon och inte kan bli ”bedragen” bidrar nog. Vad jag finner desto mer intressant är hur långt människor tillåts gå för att kontrollera (ja, ni läste rätt) att ens partner inte är otrogen.

Det talas ibland om rätten att kunna ta reda på att ens partner inte är otrogen. Att kunna ta fram bevis för att så inte är fallet eller snarare frånvaron av bevis för otrohet. Det räcker inte längre att staka ut vad som är okej och vad som inte är det och sedan lita på att ens partner håller sig inom ramen för vad som är tillåtet. Det är alldeles som om folk har slutat att lita på varandra.

Jag kan tycka att folk som inte kan lita på den de är tillsammans med borde överväga att lämna relationen men det är naivt att tro att folk skulle lämna längre relationer bakom sig av den anledning. Samtidigt får jag känslan av att huruvida man kan lita på varandra är underordnat att det finns verktyg för att kontrollera att ens partner inte är otrogen. En person som har en historia av att aldrig lita på personer förväntar sig nog inte att han eller hon ska kunna lita på en ny partner.

En del har tillgång till varandras lösenord, några svarar i varandras telefoner och andra får inte sova över hos personer utanför den egna familjen. Genom att låta ens partner läsa alla ens mejl (som folk skickar i förtroende till en) bidrar man till en kultur där alla har rätt att veta allting om den de lever med. Man riskerar att normalisera beteendet så till den grad att folk i slutändan kommer att se det som en absolut rättighet att läsa varandras mejl och allt vad det heter.

Det är redan ett stort problem att folk läser sina partners SMS utan lov. Som om de hade rätten att göra det. En del frågar (jag kan inte föreställa mig hur det går till) om de får ha tillgång till lösenord och dylikt. Vad svarar man på en sådan fråga? Läser de varandras dagböcker också?

Svarar du ja öppnar du en dörr som kan leda till du känner dig tvungen att öppna ännu fler i framtiden. ”Varför får jag inte ha tillgång till dina lösenord när jag får läsa dina SMS?” Du kanske tänker att du riskerar att bli misstänkliggjord om du svarar nej. Ett annat synsätt är att du redan är det i och med att personen ställer frågar.

Om någon skulle be om mina lösenord skulle jag tänka att personen så gott som saknade spärrar. Att personen av moraliska skäl skulle avstå från att läsa mina SMS och mejl om den bara fick chansen – det händer inte! Om någon frågade mig något sådant skulle jag se till att göra den relationen kortvarig. Jag är högst ointresserad av att öppna några sådana dörrar och därigenom måla in mig själv i ett hörn.