Äkta liberal™

Expressens ledarsida påminner mig om de liberala lackmustesten från förrförra mellanvalsperioden.

”Vi har fått en grund och vulgär debatt om vem som är en äkta liberal och inte. Få utomstående har några synpunkter på hur en riktig socialist ska låta eller vad en äkta konservativ får tycka. Men när det kommer till just liberalerna – både med stort och litet l – är engagemanget gränslöst. Otaliga artiklar skrivs på temat att X eller Y minsann är en oäkting i den liberala familjen.” skriver Anna Dahlberg.

Perioden då vad liberaler tyckte i ett fåtal sakfrågor blev avgörande för om de var ”äkta” eller inte. Frågor som sex mot ersättning och avkriminalisering av droger för eget bruk. Då var och varannan självutnämnd liberal (det är trots allt ingen skyddad titel) delade sina liberala Political Compass-resultat på bloggar och sociala medier. Jag minns liberaler som försökte övertyga andra om att någon inte var liberal, men också de som var mer liberala än alla andra. Så liberala att något politiskt parti inte var litet nog åt dem.

political_chart-svgJag förstår om klubben för inbördes beundran intresserar sig för vem som är liberal på riktigt men för de allra flesta torde det te sig ganska märkligt. Alldeles som om det fanns någon konsensus bland gemene man om att liberalism är grejen, vilket de heller inte menade i och med all energi de ägnade åt den kompakta frånvaron av äkta liberaler, det fåtal som klarade deras hemmasnickrade liberala lackmustest.

Därmed inte sagt att inte Birgitta Ohlsson med flera har en poäng när de menar att namnbytet till Liberalerna förpliktigar. Annars blir det bara idéprogramsliberalism av alltihopa. Ett parti byter rimligen inte namn till liberalerna i bestämd form om det inte har någon som helst ambition om att bedriva en liberal politik kan man tycka, men namnbytet kan också förstås som ett sätt för partiet att passera som liberalt eller i vart fall mer liberalt än andra. Partiet hette i och för sig Folkpartiet liberalerna tidigare även om man sa (och fortfarande säger) Folkpartiet.

fp

Debatten om vad som är liberalt är inte ny. Kanske är det nya att utomstående icke-liberaler lägger sig i och till skillnad från tidigare vill snäva in vad det innebär att vara liberal. Tidigare har liberal och inte minst nyliberal slarvigt använts om personer som tycker annorlunda. Kanske också som i det aktuella fallet att utomstående till både ideologi och parti försöker frammana folkpartistens inre liberala kompass i sin kritik av partiet.

EPSON MFP image

Tillräckligt politiskt insatt och engagerad

Demokratiutredningen har föreslagit att Sverige bör införa rösträtt för 16-åringar i kommun och landsting. Det finns flera argument mot en sänkning av rösträttsåldern. Ett vanligt argument är att unga inte är tillräckligt politiskt insatta eller engagerade för att få rösta. Inte tillräckligt politiskt insatta och engagerade jämfört med vadå? Om det ligger någonting i det kan man fråga sig om en bidragande orsak är att de saknar rösträtt.

Det sägs ibland att den som inte röstar inte har någon rätt att klaga på den förda politiken. Det utesluter med andra ord alla som inte är röstberättigade. Det är som om inget annat politiskt engagemang än att gå och rösta var fjärde år och vara medlem i ett politiskt parti räknas.  Jag blir fortfarande förvånad när personer undrar vilket parti jag är medlem i när jag berättar att jag är politiskt engagerad.

Jag kan inte svara på om röstberättigade är mer politiskt engagerade och politiskt insatta än unga icke röstberättigade, eller om unga inte är tillräckligt engagerade och insatta för att det skulle motivera en sänkning av rösträttsåldern, men det är uppenbart att allt politiskt engagemang inte räknas. Då har jag inte ens berört argumentet som sådant, men det går inte att bortse från att det inte ställs några motsvarande krav på att personer som fyllt 18 år. Svensk rösträtt är inte villkorad på det sättet. Den som avtjänar ett fängelsestraff förlorar inte rösträtten under tiden.

Om man tänker sig politiskt engagemang som partipolitiska krav på lagstiftning missar man stora delar av civilsamhället. Unga som engagerar sig utomparlamentariskt hade antagligen passerat som mer politiskt engagerade om de hade åkt till Almedalsveckan och tilldelats en partitröja för att företräda ett politiskt parti. Helst ett riksdagsparti.

”I dag är det de unga som driver på. Det minsta man kan begära då är att de inte ska viftas undan som okunniga och oansvariga” skriver straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud i Svensk sexualbrottslag : en framåtsyftande tillbakablick med anledning av ungas engagemang i jämställdhets- och sexualitetsfrågor. Leijonhufvud beskriver ett engagemang som hade varit mer synligt om det inte vore för att vi lever i ett ålderssegregerat samhälle där unga ifrågasätts till engagemang och person.

Politiker uttrycker emellanåt missnöje över att unga inte är mer engagerade i partipolitik när det kanske snarare är så att de unga som är politiskt intresserade inte engageras av partierna.