Okommenterat användande av ord

img_5200Ottar # 2 2016

Leder språket tanken eller är det tvärtom?

Har det någon betydelse för barnnormen om vi använder ordet barnfria eller barnlösa om personer som valt bort barn? Spelar det någon roll om vi säger IS eller Daesh, socialbidrag eller ekonomiskt bistånd? Kan hiv med små bokstäver bidra till att minska stigmatiseringen av hivpositiva? Har det någon betydelse om vaginala samlag beskrivs som omslutande eller penetrerande?

”De flesta sansade debattörer menar nog att det är själva diskussionen kring ord som möjligen kan förvandla samhället, orden i sig påverkar inte mycket.” skriver Patrik Hadenius, chefredaktör för Språktidningen.

I våras skrev jag om att vi borde sluta använda oskuldsbegreppet på Metros debattsida och diskuterade varför ordet är olämpligt.

”Oskuldsbegreppet antyder att den som haft sex bär skuld, men man är inte skyldig för att man har haft sex. Det finns ingenting att känna skuld för. […] Oskuldsbegreppet är främst förknippat med ”det enda riktiga” sexet, vaginala samlag. I många mänskliga kulturer har idén om mödomshinnan som spricker första gången någon har omslutande sex och som lämnar spår i form av blodfläckar, varit central i synen på sexuell oskuld. Det är bara det att mödomshinnan är en myt. Det går inte att se på personer om de har haft sex. […] För att ge en mer verklighetsnära bild av hur personer har sex och inte spä på patriarkala föreställningar som syftar till att kontrollera kvinnors sexualitet kan man prata om sexdebut istället.”

Vänjer personer vid laddade ord gör du genom att använda dem. Får personer att se saker från nya perspektiv gör du genom att bara presentera dem. Istället för att göra en grej av att man använder ett visst ord kan man bara använda det. Ungefär så har jag resonerat.

Ibland tar jag diskussionen om vilka ord och uttryckssätt jag använder, ibland låter jag bli för att diskussionen inte ska förta innehållet. Någonstans har jag haft en förhoppning om att mottagaren kan föra en inre diskussion med sig själv, men kanske är det att hoppas på mycket att okommenterat användande av ord skulle vara tillräckligt för att få personer ska se saker från nya perspektiv. Jag vet inte.

Sex mot ersättning är inte ett fånigt begrepp

Läser att ”sex mot ersättning” är ett ”fånigt begrepp som aldrig skulle användas i det internationella SRHR samarbetet där det heter sexarbete eller försäljning av sexuella tjänster”. RFSU får kritik för att förbundets sexualpolitiska tidskrift Ottar använder begreppet ”sex mot ersättning” i det senaste numret med tema ”$€X – att köpa och sälja”. (Se Pye Jakobssons öppna brev på Facebook)

Jag tycker att sex mot ersättning är ett bra begrepp som inkluderar mer än bara sexarbete. Handlar det om något som påminner om arbete kan sex mot ersättning vara missvisande även om ”sex mot ersättning” i och för sig inte är felaktigt. Det beskriver vad det är frågan om utan att indikera en viss omfattning, vilket arbetsbegreppet gör.

Alla som har sex mor ersättning identifierar sig inte som sexarbetare. Jag varierar mitt språkbruk beroende på vad jag pratar om. Pratar man om sexarbete exkluderar man de som haft sex mot ersättning någon gång. Jag har klippt personers gräsmattor mot ersättning någon gång, det gör mig knappast till en gräsmattearbetare.

När jag klippt personers gräsmattor har det inte varit frågan om någon försäljning i vanlig mening. Jag har inte marknadsfört mina tjänster. Jag har blivit tillfrågad om jag vill tjäna lite extra pengar. Det kan också vara relevant för om man bör tala om något i termer av arbete eller inte, varför man gör någonting mot ersättning. Om man gör det för att tjäna sitt uppehälle eller inte.

Jag hade inte klippt gräsmattor om jag inte hade blivit tillfrågad. Det finns personer som inte hade haft sex mot ersättning om de inte hade blivit tillfrågade. Det finns personer som fått ersättning utan att det varit en del av upplägget. Jag har fått ersättning för att ha klippt gräsmattor när jag gjort det utan en tanke på extra pengar.

Sex mot ersättning inkluderar som sagt olika företeelser där sex och ersättning ingår. Lika lite som man är en målare för att man målat några gånger mot betalning är man en sexarbete för att man någon gång fått betalt för sex, som jag ser det. Sedan får personer definiera sig hur de vill.

Sex mot ersättning är också en bra term för att den är mer neutral än sexarbete och prostitution. De senare begreppen används framförallt av personer som är ideologiskt engagerade i frågor som rör sex mot ersättning. Det kanske förhåller sig annorlunda i ett internationellt sammanhang. Jämför med begreppen surrogatmödraskap och värdgraviditet. RFSU använder termerna ”värdgraviditet” och ”sex mot ersättning” i sitt idéprogram. Det korta svaret är kongressbeslut.

Sex mot ersättning anses mer neutralt och mindre ideologiskt laddat. Det inkluderar mer än bara sexarbete. Som i alla andra sammanhang kan man behöva variera sitt språk beroende på vad man pratar om. Sexköp, sexarbete, sex mot ersättning, försäljning av sexuella tjänster, prostitution, sexhandel och så vidare.

”»Sex mot ersättning« är ett luddigt koncept som få sexarbetare känner sig bekväma med. Att använda ord som drar fokus från »arbete« innebär att sexarbetare förvägras rätten till självdefinition. Poängen med sexarbetares rättigheter är att de förtjänar arbetarrättigheter och skydd. Begreppet »sexarbete« myntades av den queera sexarbetaren och aktivisten Carol Leigh 1978 för att sätta fokus på arbetarperspektivet.” – Emmy M. Kerstinsdotter.

När media rapporterar om unga som haft sex mot ersättning handlar det sällan om sexarbete. Det handlar om unga som någon gång haft sex mot ersättning. Det kan med andra ord vara frågan om en gång. Sexköpslagen kriminaliserar sexköp. Den som köper behöver inte vara en återkommande sexköpare, det räcker att personen någon gång köpt sex.

I slutändan är det en fråga om vad man tycker att sex mot ersättning ska omfatta, all sex mot ersättning eller enbart sådant det är relevant att ha ett arbetarperspektiv på. Hade personen setts som en arbetstagare om det hade handlat om något annat än sex?

Att sex mot ersättning skulle vara ett fånigt begrepp köper jag inte.

Teoretisk ånger berättigar sexpress

”Tänk om du ångrar dig.” Jag kan inte minnas att jag har berättat att jag inte vill ha barn utan att få det svaret. Hur kommer det sig att du inte vill ha barn? Har du aldrig velat ha barn eller är det något som vuxit fram? Barnfria personer kan komma på flera tänkbara reaktioner om någon berättar att denne inte vill ha barn, men det verkar inte vara normen.

”Tänk om du ångrar dig.” Jag vet inte vad jag ska med den informationen till. Att ångra saker är en del av livet. Om en person ångrar sig ångrar den sig. I den mån det är ett bekymmer är det den personens bekymmer. Var är engagemanget för människors ånger i andra sammanhang? Varför är det just kring beslutet att inte skaffa barn folks oro för att vi ska ångra oss manifesteras?

”Kan en på allvar ångra sina barn? Frågan är så tabu att den knappt går att ställa.” Så inleds ett reportage i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar.

Ottar har träffat tvåbarnsföräldern Pia som ibland ångrar att hon skaffade barn. Pia heter egentligen något annat. Medan några av oss finner det positivt att vi kan prata om denna ånger finns det andra som oroar sig för risken att öppna en dörr som inte borde öppnas. De oroar sig för vad det skulle kunna leda till på sikt om det skulle bli mer accepterat att ångra sina barn.

Det är knappast särskilt konstruktivt att ångra att man skaffade barn. Har man skaffat barn har man skaffat barn. Just därför är det viktigt att personer tillåts stanna upp och känna efter om de vill ha barn.

Fundera på om du vill ha på ditt samvete att ett barn blir till som en följd av att du sa till någon att den kommer att ångra sig annars. Varför skulle någon skaffa barn på grund av det kanske du tänker, men varför ens säga något sådant till någon om du inte tror att det påverkar personen ifråga?

Jag vill inte ha på mitt samvete vilket val någon gjorde kring att få barn. Det måste vara upp till var och en att avgöra om den vill ha barn. Tänk om en person som skaffar barn för att inte ångra sig istället ångrar att den skaffade barn? Att frågan sällan ställs från det hållet beror på att vi utgår ifrån att föräldrar inte kan ångra sina barn. Även den som känner sig osäker inledningsvis kommer vilja vara förälder när barnet väl finns. Det ligger säkert något i det. De som ångrar att de skaffade barn ångrar inte att människan finns.

”Och i en mening är det egentligen inte möjligt att ångra sina barn, enligt Stina Järvholm. Det går inte att ångra att en annan människa finns, vilket gör känslorna kring ångern så svåra såväl existentiellt och religiöst som filosofiskt.” (OTTAR)

De som har skaffat barn kan däremot fråga sig själva om de hade gjort det om det hade varit möjligt att backa bandet. Det är en hypotetisk diskussion, men det är den som föranleds av ”tänk om du ångrar dig” också. Den ångern är lika hypotetisk, men anses ändå så pass viktig att man bör ta det förmodade säkra (att man inte ångrar att man skaffade barn) framför det osäkra (att man nog kommer att ångra sig om man inte skaffar barn).

”Samtidigt finns det en viktig poäng med att det just är tabu att ångra sina barn, det fyller en central funktion, konstaterar Stina Järvholm. Många har vittnat om att man får leva ganska eländigt om man behöver starta livet med en känsla av att vara någons oönskade problem. Så man måste nog säga att det finns en del friskt i det tabut också.” (OTTAR)

Det måste gå att prata om att man hade gjort ett annat val i dag om det hade varit möjligt utan att det blir personligt. Jag tror att det går. Är det inte allvarligare om någon ångrar att den blev förälder än om någon ångrar att den inte blev det? Den barnlösas ånger drabbar bara hen själv, förälderns ånger riskerar att gå ut över barnet. Trots detta får personer, framförallt kvinnor, höra att de kommer att ångra sig om de inte skaffar barn. Detta samtidigt som få saker är så tabubelagda som att ångra att man skaffade barn. Hur går det ihop? Man utgår som sagt från att föräldraskapet, särskilt moderskapet, inte går att ångra.

Innan du försöker förmå någon annan att skaffa barn med dig eller någon annan bör du fundera på om du vill bidra till att någon som är osäker vad på den vill tar ett beslut som den senare kan ångra. Om du ömmar för andras ånger vill säga.

Minderårigas bristande tillgång till p-piller

År 2009 förklarande en vice chefsåklagare att han inte skulle tveka att åtala den som skrev ut p-piller till någon under 15 år. Uttalandet bidrog inte helt oväntat till oro bland barnmorskor på ungdomsmottagningarna runt om i landet. Under de senaste åren har det framkommit att flera mottagningar inte längre skriver ut p-piller till minderåriga på grund av det ”oklara rättsläget”. Hur många unga som nekats p-piller är svårt att svara på.

Trots kritik mot den tidigare vice chefsåklagarens tolkning av lagen och trots de orimliga konsekvenser en sådan skulle få för sexuellt aktiva unga, så är det som att uttalandet etsat sig fast i vårt kollektiva medvetande. Den felaktiga föreställningen att personer under 15 år inte får ha sex påverkar i dag mer än någonsin ungas tillgång till preventivmedel och i praktiken därmed också risken för oönskade graviditeter.

Minderårigas tillgång till p-piller beror dels på vilket landsting de tillhör, men också vilka riktlinjer ungdomsmottagningarna har. För att inte tala om hur varje enskild barnmorskas inställning till minderåriga som har sex kan bli avgörande. Det går inte att säga något generellt om mottagningarnas riktlinjer, men en sak är säker. En minderårig person som behöver p-piller kan inte längre räkna med att få sådana utskrivna.

För unga som överväger p-piller är ungdomsmottagningarnas riktlinjer svåröverskådliga. Det är tillräckligt svårt som utomstående att få en bild av dem. En del mottagningar skriver ut p-piller till minderåriga, andra har som utgångspunkt att inte göra det. Vissa mottagningar gör det endast med föräldrarnas kännedom. Det påstås att en del ungdomsmottagningar kräver intyg från vårdnadshavare eller helt enkelt anmäler till socialtjänsten om en person under 15 år efterfrågar p-piller.

Även om nu ungdomsmottagningen skriver ut p-piller till minderåriga år är det för den skull inte någon garanti för att de kan hämta ut dem, då det förekommer att apotekspersonal i sin tur nekar dem. Allt enligt en artikel i RFSU:s sexualpolitiska tidskrift Ottar (31/3-15).

”Det började hända något när sexualbrottslagen skärptes. Det skapades ett utrymme för att ha åsikter i moraliska frågor, kring vem som ska ha sex och inte, vilket är problematiskt. Jag tycker man kan se en våg av nymoralism i samhället”, menar barnmorskan Marta Hansson Bocangel.

I verkligheten går det inte att ”hjälpa” sig själv eller någon annan att bli våldtagen. Varken juridiskt eller moraliskt. Den vice chefsåklagarens tolkning; att p-piller till en person under 15 år skulle utgöra medhjälp till brott är absurd och kan bara förstås mot bakgrund av att vi lever i ett samhälle där offer för sexualbrott tillskrivs ett ansvar för de övergrepp de utsatts för.

För varken preventivmedel som bara skyddar mot graviditeter eller kondomer – som också skyddar mot sexuellt överförbara sjukdomar – är några förutsättningar för sex eller sexualbrott. Att ta ansvar för sin reproduktion, reglera sin mens, försöka lindra mensvärk och vad helst man kan tänkas använda p-piller till är inte något brott.

Det är inte rimligt att en felaktig men allmänt spridd föreställning om att minderåriga inte får ha sex tillsammans med den lokala ungdomsmottagningens praxis tillåts påverka ungas tillgång till p-piller. Det måste därför bli tydligt för barnmorskor att de inte bara kan och får utan också bör skriva ut till behövande under 15 år. Kanske behövs till och med en rättighetsbaserad lagstiftning som fastslår ungas rätt till p-piller?

Lyckliga äktenskap utan orgasm

Har ni funderat på hur det var innan det gjordes sexualvaneundersökningar? Innan det blev mer eller mindre allmänt känt att det framförallt är personer med kuk som får orgasm vid samlag? Jag funderade på det när jag läste Gunilla Thorgrens biografi över Elise Ottesen-Jensen (1886-1973) för ett tag sedan.

I Ottar & kärleken återges några av de brev som sexualupplysaren och grundaren av RFSU fick från personer som antingen ville ha råd eller bekänna något som var tabubelagt då, att de var homosexuella, onanerade eller hade gjort en för den tiden illegal abort exempelvis.

Om personer i dag undrar om de är normala hade frågorna en något annorlunda karaktär när Ottesen-Jensen var sexualpolitiskt engagerad. Det ska förstås mot bakgrund av att den sexualundervisning som vi i dag tar för given då var förbjuden. Med det sagt hade personer förstås också funderingar som inte var uteslutande upplysningsorienterade. Några brev handlar om orgasm och orgasmsvårigheter.

”Undertecknad anhåller att få framställa följande fråga för upplysning. Jag har varit förlovad i över ett år. Min fästmö är 25 och jag 26 år. Vi är friska båda två. Men det är något som inte är som det ska med min fästmö. Det ”går” inte för henne vid samlag. Ibland känner hon något litet, säger hon. Men så är det som om det skulle gå tillbaka på något vis. Kan hon bli bra från detta? Är det någon sjukdom som inte kan botas? Vi vore eder mycket tacksamma om vi kunde få klarhet i vårt problem. Vi är ej gifta av den orsaken att hon ej får utlösning under samlaget, varför vi anser att det ej kan bli lyckligt i längden.”

”Min fästmö och jag håller av varandra mycket och har tänkt gifta oss så snart vi kan. Men då vi har samlag har jag så svårt att göra henne riktigt lycklig ty min utlösning kommer så fort. Efter endast några rörelser måste jag gå ifrån henne och då är hon givetvis inte nöjd. Det är så tråkigt, ty jag vet ju att ett lyckligt äktenskap är beroende av ett lyckligt sexuellt samliv. Vad skall jag göra för att kunna vara hos henne längre?”

När jag läste ovanstående brev kunde jag inte låta bli att undra om man har den sortens funderingar i dag. Jag har ingen aning om vad dessa bekymrade personer visste om orgasmer. Om frågorna följde samma mönster då som i dag tänkte de antagligen att de själva och/eller deras partners var onormala och att normala par hade orgasm när de hade sex med varandra. Om de bara hade vetat.

I dag vet vi bättre och det finns ingen anledning att fundera på om kvinnor som sällan eller aldrig får orgasm är lyckliga i sina relationer. Om de inte vore lyckliga skulle det innebära att rätt många kvinnor inte är lyckliga och så kan det inte vara. Och om alla som röstar på Sverigedemokraterna är rasister skulle det innebära att minst lika många i Sverige är rasister (det finns rasister utan rösträtt, rasister som inte röstar och rasister som röstar på andra partier) och så kan det inte vara. Det är ett ganska vanligt sätt att resonera på av någon anledning.

Jag funderar på om inte orgasmstatistik och alla artiklar om kvinnors orgasmsvårigheter har normaliserat att kvinnor inte kommer när de har sex. Kvinnors orgasmsvårigheter kan förstås vara individuella svårigheter, men det är lite för vanligt att de inte får orgasm vid sex att det vore olyckligt att tala om det som individuella problem när de mer liknar strukturella problem.

Att vara feminist är att gå omkring i för trånga skor och inse att det inte är fötterna som är för stora utan skorna som är för små, brukar folkpartisten Birgitta Ohlsson säga. Det går att applicera även på sex. Istället för att fråga sig om fittpersoner har svårt att anpassa sig till sex på kukpersoners villkor vore det dags att fråga sig hur länge vi ska tillåta att inte partnersex är mer på fittpersoners villkor.

Det kan vara bra med statistik, men det gäller att den inte befäster bilden att av att det är svårt, för att inte säga omöjligt, för personer med fitta att få orgasm vid partnersex. Om det är svårt eller omöjligt på ett sätt får man prova ett annat.

Innan sexualvaneundersökningarnas orgasmstatistik kunde män som levde med kvinnor som inte hade orgasm fråga sig om det kunde komma i vägen för ett lyckligt äktenskap. I dag vet vi att det finns äktenskap inom vilka det has sex som kvinnor inte nödvändigtvis kommer av, men vi frågar oss inte längre om de är lyckliga. Låt oss inte undersöka den saken. Låt oss istället lugna oss med att om det skulle ligga något i det skulle många äktenskap vara olyckliga och så kan det inte vara, eller hur? ”Det finns fyra miljoner aktiva Facebook-användare i Sverige idag. Har svårt att tro att alla de har ett tråkigt liv” som någon skrev.

Även om vi för att inte bli alltför deprimerade föreställer oss att det går att vara lycklig i sexuellt aktivt relationer som inte kommer med orgasm förefaller det väl ändå rimligt att de inte torde bli mindre lyckliga med delade orgasmer. Det finns en lyckomaximeringspotential här.

Ottar

Alexander Alvina Chamberland, Ylva Maria Thompson och Johanna Sjödin samtalar om sex och sexpositivism i senaste numret av RFSU:s sexualpolitiska tidskrift Ottar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Unga har sex oavsett lagstiftning!

Det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften OTTAR innehåller en debattartikel författad av undertecknad. Rubriken lyder ”Unga har sex oavsett lagstiftning”.

Att skapa förutsättningar för att oundvikligt sex också kan få bli bra sådant borde vara överordnat att upprätthålla en lag som bara skapar oro.

Läs debattartikeln!