Symboler för ojämställdhet

Riksdagen beslutat nyligen att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning och insemination. Ett välkommet beslut för de som vill ha barn, men som antingen inte har någon att skaffa barn med eller inte vill dela sitt föräldraskap med någon. Donerade könsceller räcker om man inte komma på någon att skaffa barn med. För egen del faller det på att jag inte vill ha barn, varken med mig själv eller någon annan.

Elin Lundgren har beskrivit föräldraskapet som ett ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. Tidigare såg jag allvarligare på att binda mig till någon annan juridiskt genom äktenskap än icke-juridiskt genom att skaffa barn. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att juridiken kommer med något slags allvarlighetens skimmer över sig. Föräldraskapet innebär visserligen också en juridisk bindning, men den bindningen avser barnet. Det blir en bindning till barnet genom medföräldern.

Hur jag ser på och förhåller mig till äktenskapet har förändrats sedan jag började studera.  Jag betaktar numer äktenskapet som någonting rent juridiskt, som ett avtal mellan två personer. Att jag främst läst om makars situation efter dom eller död (äktenskapsskillnad) och googlat skilsmässostatistik med jämna mellanrum bidrar säkert.

Jag såg tidigare äktenskapet som en symbol för ojämställdhet trots att personers skäl att ingå äktenskap i dag ofta är rent känslomässiga, trots att sambor som gifter sig rimligen inte anammar mindre jämställda vanor för den sakens skull. Det främsta skälet till att jag börjat ifrågasätta äktenskapets symbolvärde för ojämställdheten är de makar som ändå lever relativt jämställt, men också de som levde relativt jämställt innan de skaffade barn.  Det verkar inte spela någon roll om föräldrar har som ambition att leva jämställt, gemensamma barn brukar komma ivägen för dem. För att inte tala om alla föräldrar som separerar när barnen är små.

Att föräldraskap inte är mer förknippat med ojämställdhet beror nog på att delar av ojämställdheten går att motivera med att man åtminstone har ett barn som man älskar över allt annat. Sedan vet jag inte hur enkelt det är att erkänna för sig själv att man förmedlar ojämställda värderingar till sina barn. Det handlar inte bara om arbetsgivare som inte vill anställa gravida, föräldraledighet, vård av sjukt barn, deltidsarbete och så kallade kvinnolöner. Det handlar om vad föräldraskapet gör med oss som människor och hur det kan begränsa våra livsutrymmen. Hur föräldraskapet riskerar att cementera könsroller som förmedlas vidare till barnen.

Jag påverkades  absolut av talet om äktenskapet som en ”ojämställd institution”. Därför är det intressant att någon talar föräldraskapet som ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. I dag när knappt någon talar om sex innan äktenskapet eller utomäktenskapliga barn borde det vara enklare än någonsin att se att sambandet mellan föräldraskap och ojämställdhet.

Handlar inte #Patriarkatetlurademigsombarn om vuxnas föreställningar om kvinnligt och manligt?

#Patriarkatetlurademigsombarn är en aktuell hashtag på Twitter under vilken det twittras om könsroller, hur de påverkade en negativt som barn och hur patriarkatet servererade dem som ”naturliga” . Min första reaktion var att hashtaggen är alldeles för lång för Twitter. Min andra reaktion var att ifrågasätta själva innehållet. Patriarkatet lurade mig… Okej?

Andra delade uppenbarligen inte min uppfattning (som jag höll inne med) om att #Patriarkatetlurademigsombarn inte var tillräckligt teckensparande eller lågt nivåmässigt då hashtaggen ”trendade” på Twitter. Vad lurade patriarkatet mig som barn?, frågade jag mig själv, så någon funktion fyllde väl hashtaggen trots allt. Så många har twittrat snarlikt om hur de upplevde att ojämställdhet och begränsningar av barns livsutrymmen beroende av kön var något naturligt när de var barn. Patriarkatet måste ha ”lurat” mig med i sådana fall tänkte jag, men jag kom verkligen inte på något av betydelse.

Måhända avser de som twittrar under #Patriarkatetlurademigsombarn tonåringar, det finns en benägenhet att kalla människor upp till 18 år barn. Jag kan se hur tonåringar på egen hand påverkas av könsnormer då deras (och vuxnas) könsrelaterade normbrott sanktioneras i betydligt högre grad än barns dito. Det är inte okej för en tonåring eller en vuxen att lägga sig på golvet i en butik och skrika, men vi har överseende med om ett barn gör det. Det finns åtminstone bland vissa vuxna en idé om att barn ska få ”leka av sig” innan de ska inrätta sig i ledet.

Om någon talar om barn ser jag små individer i sandlådan framför mig. Barn verkar i ett sammanhang precis som vuxna, men de är betydligt mer normblinda och därmed också mer normbrottsbenägna än vuxna. Barn kan begränsas av vuxnas idéer om ”kvinnligt” och ”manligt” utan att de för den sakens skull omfamnar dessa, gör dem till sina egna och betraktar dem som naturliga. Man pratar inte öppet illa om barn som bryter mot ”kvinnligt” och ”manligt” på det sätt man gör om tonåringar eller vuxna. Möjligtvis om deras föräldrar som låter det ske.

Jag skakar på huvudet åt personer som använder ordet ”pojkflicka” då jag alltid har sett det som en del av konceptet barn att vara normblind och då blir det en mix av ”kvinnligt” och ”manligt”. Om barnen ges fria händer och inte begränsas av vuxna som är mer inriktade på könsmässig renlighet det vill säga. Pojkflicka är någonting vuxna kallar sina barnjag i efterhand. De var pojkflickor för att de ägnade sig åt enligt vuxna manligt kodade saker, men när de ägnade sig åt dem tänkte de antagligen inte ”Här sitter jag och leker med bilar, vilket är manligt kodat” utan snarare ”Här sitter jag och leker med bilar”.

Flera har twittrat om att patriarkatet lurade dem att män skulle vara kåtare än kvinnor. Vilka uttryck tog detta? Är det inte sådant personer som passerat barnstadiet tror på? En majoritet av det jag läst under #Patriarkatetlurademigsombarn är sådant som jag skulle säga påverkar tonåringars och vuxnas uppfattning av vad som är ”kvinnligt” och ”manligt”, men inte nödvändigtvis barns.

Patriarkatet fick inte mig att tro att det är kvinnors uppgift att ta hand om hushållsarbetet, att det är fel att som man slå en kvinna för att det skulle vara fegt, att det är ett uttryck för kärlek när killar tafsar på tjejer i låg- och mellanstadiet. Jag såg sådant som oacceptabelt redan då. Jag vaknade inte en morgon med insikten att det inte var rätt, det var aldrig rätt.

Att lägga stor vikt vid sitt yttre och sträva efter att passera som attraktiv har kanske sjunkit ned i åldrarna sedan jag var barn. Jag skriver kanske för att vuxna genom historien har bilden av att saker sjunkit ned i ålderarna utan att de nödvändigtvis har gjort det. Jag har ingen upplevelse av att jag brydde mig om att passera som attraktiv. Kanske för att jag begåvades med en familj som inte lagt något stor vikt vid det yttre, vad vet jag. Jag lurades inte att sex skulle vara på mäns villkor, att fotboll är för män (även om min mormor sa det vid några tillfällen när jag själv ägnade mig åt sporten) eller att mitt vuxna liv skulle handla om att ta hand om hem och barn.

Jag var ganska ointresserad av det ”motsatta könet” upp till de tidiga tonåren och innan man börjar förhålla sig till det har patriarkatet ganska lite att säga till om, tänker jag.

Olikheter mellan könen endast värda att försvara när de gynnar män

En kompis sa igår ”jag hatar män” apropå några kommentarer hos Opassande (här och här). En del män är det verkligen svårt att tycka om, män som försvarar våldtäkt till exempel.

Antifeministerna i bloggosfären har den senaste tiden velat göra gällande att de brinner för sann och riktig jämställdhet, medan feministerna brinner för någonting helt annat som inte alls påminner om det. Företrädarna för den sanna och riktiga jämställdheten brukar vara noga med att påpeka hur olika män och kvinnor är varandra och uppmuntra dessa olikheter till skillnad från feministerna. Dessa olikheter ska vi ta hänsyn till vare sig de är biologiska eller socialt konstruerade, men de är biologiska för om de inte vore det skulle förutsättningarna kunna förändras och det skulle kräva att kartan ritades om och att den ”naturliga ojämställdheten” mellan män och kvinnor utmanades.

Antifeministerna påminner oss ständigt om hur olika varandra män och kvinnor är varandra och jag misstänker att flera av de som skrivit hos Opassande är just sådana. För en gångs skull när mycket tyder på att män och kvinnor är olika är det ingen som tjatar om det. Mäns bidrag till våldtäktsdebatten avslöjar att de definierar våldtäkt annorlunda än vad kvinnor gör och flera män drar slutsatsen att kvinnor är för känsliga och överdriver genom att hänvisa till hur de själva hade upplevt samma ”behandling”.

Våldtäktsdebatten visar att vi inte bara kan prata om individer. Det är framförallt män som försvarar våldtäkt och anser att kvinnor borde ha mer omdöme.

Det är tydligt att männen med klart antifeministiska (och/eller allmänt kvinnofientliga) drag inte tycker att vi ska utgå från kvinnor när vi pratar om någonting som fler kvinnor kan relatera till och har erfarenhet av. Så mycket var våra olikheter värda att försvara.

Olikheter mellan könen försvaras inte när de är till kvinnors och/eller kvinnors och och mäns fördel, de försvaras som regel när de är till mäns fördel.