Du kan vara ett objekt

Jag har ingen aning om det är jag som har för få högskolepoäng men jag får sällan ut något av att ta del av diskussioner om avbildade kvinnor på individnivå görs till subjekt eller objekt. Jag har ingen aning om jag gör mig dummare än vad jag är för att jag har svårt för diskussionen eller om det är diskussionen som är dum.

Objektifiering innebär att reducera en person till objekt, okej, men hur bedömer man det och måste man bedöma det i det enskilda fallet så fort en kvinna klär av sig på kroppen? Det spelar mindre roll hur stämningen var när bilden togs när utomstående tror sig kunna bedöma om den avbildade personen valde (subjekt), blev vald (objekt) eller en kombination (personen är subjekt och objekt samtidigt). Om den avbildade personen förekommer i ett sammanhang där personer regelmässigt objektifieras/läser in objektifiering kan det räcka för att en del ska ifrågasätta att bilden över huvud taget togs.

Som feminist som tycker saker får man räkna med frågor om vad man tycker om aktuella frågor. Inte sällan är det någon fråga om objektifiering på individnivå som man inte kunde bry sig mindre om. ”Vad tycker du om Miley Cyrus Wrecking ball-video?”, undrade någon i samband med att den släpptes. Då hade jag inte sett videon och mitt intresse av att titta på den för att tycka något om den på beställning var begränsat. Nu när jag har sett videon kan jag säga att jag tycker om den men förvänta er ingen sökt feministisk poäng. Jag är bara en feminist som gillar saker.

Jag vill att kvinnor ska kunna klä av sig på kroppen utan att det föranleder en diskussion om de är subjekt eller objekt. Mer eller mindre avklädda bilder på män granskas inte på det kränkande sättet, men kvinnor ska tydligen behöva ta ingående diskussioner om deras kroppar och tåla diskussioner om hur de på individnivå görs till offer för ”manliga blickar”. Det påminner mig om när och en vän tog plats i en simbassäng utan överdel på överkroppen (ni vet som halva befolkningen badar) och vi bara hann simma några meter när en kvinnlig badgäst sa ”alla män tittar på er”. Hon tittade definitivt på oss, om alla män gjorde det betvivlar jag, men det spelar ingen roll för det var hon som använde idén om den ”manliga blicken” för att begränsa vårt handlingsutrymme. Det var hon som kände sig manad att berätta att andra tittade på oss som om hon förväntade sig någon reaktion från vår sida. Tack och lov kunde vi bara simma vidare och låtsas som ingenting.

Jag tänker inte bidra till subjekt/objekt-diskussioner om kvinnor på individnivå. Blir inte ni bekymrade när personer objektstämplar andra (tro inte att personer kan skilja på att någon ”är” ett objekt och ”görs till” ett objekt)? Det blir personligt på ett sätt som rimmar illa med objektifiering som maktstruktur. Har inte fler ”gjorts till offer” för blickar som objektstämplat dem snarare än någon abstrakt ”manlig blick”?

Diskussionen om objekt och subjekt leder sällan någon vart mer än att avbildade kvinnor blir ifrågasatta. Till vilken nytta? Diskussionen om objektifiering av kvinnor brukar sluta med att någon konstaterar att män också vill vara objekt, att män också borde objektifieras. Och det var ungefär det.

Får ni ut något av diskussionen? Jag får ut ungefär lika mycket av den som dåtidens diskussioner om hur kvinnoförnedrande det är när kvinnor suger kuk. Diskussioner som bygger på att man har kommit överens om att ”så här är det” för att kunna delta ger mig överlag ganska lite. Utan tvivel är man inte klok, som Sofia Mirjamsdotter skrev häromdagen.

Kvinnoidealet tar inte paus

Catia Hultquist skriver i en krönika att det bara är under graviditeten som det är tillåtet för kvinnor att inte bry sig om sitt utseende. Det brukar sammanfalla med att de plötsligt får komplimanger från “vilt främmande kvinnor”.

Hultquist skriver att den gravida kvinnokroppen är ”en paus från vår tids ideal – den smala, vältränade och disciplinerade kvinnan”:

”En kropp som inte har som ständigt heltidsjobb att vara lagom attraktiv enligt rådande heterosexuella normer. […] Annat är det med den ickegravida kvinnan som gör avsteg från smal-normen. Hon måste av någon anledning tuktas, döljas och kläs i osynlig burka.”

Det första jag tänker är att även om en del kvinnor känner att det är tillåtet att inte bry sig om sitt utseende under graviditeten så är det på bekostad av ens kroppsliga integritet. Om icke-gravida kvinnor kan få utstå främmande personer av manligt kön som tar sig friheten att ta på deras kroppar är det inget i jämförelse med vad gravida kvinnor får utstå. Och det är inte bara män som tar på den gravida kroppen. Gravida kroppar ses fortfarande som allmän egendom. ”Den som talar om den sexuella objektifieringen av kvinnan borde jämföra med objektifieringen av den havande. Det är inte ens på samma skala.”

Det andra jag tänker är: Stämmer det verkligen att graviditeten innebär en paus från vår tids rådande kvinnoideal, smalhetsidealet? Kanske om du är smal när du blir gravid. Jag har läst kvinnor som fått utstå mer fat shaming sedan de blev gravida. Plötsligt ska de inte bara vara smala för sin egen skull utan också för barnets skull.  De ska inte bara vara värdiga kvinnor utan också värdiga mammor. Smala kvinnor som inte går upp nämnvärt i vikt under graviditeten kanske inte får kommentarer om sina kroppar, i vart fall inte negativa, men det är inte så att fat shamingen tar paus om du redan är tjock när du blir gravid.

Graviditeten kanske är just en paus från att inte bry sig om sitt utseende. För efteråt förväntas den gravida mer eller mindre se ut som hon gjorde innan det smala idealets paus.  Gör hon inte det förväntas man göra någonting åt det. Det ska helst inte synas att hon burit och fött barn. “Mammakroppen” med dess “mammakilon” ska väck.

Det må vara mer accepterat att vara större under graviditeten – hur skulle barnet annars få plats? – men kvinnor som grupp kommer aldrig undan det rådande kvinnoidealet. Så mycket för den pausen.

Bröstallergi

I vissa sammanhang är bröst helt oladdade att visa. Har ni tänkt på att en del kvinnor som visat sina överkroppar har fått en sorts uppbackning av andra kvinnor, som andra inte har fått, och att gemensamt för de förra har varit att deras bröst har förekommit i osexuella sammanhang?

Bröst i offentligheten kan vara okej om en kvinna ammar en bebis eller om hon genom att visa upp sina bröst kan få andra kvinnor att må bättre och känna sig mer tillfreds med sina kroppar. Antingen kan man uppmärksamma bröstcancer, hur bröst kan se ut efter bröstförstorning som inte gick som plancerat, efter graviditet och eventuell amning eller för att visa på att de flesta bröst har lite hår kring bröstvårtorna och inte alltid ser identiska ut om någon fortfarande trodde det.

Det finns personer av alla kön som vänder sig emot offentligt amning, men många tar med all rätta de ammande kvinnorna i försvar och inte helt oväntat är det framförallt kvinnor som gör det. De kan i högre grad relatera till att amma, men de kan också se hur det skulle kunna drabba dem personligen om det blev mer eller mindre omöjligt att göra det bland folk. Bröst är också godtagbara om de används för att illustrera en kvinna som har komplex för sin överkropp. Genom att prata om sitt dåliga självförtroende avsexualiserar hon den.

Det finns en uppsjö av kvinnor som enbart försvarar bröst i det offentliga rummet om det handlar om amning eller något annat osexuellt sammanhang. Kvinnor som annars ser problem med bröst i offentliga sammanhang, vilket råkar vara sådana där män inte har några bekymmer med bröst eller till och med kan tycka att de är något av en ”tillgång”. Ibland är de något på spåren. Det är klart att kvinnor framställs högst tvivelaktigt emellanåt, och det är viktigt att belysa, men det låter sig göras med eller utan kläder.

Det går som regel alldeles utmärkt att framställa kvinnor tvivelaktigt om de inte visar hud utan att det föranleder någon diskussion om hur de framställs, vilket är en av anledningarna till att jag har lite svårt att ta den där omtanken om kvinnor på allvar. Jag är inte ens säker på att de som vänder sig emot att kvinnor framställs som något att vila ögonen på har några bekymmer med om kvinnor framställs som obegåvade, kortsiktiga eller något annat som inte kan sägas vara positivt.

Om bröst syns finns inte något riktigt krav på att de porträtterade verkligen framställs tvivelaktigt, det räcker många gånger att påtala att de syns. Ska man kritisera bilder av påklädda kvinnor för hur de framställs ställs högre krav på den som levererar kritiken då det inte finns någon allmän opinion mot bilder av påklädda kvinnor i det offentliga rummet. Knappast lika tacksamt. Rätt många kvinnor vill antagligen kunna fortsätta passera som sexiga i kläderna utan att det blir någon diskussion om huruvida de gör sig till objekt eller inte. Det vore kanske dumt att öppna den dörren?

Jag är försiktig med att uttala mig om huruvida någon är objektifierad på bild. Jag kan inte låta bli att undra hur det känns för kvinnor som tagit initiativ till bilder där deras bröst syns att få höra att de är ”reducerade till objekt” och vilka stämningar det bidrar till. Förr fick vi alltid höra att den täckta kvinnan var förtryckt, vilket resulterade att många såg henne som förtryckt och inte klarade av att möta hennes blick.

Tänk på vad du säger om avbildade kvinnor. Innan du tog bladet från munnen var det kanske bara en bild, en del av oss klarar faktisk av att se bilder på kvinnor utan att direkt lägga märke till deras överkoppar, men nu tvingas vi förhålla oss till att hon kanske är ett objekt. Man kan framställa människor på tvivelaktiga vis på olika sätt. Att tro sig själv ha tolkningsföreträde och bidra till negativa associationer utan vidare kan vara ett.

Mer bröst åt folket!

Majoriteten av de jag har haft sex med har vidrört brösten lite hastigt. Alldeles som att det hör sex till. Det är som att det finns en mental checklista hos en del. Tagit lite på brösten, check. Slickat fittan lite, check.

Jag kräver inte att män ska tycka om bröst. Det är heller inte så att jag har sex med personer som öppet inte tycker om bröst. Flertalet har uttalat sig positivt eller till och med älskat bröst. Det kanske är på sin plats att reda ut vad vi menar med att tycka om bröst. Gäller det bara på bild?

Hur många män har jag inte träffat som uttryckt ”Om jag hade bröst skulle jag inte göra annat än att sitta hemma i timmar och ta på dem”. Ganska många.  En annan intressant frågeställning är naturligtvis varför män inte tar på bröst (ja – det handlar om män som inte gör det).

Det är inte så att män är bröstfixerade i betydelsen att de får stånd av bröst och inte kan hejda sig när de ser ett par, men det är den bild av män som florerar.  Sperman kommer flyta om kvinnor tillåts bada utan överdel, uttryckte någon det .

Är det så att bilden av mäns bröstintresse lever vidare för att vi så sällan pratar om hur det är i praktiken? Att monogama personer inte vill prata om hur deras partner är kan jag förstå.  För mig är det lätt att berätta om mina erfarenheter eftersom att jag inte hänger ut någon särskild.

Gillar kvinnor när män tar dem på brösten? Jag vill hångla med den jag har sex med, men jag vet att det finns kvinnor som inte vill det med personer de inte har en uttalad relation med. Personligen vill jag inte veta av saker jag gör med en person jag är kär i och saker jag gör med en person jag inte är kär i, men jag inser att den uppdelningen existerar och att hur andra kvinnor är med män sexuellt påverkar mig i någon mån. Om en mans erfarenhet är att kvinnor aldrig vill hångla kan det påverka om han tar initiativ till hångel eller inte.

En annan förklaring kan vara den att mäns bröstintresse aldrig skildrats som någonting positivt. Av någon anledning är bröst kopplat till objektifiering mer än någon annan kroppsdel. Den enklaste förklaringen är att bröst har en koppling till sex. Konstigt nog.