Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.

Alla andra får

Det är enkelt att dra på munnen när barn som vill ha något använder argumentet ”alla andra får”. Att alla andra får ses inte som ett riktigt argument. Tänk om vuxna hade argumenterat på det viset?

Barn som argumenterar på det viset vet säkert någon som använt argumentet med framgång. De har förstått att man ska vara normal. Vuxna har den fördelen att de bara kan göra som alla andra. De behöver som regel inte någon om lov. De behöver inte formulera för sig själva eller någon annan att de vill göra någonting för att alla andra gör det. Praktiskt, eller hur?

Om vi kräver någonting särskilt av personer som inte gör som alla andra – för det gör vi -borde det väl i konsekvensens namn krävas någonting särskilt när vuxna missunnar barn att göra som alla andra? Varför förväntas barn vara experter på normkritik? Varför förväntas barn utmana normer?

”Har ni tänkt på vad inkonsekventa vi föräldrar är ibland.

Tänk er in i situationen en sen härlig sommarkväll och det är dags för barnen att komma in för kvällen. Barnet vill naturligtvis inte eftersom det fortfarande finns andra barn ute. Dom använder argumentet att alla andra får ju vara ute, och jag som förälder svarar med att det bryr jag mig inte om eller något liknande.

Nästa situation skulle kunna vara en vinterdag och man tycker att barnet skall ha en mössa på sig vilket han av någon anledning inte vill. Då använder jag som förälder det argumentet att alla andra barn har ju mössa på sig.

Jag använder alltså samma argument som mitt barn använde vilket jag förkastade när han använde det.”

Jag har all förståelse för att barn använder argumentet ”alla andra får”. Vad personer vill är  mindre intressant är vad alla andra får och gör. Vad du vill är bara intressant om du vill göra sådant som uppfattas som ”normalt”. Barn skulle ha mindre framgång med argumentet ”jag vill vara utomhus” än argumentet ”alla andra barn får vara utomhus”.

Intressant nog invänder många föräldrar att det inte stämmer att alla andra barn får. De har förstås rätt i sak. Alla andra får ingenting. Det kanske inte ens ligger någonting i barnets upplevelse. Det kan vara ett fåtal som får det ”alla” andra få. Vad föräldrarna gör när de förklarar att deras barn har fel i sak är att de godtar argumentet som sådant. Allt annat skulle rimma illa med att man ska göra som alla andra.

Vanligt liv med hiv?

Personer som arbetar med frågor kring hiv pratar vanligtvis om betydelsen av normkritik för att se hela bilden och inte riskera att bekräfta redan existerande normer. Det är en god ambition, men jag upplever att den får stå tillbaka när man går ut med att det numer går att leva ett vanligt liv med hiv.

Vilka är det som kan leva ett vanligt liv med hiv? De som levde ett vanligt liv utan hiv. Genom att prata om att hivpositiva som grupp kan leva vanliga liv bortser man från de som inte heller gjorde det innan de fick sin hivdiagnos.

Om jag fick beskedet att jag var hivpositiv skulle jag vara tvungen att överge vad jag tidigare betraktade som mitt vanliga liv för vad som kanske är ett vanligt liv för andra. En hivdiagnos kanske till och med skulle få mig att leva ett mer vanligt liv än i dag beroende på hur det skulle påverka mitt sexintresse, men också mina möjligheter att ha sex på det sätt jag har det i dag.

Jag vet inte hur det skulle påverka mina chanser att få sex, men jag skulle enligt lag vara tvungen att informera om min hivstatus innan jag hade sex med någon ny person. I och med det skulle jag riskera att min hivstatus blev allmängods givet att jag fortsatte ha sex med ett inte obetydligt antal personer. I dag tänker jag sällan på risken att någon inte vill ha sex med mig, min erfarenhet av män som inte vill ha sex är ganska obefintlig, men hur det skulle vara om jag vore hivpositiv kan jag bara spekulera om. Jag antar att en del som gärna hade haft sex med mig som hivnegativ skulle avvisa mig om jag respekterade informationsplikten.

Vad ett vanligt liv är kan man fråga sig. Personerna som går ut med att det går att leva ett vanligt liv med hiv borde veta. Jag tänker mig att ett vanligt liv med hiv innebär att den hivpositiva inte behöver ändra sitt liv mot hur det var innan, men jag tänker också att det endast gäller den som levde ett ”vanligt” liv innan.

Monogama personer behöver troligen inte genomgå någon stor omställning, men de kan förstås riskera att bli lämnade på grund av sin hivstatus eller ha svårt att hitta någon att ingå en monogam relation med. Medicineringen i sig måste inte innebära någon stor omställning föreställer jag mig då det inte är ovanligt att personer går på medicinering regelbundet. Hur är det då om du har ett sexliv utöver det vanliga? Upphör vanligheten i samma stund som du får veta att du är hivpositiv i sådana fall?

Hivpositiva måste informera potentiella sexpartners om sin hivstatus, bara det får mig att tvivla när personer säger att det har blivit så okomplicerat att vara hivpositiv. Somliga menar att det är samhällets stigmatisering om något som försvårar för hivpositiva att leva vanliga liv, men då bortser man ifrån att alla inte är monogama. Stigmatiseringen av hivpositiva försvårar garanterat, men den är inte allt. Att alla kan ställa om sitt liv till att bli mer vanligt efter en hivdiagnos har jag aldrig hört någon säga i samband med att alla kan leva ett vanligt liv med hiv, men det skulle jag inte tillmäta någon som helst betydelse. Är man ointresserad av ett ”vanligt” liv är det ingen tröst.

Att använda kondom vid sex ser inte jag som något betungande, men det går inte att bortse från att det kan bero på att jag upplever att jag har valt att använda kondom. Det hade inte varit ett val om jag hade varit hivpositiv, däremot hade det varit en brottslig handling om jag hade avstått från det. Däremot är det oklart om jag hade blivit dömd för det. I dag använder jag inte något skydd vid oralsex, men hur ska man förhålla sig till det som hivpositiv? Skulle jag vara tvungen att använda slicklapp om jag ville bli slickad?

Om du är hivpositiv eller har sex med någon som är det och har tagit del av det tidigare Smittskyddsinstitutets uppgifter om att ”smittrisken vid vaginala och anala samlag där kondom används är minimal om den hivinfekterade personen uppfyller kriterierna för välinställd behandling” kanske du inte känner något behov av att använda kondom. Smittskyddsinstitutet har också uttalat att det sannolikt även gäller ”vid samlag där inte kondom används under förutsättning att inga andra sexuellt överförda infektioner föreligger”, men det hade man inga vetenskapliga belägg för.

”Inom både rättsväsendet och allmänheten finns en föreställning om att hiv är en väldigt smittsam sjukdom, men så är det inte. Om jag eller min fru hade varit smittade hade vi nog haft oskyddat sex, med den kunskap vi har i dag” har Jan Alberts från Smittskyddsinstitutet tidigare hävdat.

Personer som är monogama och använder preventivmedel kanske kan leva ett ”vanligt” liv med hiv, men de som påstår att personer som vill ha sex med flera kan leva ett vanligt liv med hiv får gärna belägga det innan jag tror dem.

Normer med Trade Mark-symboler

Normkritik är vår tids löntagarfonder löd rubriken på en ledare av Marika Formgren. Normkritiken har onekligen slagit an hos en bredare publik de senaste åren och det hade varit intressant med en diskussion om följderna av det, men utsikterna för någon sådan grundlade inte Formgrens likhetstecken mellan normkritik och normupplösning effektivt.

Hade jag skrivit en ledare på temat hade jag tagit upp hur människor använder normkritikens ställning åt att fälla påståenden om rådande normer som verkar helt tagna ur luften, som har passat deras agenda för stunden och kommit undan med det.

När normkritiken slog igenom så som jag minns det var det inte alls lika enkelt att kritisera en upplevd norm utan att ge exempel på olika uttryck den tog sig, varför den var negativ och och vilka konsekvenser ett normbrott kunde få för den enskilda men också samhället i stort. Det gjorde normkritiken relevant.

I dag har man kommit ifrån det mer och mer och man kan komma långt bara genom att ta ordet föreställningar i sin mun. Att tala om föreställningar är tacksamt för att det inte är någonting definitivt. Du har inte påstått något som du riktigt kan ställas till svars för, men även inte så tvärsäkra påståenden om normer förtjänar att ifrågasättas om de går ut över andra människors livsutrymmen. Och särskilt om de medvetet inte är så tvärsäkra för att de i och med normkritikens ställning kan kan få ett större genomslag då.

Efter att ha lyssnat på strukturförnekare till förbannelse tilltalades jag av personer som ville tala om föreställningar med sig själva som enda källa. Jag är helt för att tala om föreställningar, men inser också hur de kan begränsa andra och det var aldrig syftet med att lufta dem, syftet med normkritiken.

Normkritik kan säkert vara ett utmärkt ”verktyg”, men det kan också användas till att framställa normer som bara finns i ens huvud som verkliga. Om jag var anställd på en ungdomsmottagning och påstod att det finns en föreställning om att man som ung måste ha svalt sperma och att vi måste gå till botten med det skulle jag kanske komma undan med det utan att få några följdfrågor. (Vad blir det av den som vill svälja sperma om hen bara betraktas som en gör det för att hen måste och inte som en sexuellt aktiv part som gör det dels av eget sexuellt välbehag?)

Har ni hört talas om sexualiseringen av det offentliga rummet? En företrädare för RFSU i Katrineholm menade nyligen att ”Redan i grundskolan förväntas de vara sexuellt erfarna och ha haft många samlag. Allt ska också vara avancerat, med oralsex och analsex och annat sex.” Vilka förväntar sig att unga vara sexuellt erfarna och ha haft många samlag? Är oralsex avancerat endast i grundskolan eller livet ut? Vad får det för konsekvenser om man inte lever upp till dessa förväntningar?

Minns ni de snabba uppdateringarna i sociala medier om att man numer bleker i årskurs åtta och inramningen var sådan att det är något man förväntas göra? Var det över huvud taget några som ifrågasatte huruvida det låg något i det? Kanske minns ni Katarina Janouch utspel om ”Stackars små oskulder som innan vaginalsex ska bli tagna i rumpan”?

Svepande formuleringar om press på unga är inget nytt och pressen dyker alltid upp när det handlar om saker vuxna inte vill att unga ska ägna sig åt. Som om sexualiseringen inte räckte kan man fylla på med den så kallade pornofieringen:

”Många killar och tjejer får en syn på sex som präglas av det stora antal porrfilmer som finns att ladda ned på nätet.”

Om vår syn på sex präglas av pornografi, vilket jag tror att den gör i någon mån, kan det kanske bero på att de enda bilder vi har av andra människor som har sex är pornografiska sådana. Vad vill man göra åt det i den mån man ser det som ett problem? Vilken bild av sex bidrar pornografin till och på vilket sätt är den självklart dålig?

Går inte allt unga ägnar sig åt alltid ned i åldrarna? Är inte schampot alltid nu ännu bättre? Det finns all anledning att vara kritisk mot den ställning normkritiken har fått. Normkritiken måste bli mer konkret igen om den ska spela någon avgörande roll för människors livsutrymmen. Det räcker inte att kunna kopiera in trade mark-symboler i textdokument. Sexualiseringen™ blir knappast mer verklig för det.

Man har ingen skyldighet att försöka besvara sina egna frågeställningar, men det bör åtminstone ligga någonting i dem. Göm dig inte bakom att du bara ställer frågor. Gå inte ut och fråga varför unga kvinnor ska bli ”tagna i rumpan” innan de har vaginalsex om de inte ”ska” det. Konstatera gärna det som konstateras kan och bidra till en diskussion om du så vill, men framställ inte normer på egen hand.

Håriga armhålor ger mer än uttalad normkritik?

Kolla gärna in Hairy Pits Club. Sidan innehåller bilder på kvinnor som visar upp sina håriga armhålor. Konceptet påminner om Kroppsbilder. Personer skickar in bilder på sig själva som publiceras på sidan. Vill du bidra med en bild klicka här, men bli inte förvånad om det dröjer innan bilden publiceras. Hairy Pits Club har någon form av kösystem och en idé om att inte publicera för många bilder åt gången.

Nu har jag redan orakade armhålor och är med i klubben, men det hindrar inte att jag blir på gott humör av bilderna. Jag tror att man många gånger underskattar betydelsen av normbrytande människor som visar att det går att leva annorlunda. Jag tror att man vill underskatta dem för att slå bort tanken att man skulle kräva någonting av sig själv och vara med och påverka i en mer positiv riktning. Jag tror också att de är essentiella för att andra också ska våga bryta mot invanda mönster som vi rättar oss efter utan att reflektera över dem. Med det sagt är jag säkert ganska normativ i hur jag förhåller mig till normkritik.

Det är bra att prata om att det går att göra olika val, att det finns fler valmöjligheter än det finns kön. Men det är minst lika viktigt, om inte viktigare, att det finns livslevande personer som kan exemplifiera att det går att plocka de bitar man gillar från kvinnorollen respektive mansrollen och ytterligare några som inte rymmer de två och para dem. Om jag ser till mig själv inspireras jag mer av personer som begår normbrott än de som pratar om att någon borde göra något och räknar ut sig själva. Det har inte förändrats sedan jag som 14-åring slutade att raka mina armhålor och använda smink.

Du är givetvis fri att vara hur normativ och normkritisk du vill och upprepa att personer borde ta din kritik på allvar, men du kan inte välja vad som inspirerar människor eller vad som uppfattas som trovärdigt. Normbrott kan inspirera andra att välja mer fritt och det vore onekligen tråkigt att vistas i sammanhang där alla anpassade sig efter minsta gemensamma nämnaren?

Somliga feminister har kritiserat förebilden som fenomen. Några menar att den pressar personer, framförallt kvinnor, att vara förebilder, medan andra menar att varken kvinnor eller män behöver sådana. Underhållande nog är det inte sällan samma personer som höjer sina mödrar till skyarna för att de spelat en oumbärlig roll i deras liv. Även om de aldrig använder ordet förebild så är det andemeningen.

Jag tänker inte låtsas att förebilder inte har varit viktiga för mig. Jag tror att det för de flesta är viktigt att ha personer att se upp till och kunna identifiera mig med. Vill du inte vara en god förebild kan du vara ett avskräckande exempel, även de fyller sin funktion i en cynikers tillvaro.