Gärna sexualundervisning men först en rejäl sexdebut

”En sådan här film och lektions övning går mycket längre än vad som annars är gängse i sex- och samlevnadsundervisningen, och innebär ett rent övergrepp på många elever. De har inte möjlighet att värja sig och själva välja om de vill ta del av ett sådant explicit sexuellt innehåll. RFSU kränker härigenom elevernas integritet och berövar dem rätten att få utforska sin sexualitet i den tid de själva vill. Detta är djupt beklagligt, eftersom skolan ska vara en trygg zon, där varje elev ska mötas respektfullt och individuellt.”

skriver Therése Ewert, Johan Semby och Jovanna Dahlgren om en film som är en del av RFSU:s skolkampanj ”Vill du?”. Kampanjens syfte är att ”främja ömsesidigt sex i skolans sex- och samlevnadsundervisning”.

Sexualundervisning har varit obligatoriskt sedan 1955. Det är få i dag som ifrågasätter det. Det personer ibland är oense om är vad undervisningen ska innehålla och när den ska ges. Det är i grunden något positivt att det finns en diskussion om sexualundervisningen, men det är också något som särskiljer den från andra skolämnen. Var är åsikterna om hur matematikundervisningen bör utformas? Varför föreslår ingen att den senareläggs för att inte personer som har svårt för matematik inte ska känna sig efter?

Det finns massor av saker som sexualundervisningen kan ta upp. Ytterst är det inte föräldrar som bör sätta gränserna för detta utan de som ska ta del av undervisningen. Sexualundervisningen är liksom simundervisningen till för de unga, den är inte till för deras föräldrar.

De senaste åren har sex med och utan samtycke varit på tapeten. Om man tidigare sa ”ett nej är ett nej” säger man i dag att frånvaron av ett nej inte nödvändigtvis är ett ja. Det intressanta är inte om någon inte visat att hen inte vill ha sex. Det intressanta är om personen visat att hen vill ha sex. Det är en stor skillnad.

Samtycke till sex är inte enbart en fråga för unga även om det emellanåt har framställts så. Samtycke angår oss alla. Oavsett om vi samtycker eller inte. Oavsett om det handlar om sexuella handlingar eller någonting annat. Om samtycke som en förutsättning för sex ska bli norm måste frågan om samtycke lyftas tidigare.

Kan man inte komma överens om vad som ska tas upp inom ramen för sexualundervisningen borde man åtminstone kunna enas om att den bör ha preventiva inslag. Det är inte meningen att sexualundervisningen ska förmedla ”Vad var det vi sa?” till unga som haft oskyddat sex. Det är inte meningen att unga ska ta sexuella risker som de inte hade tagit om de hade getts en fullgod sexualundervisning.

För att sexualundervisningen ska bidra till att förebygga sex utan samtycke bör den ges innan unga sexdebuterar. Om den ges först när unga har börjat utforska sin sexualitet på egen hand eller tillsammans med andra riskerar den förebyggande funktionen att delvis gå förlorad.

Sexualundervisningen ska varken utgå från att alla har haft sex eller att ingen har haft sex. Den ska varken förmedla att man ska ha sex tidigt, sent eller avstå helt. Det går alldeles utmärkt att utforma en sexualundervisning som tar upp vikten av samtycke utan att kränka ungas integritet och ”beröva dem rätten att utforska sin sexualitet i den tid de själva vill.”. En del av det är att inte förbise ungas egna funderingar om sex.

För att sexualundervisningen ska vara relevant för fler måste den ges innan unga har sex. Vi skulle aldrig låta bli att ge unga hemkunskapsundervisning med hänvisning till att en del föräldrar inte låter sina barn laga mat hemma eller att de ändå inte kommer att ha nytta av kunskaperna förrän de flyttat hemifrån.

Läs också Suzanne Larsdotter om att vi aldrig kan slå oss till ro och tro att vunna segrar varar för alltid.

Känner mig sällan så kvinnlig som när personer felkönar mig

Jag föreställer mig att jag sällan tänker på mig själv som kvinna, men jämfört med vad egentligen? Jag kan omöjligen veta om jag gör det i mindre utsträckning än snittkvinnan. Vem är hon ens?

Som heterosexuell kvinna har jag fått min beskärda del av män som ska bekräfta mig som kvinna. Jag vet inte om heterosexuella kvinnor beter sig på ett liknande sätt mot män, men jag har inget intresse av att män förmedlar att de går igång på mig för att jag är en kvinna.

Här ligger jag, en kvinna, bredvid dig, en man, och kan inte skräpa mig för att jag är så kåt. Det går inte riktigt till så. Jag blir inte kåt av att förhålla mig till män som kvinna. Min kåthet är mer fysisk och psykisk och har ganska lite med män att göra. Att jag vill ha sex med en del personer som är män ska inte förväxlas med att jag vill ha sex med män i allmänhet.

Jag känner mig sällan så kvinnlig som när personer felkönar mig. Det ska väl vara på internationella kvinnodagen i sådana fall. Att passera som kvinna är inte så viktigt för mig som att inte passera som man. Jag kan inte förklara det intellektuellt, men jag tar illa vid mig när personer felkönar mig. Eller när personer, trots att jag rättar dem och säger att jag är en kvinna, talar om för mig att jag ser ut som en man.

Jag tror att de allra flesta som felkönar personer gör det omedvetet. Då tänker jag inte på när transpersoner felkönas i media, utan på personer som felkönar personer de inte vet någonting om. Den som könar personer kommer att felköna, så enkelt är det. Om man inte vill felköna drar man ner på könandet, svårare än så är det inte. Du kanske könar rätt i de flesta fall, i den mån du får något kvitto på det, men mer intressant är de gånger det blir fel. Hur påverkar felkönandet den som blir felkönad? Det varierar givetvis. Att bli rättkönad har nog en mindre positiv påverkan på personer – främst cispersoner – än den negativa påverkan det kan ha på personer som regelbundet blir felkönade.

Det går att dra en parallell till personer som inte drar sig för att fråga andra om de är gravida, eller rentutav förutsätter det och frågar hur ”långt gångna” de är. I de flesta fall kanske de uppmärksammat en graviditet, men i alldeles för många fall har personerna fel. Oavsett om personen är gravid eller inte är det inte alla som vill prata med andra om det.

Begrav din nyfikenhet i några månader om du undrar om någon är gravid, det brukar tids nog framgå. Om det inte skulle framgå för att personen får missfall eller väljer att göra abort är det inte ytterligare ett skäl att fråga utan ytterligare ett att låta bli.

Jag skulle vilja att föräldrar förmedlade till sina barn att personer kan se annorlunda utan att det säger något om deras kön. Vad som är mer effektivt än att förklara detta för barn är att omge sig med människor med som inte ser likadana ut. Människor som har olika erfarenheter och förutsättningar. Då blir det naturligt att människor är lika i sin olikhet.

Sluta tala om för dina barn att de är duktiga kvinnor eller män om duktiga räcker. Sluta förmedla att vissa saker, intressen och erfarenheter som enbart är för kvinnor eller män. Sluta förmedla att det bara finns kvinnor och män. Sluta låtsas att kön är relevant i de fall det faktiskt inte är det.

Borta bra, men hemma bäst?

Om hemmamatch innebär att ha sex på hemmaplan inser ni vad bortamatch innebär. Personer som har sex med en och samma person, personen de bor med, kanske inte förhåller sig till hemmamatcher och bortamatcher annat än när de tar in på hotell, men även de lär ha gjort det innan de bestämde sig för att flytta ihop och bara ha sex med varandra. Om inte annat lär de ha påverkats av de föreställningar som finns om vilka som ska vilkens sorts matcher.

I och med att jag bor själv, har sex med flera och kan välja om jag vill ha sex hemma eller borta har jag haft anledning att fundera en del på det. Med mitt eget sexliv som utgångspunkt, men inte enbart. Strukturer är intressanta, inte minst de som påverkar våra sociala och sexuella relationer. Vems hemmamatch eller bortamatch, och varför?

Det har sagts att kvinnor som har sex med män de inte bor med främst har bortamatcher, inte minst när de har sex med någon för första gången. Jag har ingen aning om det stämmer, men det skulle inte förvåna mig om det gör det. Om det stämmer kan man fråga sig om det överensstämmer med hur de vill ha det. Jag har heller ingen aning om hur det ser ut för personer som sex med personer av samma kön, men jag kan föreställa mig att yngre oavsett kön som har sex med äldre oavsett kön oftare har bortamatcher. Antingen för att den yngre inte har flyttat hemifrån, bor mindre eller för att den äldre har någon idé om att det är så det ska vara.

Det kan också vara så att kvinnor som har sex med män tror sig ha mer att förlora på att bjuda hem män till sig ifall det inte skulle gå som planerat. Och det har de också, som regel. Jag hör sällan om män som oroar sig för att bli illa behandlade av kvinnor de haft sex med. En del av det kan vara att kvinnor som grupp har ett större behov av att få en bild av hur personer de överväger att ha sex med är. Det är svårt att undvika att ha sex med personer som inte läser böcker om aldrig har sex borta, om inte annat.

Alldeles oavsett finns det föreställningar om vem som ska följa med den andre hem. Jag tilltalas av att gå emot dem. Jag tycker om att vara den yngre kvinnan som bjuder hem en äldre män. Samtidigt tycker jag om att följa med andra hem. För min del är matcherna både hemma och borta. Med vissa personer är de till övervägande delen antingen det ena eller det andra. Det har inte alltid varit så. Jag hade varit sexuellt aktiv i 5 år när jag flyttade hemifrån och under de åren hade jag med några få undantag endast bortamatcher. Jag hade inte nödvändigtvis sex hemma hos personerna jag hade sex med, men jag hade likväl sex borta.

Hemmamatcher var något jag såg fram emot när jag bara hade bortamatcher. Jag såg fram emot att få vara personen som kunde öppna upp sitt hem för vänner som hade vägarna förbi Stockholm såsom vänner till mig hade öppnat upp sina hem för mig. Jag ville också få andra att känna sig som hemma. Jag ville också få vara personen som hade tänkt på saker. Och det vill jag fortfarande. Jag tycker om att bjuda personer som sovit över hos mig på kaffe gjort på nymalda bönor. Jag tycker om att bjuda mina besök på hembakat bröd.

Jag tycker om både hemmamatcher och bortamatcher, men det har sina fördelar och nackdelar. Det kan vara rent praktiska fördelar och nackdelar, som vem som bor närmast universitet, arbetsplats eller någon annan plats man ska till på morgonen dagen därpå. Det kan handla om vem som bor närmast stället man ska ta sig från för att ha sex.

Bortsett från alla praktiska fördelar och nackdelar, som man kanske främst tar hänsyn till när man väl etablerat en sexuell relation, kan det finnas andra saker att ta hänsyn till första gångerna man har sex med någon. Man kanske vill ha sex där man är säker på att det finns kondomer. Om man inte alltid har kondomer och glidmedel tillgängligt kan hemmamatcher vara en fördel för personer som vet med sig att de alltid har det hemma, men inte kan räkna med att andra har det.

Vad händer om personen man följer med hem visar sig inte gå att ha i möblerade rum? Vad händer om personen som kommer förbi visar sig vara orimlig? Vad händer om klockan är efter midnatt och den orimliga personen riskerar att inte kunna ta sig hem ifall man ber hen gå? Vad händer om personen inte går?

Jag har träffat några som fått mig att tänka ”Vad bra att vi sågs hemma hos honom”, men också några som fått mig att tänka motsatsen, ”Vad bra att vi sågs hemma hos mig”. För egen del är det enklare att vara den som drar än att be någon dra. Vad är era tankar om hemmamatcher och bortamatcher?

Serverade sanningar om förnedrande sex

BDSM har blivit allt mer accepterat. Det kan vara positivt även för oss som inte har någon dragning till det. Den ökade acceptansen skulle kunna bidra till en ökad förståelse för att människor går igång på olika saker, men den har framförallt bidragit till att det mer sällan förmedlas vilka sexuella praktiker som är förnedrande ”uppifrån”.

I dag kan fler människor utforska sin sexualitet utan att någon på förhand talat om för dem vilka sexuella praktiker som är förnedrande. Underförstått praktiker de bör undvika trots att det finns personer som går igång på förnedring. Det har bidragit till att fler kan prova på sex som tidigare varit uteslutet på grund av dess låga status. Att fler kan prova sig fram utan att skämmas över sig själva och sin sexualitet. De kan göra det utan att det blir en del av deras sexualitet, utan att oroa sig för att det skulle ”märka” dem på något sätt.

Tänk att få växa upp utan att någon på förhand talat om för en vilka sexuella praktiker som är förnedrande. Genom att bortse från det enda rimliga, att sammanhanget avgör en handlings eller praktiks karaktär, riskerar man att missa förnedrande inslag som personer inte har samtyckt till. Det finns företeelser som allt som oftast är ägnade att förnedra någon, men det går inte att uttala sig så svartvitt om sexuella praktiker. En kvinna ska ha sagt att hon tyckte om att ge personer med små kukar oralsex för att det ”var så härligt förnedrande”. De allra flesta förknippar nog inte det förnedring, men vad som anses förnedrande kan förändras övertid.

Att det skulle vara förnedrande för fittpersoner att ge kukpersoner oralsex är ett påstående jag knappt hör längre. Antagligen sas det av personer som själva inte såg någon vits med att ge oralsex. Den enda motivering jag hört är att det inte ger den givande personen något eftersom att det inte ger henom något rent fysiskt. För det första kan man invända att om någon blir upphetsad av att ge oralsex ger det henom något rent fysiskt. Kroppar reagerar fysiskt vid upphetsning. För det andra kan man invända att det är ett märkligt sätt att avgöra vad som ”ger något” på.

Ger det mig något att ge bort julklappar? Ger det mig något enbart om jag samtidigt också får julklappar? Precis som med julklappar finns det personer som får ut mer av bidra till andras välbefinnande än sitt eget. Det finns personer för vilka det mer eller mindre är en förutsättning för det egna. För att någon ska ”få” kan det dessutom vara rimligt att det är ett givande och ett tagande. I inga andra sociala sammanhang premieras personer som sätter sig själva i det främsta rummet. Varför de skulle premieras i sexuella sammanhang har jag svårt att se.

Det är klart att det fortfarande finns sexuella hierarkier och uppfattningar om vilka sorters praktiker som är förnedrande eller i vart fall mer förnedrande än andra, men jag upplever att färre ger uttryck för åtminstone en del av dem. Tidigare när personer uttryckt att något varit förnedrande har det många gånger varit svårt att skilja på om personen menat att det är förnedrande punkt eller om hen personligen skulle uppfatta det som förnedrande.

Att framställa något som förnedrande kan också ge uttryck för någons preferenser utan att personen är medveten om det och utan att det är meningen. Att personer indirekt pratar om sina erfarenheter när de pratar om sex är något som genomgående präglar samtal om sex. När vi talar om sex måste vi utgå från något och vi är närmast oss själva, men eftersom att sex är laddat vill vi gärna inte låtsas om att anledningen till att vi talar om en viss norm är för att vi upptäckt den i våra egna sovrum och därefter gjort mer eller mindre seriösa efterforskningar och sett hur den också påverkar andras sexliv. Andra tar en genväg och utgår enbart från sig själva när de skriver om sex och relationer utan att låtsas om det.

Att personer inte klarar av att vara neutrala när de talar om sex utan att deras erfarenheter och dragningar skiner igenom är egentligen inte märkligare än att det finns statsvetare som inte klarar av att vara politiskt neutrala. De kan förstås vara mer eller mindre bra på att framstå som det. Detta gäller även personer som uttalar sig om sex i media. Skillnaden mellan statsvetare och personer som pratar om sex i media är att det finns statsvetare som istället för att förställa sig att de är neutrala väljer att vara öppna med sin ideologiska eller partipolitiska hemvist. Det finns mig veterligen inga BDSM-märkta sexrådgivare. Om de är öppna med något är det sin sexuella läggning.

BDSM framställs fortfarande som något utöver det vanliga. Kanske för att det också är det, men skribenter som är på någon nivå vill inte stöta sig med BDSM-världen så som de skulle kunna offra tonåringars sexliv för klickens skull. Det går inte längre att oemotsagd uttala sig om att BDSM-praktiker är förnedrande i sig. En anledning är förstås att allt fler BDSM-utövare talar i egen sak. Det är enklare att komma undan med att framställa ”tonårssex” som något negativt. Unga kommer ändå aldrig till tals och det finns ingen uppslutning bakom unga som vill knulla.

BDSM betraktas inte längre som en sjukdom efter ett framgångsrikt påverkansarbete av bland annat RFSU Stockholms sexualpolitiska BDSM- och fetischismgrupp. Den som uttrycker sig negativt om BDSM offentligt kan räkna med mothugg från utövare och organisationer som RFSU och RFSL. Den ökade acceptansen för BDSM har lett till att färre generaliserar om vad som är förnedrande sexuella praktiker. När sex framställts som förnedrande har det i huvudsak handlat om sexuella praktiker som är förnedrande för kvinnor som har sex med män. Det har sällan handlat om kvinnor som förnedrar kvinnor eller kvinnor som förnedrar män trots att det är fullt möjligt. Det skiljer sig från onani som tidigare framställdes som förnedrande i största allmänhet.

Vad gäller unga, framförallt unga kvinnor, finns det fortfarande ett utrymme för att framställa vissa sexuella praktiker som olämpliga. Det talas inte så mycket om förnedring dock. Skulle man döma ut praktiker som förnedrande riskerar man att framställa även sådana som äldre kvinnor kan tänkas ägna sig åt som förnedrande. Bättre då distansera sig från de unga och hävda att sex är olämpligt i unga år oavsett om det innehåller förnedrande inslag eller inte.

När sex i unga år framställs som negativt utgår man från heterosexuellt sex. Samlag. Unga kvinnor riskerar att bli gravida. Det finns också ett motstånd mot att unga har samlag och då är det vaginala eller anala samlag mellan kvinnor och män man tänker på. När sexdebutsåldern är på tapeten handlar det som regel om vid vilken ålder vuxna tidigast tycket att de är lämpligt att kvinnor har vaginala samlag med män. Det handlar sällan om män som har sex med män, inte ens när man talar om könssjukdomar. Kvinnor som har sex med kvinnor talas det heller knappt om och det har dels att göra med heteronormen, men också allt fokus på hormonella preventivmedel och kondom.

När ungas sex problematiseras är det i praktiken heterosexuellt sex som problematiseras, men det innebär inte att icke heterosexuellt sex lyfts fram som ett oproblematiskt alternativ. Det bara finns inte när föräldrar talar om sina barns framtida sexliv. Ni vet det som får en del obehagliga fäder att tala om att ”ladda bössan”. Det enda undantag jag kan komma på är när man om behovet av samtycke. Det är en fråga som angår alla inklusive de som inte har sex. Oavsett om de kan bli gravida eller inte, oavsett om den sorts sex de har kräver skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar eller inte.

Om sex mellan kvinnor och män kan vara förnedrande, vilket det självfallet kan, måste rimligen sex mellan samkönade också kunna vara det. Vad som är förnedrande är subjektivt. Personligen skulle jag tycka att det vore mer förnedrande att bli ejakulerad i underlivet än i munnen. Jag inser att de flesta nog inte skulle hålla med mig. Dels vill vi ogärna se barnalstring som en akt av förnedring, även om de flesta som ejakulerar i andras underliv gör det utan en tanke på barn, dels är det så vanligt förekommande att det i sådana fall skulle betyda att en majoritet ägnade sig åt förnedringssex. Förnedringen ska helst ske någon annanstans.

En del vuxna har fortfarande svårt att acceptera att unga har sex. Hångel räcker innan 15-årsdagen. Ja, det finns på fullaste allvar vuxna som menar att den som är ung och kåt bör lägga band på sig själv om inte för sina föräldrars skull så åtminstone för lagstiftarens. En del skulle till och med mena att det snarare är så att vuxna hade en större acceptans för ungas utlevda sexualitet tidigare. Att vuxenvärlden har blivit allt mer reaktionär i sin syn på ungas sexualitet.
Även om det inte är lika rumsrent att utmåla vissa sexuella praktiker som förnedrande i sig längre kan man alltid göra gällande att unga inte vet vad de vill, vilket är ett märkligt krav att ställa på personer med mindre sexuell erfarenhet som fortfarande håller på att utforska det. Det är också märkligt då de inte torde bli mer på det klara med vad de vill om de får en ”tillåten” sexualitet serverad uppifrån. Problemet är inte att unga har sex utan att veta hur de vill ha det utan att de över huvud taget vill ha sex.

BDSM är inte för mig, men jag inser att en ökad acceptans för det kan ge positiva efterverkningar även för oss som föredrar ”snällt” sex. Det återstår att se om det också kan vara positivt för unga som vill ha sex. Den som inte nöjer sig med hångel innan 15-årsdagen har ingen sjukdom.

Filmvetaren Charlotte Wiberg har förresten skrivit om hur BDSM skildras i kriminalserierna i det senaste numret av den sexualpolitiska tidskriften Ottar. Artikeln finns inte på nätet, men om du blir medlem i RFSU får du tidskriften hem i brevlådan.

Andras traditioner är inte ditt ansvar

Människor vill ha valfrihet, men utifrån hur lika de flesta väljer kan man fråga sig om de bara vill valfriheten i bakgrunden eller om de också vill utnyttja den. Både och, antar jag. Det går att vara för valfrihet utan att välja annorlunda, men de som gör saker annorlunda och ifrågasätts eller förtrycks får sägas ha ett mer trängande behov av valfriheten. Annorlunda uttryckt prövas valfriheten när människor väljer något utöver det vanliga.

Människor vill använda valfriheten väl och få bekräftat av sin omgivning att de valt rätt. Valfrihet är inte bara för dig, den ska gälla alla. Det innebär att andra också kommer att välja. Nog för att de inte alltid kommer att kännas som ett val och att man många gånger kommer att välja det minst dåliga alternativet, hej allmänna val, men någon slags beslut är det i vart fall frågan om.

Andra kommer att välja sådant som är främmande för dig, inte minst om det finns flera olika alternativ. Vad gäller exempelvis frågan om att skaffa barn är alternativen färre än tillvägagångssätten att skaffa barn på. Detsamma gäller abort. Det är antingen eller.

Frågor där svaret är antingen eller är särskilt kontroversiella för personer som är måna om att välja rätt och en omgivning som väljer likadant. Frågor som är definitiva likaså. Du kan inte göra ett barn som är satt till världen eller en abort ogjord. Har du däremot valt att bosätta dig i en stad du inte trivdes i kan du bosätta dig i en annan även om du naturligtvis inte kan få åren du investerat i ”fel” stad tillbaka.

När andra väljer annorlunda väcker det frågor hos en del om vad det beror på. Medan en del konstaterar att människor gillar olika tar andra de annorlunda valen personligt. De ser andras avvikande livsföring som en bekräftelse på att andra tycker att de har valt fel. För att undvika detta vill man att alla ska välja så lika som möjligt. Alla kan inte få barn, men alla kan åtminstone försöka.

Om alla väljer lika behöver man inte fundera på om man själv har valt fel för det alla har valt kan per definition inte vara fel, eller snarare har man i sådana fall inte handlat mer ”felaktigt” än någon annan och det är vad som räknas i slutändan. För det andra, om andra inte väljer annorlunda kommer det inte prövas om ett annat val hade varit rimligare och då behöver man inte få det svart på vitt om så hade varit fallet. Antingen det eller så hade det valet faktiskt varit bättre för någon annan men inte för en själv, men det  kräver att vi frångår tanken att val alltid är lika positiva eller negativa för människor.

Något som inte är lika ingripande i människors liv som en del val kan vara men som många också värnar om att de ska gå rätt till är traditioner. Människor kan bli oerhört provocerade av att någon inte tar tillvara på just deras tradition och ännu mer provocerade när någon ”lånar” lite av en tradition.

Ta en banal sak som semlor till exempel. Om du inte äter semlor på grund av någon diet eller någon allergi är när allting kommer omkring helt i sin ordning. Det är de som äter semlor fel som förstör för traditionalisterna. Ni vet, de som börjar äta semlor redan i oktober och färgar grädden blå. De som i början av oktober är otrevliga mot den lokala konditorn om hen inte har börjat saluföra semlor. Vad de gör är att de förstör andras semmeltradition.

Vad då förstör? De kan ju fortfarande äta sin semlor i godan ro i februari med valfri mängd grädde och mandelmassa även om några andra börjar tidigare? Förvisso, men de förstör för de som vill ha en traditionsenlig semla. Att vilja ha en sådan sträcker sig mycket längre än att kunna köpa en sådan när andan faller på i februari. Den semlan kräver att alla andra också vill ha den. De som börjar i oktober förtar nöjet för de som vill äta traditionsenliga semlor i februari eller mars (som det är i år). De påverkar vår bild av semlan. De får oss att sluta förknippa den med vad någon individ tycker att alla andra också ska förknippa dem med.

Det finns flera exempel på personer som inte kan få ut något av sina högst privata traditioner om inte andra leker följa John efter dem. Rasister kanske man tänker på i första hand. Om någon tar med sig en tradition till Sverige som påminner om en svensk tradition eller blir populär bland svenskar anses den hota svenskheten och svenskens identitet.

Ett annat exempel är de som menar att par som förlovar sig utan några som helst planer på att gifta sig förstör förlovningens symbolik i allmänhet och för de ”äkta” förlovade i synnerhet. Men det förtar väl inte någons löfte att någon annan låter bli att avge ett? Jo, det kan förstöra andras bild av förlovningen och man kan inte längre påstå att alla som förlovar sig har planer på att gifta sig med varandra, vilket är oerhört viktigt för de som själva vill förlova sig och ingå äktenskap.

Det är knappt några bögar som vill gifta sig. Det var på fullaste allvar ett argument mot att låta samkönade par ingå äktenskap. Varför göra avkall på en gammal tradition för ett fåtal bögar som lika gärna kan registrera partnerskap?

Snarlika resonemang har förts om kvinnors bara överkroppar i badhusmiljö. Det är inga kvinnor som utnyttjar möjligheten att bada utan överdel. Det kan badhuspersonal som har som enda arbetsuppgift att räkna antalet kvinnor som badar med bara överkroppar på badhus berätta. Om nu inga kvinnor är intresserade av att bada utan överdel varför ska de då ha rätt att göra det? Man kan också vända på det. Om nu inga kvinnor är intresserad av att bada utan överdel varför är det då så viktigt att förbjuda dem att göra det? Kvinnor påverkas naturligtvis inte av samhällets normer som föreskriver att kvinnor ska täcka sina kroppar men inte för mycket.

Du är inte universums centrum. Dina privata traditioner är inte hotade för att någon annan gör saker och ting annorlunda. Om personer får komma in på krogen innan de fyllt 18 år ”förstör” de inte den första utgången för andra. Det är inte yngre personers ansvar att andra får en särskild krogdebut. Det är heller inte invandrares ansvar att upprätthålla svenska traditioner. Traditioner upprätthålls av de som följer dem, men traditioner kan aldrig vara här för att stanna. Traditioner förändras och det är inte någon annans ansvar att agera på ett sådant sätt att din tolkning av en viss tradition får gehör. Om dina traditioner är beroende av andras är det kanske dina det är fel på.

Monogami och tillfälliga sexuella förbindelser hör samman

Om män är mer positiva till tillfälliga sexuella förbindelser än vad kvinnor är får vara osagt. Jag har visserligen hört fler kvinnor uttrycka sig negativt om företeelsen, men utifrån det går inte att dra några slutsatser. Vad kvinnor och män som varken säger bu eller bä har för inställning till ons (one night stands) och liknande kan bara spekuleras kring. Möjligen är de kvinnor som är negativa mer öppna med sitt förhållande till tillfälliga förbindelser än vad män är. Kanske fyller det någon funktion för dem att uttrycka sig negativt om saken. Att uttrycka sig negativt om något som avviker från normen kan syfta till att legitimera normen. Som om den behövde legitimeras ytterligare. En del föräldrar känner ett behov av att uttrycka sig negativt om de individer som väljer bort barn av olika anledningar. Somliga heterosexuella män tar avstånd från homosexuella.

ons-dag

Jag har träffat fler kvinnor som dragit i sin själva när jag berättat att jag inte lever monogamt och berättat att det inte skulle fungera för dem. De är dock i minoritet. Jag tänker också på de som förklarar för mig att jag passar i rakad skalle, men att de själva inte skulle göra det eftersom att de har fyrkantiga huvuden. Som om jag hade krävt dem på en förklaring till att de inte ser ut som mig. Jag har aldrig varit med om att någon man sagt någonting liknande till mig. Om män jämför sig med mig handlar det om kostval. Det är betydligt vanliga att män förklarar för mig att de inte skulle klara av att avstå döda djur på tallriken efter det att jag har berättat att jag är vegetarian. Inget jag rekommenderar för övrigt.

Kvinnor jämför sig oftare med mig än vad män gör och det får nog förklaras med den förlegade tvåkönsmodellen. Om det bara finns två kön och kvinnor och män är varandras motsatser blir det mer intressant som kvinna att jämföra sig med andra kvinnor. Jag vet inte om det är likadant bland män. Talar heterosexuella män om för homosexuella att de aldrig skulle klara av att ha sex med en man exempelvis?

olikheter1, 2, 3, 4

Om kvinnor är mer negativa till tillfälliga sexuella förbindelser har jag svårt att se det skulle ha några som helst biologiska orsaker. Att de i högre grav har negativa erfarenheter av det än vad män i kombination med att de förväntas söka efter kärleken i första hand och sexet i andra hand (det får man på köpet om inte annat) är nog en förklaring som är närmare till hands. Om jag tillåts generalisera handlar en negativ erfarenhet av en tillfällig förbindelse om dåligt sex (med egen orgasm) för en heterosexuell man och om sex med någon som inte behandlade en väl innan, under eller efter sex (de tre faserna) för en heterosexuell kvinna.

Det är en sak att ha dåligt sex med någon för att kommunikationen var sisådär eller för att man upptäckte att man hade olika sexuella preferenser och en annan att inse att den man har (haft) sex med ser ner på en och behandlar en allmänt respektlöst. Om kvinnor är mer negativa till tillfälliga sexuella förbindelser bör man fråga sig vad det beror på. Personer som beklagar sig över att det är så svårt att få till det med kvinnor kan fundera på hur de själva och andra behandlar kvinnor i sexuella sammanhang. Tror man att vår inställning till sex styrs av biologin går det inte att göra särskilt mycket åt den, i sådana fall får man undvika att ha tillfälligt sex med kvinnor om man nu ska ta fasta på de biologiska skillnaderna mellan könen. Om man däremot tror att vårt förhållande till sex i olika former har andra orsaker går de att förändra till det bättre genom att göra bättre. Som sexpositiv tycker jag att det är en betydligt mer intressant ingång än att konstatera hur någonting är.

Jag tror att de allra flesta oavsett kön skulle vara betydligt mer positiva till tillfälligt sex och sex med flera om det hade en annan inramning och fler hade positiva erfarenheter av det. Träffar man enbart person som kan vittna om hur negativt det är är det enkelt att låta sig påverkas av det. Jag har omgett mig med kvinnor som har både positiva och negativa erfarenheter av att ”knulla runt” och det har säkert påverkat min inställning till det. Det var betydelsefullt för mig att ha kvinnor som var något äldre än mig i min bekantskapskrets när jag var 14 år. De kunde prata om hur det var att ha sex med olika personer utifrån egna erfarenheter utan att framställa det som att det måste vara antingen eller. Något de var bra på var att skilja på företeelsen och personerna. Samtidigt var de på det klara med att det kan vara ofrånkomligt att ens inställning till tillfälligt sex inte påverkas av de individuella erfarenheter. En del tenderar också att komma ihåg det dåliga och bortse från det bra när de ska summera något.

Människor är betydligt bättre på att hålla isär monogami och personer då monogami är norm. Människors negativa erfarenheter av monogami – listan kan göras lång – utan att det för den skull låter dem påverka deras syn på monogami negativt. Tillfälligt eventuellt, men när allt kommer omkring hade de bara inte träffat den rätte.

Relationer och tillfälliga förbindelser har ett klart samband även om de framställs som väsensskilda. Åtskilliga personer har en etablerad relation med någon som bara var en tillfällig förbindelse för dem en gång i tiden. Det är ganska naturligt, det som kan ifrågasättas är att man inte vill veta av händelseförloppet innan personer går in i relationer med varandra.

Det vanliga är att personer har sex innan de blir ihop, vilket är fullt rimligt av olika skäl. Värderar man sex högt kan det vara bra att på förhand veta vad en har att vänta sig sexuellt av en person, inte minst om det råkar vara den enda man ska ha sex med under en oöverskådlig framtid. Den ordningen är ett resultat av att vi har frångått skuldbeläggandet av utomäktenskapligt sex. Att en del sällan blir förälskade i personer de inte har haft sex bör också beaktas. Att bli förälskad är inte nödvändigtvis något man planerar. Man har kanske sex med lite olika personer med ojämna mellanrum och rätt vad det är har man det med någon som man förälskar sig i och blir ihop med. Hade det inte varit för det tillfälliga sexet hade det inte blivit av, men tillräckligt sex är förstås alltjämt negativt.

Att det tillfälliga sexet övergår i monogami betyder inte att det som var innan var något negativt, att övergången beror på det, men inte sällan motiveras monogami med att andra sätt att leva på är negativa. Som ickemonogam är jag sannolikt mer bekant med den motiveringen än monogama som sinsemellan kan dela erfarenheter om hur positivt monogami är på andra sätt utan att känna ett behov av att ta avstånd från oss som lever ickemonogamt.

Jag har inte haft någon monogam relation, men jag har haft flera parallella ickemonogama relationer. Några av dem varade i månader, andra i flera år. Jag tror visserligen inte på monogami, men att jag lever ickemonogamt har främst att göra med att jag ser ett egenvärde i att jag har rätt att använda min kropp för vilka sociala eller sexuella ändamål jag vill utan att fråga någon annan om lov. I bland använder jag den rätten till att ”knulla runt” och ibland håller jag mig med några stycken ”säkra kort”. Ickemonogami är inget jag väljer för att det skulle vara det minst dåliga även om öppna relationer kan vara minst lika destruktiva som monogama i de individuella fallen.

Normer med Trade Mark-symboler

Normkritik är vår tids löntagarfonder löd rubriken på en ledare av Marika Formgren. Normkritiken har onekligen slagit an hos en bredare publik de senaste åren och det hade varit intressant med en diskussion om följderna av det, men utsikterna för någon sådan grundlade inte Formgrens likhetstecken mellan normkritik och normupplösning effektivt.

Hade jag skrivit en ledare på temat hade jag tagit upp hur människor använder normkritikens ställning åt att fälla påståenden om rådande normer som verkar helt tagna ur luften, som har passat deras agenda för stunden och kommit undan med det.

När normkritiken slog igenom så som jag minns det var det inte alls lika enkelt att kritisera en upplevd norm utan att ge exempel på olika uttryck den tog sig, varför den var negativ och och vilka konsekvenser ett normbrott kunde få för den enskilda men också samhället i stort. Det gjorde normkritiken relevant.

I dag har man kommit ifrån det mer och mer och man kan komma långt bara genom att ta ordet föreställningar i sin mun. Att tala om föreställningar är tacksamt för att det inte är någonting definitivt. Du har inte påstått något som du riktigt kan ställas till svars för, men även inte så tvärsäkra påståenden om normer förtjänar att ifrågasättas om de går ut över andra människors livsutrymmen. Och särskilt om de medvetet inte är så tvärsäkra för att de i och med normkritikens ställning kan kan få ett större genomslag då.

Efter att ha lyssnat på strukturförnekare till förbannelse tilltalades jag av personer som ville tala om föreställningar med sig själva som enda källa. Jag är helt för att tala om föreställningar, men inser också hur de kan begränsa andra och det var aldrig syftet med att lufta dem, syftet med normkritiken.

Normkritik kan säkert vara ett utmärkt ”verktyg”, men det kan också användas till att framställa normer som bara finns i ens huvud som verkliga. Om jag var anställd på en ungdomsmottagning och påstod att det finns en föreställning om att man som ung måste ha svalt sperma och att vi måste gå till botten med det skulle jag kanske komma undan med det utan att få några följdfrågor. (Vad blir det av den som vill svälja sperma om hen bara betraktas som en gör det för att hen måste och inte som en sexuellt aktiv part som gör det dels av eget sexuellt välbehag?)

Har ni hört talas om sexualiseringen av det offentliga rummet? En företrädare för RFSU i Katrineholm menade nyligen att ”Redan i grundskolan förväntas de vara sexuellt erfarna och ha haft många samlag. Allt ska också vara avancerat, med oralsex och analsex och annat sex.” Vilka förväntar sig att unga vara sexuellt erfarna och ha haft många samlag? Är oralsex avancerat endast i grundskolan eller livet ut? Vad får det för konsekvenser om man inte lever upp till dessa förväntningar?

Minns ni de snabba uppdateringarna i sociala medier om att man numer bleker i årskurs åtta och inramningen var sådan att det är något man förväntas göra? Var det över huvud taget några som ifrågasatte huruvida det låg något i det? Kanske minns ni Katarina Janouch utspel om ”Stackars små oskulder som innan vaginalsex ska bli tagna i rumpan”?

Svepande formuleringar om press på unga är inget nytt och pressen dyker alltid upp när det handlar om saker vuxna inte vill att unga ska ägna sig åt. Som om sexualiseringen inte räckte kan man fylla på med den så kallade pornofieringen:

”Många killar och tjejer får en syn på sex som präglas av det stora antal porrfilmer som finns att ladda ned på nätet.”

Om vår syn på sex präglas av pornografi, vilket jag tror att den gör i någon mån, kan det kanske bero på att de enda bilder vi har av andra människor som har sex är pornografiska sådana. Vad vill man göra åt det i den mån man ser det som ett problem? Vilken bild av sex bidrar pornografin till och på vilket sätt är den självklart dålig?

Går inte allt unga ägnar sig åt alltid ned i åldrarna? Är inte schampot alltid nu ännu bättre? Det finns all anledning att vara kritisk mot den ställning normkritiken har fått. Normkritiken måste bli mer konkret igen om den ska spela någon avgörande roll för människors livsutrymmen. Det räcker inte att kunna kopiera in trade mark-symboler i textdokument. Sexualiseringen™ blir knappast mer verklig för det.

Man har ingen skyldighet att försöka besvara sina egna frågeställningar, men det bör åtminstone ligga någonting i dem. Göm dig inte bakom att du bara ställer frågor. Gå inte ut och fråga varför unga kvinnor ska bli ”tagna i rumpan” innan de har vaginalsex om de inte ”ska” det. Konstatera gärna det som konstateras kan och bidra till en diskussion om du så vill, men framställ inte normer på egen hand.

Orgasm som kvitto njutning genererar sämre sex

Feministen Tanja Suhinina har gästbloggat hos Pelle Billing, som skriver om jämställdhet och fokuserar på mansfrågor, om manligt och kvinnligt i sexuella sammanhang. Män skildras inte sällan som den aktiva parten i sängen, medan kvinnor skildras som männens passiva motsats. Suhinina menar att responsiv vore ett bättre ord för att beskriva kvinnors förväntade sexuella roll. Att ligga med någon som är mer eller mindre passiv och inte ger någon respons torde vara tråkigare än att ligga med någon som är mer eller mindre passiv, men ger ett mått av respons. Utan att ha någon statistik från statistiska centralbyrån vågar jag gissa att en betydande andel män som utmålar sex med passiva kvinnor som det tråkigaste alla kategorier i själva verket beskriver sex med kategorin kvinnor som inte ger liten eller ingen respons. Om det ligger någonting i det, att det är bristen på respons och initiativtagande snarare än fysisk passivitet, kan man fråga sig varför män överlag inte är särskilt responsiva, eller är de det men på något eget manligt sätt?

Det finns män som stönar men överlag är min erfarenhet att män som grupp är ganska tystlåtna. Uppskattar dessa män att ligga med tystlåtna personer har jag många gånger undrat. Vill kvinnor överlag ligga med män som låter mycket eller på annat sätt ger resons eller finner de det avtändande? Det är inte alls säkert att de går i gång på det bara för att de har en bild av att män går i gång på när de själva är responsiva. Personligen skulle jag känna mig som ett tråkigt ligg om jag inte gav någon ljudlig respons under sex. Kanske för att jag är kvinna och har blivit matat med att kvinnor är sådana som låter när de har sex.

Jag råkar vara väl medveten om att jag kan komma av både klitorisstimulans och vaginal penetration, men jag låter inte konkreta orgasmer ersätta annan respons på att jag njuter. Om den enda respons en njutande man ger är de egna orgasmerna så förklarar det att en del kvinnor ”jagar” mäns orgasmer som om de vore bevis på bra sex.

Jag vet inte hur många män som kan ordna orgasm genom att knäppa med fingrarna men ändå är mäns orgasm så intimt förknippat med sex som män får ut någonting av. I och med att de kan ordna orgasm enkelt ska de ha det, ungefär. Jag kan förstå den tanken, men jag förstår inte hur man tänker om man tror att orgasm avgör om sex är bra eller inte, eller dåligt eller inte om du så vill, om det är så enkelt, men någon kanske kan klargöra hur det hänger ihop.

Jag vet hur jag skulle kunna kommunicera att jag njuter av sex då jag har sett bilder av hur kvinnor ser ut när de njuter. Det kräver inga orgasmer. Hur kan män kommunicera att de njuter, undrar Suhinina.

”Hur presterar man njutning som en man? För kvinnor finns det färdiga mallar för hur en sexigt njutande kvinna ska bete sig. Man vet hur man ska låta – andas tungt, stöna, skrika när det är som bäst. Man vet hur man ska se ut – ryggen i brygga, halvslutna ögon, halvsärade läppar. Vad är motsvarande för en man? Hur ska en man visa njutning när han ligger på rygg och får oralsex?”.

Om mäns enda sätt att kommunicera att de njuter/har njutit är genom att komma så är det klart att det bidrar till att göra mannens orgasm mer central än kvinnans för (njutbart) sex.

Jag vill gärna ha orgasm och får jag välja mellan att ha orgasm efter en halvtimma eller efter tio minuter väljer jag den efter en halvtimma då den kvalitetsmässigt kommer att vara bättre. När jag äter chokladdragerad marsipan och dricker porter i Riga avnjuter jag marsipanen sakta, sakta. Jag sväljer den inte i två tuggor.

Vad gäller manliga orgasmer talar man sällan om kvalitativa orgasmer i jämförelse med mindre kvalitativa sådana. En orgasm är en orgasm. Ser man orgasmen som själva poängen med sex (för män) är det begripligt att personer har kortvarigt sex ”för mannens skull”. Sex har skildrats som meningslöst för män om det inte inkluderar orgasm. Sex har skildrats som transportsträcka. Köper man den bilden så utsätter man män för en långtråkig väntan om de förväntas prestera mer än ett genomsnittligt samlag på omkring 8 minuter. Det finns givetvis män som bidragit till denna bild och som påstått att sex utan orgasm är poänglöst för män, men jag föreställer mig att det är ganska få män som hellre skulle avstå sex än att ha sex som inte inkluderar orgasm för deras del. Vore orgasm enda poängen med sex skulle de lika gärna kunna onanera.

För män som vill ha sex flera gånger om dagen och inte kan ha flera orgasmer per dag (eller flera kvalitativa orgasmer per dag) blir det problematiskt om de måste njuta varje gång och det enda sättet de kan kommunicera det på är genom att ha orgasm. Det kan också var problematiskt för de som njuter men av olika skäl inte vill ha orgasm varje gång eller för män i allmänhet som känner sig begränsande av att sex ska vara på ett visst sätt. De skulle gynnas om det fanns fler sätt för män som njuter att vara responsiva på, men det förutsätter att det tas emot på ett positivt sätt att kvinnors som jagar mäns orgasm kan nöja sig med andra ”kvitton” på mäns njutning.

Politisera inte dina val!

Uttryck aldrig någonsin varför du inte sminkar dig, varför du inte äter kött, varför du inte avlägsnar håret på kroppen eller varför du valt bort monogamin till förmån för någonting annat. Om du är en person som vill passera utan att hamna i situationer där du måste försvara dig vill säga.

Glöm det personliga är politiskt och politisera inte dina avvikande val som någon person som lever i enlighet med normen skulle kunna betrakta dina val som ett hot. Ni har säkert hört någon världsfrånvänd heterosexuell påstå att homosexuella är ett hot för att någon HBTQ-person har sagt att denne vill krossa heteronormen.

Vegetarian är du av hälsoskäl. Låt säga att du vill värna om klimatet och att det är billigare att leva på uteslutande vegetarisk kost. Tycker du att det är för tillkrånglat kan du säga att du inte gillar kött. Vad du en säger får du inte föda tanken att köttätaren är en sämre person på grund av sina kostvanor.

Monogami är ingenting för dig, men du tycker så klart inte att monogami är mindre bra än någon annan relationsform. Alla är lika bra för olika människor gillar olika relationsformer.

Om någon hört rykten om att du är feminist kan du säga att du vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, viktigt är att du också lägger till skyldigheter.

Vill du inte ha några barn? Den har jag hört är svår att komma undan, men ett tips är att inte prata om att du inte har barn eller att du inte planerar att skaffa det i framtiden.

”Det känns bra” eller ”alla är vi olika” gör dig det närmaste oantastlig. Så länge du inte uttrycker någonting som implicit säger att någon annans val är moraliskt tvivelaktigt eller kan ifrågasättas är du okej.

Normbrott synliggör normen och öppnar upp för samtal

En nykterist fick frågan ”Varför är du nykterist?” och gick i taket. Jag kunde dra mig till minnes alla de gånger jag blivit trött för att någon frågat varför jag rakat av mig håret. Jag har tänkt på det och landat i att jag har all förståelse för att personer undrar, för i ärlighetens namn undrar jag detsamma när jag ser en rakad kvinna. Jag vill veta om det fanns ideologiska, praktiska eller rent estetiska skäl att göra sig av med håret.

Jag var inte alls ovetande om att personer i min omgivning skulle undra. För många var jag mitt hår. Jag minns när vi skulle skriva positiva saker om varandra i grundskolan och många kommenterade mitt långa tjocka hårsvall i positiva ordalag. Jag kände mig inte som en hel människa.

Jag hade aldrig kunnat ana hur många frågorna skulle vara eller hur många barn som skulle missta mig för att vara en man. Att fulla människor skulle komma fram och fråga om de fick känna på mitt huvud. Jag visste inte omfattning av hur ”skadade” vi är av könsstereotypa föreställningar om kvinnor och män.

Jag tittade mycket när jag kom till Stockholm som barn. Två kvinnor som hånglade på en offentlig plats lyckades påkalla mig uppmärksamhet och det var svårt att inte titta, och varför skulle jag inte titta, hade inte det bara varit att jämställa dem med funktionshindrade som jag alltid fick höra av vuxna att man inte skulle titta på. De kunde bli ledsna sa vuxna, men blev de inte mer ledsna av att inte bli sedda eller rättare sagt ignorerade?

Det är nog få rakad kvinnor som inte känner till normen och inte hade kunnat föreställa sig att frånvaron av långt hår skulle framkalla blandade reaktioner. Första veckorna tyckte mamma att det var svårt att skilja på mig och min bror.

Medvetandet om att jag borde ha vetat gör att jag inte kan säga så mycket om reaktionerna. Jag blir inte ledsen när barn tror att jag är en man eller pekar och frågar sina föräldrar om jag är en kille eller tjej. Jag känner mig snarare ganska stolt. För barn som aldrig får ”annorlunda intryck” av sin omgivning i unga år senareläggs den process det faktiskt är att inse att alla kvinnor och män inte är stöpta i samma form. När föräldrarna inte lyckas förmedla att det finns avvikare från de normer de hela tiden bidrar till att legitimera är det bra att Stockholms flator finns, och är det inte ganska bra att du får frågan om varför du inte dricker? Det ger dig en naturlig öppning att problematisera Sveriges alkoholpolitik och svenskarnas alkoholkonsumtion om du så önskar.