Konsensuskultur på bussen

För ett tag sedan överhörde jag ett samtal mellan två par på bussen. Det ena paret bodde i hus, det andra hade gjort det men flyttat till en hyreslägenhet. Den svenska konsensuskulturen gjorde sig påmind när den ena halvan av lägenhetsparet pratade om hur bekvämt det var att bo i lägenhet. Husparet hade inget att invända, men hamnade i någon slags försvarsposition och beskrev hur mycket saker de hade och hur besvärligt det är att flytta. Mer utrymme till saker innebär ofta mer saker och visst kan det vara besvärligt att flytta. Husparet fortsatta förklara varför de bodde i hus som om de avkrävdes en förklaring till att inte de också bodde i lägenhet. Den här sortens samtal är ganska vanliga och kan handla om i princip vad som helst. Det räcker att någon gör någonting annorlunda och det behöver inte vara frågan om något normbrott, att bo i hyreslägenhet kan räcka. Personer ska till exempel ofta förklara för mig varför de inte har rakat huvud, äter kött, har körkort eller varför de har eller vill ha barn till skillnad från mig. Jag undrar vad det beror på för jag brukar inte förklara för personer jag möter varför jag inte lever som dem som om utgångspunkten vore att jag borde det.

Du behöver inte förklara eller försvara dig. Jag förväntar mig ingenting annat än att du vill annorlunda och du behöver inte ange några skäl därtill. Gör det om du vill, men förvänta dig inte att jag dömer dig. Vi behöver inte hålla med varandra eller ens förstå varandras preferenser. Det räcker långt om vi kan vara överens om att vi föredrar och väljer olika.

Öva på att ta till dig en berättelse om hur någon lever utan att relatera till ditt eget liv. Lyssna på personen. Förklara inte varför det inte är för dig om det inte är påkallat.

För att ta ett banalt exempel: Uppskatta att någon annan har en trivsam heminredning utan att fundera på varför den inte påminner mer om din. Försök se det tilltalande i att den ena miljön inte är den andra lik. Bejaka att människor föredrar och väljer olika.

Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.

Sexuell läggning är ingen sexgaranti eller sexjournal

Under en diskussion om polyamorösitet är en sexuell läggning var det en person som pratade om sexuell läggning som preferens, identitet och praktik (pip). Det gäller att skilja dessa beståndsdelar åt när man pratar om sexuell läggning. Alla som varit med ett tag torde veta att sexuella läggningar och relationer inte är någon sexgaranti eller sexjournal men det är som att personer är mer benägna att ta till sig det när det gäller heterosexuella personer.

Generellt anses man vara heterosexuell genom att idenitifiera sig som det eller oberoende av sexuell identitet leva med någon av ett annat kön. För personer som bryter mot heteronormen kan det krävas mer för att få sin sexuella läggning accepterad. Om bisexuella ”praktiserat” sin sexuella läggning med kvinnor och män eller om homosexuella haft sex med någon av samma kön blir ett ämne för personer som anser att andras sexuella läggning angår dem. Få bryr sig om heterosexuella haft sex med någon av ett annat kön.

Att prata om män som har sex med män (msm) eller kvinnor som har sex med kvinnor (ksk) snarare än homo- och bisexuella är en del av pip-tänket. Räcker det inte att bara säga homosexuella män undrar en del när man pratar om män som har sex med män. Om ”homosexuella män” räcker beror på vad man pratar om.

Menar man homosexuella män är det vanskligt att skriva män som har sex med män då alla homosexuella män inte har sex med män och alla män som har sex med män inte är homosexuella.

Män som har sex med män kan vara heterosexuella, bisexuella, homosexuella eller någonting annat-sexuella. Detsamma gäller åt andra hållet. Det blir felaktigt att prata om homo- eller bisexuella män om man menar män som någon gång har haft sex med män.

Varför är det relevant att göra denna distinktion? Utöver att män som har sex med män inte är lika med homosexuella män är det relevant vid exempelvis blodgivning (det finns särskilda regler för män som har haft sexuellt umgänge med män) eller när man gör sexualvaneundersökningar och intresserar sig för personers sexuella erfarenheter snarare än deras identiteter.

Normförändring pågår

Hur vore det om vi pratade om våra frågor istället för att prata om vilka frågor andra pratar för mycket eller för lite om? Om vi delade det som för samtalet framåt snarare än det som får oss att sätta kaffet i halsen? Jag var nyligen på en konferens där deltagarna fick varsin namnlapp och en lapp som det stod ”Jag vill prata om” på. Det var en nyttig påminnelse om att det bara är att prata på. Istället för att följa opionen kan man bilda opinion.

howpeopleareontheinternet

Den här bloggen tar upp en del av de ämnen jag vill prata om. Om andra inte vill prata om dem kan det bero på att jag inte pratar om dem tillräckligt eller väl. De flesta frågor jag skrivit om berör normer och då ligger det i sakens natur att det inte går att förvänta sig några entydiga antingen eller på det sätt den som driver enstaka sakfrågor kan göra. Normförändringar kan inte påskyndas, de kräver förankring som i sin tur förutsätter tålamod och tid, skriver Alice Teodorescu i en ledare förra året.

Jämställdhet är inget som kommer av sig själv och värderingar förändras inte över en natt. Det krävs ständiga diskussioner och prövningar i det sociala umgänget med andra människor för att förändra en kultur, skriver Hanna Marie Björklund i en ledare om att vi alla har ett ansvar för att prata om det vi tror på.

Normförändring är ett långsiktigt arbete. Det tar tid att förändra hur vi förhåller oss till och pratar om saker. Hur vi ser på sex och relationer exempelvis.  Ännu mer tid om man vill skapa nya kulturer, klimat och normer. Ge mig samtyckeskultur, cykelklimat och vegonorm.

Upplysningscentralen till ingens tjänst

Jag var i 12-årsåldern när jag förstod att jag hade så kallad generande hårväxt. Jag var på Timrå badhus med en av mina bättre vänner. Vi satt mittemot varandra i en svart badring, pratade och skrattade om vartannat samtidigt som vi försökte få ner den andra i bassängen. Rätt vad det var ber hon mig att sträcka upp mina armar. Hon har fått syn på någonting. Vad vet jag inte. Med viss tvekan sträcker jag upp mina armar. Mycket riktigt, hon hade inte sett fel. Hon skrattar obehindrat. Åt mig, upplever jag.

Vännen hade upptäckt ett hårstrå i min ena armhåla. Vad var det som var så roligt? Att jag hade ett enda en centimeter långt hårstrå? Att jag inte hade upptäckt det och tagit bort det? Att jag hade begynnande synlig kroppsbehåring på “fel” ställe?

Det var inte första gången hon gjorde mig uppmärksam på saker med min kropp som jag inte ens hade tänkt på. Vid flera tillfällen jämförde hon våra kroppar. Det skedde helt på hennes initiativ. Hon lät mig förstå att henne kropp spelade i en helt annan division. Våra läppar och bakdelar var återkommande jämförelseobjekt.

Mina läppar saknade till skillnad från hennes en markerad amorbåge. Min bakdel var päronformad till skillnad från hennes äppelformade. Som tur var brydde jag mig inte mer än att jag tyckte att det var ett otrevligt beteende från hennes sida. Jag såg det inte som någonting normalt att hålla på jämföra sin egen kropp med andras och uppvärdera den på andras bekostnad.

Jag tänkte inte så mycket på min kropp i 12-årsåldern. Att jag inte hade lagt märke till ett hårstrå i armhålan var därför ingenting konstigt. Men i badringen på Timrå badhus förstod jag att det kunde vara någonting skrattframkallande. På ett dåligt sätt. Det hade jag nog förstått förr eller senare, med är möjligt att det påverkade mig undermedvetet.

Jag minns inte när jag började, eller hur länge jag höll på, men jag rakade mina armhålor under en period. Sannolikt för att det ”hörde till”. Vi gör massor av saker utan att fundera på varför vi gör dem, att raka armhålorna kan mycket väl ha varit en sådan aktivitet för mig.

Åtskilliga är de säger att de rakar armhålorna för sin egen skull. Hur vet man att man gör någonting för sin egen skull? Jag vet knappt vad det betyder, men det spelar heller ingen roll. Din kropp, ditt beslut. Jag tänker inte vara hårpolis. Jag blir tvärtom illa berörd när personer har synpunkter på så väl kvinnors som mäns kroppsbehåring. Jag bryr mig inte om skägg eller inte skägg, men jag gillar att alla människor ser olika ut och att det går att variera sig.

Jag är övertygad om att en del börjar raka sig för att någon kommenterat deras hår, kanske gjort dem uppmärksamma på det. Personer som kanske ändå hade börjat raka sig senare, vad vet jag. Själv försöker jag låta bli att uppmärksamma personer på saker som skulle kunna begränsa dem om de blev tvungna att förhålla sig till dem. Det skulle aldrig falla mig in att kommentera barns blyghet till exempel. Jag unnar dem att få vara omedvetna om sina reaktioner så långt det går och i den mån det inte skadar andra. Jag har i alla fall svårt att se att det skulle komma något positivt ur att kommentera andras blyghet. Var försiktig med vad du lär in, sa en lärare. Var även försiktig med vilka normer du lär ut.

Alla andra får

Det är enkelt att dra på munnen när barn som vill ha något använder argumentet ”alla andra får”. Att alla andra får ses inte som ett riktigt argument. Tänk om vuxna hade argumenterat på det viset?

Barn som argumenterar på det viset vet säkert någon som använt argumentet med framgång. De har förstått att man ska vara normal. Vuxna har den fördelen att de bara kan göra som alla andra. De behöver som regel inte någon om lov. De behöver inte formulera för sig själva eller någon annan att de vill göra någonting för att alla andra gör det. Praktiskt, eller hur?

Om vi kräver någonting särskilt av personer som inte gör som alla andra – för det gör vi -borde det väl i konsekvensens namn krävas någonting särskilt när vuxna missunnar barn att göra som alla andra? Varför förväntas barn vara experter på normkritik? Varför förväntas barn utmana normer?

”Har ni tänkt på vad inkonsekventa vi föräldrar är ibland.

Tänk er in i situationen en sen härlig sommarkväll och det är dags för barnen att komma in för kvällen. Barnet vill naturligtvis inte eftersom det fortfarande finns andra barn ute. Dom använder argumentet att alla andra får ju vara ute, och jag som förälder svarar med att det bryr jag mig inte om eller något liknande.

Nästa situation skulle kunna vara en vinterdag och man tycker att barnet skall ha en mössa på sig vilket han av någon anledning inte vill. Då använder jag som förälder det argumentet att alla andra barn har ju mössa på sig.

Jag använder alltså samma argument som mitt barn använde vilket jag förkastade när han använde det.”

Jag har all förståelse för att barn använder argumentet ”alla andra får”. Vad personer vill är  mindre intressant är vad alla andra får och gör. Vad du vill är bara intressant om du vill göra sådant som uppfattas som ”normalt”. Barn skulle ha mindre framgång med argumentet ”jag vill vara utomhus” än argumentet ”alla andra barn får vara utomhus”.

Intressant nog invänder många föräldrar att det inte stämmer att alla andra barn får. De har förstås rätt i sak. Alla andra får ingenting. Det kanske inte ens ligger någonting i barnets upplevelse. Det kan vara ett fåtal som får det ”alla” andra få. Vad föräldrarna gör när de förklarar att deras barn har fel i sak är att de godtar argumentet som sådant. Allt annat skulle rimma illa med att man ska göra som alla andra.

Osynliga sexuella preferenser

Det verkar inte gå att skriva om att en föredrar stora kukar utan att man blir ombedd att skriva om någonting annat. Jag har svårt att tänka mig att personer som skriver om någonting annat de uppskattar i sexuella sammanhang emellanåt får höra att de redan har skrivit om det och borde bredda sina ämnesområden. De mest toleranta bland de intoleranta finner sig i att jag föredrar stora kukar, men tycker att jag borde hålla det för mig själv. Att det är enklare att träffa personer som har sådana om man är öppen med det har mindre betydelse.

Varför bry sig om kuklängd när det finns kroppslängd? Jag bloggade om saken då det är betydligt mer accepterat att bry sig om kroppslängd. Personer använder inte sällan behovsargument när stora kukar kommer på tal. Det behövs inte en stor kuk för att pussla ihop en kuk och en fitta. Jag förstår inte varför de skriver det till någon som inte ens är särskilt inne på vaginala samlag. Bortsett från att sex har en vidare betydelse än kuken i fittan är det helt irrelevant vad som behövs i sexuella sammanhang. Behövs sex över huvud taget? Vad ska du med den där kroppslängden till, förresten?

Det handlar inte om att behöva en viss kukstorlek. I mitt fall handlar det om vad jag går igång på. Jag blir överlag mer sexuellt upphetsad av personer med stora kukar. Detta delar jag med alla de som föredrar pornografi som innehåller stora kukar. Behövs stora kukar i pornografi?

Det finns något avundsvärt med att gå igång på kroppslängd då den är mer uppenbar än kuklängd. Till och med bröststorlek kan vara mer uppenbar än kukstorlek. Det går visserligen att bära plagg som gör att brösten framstår som mindre eller större.

Det verkar smidigt att gå i gång på ansikten. Det räcker att titta på någon, kanske möta personens blick och antingen välja eller välja bort personen ifråga. Om anletet inte faller en i smaken kan man låtsas som ingenting. Antagligen registrerar man inte ens att man just sorterade bort någon på grund av dennes ansikte. Antagligen sker det undermedvetet.

Kukstorlek blir något av en överraskning. Bara för att en person sagt att hen är välhängd vid något tillfälle innebär inte det att det stämmer. Personen kanske har fått höra det av någon som uppfattade hens kuk som stor jämfört med andra kukar eller någon som bara ville vara trevlig. Jag får ibland frågor om vad jag tycker om personers kukar.  Den sortens frågor bäddar för trevliga men inte nödvändigtvis uppriktiga omdömen. Jag skulle inte klara av att vara uppriktig om jag inte ”gillade” någons kuk. Den är väl som kukar är mest, eller vad svarar man?

Om du går igång på något som syns och inte behöver tala öppet om det för att finna likasinnade är det bara att gratulera. Samtidigt kan jag ibland önska att de vore mer tydliga. Istället för att ange att man söker något seriöst och låta det vara underförstått att monogami är seriöst kan man beskriva vad man är ute efter. Heterosexuella kan vara öppna med sin sexuella läggning istället för att utgå från att det säger sig självt. Anser man att sex är vaginala samlag kan vara tydlig med det. Jag är exempelvis öppen med att jag helst har oralsex för att sortera bort personer som associerar sex med vaginala samlag, vilket inte genererar något näthat. Det fungerar sisådär, kan tilläggas.

Har tanken aldrig slagit dig att en del vill leva ickemonogamt?

Monogaminormen är som allra mest påtaglig när personer utan erfarenhet av ickemonogami ska försöka reda ut varför man inte tror på monogami. När personer ska gräva i varför jag inte relationerar monogamt blir det alltid personligt. Det har antingen med mina erfarenheter att göra, att jag blivit sårad i tidigare relationer,  eller så har jag inte träffat den rätte, inte varit kär på riktigt.

Om en monogam relation inte fungerade beror det inte på den sexuella exklusiviteten. Det var den individuella relationen som inte fungerade och den säger ingenting om andra relationer. Om en ickemonogam relation inte gick vägen var det istället på grund av ickemonogamin. Om personer mår bra i en ickemonogam relation beror det inte på relationsformen. Relationen hade varit bra även i monogam tappning. Ickemonogama relationer är endast generaliserbara på ickemonogamins bekostnad.

När personer ska förklara för mig varför jag inte vill leva monogamt är utgångspunkten att jag någonstans vill det. Om jag vore monogam skulle de underlätta för mig att hitta någon. Det är bara det att det utgår från att jag vill hitta någon och denna någon är monogam. Där någonstans har man dribblat bort den rätte, men kvar står den ende. Den ende åt gången. Det som skulle underlätta för mig att hitta någon monogam skulle sätta mig i en svår sits om jag hittade några monogama och/eller ickemonogama, men ändå anses det eftersträvansvärt.

Om någon inte vill leva monogamt finns det alltid en förklaring, men den förklaringen stavas aldrig resultatet av ett aktivt val. Om någon vill leva ickemonogamt av något skäl borde det vara i sin ordning, men man är inte ute efter att förstå. Förklaringen till att någon inte vill leva monogamt, eller vill leva ickemonogamt som jag föredrar att uttrycka det, är endast intressant om den kan förmå personer att tänka om. Var inte den du är om den inte är monogam.

Innan du försöker dig på att förklara för någon varför den inte lever monogamt. Stanna upp ett slag, andas. I en papperspåse om så behövs. Har tanken aldrig slagit dig att alla inte vill leva monogamt?

Varför badar du med kläder?

Badsäsongen börjar lida mot sitt slut. I vanlig ordning har det gjorts en del reportage från nakenbad runt om i landet. Som en person som badar naken borde jag uppskatta reportage om nakenbad, men ibland undrar jag om det inte har gått inflation i dem. Det är samma visa varje gång. Någon reporter åker till ett nakenbad, klär av sig naken och frågar personer på plats varför de badar nakna. Reportern ställer även några frågor om vilka som besöker nakenbad, om kroppsideal, om det stämmer att det förekommer sex på nakenbad och om de i övrigt är familjevänliga. De tillfrågade badgästerna försöker efter bästa förmåga att bemöta de fördomar som finns om personer som badar utan kläder samtidigt som de vill förmedla att stämningen är annorlunda på ett nakenbad jämfört med ett textilbad. Det finns någon slags känsla av gemenskap. De badande pratar mer med varandra, de har olika sorters kroppar och kroppsidealen är inte lika närvarande som på textilbaden.

Det är i och för sig positivt att de få officiella nakenbad som finns uppmärksammas, men det måste gå att göra reportage om nakenbad där inte textilbadares fördomar om nakenbadare är i fokus. Varför inte skicka en reporter till ett textilbad och fråga personer varför de badar med kläder som omväxling?

Det går att fråga sig hur intressanta reportage om personer som badar, solar, läser, spelar brädspel, samtalar och dricker termoskaffe egentligen är. Ungefär lika intressanta som de återkommande reportagen om årets semlor, antar jag, men det går förstås att ställa andra frågor än de gängse. Jag hade gärna lyssnat på reportage om bad med och utan kläder utifrån ett historiskt perspektiv. Reportage som undersökte varför bröst och nakenhet har blivit så laddat eller varför det finns så officiella nakenbad i Sverige jämfört med Tyskland. De som växer upp i dag gör det i tron att bröst alltid har varit tabu, i tron att de allra flesta kvinnor täcker sina överkroppar för att kvinnor alltid har gjort det. Det skulle kunna uppmärksammas mer.

Jag vet inte hur det är för andra som badar nakna, men jag vill hellre prata om vad som är positivt med att vara naken istället för att bemöta textilbadares fördomar om nakenbadare. En del som badar utan kläder menar att de gör det för att de inte vill behöva tänka på blöta badkläder. Jag tror inte att det är hela sanningen även om det är en fördel med att bada som man föddes. Det finns trots allt personer som besöker badplatser utan att bada.

”Jag vill inte behöva tänka på blöta badkläder” låter som ett svar på frågan ”Varför badar du naken?” som skräddarsytt för att personer som badar med kläder ska förstå. För det finns väl ingen som uppskattar blöta badkläder? Ingen som tycker att det är särskilt smidigt att byta om från blöta badkläder till underkläder utan att ”avslöja” för mycket?

Måste personer som följer normen förstå allt? Jag vill vända på frågan. Det kan verka rimligt att fråga personer som bryter mot normen varför de gör det, men är det inte rimligare att fråga personer varför de använder badkläder även om svaret är ”för att alla andra gör det”?

Jag kan göra saker som framstår som omotiverade om de ger mig någonting konkret. Det konkreta måste emellertid balanseras upp av något, det måste vara värt den ansträngning det ”omotiverade” kräver. Badkläder ger mig inte något konkret. Jag vet inte vad det skulle vara. Att vara normal är inte något konkret. Att inte behöva tänka på blöta badkläder som behöver tvättas, torkas och förvaras i en påse för att skydda andra tillhörigheter är visserligen något konkret, men det är inte på något sätt avgörande för varför jag badar utan kläder. Det finns ett större utbud av badplatser om man badar med badkläder, men det har inte med kläderna i sig att göra. Det finns ingenting som säger att personer inte skulle kunna samsas om badplatserna. Det är viljan som saknas.

Mitt främsta skäl att bada naken är att jag uppskattar att vara naken. Få platser framstår som så naturligt anpassade för nakenhet som badplatser. Det inger någon slags frihetskänsla att vara naken utomhus som är svår att beskriva. Textilbadare som känner sig manade kan för all del besöka något nakenbad och se om den infinner sig.

När vuxna inte näthatar har de samlag utan kondom

Sofia Mirjamsdotter skriver om vuxnas näthat. Om hur vuxna som ägnar sig åt näthat bidrar till att deras, men också andras, barn hatar på nätet. Barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör. Det ligger mycket i det. Visst blir det svårt för vuxna som ägnar sig åt näthat att med någon trovärdighet fördöma (andras) näthat. Så länge vuxna människor inte kan behandla varandra med respekt är det orimligt att kräva att våra barn ska göra det, som Mirjamsdotter uttrycker det.

Att vuxna ägnar sig åt näthat fråntar inte unga ansvaret för det näthat de ägnar sig åt, men ibland har näthat felaktigt framställts som något som enbart angår och drabbar unga personer. Därför är det positivt att vuxnas näthatande lyfts fram. Personer som ändå bör vara någon slags förebilder i förhållande till barn och unga. Det handlar inte bara om rasistiskt motiverat näthat bland sverigedemokrater med flera, utan också om näthat bland vuxna med betydligt mer rumsrena åsikter.

När unga inte näthatar har de samlag utan kondom. Näthat är knappast den enda företeelsen som felaktigt framställts som en ung sådan. Vuxna vill inte sällan distansera sig från unga utan att ha någon täckning för det. En del av det är att framställa unga som vuxnas motsatser. Unga kan anses irrationella och vuxna rationella även om de ägnar sig åt samma saker. De kanske uttrycker en åsikt, använder internet på ett visst sätt eller ifrågasätter så kallade glädjedödare. Ungas skäl att göra X kan framställas som helt avvikande vuxnas skäl att göra X även i situationer där skälen överlappar varandra och det saknas anledning att tala om ”unga” respektive ”vuxna” skäl.

dnkon

På samma sätt som vuxna inte borde problematisera ungas näthat utan att ägna en tanke åt sin egen delaktighet borde inte vuxna som knappt använder kondom förfasa sig över att unga inte alltid använder kondom när de har sex (jag tror att de menar samlag). Jag har inga siffror på det, men det skulle inte förvåna mig om unga är bättre än vuxna på att använda kondom vid samlag.

Det är med näthat som med kondomer. Barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör. Det kan tyckas enklare för vuxna (inte alla vuxna) att smyga med bristande kondomanvändning, samtidigt som man moraliserar över unga som inte använder kondom, än vad det är för vuxna att dölja sitt näthatande, men allt näthat är inte publikt.

Vissa former av näthat sker lika privat som vuxnas oskyddade samlag, men unga är inte dumma. Unga förstår att vuxna näthatar och har samlag utan kondom även om det sker i det fördolda. Därmed inte sagt att insikten om att näthatande inte har någon övre åldersgräns inte förstärks av det publika näthatet som en del vuxna ägnar sig åt. Det kan vara vuxna som letar upp något en person skrivit, gärna något som skrevs för flera år sedan, tar en skärmdumpar och delar med sig av den på sociala medier. Detta med en förhoppning om att göra livet surt för personen ifråga. Ibland har de haft sådan – ursäkta uttrycket – framgång att den utsatta inte sett någon annan utväg än att avsluta sitt liv.

Varifrån kommer bilden av att vuxna nog inte skyddar sig när de har samlag? Från hur de pratar om sex i allmänhet bland annat. De säger sex, men menar förvånansvärt ofta samlag. I den mån vuxna tycker att unga ska ägna sig åt något för att de själva ägnar sig åt det brukar det framgå. Det framgår inte att unga bör ha samlag med kondom eftersom att vuxna har det. Det framgår däremot att vuxna är bekymrade över att unga inte skyddar sig i den utsträckning vuxna tycker att de borde skydda sig när de har samlag.

Och nej, att vi inte får veta att vuxna alltid eller i stort sett allt använder kondom handlar inte om att de inte vill avslöja för mycket om sina sexliv inför sina barn. Alla som sett sin mor ta ansvar för sin reproduktion medels preventivmedel – räck upp en hand! Det beror nog snarare på att de inte ens kommit på tanken att låta sina barn tro att de använder kondom genom att påstå det och/eller se till att det alltid finns kondomer i sängbordet.

samlag

De vuxna som förfasar sig över att unga personer inte använder kondom när de har sex/samlag borde fundera på varför det är viktigt att just unga använder kondom. Om det är viktigare att unga har skyddat sex än att vuxna har det får man gärna berätta varför.

Vad jag tror att förfasandet handlar om – utöver att man av någon anledning fått för sig att unga knappt kan ha sex utan att det leder till graviditet och att man kommer att bli mormor i morgon – är att man vill att unga ska grundlägga vissa vanor tidigt. En sådan vana är att använda kondom vid samlag.

Att vuxna inte använder kondom i den utsträckning de tycker att unga borde använda kondom kan dels förklaras med att de inte tycker att det hör till om någon inblandad använder p-piller eller liknande, men det kan också bero på att de aldrig grundlade vanan att använda kondom vid samlag.

Varför ska vi förvänta oss att unga använder kondom i större utsträckning än vuxna? Varför skulle det vara självklart för unga att använda kondom med nya sexpartners (i den mån de har samlag) om det inte är det för vuxna?

sexellersamlag

Jag har förstått att en del vuxna vill att kondom ska vara norm vid samlag, ungas samlag. Men vi har inte parallella normsystem på det sättet. De sexualnormer som gäller sexuellt aktiva vuxna gäller också sexuellt aktiva unga. I heterosexuella relationer är det som regel kvinnan som tar ansvar för reproduktionen och det oavsett åldern på de inblandade. Om vuxna vill bidra till att kondom blir norm bland unga är de nog så illa tvungna att använda kondom vid samlag i en större utsträckning.

Klarar du inte av tanken på att ha sex eller samlag med kondom eller har du inte något behov av det – alla har nämligen inte det –kanske du borde ha en större förståelse för unga som ibland avstår kondom.

Läs gärna Jon Ronsons artikel How One Stupid Tweet Blew Up Justine Sacco’s Life.