Få saker och ting att fungera

Vågar du bryta mot en norm? Jag läser reaktionerna på ett blogginlägg med den rubriken publicerat på Pedagog Malmö. För ovanlighetens skull berättar rubriken en del om innehållet. En pedagog tipsar om att man kan göra små experiment i vardagen för att få en förståelse för normer, hur de fungerar och påverkar oss.

”Vet du vad en varuavskiljare är? Det är den lilla pinnen du lägger på bandet mellan dina varor och varorna som den som kommer efter dig tänker köpa. Du vet så klart åt vilket håll den ska ligga; tvärs över bandet som en stadig och tydlig barriär mot andras kaos – men vad händer om man dristar sig att vrida den så att den ligger längs med bandet i stället?” skriver pedagogen.

Flera som har reagerat på blogginlägget har fått för sig att skribenten tycker att det är negativt att man förväntas lägga kundpinnen tvärs över bandet. Varför har de fått för sig det? För att skribenten har provat att lägga kundpinnen åt fel håll? Någon täckning för att bloggaren tycker att ”kundpinnen tvärs över kassabandet”-normen är dålig finns inte i blogginlägget. Bloggaren skriver rätt ut att det är en ”väldigt liten, faktiskt obetydlig norm”. Vad det finns är täckning för är att det är en norm och kanske är det just detta som skaver, att något som kan motiveras av praktiska skäl kallas norm. För normer ska vara någonting negativt om man får tro en del som är kritiska till normkritik (var gärna det). Vad tror de som ser rött av ordet normkritik att en norm är för något? Enbart opraktiska påfund?

Alldeles oavsett vad de tror går normkritik inte ut på att normer i sig är någonting dåligt. Normer är nödvändiga i ett samhälle. Normkritik är inte detsamma som att normer är till för att brytas. De som bryter mot starka normer har som regel inte gjort ett aktivt val att avvika från normen. Deras normavvikelse är inte ett vardagsexperiment eller ett politiskt ställningstagande, utan en realitet. Normkritiken kan däremot användas till att syna och utmana normer på olika sätt.

Har de som reagerat ens läst sista stycket? ”[…] Poängen är att nyfiket kunna iaktta och reflektera kring hur normer styr vårt agerande, och hur vi reagerar när normen störs. Om reaktionerna yttrar sig så här för en väldigt liten, faktiskt obetydlig norm – hur är det då för den som bryter mot de starka normerna i vårt samhälle?”

Inlägget är en påminnelse om att man inte ska spara huvudbudskapet till sist även om det delvis framgår redan av rubriken och första stycket. Som de allra flesta vet vid det här laget finns ingen ”läsa hela texten innan du reagerar”-norm.

Du får vara gärna vara mot normkritik och den här sortens experiment i vardagen, men ha någon slags förförståelse, okej? Jag läser inlägget som ett försök att förklara att personer kan reagera starkt även när någon bryter mot en ”synbarligen harmlös norm”. Jag läser inlägget som att det ofta är först när man bryter mot en norm eller uppfattas bryta mot en norm, du kan uppfattas som icke-heterosexuell utan att vara det, som man märker av den eller i vart fall hur stark den är.

Personligen skulle jag inte prova på detta experiment i vardagen, jag vet redan vad som kan hända den som är långsam med kundpinnen, men vad hände med proportionerna?

Om du på riktigt tror att skribenten är mot kundpinnar vet jag inte ens vad jag ska säga annat än att det är tråkigt. Jag uppskattar den här kommentar: ”Egentligen handlar inte pinnläggningen om normer utan företeelsen om att få saker och ting att fungera.” Vad tror människan att normer är för något?

Tänk om kritiken istället hade gått ut på: experiment med kundpinnar (och blogginlägg om sådana) ger inte en ”fördjupad förståelse för begreppet normkritik”. Det hade visserligen krävt en viss förförståelse av begreppet normkritik. Reagerar vi inte starkare när någon bryter mot obetydliga normer? De som reagerar på kundpinnen åt fel håll, säger de till när någon pratar i den tysta avdelningen på tåget?

Normer, så väl sociala som rättsliga, syftar till att få ”saker och ting att fungera”. Vad politiker och normtillhörande tycker fungerar (för dem) förändras övertid. Tidigare fungerade det att födas inom äktenskapet som ett så kallat äkta barn.

Tl;dr: Normer är nödvändiga. Ibland är normer bra, ibland dåliga. Rimliga normer tål att bli ifrågasatta. Ifrågasätt gärna normkritiken när den träffar fel, men tro inte att normkritik är detsamma som normer är till för att brytas.

 

Alla andra barn får då borde jag också få

Något barnfria personer bidragit till är att en del fått fundera över varför personer skaffar barn. När barnfria personer ifrågasätts blir det tydligt att en del som har skaffat barn inte har funderat över varför de har gjort det.

Behöver man fundera över varför man skaffar barn? Det fungerar väl alldeles utmärkt att inte göra det? Ja och nej. Om vi begär att personer som inte skaffar barn ska ha tänkt igenom det borde man kunna begära det av de som skaffar barn också. Det är faktiskt de som genomgår en förändring, vi andra fortsätter som vi alltid har gjort. Utan barn.

Att inte skaffa barn kan vara ett beslut, men det är inte ett handlande på det sätt att skaffa barn är. Bara för att personer som bryter mot en norm antas ha funderat över det, innebär väl inte det att de som lever i enlighet med den skulle sakna skäl bortom ”alla andra skaffar barn”?

Mer intressant är om man kan få personer att fundera på varför de vill skaffa barn. När personer väl skaffat barn skapar det utrymme för efterhandskonstruktioner. Det går inte att förstå varför personer skaffar barn om man inte har egna barn är en av de vanligaste efterhandskonstruktionerna. Den används inte sällan för att få andra att skaffa barn. Som om barnfria inte klarade sig utan den förståelsen.

Att inte ha barn är något alla kan relatera till. Förälder är inte något du är, förälder är något du blir. Att inte skaffa barn ger inte samma utrymme för efterhandskonstruktioner. Givetvis kan barnfria ange andra skäl än de egentliga skälen till att de inte skaffat barn. I den mån det går att tala om skäl utan att alla nyanser går förlorade.

Jag vet knappt vad jag ska svara när personer frågar varför jag inte vill ha barn, men tänkte försöka förklara varför jag känner så. Jag tycker om att kunna förklara saker, men jag kan inte förklara varför jag inte vill ha barn. Eller varför jag inte vill vara förälder, som jag föredrar att uttrycka det. Jag är helt enkelt ointresserad. Hur förklarar man sitt ointresse för någon? Man kan göra det enkelt för sig själv och rada upp olika skäl som utöver ens ointresse talar för barnfrihet. Det finns massor av skäl som talar för mitt ointresse av att skaffa barn, men även utan dem vill jag inte ha barn. Jag är så pass ointresserad av att skaffa barn att jag inte kan komma på något skäl att göra det. Det blir helt blankt i huvudet. (Ointresserad av att skaffa barn)

Det finns ingenting negativt i att beslut är rationella och väl genomtänkta, tänker jag. Jag är inte den som frågar personer varför de skaffade barn. Fundera på saken för din egen skull. Det gäller inte minst de som kräver barnfria på en förklaring. Om inte annat för att undvika ett scenario där man får motfrågor man inte kan besvara för att man aldrig sett någon anledning att fundera på saken tidigare. ”Ja, varför skaffade jag barn?”

I andra sammanhang är ”man vet vad man har, men inte vad man får” ett argument för att avstå från saker. Jag lägger inte någon värdering i det, men det är bara att konstatera att den omvända ordningen gäller när frågan om att skaffa barn kommer på tal. Du vet inte vad du får, just därför måste du ta reda på det. Du kan inte leva i ovisshet. Tänk om du ångrar dig. När du väl vet vad du fått kan du fiffigt nog också motivera det. Du har ett levande bevis på att det var värt det. Barnfria har inga bevis att visa upp. De bara är. Som om inte det vore gott nog.