Mata inte moralismen

Moderaternas skolpolitiske talesperson Tomas Tobé vill ha ett ”handslag med alla föräldrar” om att begränsa ungas spelvanor. Efter moderatens utspel om att föräldrar måste begränsa sina barns datorspelande för att förbättra deras skolresultat har flera personer varit ute och försvarat datorspelen med argumentet att de kan bidra till att skjuta upp alkoholdebuten.

Unga som spelar datorspel dricker mindre alkohol. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det vid det här laget och jag kan inte låta bli att tänka på alla andra debuter som spelandet också kan tänkas skjuta upp.

Flera av de som har anklagat Tobé för att moralisera har själva varit ute och gjort det när det kommer till ungas alkoholkonsumtion. Vissa saker är det fritt fram att moralisera kring. Johanna Nylander som har skrivit den av Swedish Match finansierade boken Är det så farligt? Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar nämner särskilt att spelande barn och ungdomar börjar dricka alkohol senare i livet.

Varför är personer som annars är kritiska till moralism ute och moraliserar över unga som dricker alkohol? Jag tror att två saker bidrar. För det första fungerar det. Flera av de som annars hade varit kritiska till datorspel kan ursäkta dem om de bidrar till att unga inte dricker alkohol. För det andra går det att komma undan med utan att själv bli anklagad för att moralisera. Tobé eller någon annan vuxen behöver knappast efterlysa ett handslag med alla föräldrar om att skjuta upp ungas alkoholdebut.

Det går alldeles utmärkt att vara liberal och kritisera moral förklädd till skolpolitik utan att falla i fällan att själv moralisera. Johan Norberg skriver ”Dataspelen är en tacksam syndabock. Det förlägger skulden långt bortom politiken, skolan och de pedagogiska modellerna, och till en ny teknik som föräldrar och sistagångsväljare inte alltid begriper, precis som när de en gång skyllde ungdomarnas förvildning på dansbanor, serietidningar och videofilmer”.

Alkoholen är också en tacksam syndabock. Istället för att ta en omväg när du ska försvara datorspelen går det alldeles utmärkt att försvara dem för vad de är. Om de som spelar får ut någonting av det räcker det för mig.

Jag kan förstå varför föräldrar som själva inte spelar motiverar sina söners intressen med yttre omständigheter som att de kan bidra till att skjuta upp deras flytt hemifrån och alkoholdebut, men något har gått snett när även de som spelar känner sig tvugna att göra det. Detta beror nog dels på hur impopulärt det har blivit att försvara någonting rent principiellt, men det är precis vad de som är kritiska till moralism borde göra.

”Jag är väl en moralkärring då”

Vuxna som försöker försvåra för unga att ha sex applåderas som regel. Till ovanligheterna hör att de blir kritiserade av personer som ifrågasätter att de tar sig rätten att sätta sig till doms över andras sexualitet, men det förekommer. Dessa vuxna beskylls med rätta för att moralisera. En beskyllning som en del av dem har skakat av sig genom att obekymrat konstatera: Jag är väl en moralkärring då.

”Vi är många sippisar som ogillar offentligt hångel” skrev Expressens ledarskribent Malin Siwe när hon kritiserade offentligt hångel. ”Jag har inga problem med att bli kallad moraltant” skrev Camilla Vagner i en krönika om att personer under 15 år inte ska ha sex. “Kanske är jag sipp och pryd, men i så fall är det inget jag vet om eller lider av. Och Pride-festivalen med allt sitt tjohej om hur NATURLIGT allt är och med alla sexattribut som ska tryckas upp i ansiktet på betraktaren för att riktigt understryka hur NATURLIGT man tar på sexualiteten”, skrev en bloggare med andledning av Pride-festivalen.

Strategin att de som moraliserar kring unga sexliv med glimten i ögat erkänner att de är moralister är ganska vanlig. Det gäller inte enbart sex, även i andra sammanhang förekommer kommentaren “Om det är moralism att…” följt av “då är jag väl moralist” (jämför med “Om det är rasism att använda ordet n-ordet-boll, då är jag väl rasist”). Om denna självutnämnda moralism är ett försök att undkomma kritik framgår inte, men det finns inget skäl att låta bli att kritisera personer som är stolta över sin inskränkthet i den mån den går ut över andra människors frihet.

Bakåtsträvande debattörer som inte gör någon hemlighet av att de vill göra människor mer ofriga, och är mer eller mindre konsekventa i sina resonemang, kan man ha ett visst mått av respekt för om man uppskattar tydlighet. Vad som skiljer de som förfasar sig över unga som har sex från dessa bakåtsträvande debattörerna är att de sällan är moraliserande och sexualfientliga på ett övergripande plan. De har bara intagit en sådan position just vad gäller ungas utlevda sexualitet.

Utan att ha någon aning om varför debattörerna beskriver sig själva som moraltanter, sippa, pryda och gammalmodiga är det oroande när personer lägger sig i andra människors levnadssätt utan att ta ansvar för det. Kritik av moralism ska inte upprätthålla sig vid vad moralister (inte) kallar sig, utan moralismens emellanåt förödande konsekvenser. Om du bedriver en politik som bidrar till att missbrukare dör hjälper det föga att du kommer dragande med “Jag är väl moralist då”. Ta lite ansvar för din moralism.