Har tanken aldrig slagit dig att en del vill leva ickemonogamt?

Monogaminormen är som allra mest påtaglig när personer utan erfarenhet av ickemonogami ska försöka reda ut varför man inte tror på monogami. När personer ska gräva i varför jag inte relationerar monogamt blir det alltid personligt. Det har antingen med mina erfarenheter att göra, att jag blivit sårad i tidigare relationer,  eller så har jag inte träffat den rätte, inte varit kär på riktigt.

Om en monogam relation inte fungerade beror det inte på den sexuella exklusiviteten. Det var den individuella relationen som inte fungerade och den säger ingenting om andra relationer. Om en ickemonogam relation inte gick vägen var det istället på grund av ickemonogamin. Om personer mår bra i en ickemonogam relation beror det inte på relationsformen. Relationen hade varit bra även i monogam tappning. Ickemonogama relationer är endast generaliserbara på ickemonogamins bekostnad.

När personer ska förklara för mig varför jag inte vill leva monogamt är utgångspunkten att jag någonstans vill det. Om jag vore monogam skulle de underlätta för mig att hitta någon. Det är bara det att det utgår från att jag vill hitta någon och denna någon är monogam. Där någonstans har man dribblat bort den rätte, men kvar står den ende. Den ende åt gången. Det som skulle underlätta för mig att hitta någon monogam skulle sätta mig i en svår sits om jag hittade några monogama och/eller ickemonogama, men ändå anses det eftersträvansvärt.

Om någon inte vill leva monogamt finns det alltid en förklaring, men den förklaringen stavas aldrig resultatet av ett aktivt val. Om någon vill leva ickemonogamt av något skäl borde det vara i sin ordning, men man är inte ute efter att förstå. Förklaringen till att någon inte vill leva monogamt, eller vill leva ickemonogamt som jag föredrar att uttrycka det, är endast intressant om den kan förmå personer att tänka om. Var inte den du är om den inte är monogam.

Innan du försöker dig på att förklara för någon varför den inte lever monogamt. Stanna upp ett slag, andas. I en papperspåse om så behövs. Har tanken aldrig slagit dig att alla inte vill leva monogamt?

Vänner med förmåner

Utan att kunna relatera till sex med vänner som en förmån tilltalas jag av uttrycket ”friends with benefits” eller ”vänner med förmåner”. Det sätter fingret på att det är någonting alla inte kan räkna med samtidigt som det ger en positiv bild av sex mellan vänner. Jag hade kanske sett det som en förmån om det inte hade varit standard för mig att ha sex med personer jag betraktar som vänner.

Sex med någon regelbundenhet gör att jag kommer människor närmare och för mig som inte ser några problem med att vara nära flera personer så är det heller inget problem att ha sex med flera. Vill jag sätta en relation på piedestal av någon anledning får jag ordna det på något annat sätt.

Går män jag lärt känna som praktiserande ickemonogama senare in en monogam relation, det får man nästan räkna med, lär vi fortsätta behålla kontakten i någon mån, men inte alls i samma utsträckning som tidigare eftersom att det i sådana fall blir det ett fortsatt umgänge utan sex och då kommer åtminstone jag uppleva att någonting fattas. Att sluta ha sex med någon är lite mer dramatiskt än att sluta dricka kaffe på ett särskilt fik med någon. Tidigare kunde vi kanske ses en halvdag och bland annat ha sex, men om vi därefter måste ses utan att ha sex finns ju inte lika mycket tid över för att ses om man också vill hinna med att ha sex den dagen och det vill jag. I den bästa av världar har jag nämligen sex dagligen.

Oavsett om man har en idé om att ligga med sina vänner eller inte så kan det vara svårt att umgås med nyförälskade personer och att få ut någonting av umgänget. Inte helt ovanligt är att de drar sig tillbaka och bara ägnar sin tid och energi åt den de är förälskade i för att någon gång ibland föreslå en fika och inte prata om någonting annat än den de är förälskade i. Ja, jag har jag själv varit nyförälskad och det har gått ut över mina andra umgängen och det sex jag haft vid sidan om den person jag varit förälskad i. Det var säkert logiskt utifrån vad förälskelser gör med människor, men det faktumet gjorde mig knappast till en roligare person att umgås med.

Men vad händer med monogamin om personer skulle börja ha mer sex med sina vänner och se det som ett självklart alternativ till att inte ha sex med dem? Låt mig anta att färre skulle ingå monogama relationer av skälet någonstans måste jag få sex i från (och priset är att jag lovar att vara någon trogen). För personer som även fortsatt vill se att majoriteten lever i monogama förhållanden vore det säkerligen inte önskvärt alls om sex mellan vänner avdramatiserades och villiga vänner fanns lite varstans.

Skapar monogamin svartsjuka?

Jag lyssnade nyligen på några avsnitt av P1 Tendens med temat Är vi skapta för monogami? Relationsanarkisten Lina Asplund berättar i ett av dem om när hon ställde upp på så kallad ”okej då”-monogami (jag tror att Dr. Andie var först med den termen). Asplund och en kvinna blev kära i varandra och när de pratade om sin relation var kvinnan tydlig med att hon ville ha en monogam relation, vilket Asplund gick med på det för att flickvännen ville det. ”För jag tänkte jag kan inte bara ha relationer med personer som tycker som jag. […] Det blir ett så begränsat urval”, berättar hon.

Asplund beskriver hur monogamin gjorde henne till en svartsjuk person. Hon började se personerna i sin omgivning som ett hot mot förhållandet, vilket hon inte hade gjort inom tidigare polykonstellationer. Eftersom att hon skulle vara den enda för flickvännen kände hon sig utbytbar. Om någonting hände skulle hon inte längre vara den enda.

Hur gick det då? frågar programledaren. En dag fick Asplund veta att flickvännen, som hade bedyrat hur viktig monogamin var för henne, hade varit otrogen. Hon medger att hon kände sig lurad och det har jag all förståelse för då hon hade anpassat sig efter sin flickväns önskemål.

Skapar monogamin och mononormen svartsjuka kan man fråga sig. Asplunds historia är tänkvärd eftersom att den beskriver en person som har erfarenhet av friare relationer, men som går med på monogami för att den andre vill det och blir monogam mentalt.

Många föreställer sig att personer som valt bort monogamin lider av svartsjuka mer än andra. En av de vanligaste frågorna polypersoner får är ”Hur hanterar du svartsjuka?”. Det är en viktig sak att prata om, oavsett vilken relationsläggning man har, men frågan ställs oproportionerligt ofta till personer som lever icke-monogamt. Det är klart att många polypersoner känner svartsjuka, men vad talar egentligen för att de är mer svarsjuka än de som avlagt trohetslöften och varför skulle de ha ett större behov av att prata om svartsjuka?

Töm och glöm!

Det vanliga är att monogama relationer tar slut och ersätts med ingenting, men det finns undantag. Det finns personer som öppnar upp relationen och en del fortsätter att ha sex med varandra som singlar.

Det finns en hel del praktiska detaljer, men en av de största utmaningarna måste vara att lägga korten på bordet och säga att man vill öppna upp sin relation. Svårt för att mononormen som genomsyrar vår syn på kärleksrelationer är tydlig med att man bara kan älska en person åt gången. Den man älskar är den enda man sex med, vill man ha sex med flera älskar man inte. De som vill ha sex med flera är till skillnad från personer som vill ha flera vänner inga ”relationsmaterial”. De ser inte allvarligt på relationer eftersom att de inte kan nöja sig med en person. Har man matats med den definitionen av kärlek är det klart att man kan känna tvivel om ens partner plötsligt också vill dela sitt liv med någon annan.

Jag kan anpassa mig inom rimlighetens gränser om någon har önskemål för hur vår relation kan förändras/förbättras om det står mellan det och relationens upplösning.

Om det står mellan att dumpa och gå vidare och att flagga för att man skulle kunna öppna upp den redan etablerade relationen skulle de flesta ge dig rådet att dumpa. Med risk för krångel och att personen blir sårad och läser in att den inte är omtyckt är längre är det bättre att göra slut med honom eller henne. Är inte det ett märkligt resonemang?