Skilsmässor och sexuella relationer i storstan

”Vill du rädda ditt äktenskap? Håll dig långt från Stockholm” kan man läsa i Dagens Nyheter. Det ligger mycket i det. Ett annat sätt att rent statistiskt sett rädda sitt äktenskap i Stockholm och kanske övriga Sverige med för den delen är att inte skaffa barn.

Personer i Stockholm skiljer sig antagligen mest av samma skäl som en ickemonogam person kan föredra att bo där. På en mindre ort utgår i alla fall jag från att de flesta har eller vill ha en monogam relation. Inte för att jag överlag utgår från att människor är monogama utan för att jag ser fler skäl att leva monogamt på en mindre ort. Där kan den monogama relationen vara en förutsättning för att över huvud taget kunna ha ett mer regelbundet sexliv som inte bara består av one night stands.

Det är klart att en ickemonogam kan försöka få till en sexuell relation med någon på en mindre ort, men risken att personen förr eller senare vill ha en monogam relation är överhängande. Ens utsikter att ha flera sexuella relationer på en mindre ort begränsas inte bara av utbudet på personer att ha sex med utan också att de som bor där har någorlunda koll på varandra. Det går inte att vara anonym på samma sätt. Skulle en kvinna synas med en man skulle personer utgå från att de var ett par oavsett vad de hade för relation till varandra och bara det skulle försämra framförallt hennes chanser att ha ett utåtriktat sexliv.

Personer har föreställningar om kvinnor och män inte kan vara vänner i storstan också och det är verkligen beklagligt när kvinnor och män inte kan göra saker ihop utan att passera som par. Föreställningarna har dock inte samma genomslag i en större stad där alla som tänker efter förstår att du kommer att synas med olika personer. Du kommer ofrånkomligen att bli sedd med mer än en man som kvinna och du antas inte ha en sexuell relation med alla män du lunchar med. Du kan bli sedd med olika män i Stockholm utan att det pratas om att du har ”träffat någon”.

I Stockholm är du mer av ett oskrivet blad. Personerna du springer på inte nödvändigtvis tidigare skolkamrater, du känner inte deras föräldrar. Du har inte massor av sann eller falsk bakgrundsfakta om personer du träffar om du inte aktivt har sökt upp den. Mötena blir mer förutsättningslösa. Det finns fler träffytor och du träffar fler personer totalt givet att du går utanför dörren. Du finns större möjligheter att träffa personer via Tinder och liknande. Allt detta gör att ”möjligheten eller risken att träffa någon utanför äktenskapet som man attraheras av” blir större som psykologen Anna Bennich Karlstedt uttrycker det. Jag har ibland dragit dåliga skämt om att det är lika bra att flytta ut på landet om man skulle lägra någon som man inte vill att andra ska kunna ha sex med.

På en mindre ort kan det vara svårare att lämna en längre relation utan att ha en annan relation på gång (ibland otrohet). Om du gör det och är monogamt lagd riskerar du att bli ensam. I Stockholm blir du bara en av alla singlar. I Stockholm kan man ”unna sig” en längre singelperiod. Det är roligare att leva singelliv här då det är mer accepterat att vara singel här vilket i sin tur innebär att det finns fler singlar. Alla har inte någonting inplanerat med partner eller kärnfamilj när du vill ses. Du kan träffa personer på tu man hand utan att räkna med att få en partner på köpet.

En annan fördel med att vara singel i Stockholm är att det finns fler singlar som inte har skaffat barn. Dels för att stockholmare tenderar att skaffa barn senare, men också för att storstäder drar till sig fler personer som valt bort barn. Alla singlar i Stockholm är inte frånskilda varannan vecka-föräldrar även om en del av oss har en tendens att falla för sådana. I mitt fall för att jag gång på gång blir attraherad av män som hunnit yngla av sig och separera.

Ibland när personer försöker förmå mig att flytta till någon mindre stad i Sverige brukar jag utan några förhoppningar om ett svar av något värde fråga om mitt sexliv skulle vara realistiskt i den staden. Skulle jag kunna träffa en ny storkukad person varje månad om jag kände för det? Skulle jag kunna träffa äldre personer och synas med dem på stan? Jag är inte intresserad av sexuella relationer som inte också är sociala. Skulle mitt sexliv fungera på en mindre ort där det är tillräckligt svårt att vara seriemonogam, där utsikterna för livslånga monogama relationer torde vara större? Antagligen inte.

Vill du ha sex i storstan bör du välja en stadsdel med en stor andel personer som valt bort att leva monogamt, tillfälligt eller för en längre period. Undvik miljöer där personer bara är ute efter att träffa någon för en monogam relation, personer som ofta kallas singlar. Var social och rör dig bland människor. Sitt inte hemma och förvänta dig att personer kommer att titta förbi när du minst anar det som om du bodde på en mindre ort. Räkna inte med oväntat besök.

Äktenskap är en juridisk konstruktion

Utanför juristkretsar verkar det vara tabu att vara öppen med att man gift sig av juridiska skäl. Vi måste inte gifta oss för att ha sex eller bilda familj så varför gifter vi oss? För bröllopsnatten? Knappast.

Jag vill läsa personer som är öppna med att de gift sig av juridiska skäl eller personer som gift sig för att vinna politiska, ekonomiska eller sociala fördelar. Jag förstår om personer som gift sig av migrationsrättsliga skäl (uppehållstillstånd) inte kan vara öppna med det.

En bekant berättade att hen hade gift sig för att ha någonstans att bo ifall relationen skulle ”krascha” som hen uttryckte det. En annan bekant gifte sig för att dennes partner inte skulle behöva ”förnedra sig” och bekräfta sitt faderskap. (En man som är gift med en kvinna som föder barn presumeras vara barnets far, faderskapspresumtion. Någon motsvarande moderskapspresumtion för den kvinna som är gift med en kvinna som föder barn finns inte, men det har diskuterats om inte makar till en som föder borde behandlas lika oavsett juridiskt kön.)

Personligen ser jag äktenskapet som en juridisk konstruktion och inte som en symbol för ojämställdhet som jag gjorde tidigare. Äktenskapsskillnad är bara en del av juridiken som triggas på ett mycket tidigare stadium. Hindersprövningen som föregår äktenskapet, till exempel. Du får inte gifta dig med någon som är omyndig, gift sedan tidigare eller är nära släkt med dig. Ingående av äktenskap är formaliserat till skillnad från ingående av samboskap. Äktenskapet är en registrerad relationsform. Det finns två sorters människor, ogifta och gifta.

Om man menar allvar med att man inte är gift eller vill gifta sig av juridiska skäl, att äktenskapet bara handlar om att bekräfta sin kärlek för varandra och sin omgivning samt förmedla att man ”hör ihop” och har för avsikt att dela sitt liv med varandra finns det inget som hindrar att man ordnar någon tillställning bortom juridiken. Ingen kommer undan juridiken helt, men ni fattar. Jämför med föräldrar som inte vill döpa sina barn och ordnar namngivningsceremonier.

Om man inte gifter sig gör man inte som ”alla andra” och då missar man allt det där äktenskapet är förknippat med, kanske någon tänker. Det är ointressant om ni vill försäkra varandra eller er själva en rimlig ekonomisk standard ifall relationen skulle ta slut, men kom inte och säg att du gifter dig av känslomässiga skäl, att juridiken bara är en bonus.

Äktenskap är juridik. Bonusen – och den ska vi inte underskatta värdet av – är personer allt oftare ingår äktenskap med någon (singular) de tycker om. Men det struntar juridiken i. Du får tycka illa om personen du lever med. Juridiken pågår i bakgrunden alldeles oavsett. Förr eller senare – om ni inte har hunnit skilja er vid det laget – dör någon och då kan ni ge er den på att den som överlevde den andra kommer att luta sig mot juridiken om hen kan tjäna på det. Det är ingenting att skämmas för. Skämmas kan de som bara tycker om varandra men är för lata för att ordna en ceremoni som inte medför någon juridisk bindning göra. Likaså de som förnekar sina juridiska skäl att ingå äktenskap. Det går oftast alldeles utmärkt att inte gifta sig om man ska vara sådan.

Bästisar med försmak på monogami

Redan på förskolan fostras kvinnor in i monogami. Medan unga män umgås i grupp väljer kvinnor väljer ut en bästis som de umgås och delar sin hemligheter med. Om bästisen umgås med någon sviker hon den uttalade eller outtalad överenskommelsen bästisar emellan om att prioritera varandra framför andra.

En del bästisar köper smycken för att manifestera att de hör ihop. Jag vet inte hur många bästissmycken jag hade när jag var yngre. Sådana där brutna hjärtan med texten ”best friend” i form av armband och halsband.

En väns barn hade för ett tag sedan dåligt samvete för att hon hade umgåtts med en annan vän än sin bästis. Bästisen visste inte om detta. Det behöver inte vara uttalat att man inte bör umgås med andra, men det är inbyggt att en relation ska ha en särställning. Man ska ha roligare med bästisen än med andra vänner.

Tids nog inser många unga kvinnor som håller sig med bästisar bästissystemets brister – man blir ensam kvar om bästisen droppar en för en annan bästis – och börjar umgås mer i grupp vilket jämnåriga män gjort hela tiden. Det sammanfaller för en del med att de börjar intressera sig för jämnåriga personer av annat kön. Där bästisskapet tar slut tar de sexuella och romantiska relationerna vid och för många tycks den (!) sexuella och romantiska relationen bli viktigare än vänskapsrelationerna. En ny sorts relation har fått en särställning och man har återigen rätt att känna sig negativt särbehandlad om ens partner spenderar tid med någon annan. Denna gång med hela samhällets stöd i ryggen.

Varannan vecka-sexlivet

Om jag känner igen det så kallade ”varannan vecka”-sexlivet. Inte för att jag är en frånskild förälder som har barnen varannan vecka utan för att jag ibland har sex med varannan vecka-föräldrar. Det finns fördelar och nackdelar med det utifrån mitt utomstående-perspektiv. Det kan vara tråkigt om man vill träffa någon med jämnare mellanrum, men det är ingenting mot hur tråkigt jag föreställer mig att det är att bara ha sex varannan vecka. Samtidigt går det inte att bortse från att en del frånskilda föräldrar har mer sex som frånskilda än vad de hade innan separationen. Utifrån deras perspektiv kan det vara en uppgradering att bara ha sex varannan vecka. Utifrån mitt barnfria perspektiv är föräldraskap aldrig en uppgradering för sexlivet, men det är någonting man kan beakta innan man bestämmer sig för att bli förälder. Har man väl skaffat barn får man laga efter läge.

En nackdel med varannan vecka-sexlivet kan vara om man som frånskild förälder vill ha sex varje vecka men av någon anledning har etablerat att man bara har sex veckan man inte har barnen. För mig som utomstående är det svårt att förstå varför personer som uppskattar sex bestämmer sig för att vissa veckor ska vara sexlösa. Krånglar de inte till det för sig själva?

En annan fråga varannan vecka-föräldrar kan ställas inför är hur man presenterar nya personer för barnen om man fått för sig att personer man har sex med kräver en särskild presentation. Vet barnen ens om att ni har sex? Spelar det någon roll? Det gäller inte bara barn. Över huvud taget ställer monogaminormen till det när personer ska presentera nya personer. Hur kan man presentera personer man har sex med utan att vara ihop med? Som vänner förslagsvis. Då måste man godta att man ha sex med vänner, kanske någon tänker. Ja, varför inte? Fler borde göra det, inte bara för att undantaget ”vänner utan förmåner”  är trevligare än ”vänner med förmåner” utan också av rent praktiska skäl. Varför krångla till det för sig själv?

Medan jag skriver detta är jag tacksam för att jag inte behöver sätta mig in i hur man får sexlivet att gå ihop som förälder oavsett om man har barnen på heltid eller deltid annat än indirekt i egenskap av person som har erfarenhet av sex med frånskilda föräldrar. Som jag skrev inledningsvis kan det vara tråkigt att bara kunna träffa någon varannan vecka, men det ännu tråkigare alternativet hade varit att inte träffa personerna alls.

Som ickemonogam kan jag ta del av det positiva andras varannan vecka-sexliv har att erbjuda. Deras sexlösa veckor är inte mina sexlösa veckor. Jag vet vilka veckor det är möjligt att träffa de frånskilda varannan vecka-föräldrarna, jag har någonting att se fram emot och de andra veckorna kan jag ägna åt andra personer. Utmärkt för oss som uppskattar att planera in sex för att få sexlivspusslet att gå ihop.

 

Tio gånger är ingen gång

Tänk om relationer bara kunde få vara, om tiden kunde få utvisa hur de utvecklas. Monogaminormen hade kunnat gå ut på att relationer som är monogama på pappret även ska vara det i praktiken, men den påverkar även andra personer än de som väljer att vara monogama.

Sex med en person man inte har någon monogam relation med kan vara okej om man har det en gång, men därefter måste man definiera relationen om man ska hårdra monogaminormen. Antingen har man en monogam relation eller så har man inte det och då blir det inget mer. Det behöver inte vara uttalat, men det förekommer att personer undrar ”Vad är vi nu?”.

Monogama definierar relationer som antingen acceptabla eller om de har karaktären av icke-monogama, som oacceptabla. Detta leder  till sexuella relationer som definieras som icke-relationer. Följden blir engångsligg och liknande. Det behöver inte betyda att personer som påverkas av den ordningen är intresserade av att ha engångsligg. En del skulle föredra om man kunde fördjupa sexuella relationer utan att de tvunget måste vara monogama.

För oss som inte ser något egenvärde i engångsligg är det förstås opraktiskt att personer som är ute efter engångsligg sällan är öppna med det. I och för sig förståeligt då monogaminormen även ger personer som ska påskina att de strävar efter monogami även när de inte gör det. Den som är ute efter engångsligg har inte mycket för att vara öppen med det. Det blir om inte annat svårare att intala sig att engångsligget bara hände för personer som har ett sådant behov om man avhandlat det innan. Å ena sidan kan man inte vara öppen med sina engångsliggsavsikter å andra sidan kan man inte fortsätta ha sex med varandra om man inte har några monogamiavsikter. Det är monogami eller inget fortsatt sex som gäller, om man ska hårdra det.

Det jag just beskrivit är det tråkigaste med monogaminormen. Det är klart att en del struntar i detta och regelbundet har sex med personer bortom monogamin och då tänker jag inte främst på personer som är öppna med att de är ickemonogama utan personer som själva betraktar sig som monogama. Det har alltid funnits personer som haft ”för mycket” sex eller varit ”för mycket” av någonting annat utan en tanke på vad omgivningen ska tycka, men de som klarar av det oavsett vad det gäller är inte normen.

Monogaminormen går ut över personer som inte vill leva monogamt för stunden, sådana som kanske aldrig får chansen att upptäcka att en annan ordning är möjlig då vi förväntas definiera vad ”vi” är för något. Det finns personer som har ett behov av att definiera andras relationer, med jag råkar ut allt mer sällan ut för dem. Jag vet inte om det är jag som levt ickemonogamt så länge att personer slutat bry sig eller om någonting positivt håller på att hända, men jag hoppas på det senare då jag personligen är mer intresserad av vad relationer innehåller än av att sätta etiketter på dem.

Jag tänker ibland att personer åtminstone borde kunna ha sex med personer de trivs med i ”väntan på” den där monogama relationen, men det skulle förta syftet med monogami invänder vän av ordning. Det är bara det att engångsliggen också förtar syftet med monogamin. De flesta monogama är seriemonogama och har sex när tillfälle ges. En del monogama har även sex utanför sitt på pappret monogama förhållande.

En gång är ingen gång kan man tänka om engångsliggen. För mig framstår det som en ren förhandskonstruktion till efterhandskonstruktion för att monogama över huvud taget ska kunna ha sex när de är mellan relationer. Det unnar jag dem, tro inget annat. Alternativet vore inget vidare. Det är klart att en del monogama struntar i den här ordningen. Några har tregångsligg, andra utvecklar längre ickemonogama relationer.

Tänk om fler kunde bredda sina konstruktioner. Tio gånger skulle också kunna vara ingen gång om vi bara kom överens om det. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir bekymrad när jag tänker på all den sexuella lust som människor inte gör någonting av, som vaskas och förspills, på grund av en norm som är tydlig med att sex ska ske inom ramen för monogamin eller helst inte alls.

Jag vill se ett samhälle som har en mer tillåtande inställning till personer som har perioder av monogami och ickemonogami, där olika sätt att ordna sina relationer och sexuella förbindelser mer ses som olika sätt att leva och där de kan få vara kortare eller längre perioder utan att man behöver definiera det på förhand. Släpp din inre periodare loss, det är vår!


Mer om ickemonogami: Har tanken aldrig slagit dig att en del vill leva ickemonogamt?, Leva monogamt och lova monogamt.

Han som sa’t han va’t

Ni har säkert hört den om att homofober egentligen är homosexuella eller binyfikna? De är homofoba för att undertrycka sina sexuella begär, men också för att ingen ska förstå hur det ligger till.

En del tycker om att dra upp den här sortens teorier om införlivad homofobi bland heterosexuella (egentligen homosexuella och bisexuella som inte kommit ut inför sig själva). Han som sa’t han va’t kan man säga till förment heterosexuella homofober.

Det är väl bara det att jag gärna ser att personer inte är homofober av andra skäl än att de annars kan tas för homosexuella, som om det vore någonting dåligt. Det i sig vore väl homofobt?

Om ni tycker att jag är helt fel ute ska jag börja prata om den utbredda otroheten bland de som aldrig missar en chans att fördöma otrohet. De gör det för att de vet med sig att de skulle kunna vara otrogna, om de fick chansen, därför måste de på något sätt försöka förmå sig själva att inte vara det. Genom sig själv känner man andra, därför känner de ett behov av att fördöma (andras) otrohet. För hur många gånger har inte sådana som pratat om hur essentiell monogamin är för en relation varit otrogna?

Monogama definierar sex

Monogama relationer handlar om sexuell exklusivitet. Det är en vanligt sätt att beskriva monogama relationer på och för en del är det säkert den sexuella exklusiviteten som definierar relationen, men den är inte allt. Det är inte alla monogama som får umgås, sova, prata i telefon eller resa bort med vem de vill bara för att ta några exempel på icke-sexuella aktiviteter. En del kan få göra sådana saker om de först frågar sin partner om lov. 

Det är väl bara att komma överens om vad man inte får göra även om det inte handlar om sex, kan man invända. För all del om ni kommer överens om det och det inte är den ena som dikterar villkoren, men framställ det inte som att den sexuella exklusiviteten är allt i sådana fall. 

Ett annat perspektiv är att ”sex” aldrig ett så inkluderande begrepp som när det handlar om sex inom, eller snarare utom, monogama relationer. Om sex annars, beroende på vem du frågar,  inkluderar vaginala och anala samlag men inte oralsex, kan sex vara mer eller mindre vad som helst om en på pappret monogam person blandar in någon som inte är dennes partner. Det beror inte på att monogama har en mer öppen syn på vad sex är och kan vara utan att en restriktiv syn på sex skulle medföra att monogama kunde ägna sig åt sexuella handlingar och orgasmera tillsammans med andra med andra utan att det skulle vara frågan om otrohet. Så kan vi inte ha det.

Ingen ska komma undan med att den inte varit otrogen enbart för att den hånglade, masserade, skickade nakenbilder, tittade på pornografi, eller sov ihop till exempel. I did not have sexual relations with that woman. 

Hotet mot den monogama relationen definieras brett för att skydda den och ”fånga upp” sådana beteenden som skulle kunna leda till otrohet. Det begränsar förstås disciplinerade personer, men det verkar monogama som hävdar att monogami enbart handlar om sexuell exklusivitet acceptera. 

Med det sagt har jag all förståelse för att monogami säljs in som sexuell exklusivitet. Föreställ dig alternativet. Du får inte ha sex med någon annan. Du får möjligen ha sex med din partner. 

Ingen frihet utan kontraster

Förundras över personer som kommit till insikt med att man är mer fri som varannan vecka-förälder än varje vecka-förälder eller som ogift efter ett långvarigt ojämställt äktenskap. Det är lite som när män (eller kvinnor för den delen) får döttrar och blir feminister. Det är sådant man kan läsa sig till, tänker jag.

Jag förstår att det måste vara bekvämt för personer som arbetar i kostym att ta av sig kostymen efter en lång arbetsdag och byta ut om till mjukisbyxor. Jag behöver inte prova på de vanorna för att förstå det. Att jag inte direkt kan relatera till hur bekvämt det är för kostymnissarna är en annan sak.

Vilken omväg människor tar för att komma till insikt, men de som gjort det har något att jämföra med. Det är väl alldeles utmärkt om personer kan inspirera andra till att leva friare liv. På samma sätt som det i och för sig är utmärkt om män som får döttrar blir feminister.

”De stora vinnarna är separerade föräldrar som har barnen lika mycket. Att leva så minskar tidspressen markant. Hälften av tiden är de befriade från huvudansvaret för barnen, som innebär en massa balanserande. Man kan också tänka sig att kontrasterna mellan de olika veckorna gör att dessa föräldrar uppskattar denna frihet ännu mer än personer utan barn.” kan man till exempel läsa i en artikel i Aftonbladet från 2009.

Det är klart att man har mer tid över till sig själv om man inte har barn på heltid. Det är klart att föräldrar vars barn flyttat hemifrån får mer tid till annat än föräldraskapet.

”[D]et är ett sorgligt faktum att många par börja leva jämställt först efter separationen” skriver Rebecka Edgren Aldén om varannan vecka-livet på Skriet från kärnfamiljen. ”Så länge kärnfamiljen inte är jämställd kommer en skilsmässa att innebära en arbetslättnad för kvinnan. En skilsmässa är många gånger ett nödvändigt ont. Det bästa, kanske till och med det enda, alternativet. Oftast initierad av kvinnan, och ofta på grund av orättvisa, brist på respekt för den andre, en sned arbetsfördelning, ojämställdhet.”

”I antologin ”Happy, happy” står glädjen efter en skilsmässa i centrum. Här skriver tio författare om glädjen i att upptäcka sig själv som egen person efter år av geggig tvåsamhet, om möjligheten att varannan vecka vara fri från barnumgänge och kunna göra vad man vill, om utveckling och frihet. […] Det är enbart kvinnor som medverkar i ”Happy, happy”. Och kanske är det framför allt kvinnor som behöver skolas in i den nya känslo­lag som ropar ”hurra!” när någon skiljer sig. Inte för att kvinnor skulle vara trögare i sina hjärtan än män, men för att belöningen vid en skilsmässa är att man får – och bör – ställa det egna jaget i centrum, ett beteende som rimmar illa med traditionell kvinnlighet.” Så skriver Nina Björk om antologin Happy Happy av Maria Sveland och Katarina Wennstam.

Sanna Lundell om samma antologi: ”Enligt de två redaktörerna Sveland och Wennstam saknades det glädje­fulla perspektivet på skilsmässan i bokfloran. De ville berätta om det nya härliga livet av själsligt undergörande ensamhet, egen lägenhet att inreda, sovmorgnar, crazy partykvällar, ungdomligt kompishäng och sist men inte minst en åter­vunnen jämställdhet. Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare. Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket ­talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt. Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både ­henne, ­honom och inte minst barnen.”

En stor del av de som definierar sig som ickemonogama eller poly har någon gång levt monogamt. Jag föreställer mig att det kommer bli vanligare i framtiden med personer som lever icke-monogamt utan att ha provat på monogami på samma sätt som det blivit vanligare med homosexuella som endast levt och haft sex med personer av samma kön.

Jag har aldrig levt monogamt. Min icke-monogami är ingen reaktion på monogamin. Jag förstår att det inte är för mig att någon annan har synpunkter på vad jag gör med min kropp utan att ha provat på monogami. Jag skulle förstås kunna leva monogamt ett tag för kontrasternas skull och sedan återgå till att leva icke-monogamt igen. Det är bara det att jag är lite för ointresserad av kontraster och aha-upplevelser. Jag är happy unhappy. Jag tänker inte gå omkring i obekväma kläder sex dagar av sju för att uppskatta mjukisbyxor på söndagarna.

Seriösa relationer

Det finns personer som sticker ut på Tinder. Personerna som har profiler med presentationer. Då tänker jag inte på de som angett ålder och kroppslängd utan de som har skrivit någonting om sig själva. Jag sveper aldrig höger (sveper man bilden åt höger gillar man vad man ser) på personer som saknar presentationer.

Samtidigt kan jag förstå de som inte skriver något då jag hakar upp mig på personer som söker efter något seriöst utan att definiera vad som är seriöst för dem. Jag finner det oseriöst. Jag föreställer mig att de flesta som är ute efter något seriöst har en monogam relation i åtanke, men vad vet jag. I andra sammanhang hade jag frågat personer vad de menar med seriöst. På Tinder sveper jag vänster.

Som ickemonogam har jag inget intresse av att låta monogamin definiera vilka relationer som är seriösa. Själv tycker jag att det är seriöst att kunna vårda flera sociala och sexuella relationer samtidigt. Inte mindre seriöst än att ha en sexuell relation.

Men ”något seriöst” är mer än bara monogami. Det finns en ”seriös” dejtingkultur som jag inte är särskilt insatt i mer än att jag vet att den finns och att vissa anser det oseriöst att ”dejta” flera personer åt gången eller att ha sex innan man setts ett visst antal gånger. För närmare detaljer får ni fråga någon som dejtar.

Jag ser det som seriöst att ha sex första gången man ses. Fungerar det fungerar det och man kan fortsätta ses om man känner för det. Jag ser inget skäl att dra ut på det, men så har jag heller inga idéer om att mitt värde står och faller med hur tidigt in i relationer jag har sex. Om andra har sådana idéer rör det mig inte i ryggen.

Jag brukar inte beskriva mina relationer som seriösa, men om någon undrar är de flesta av dem seriösa utifrån hur jag ser på seriositet. Seriositet ett positivt laddat ord. Säg den som skulle beskriva sina relationer som oseriösa.

Seriöst för mig att ta ansvar för att man ses, att inte bara säga att man måste ses. Vanlig artighetsfras i Stockholm är ”vi måste ses någon dag”. Det är seriöst att höra av sig till varandra med jämna mellanrum. Vidare är det seriöst att kunna prata om vilken sorts kontakt man vill ha. Mindre seriösa är relationer som bygger på att den ena underhåller och tar initiativ.

De mest oseriösa personerna att ha relationer med är sådana som det inte går att planera något med för att de vill ha alla dörrar öppna. Personer som får andra att känna sig som inhoppare. För massor av år sedan träffade jag en person som aldrig kunde ge klara besked om hen hade tänkt att komma på fester och liknande. En sådan som inte ens tackade för inbjudningar. De gånger hen gav klara besked var om det gällde någon tillställning alla (som betydde något) ändå skulle på. Inte sällan tillställningar med ett begränsat antal platser.

Det är inte helt ovanligt att personer vill ha alla dörrar öppna ifall det skulle dyka upp någon mer statusfylld fest. Om man aldrig kan planera in saker ska man inte bli förvånad om man får andra att känna sig som reserver. För hur skulle människor vars umgängen inte tål att skrivas in en kalender annars känna? Din tid är säkert viktigt för dig, men andras tid är också viktig. Om inte för dig så åtminstone för dem.

Relationer på den enes villkor är inte särskilt seriösa vare sig de är sociala, sexuella, monogama eller icke-monogam. Borde personer som lever ickemonogamt försöka omformulera vad som är seriöst? Kan inte de monogama få vara seriösa i fred? Om personer vill definiera sina relationer som seriösa är det bara att göra det. Jag bryr mig inte mer än att jag ser ut som ett levande frågetecken när någon letar efter något seriöst. På en rak fråga skulle jag säga att de flesta av mina relationer är någorlunda seriösa. Eller snarare, jag jobbar på det. Relationer är något man gör.

Har tanken aldrig slagit dig att en del vill leva ickemonogamt?

Monogaminormen är som allra mest påtaglig när personer utan erfarenhet av ickemonogami ska försöka reda ut varför man inte tror på monogami. När personer ska gräva i varför jag inte relationerar monogamt blir det alltid personligt. Det har antingen med mina erfarenheter att göra, att jag blivit sårad i tidigare relationer,  eller så har jag inte träffat den rätte, inte varit kär på riktigt.

Om en monogam relation inte fungerade beror det inte på den sexuella exklusiviteten. Det var den individuella relationen som inte fungerade och den säger ingenting om andra relationer. Om en ickemonogam relation inte gick vägen var det istället på grund av ickemonogamin. Om personer mår bra i en ickemonogam relation beror det inte på relationsformen. Relationen hade varit bra även i monogam tappning. Ickemonogama relationer är endast generaliserbara på ickemonogamins bekostnad.

När personer ska förklara för mig varför jag inte vill leva monogamt är utgångspunkten att jag någonstans vill det. Om jag vore monogam skulle de underlätta för mig att hitta någon. Det är bara det att det utgår från att jag vill hitta någon och denna någon är monogam. Där någonstans har man dribblat bort den rätte, men kvar står den ende. Den ende åt gången. Det som skulle underlätta för mig att hitta någon monogam skulle sätta mig i en svår sits om jag hittade några monogama och/eller ickemonogama, men ändå anses det eftersträvansvärt.

Om någon inte vill leva monogamt finns det alltid en förklaring, men den förklaringen stavas aldrig resultatet av ett aktivt val. Om någon vill leva ickemonogamt av något skäl borde det vara i sin ordning, men man är inte ute efter att förstå. Förklaringen till att någon inte vill leva monogamt, eller vill leva ickemonogamt som jag föredrar att uttrycka det, är endast intressant om den kan förmå personer att tänka om. Var inte den du är om den inte är monogam.

Innan du försöker dig på att förklara för någon varför den inte lever monogamt. Stanna upp ett slag, andas. I en papperspåse om så behövs. Har tanken aldrig slagit dig att alla inte vill leva monogamt?