Oanmälda hembesök

En ledare på temat hembesök hos moderater hade säkert kunnat vara rolig, men denna ledare är alldeles för raljant och stereotyp för att jag ska dra på munnen.

”Det är bäst att någon från kommunen knackar på hemma hos moderaterna, mitt i fredagsmyset, och pratar om samhällets förväntningar. Att ställa krav är faktiskt att bry sig, vi behöver vänta oss mer av de som får ersättning, det sa Svantesson [arbetsmarknads- och integrationspolitisk talesperson för Moderaterna] själv.

[…]

Tänk om kommunen kommer dit på oanmält hembesök och det står fem flaskor skumpa på kylning. Då är det verkligen något fuffens på gång.”

Jag delar andemeningen, även personer med försörjningsstöd har rätt till ett privatliv. Vad är det Moderaterna vill uppnå med oanmälda hembesök mer än att komma åt personer som ”fuskar”? Få försörjningsstödsberättigade personer att känna att de är under uppsikt?

Se till att Bahnhof inte behöver vända sig till EU-domstolen – stoppa datalagringen

EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet tidigare i år. Som ni kanske kommer ihåg implementerade inte Sveriges regering direktivet i tid. Det skulle ha gjorts i slutet av 2007, men det dröjde till och med 2012 innan det röstades igenom av en majoritet i riksdagen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var de enda partierna som röstade nej.

Innan omröstningen fälldes Sverige för fördragsbrott för att inte ha genomfört direktivet i tid. Det kostade Sverige 3 miljoner euro i skadestånd. För det politiska samtalet om övervakning och personlig integritet var fällningen i EU-domstolen i februari 2010 ett dråpslag. Efter domen var det rätt tyst från regeringen om datalagringsdirektivet. Åtminstone innan riksdagsvalet samma år. De som försökte lyfta upp datalagringen på den politiska dagordningen igen bemöttes med tystnad. De enda som kunde tala om direktivet utan att riskera något var de som senare kom att rösta emot det eller hade gjort det om de hade funnits representerade i riksdagen – Piratpariet och Feministiskt Initativ. Samtidigt var samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund emot datalagringsdirektivet.

Efter riksdagsvalet talade partierna om datalagringsdirektivet igen, eller åtminstone om behovet av att genomföra det. Det var mellanvalsperiod och flera år kvar till supervalåret. De partier som var emot direktivet och ville tala om det i anslutning till personlig integritet och frihet på nätet fick veta att Sverige är skyldiga att implentera EU-direktiv och att det bevisligen kostar att inte göra det. Någon ideologisk diskussion var det inte frågan om. Det fanns de som beskrev skadeståndet som billigt i sammanhanget. En del menade att det skulle kosta Sverige mer att genomföra direktivet. I kronor räknat.

Något som däremot inte går att värdera i kronor och ören, och det är också vad diskussionen borde handla om, är personlig integritet och frihet på nätet.

Moderaterna och Socialdemokraterna hade bråttom med att genomföra datalagringsdirektivet. Partierna hänvisade till EU när de inte ville prata ideologi. I våras ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet.

Direktivet är inte förenligt med Europakonventionens artikel 8 om rätten till ett privat- och familjeliv: ”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”.

För de som motsatt sig datalagringen var det något av ett erkännade. Sverige fick dessutom tillbaka skadeståndssumman på 3 miljoner euro. Det ansågs inte rimligt att Sverige hade tvingats betala skadestånd för att inte ha infört ett direktiv som hade underkänts.

Direktivet ogiltigförklarades för att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Var är politikerna som hänvisar till EU, EU-domstolen och Europakonventionen nu? Om det var så viktigt att Sverige implementerade datalagringsdirektivet på grund av EU varför är det då inte viktigt att Sverige upphör med datalagringen på grund av EU-domstolen? Den enda rimliga förklaringen är att Moderaterna och Socialdemokraterna är emot personlig integritet och frihet på nätet på närmast ideologisk grund.

Bahnhof som slutade datalagra i och med att datalagringsdirektivet ogiltigförklarades har anmält Sveriges datalagring till EU-kommissionen. Bahnhof kommer att ”kämpa hela vägen till EU-domstolen” om det behövs. Det borde inte behövas. Sverige kan stoppa datalagringen om inte av ideologiska skäl så åtminstone för att inte riskera att bli tillrättavisat av EU-kommissionen och EU-domstolen.

Kommer ni ihåg hur det gick till när tvångssteriliseringarna av transpersoner stoppades? Det var inte socialministern som förstod det orimliga i att transpersoner var tvungna att underkasta sig sterilisering för byte av juridiskt kön. Det var Kammarrätten som tolkade artikel 8 och 14 Europakonventionen. Tvångssteriliseringarna var inte förenliga med mänskliga rättigheter, enligt domstolen.

Sveriges regering och riksdag kan förhindra att ett liknande scenario upprepas om de vill bli ihågkomna för att ha stått upp för mänskliga rättigheter. Skulle de vara ointresserade av det önskar jag Bahnhof lycka till i EU-domstolen.

Mata inte moralismen

Moderaternas skolpolitiske talesperson Tomas Tobé vill ha ett ”handslag med alla föräldrar” om att begränsa ungas spelvanor. Efter moderatens utspel om att föräldrar måste begränsa sina barns datorspelande för att förbättra deras skolresultat har flera personer varit ute och försvarat datorspelen med argumentet att de kan bidra till att skjuta upp alkoholdebuten.

Unga som spelar datorspel dricker mindre alkohol. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det vid det här laget och jag kan inte låta bli att tänka på alla andra debuter som spelandet också kan tänkas skjuta upp.

Flera av de som har anklagat Tobé för att moralisera har själva varit ute och gjort det när det kommer till ungas alkoholkonsumtion. Vissa saker är det fritt fram att moralisera kring. Johanna Nylander som har skrivit den av Swedish Match finansierade boken Är det så farligt? Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar nämner särskilt att spelande barn och ungdomar börjar dricka alkohol senare i livet.

Varför är personer som annars är kritiska till moralism ute och moraliserar över unga som dricker alkohol? Jag tror att två saker bidrar. För det första fungerar det. Flera av de som annars hade varit kritiska till datorspel kan ursäkta dem om de bidrar till att unga inte dricker alkohol. För det andra går det att komma undan med utan att själv bli anklagad för att moralisera. Tobé eller någon annan vuxen behöver knappast efterlysa ett handslag med alla föräldrar om att skjuta upp ungas alkoholdebut.

Det går alldeles utmärkt att vara liberal och kritisera moral förklädd till skolpolitik utan att falla i fällan att själv moralisera. Johan Norberg skriver ”Dataspelen är en tacksam syndabock. Det förlägger skulden långt bortom politiken, skolan och de pedagogiska modellerna, och till en ny teknik som föräldrar och sistagångsväljare inte alltid begriper, precis som när de en gång skyllde ungdomarnas förvildning på dansbanor, serietidningar och videofilmer”.

Alkoholen är också en tacksam syndabock. Istället för att ta en omväg när du ska försvara datorspelen går det alldeles utmärkt att försvara dem för vad de är. Om de som spelar får ut någonting av det räcker det för mig.

Jag kan förstå varför föräldrar som själva inte spelar motiverar sina söners intressen med yttre omständigheter som att de kan bidra till att skjuta upp deras flytt hemifrån och alkoholdebut, men något har gått snett när även de som spelar känner sig tvugna att göra det. Detta beror nog dels på hur impopulärt det har blivit att försvara någonting rent principiellt, men det är precis vad de som är kritiska till moralism borde göra.

Samtyckeskultur med samtyckeslag eller självreglering?

Som en person som har svårt för “signalpolitik” är det intressant att en del av dem som är negativa till någon form av samtyckeslag motiverar det med att en sådan vore just signalpolitik. Signalpolitik är inget otvetydigt begrepp och personer använder det för olika syften. Jag vill i vart fall mena att en samtyckeslag inte hör dit eftersom att den skulle förändra gällande rätt. Signallagar angriper något som redan är förbjudet (vårdslöshet i trafik eller djurplågeri till exempel) och förbjuder det “igen” i en särskild lag (se trafikförordningens förbud mot “användande av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet” och förbudet mot att genomföra sexuella handlingar med djur i djurskyddslagen) för att skicka signaler till allmänheten utan att förändra gällande rätt.

Var och en ska ha rätt till sin kropp. Den rätten omfattar en rätt att samtycka till sex, men för att den ska fylla någon funktion också en rätt att inte ge sitt samtycke och att sluta samtycka. Det senare är något annat än att “ta tillbaka” ett samtycke en givit inledningsvis. Samtycke är antingen något man har eller inte har. Om en person slutar samtycka eller av något skäl inte samtycker till vissa sexuella handlingar måste andra respektera det. Ett samtycke till sex är inte ett samtycke till sexuella handlingar vilka som helst. Att en person inledningsvis hade någon annans samtycke ger inte denne någon rätt till ett “avslut” på sina villkor. Föreställningen att män som grupp har rätt till ett avslut på sina villkor är en produkt av könsmaktsordningen enligt vilken kvinnor är underordnade män, men den har också sin grund i den vanliga uppfattningen att sex måste följa en särskild mall. En mall som ger män som grupp vissa sexuella fördelar på kvinnor som grupps bekostnad. Att man inledningsvis hade en persons samtycke är ingenting man använder emot någon annan om man menar allvar med att människor ska ha rätt till sina kroppar.

Syftet med en samtyckeslag är inte enbart att signalera att det är fel att ha sex med personer som inte har samtyckt till det. Syftet är också att kriminalisera sexuella handlingar med en person som inte har samtyckt. Det är i dag inget brott att ha sex med någon som inte samtyckt. (Om personen är under 15 år räknas det som våldtäkt mot barn oavsett om personen var med på det eller rentutav tog initiativ till det.)

En samtyckeslag berör till skillnad från lagar som är ett utflöde av signalpolitik något som de allra flesta människor har en positiv har en inställning till och allt fler som har ett aktivt sexliv efterfrågar en sådan. En samtyckeslag skiljer på sex med de inblandades samtycke och sex utan någon av de inblandades samtycke medan det som träffas av signalpolitik vanligtvis ses som något negativt i sig. Det går att hävda att sex med samtycke är helt väsensskilt sex utan samtycke och det är rimligen också upplevelsen för den som inte samtycker, men det faktum att man kan sluta samtycka till sex man inledningsvis var med på gör det svårt att helt separera dem, inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt.

I någon mening signalerar en lag alltid något, men vad som utmärker signalpolitik är att signalerna är målet. Signalerna är inte ett misstag om de inte får till effekt att personer tycker att det som utmålas som fel också är fel. De är inte ens säkert att de ses som ett misstag om de för med sig negativa konsekvenser. Sådant går alltid att nonchalera om inte annat. Huvudsaken är att det signaleras. Om människor inte uppfattar dem som lagstiftaren vill är det för all del tråkigt, men man avkriminaliserar inte något som kriminaliserats av signalpolitiska skäl utan vidare då det kan uppfattas som en signal i sig. En signal som lagstiftaren inte vill skicka. Det är en anledning till att jag har så svårt för signalpolitik. Svårigheten att bli av med lagstiftning som är en produkt av politiker som ville visa sig handlingskraftiga utan att förändra något med hjälp av signaler.

beatrice ask

Vår justitieminister Beatrice Ask som annars är signalpolitikens tillskyndare är inte beredd att i lag “signalera” att det är fel att ha sex med någon som inte samtycker. Ask tog avstånd från en samtyckeslag när hon medverkade i Agenda med anledning av en demonstration för samtycke som samlade flera tusen deltagare. Moderaterna är som enda riksdagsparti emot en samtyckesreglering. Socialdemokraterna meddelade nyligen att de vill se en “förutsättningslös utredning” av våldtäktslagstiftningen. Frågan har redan utretts som bland annat Miljöpartiet som länge verkat för en samtyckeslag konstaterat. Att Socialdemokraterna öppnar för att utreda möjligheterna att införa oaksamhetsrekvisit för vissa sexualbrott är betydligt mer intressant. Men en förutsättningslös utredning kan komma fram till vad som helst. Det är för tidigt att säga att Socialdemokraterna är för en samtyckeslag, men de vill i vart fall inte göra sällskap med Moderaterna och framstå som ett riksdagsparti som är förutsättningslöst emot.

Personer som efterfrågar en samtyckeslag har förhoppningar om att en sådan ska verka normerande och förändra människors attityder. Att en samtyckeslag ska bidra till att fler försäkrar sig om samtycke innan de har sex med någon till skillnad från i dag då en del utgår från att sex är helt i sin ordning om ingenting annat sägs. Som vi vet betyder “om ingenting annat sägs” inte särskilt mycket då personer som är offer för sexuella övergrepp anses ha sig själva att skylla. Det finns så gott som alltid en förmildrande omständighet.

Om lagar kan förändra attityder är en intressant diskussion. Jag tror att de kan bidra till attitydförändringar om de – som i det här fallet – kompletteras med en diskussion om samtycke och samtyckeskultur. Den diskussionen är nog mer sannolik att påverka människors attityder än en lagtext i sig varför en ikraftträdd samtyckeslag inte får sätta punkt för arbetet med att förändra människors attityder. Attityder är i ständig förändring och attitydförändring kräver en ständigt pågående process.

demo

Det är bekymmersamt att uppskatta attitydförändringar, men de allra flesta verkar vara rörande överens om att det tar tid att förändra människors attityder varför det kan vara tveksamt att döma ut en lag som trädde i kraft för en mandatperiod sedan för att den inte gett resultat. Vilkas attityder det är man vill förändra måste man också ta hänsyn till. De allra flesta verkar vara rörande överens om att det är enklare att påverka unga människors attityder och det är ofta de som är i fokus när man talar om samtycke även om det angår oss alla. Om en samtyckeslag endast förändrar formar ungas attityder till sex som en aktivitet som förutsätter de inblandades samtycke, men inte har någon märkbar påverkan på äldre som växt upp med att samtycke inte är en naturlig del av sex måste den trots allt ses som en framgång. Hur vi ser på sexuella övergrepp och vilka som kan drabbas är inte alls osannolikt färgat av vad som gällde innan 1965, året då våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades, bara för att ta ett exempel. Med det sagt kan man fråga sig när det skulle vara möjligt att uppskatta om en samtyckeslag har förändrat attityder.

Emellanåt framställs det som att alla i själva verket är överens om att samtycke är en förutsättning för sex, utom de som inte försäkrar sig om att samtycke föreligger när de har sex och raljerar över det antar jag, och att en samtyckeslag inte är “rätt väg” att gå. Vilken väg är då rätt? Om man är för en samtyckeskultur men tveksam till en samtyckeslag borde man inte ha någonting emot frågan. Jag tror inte på någon rätt väg, men för alla som gör det borde det vara ganska givet att vi i sådana fall inte har utforskat den ännu.

Samtycke är ingen förutsättning för att sexuella handlingar ska företas i dag, men det hindrar inte att personer som möter unga personer och pratar med dem om sex och samlevnad förmedlar att sex förutsätter samtycke. RFSU och RFSL gör det redan. Vidare finns det inget som hindrar de som är tveksamma till en samtyckeslag att tråka ut sin omgivning med betydelsen av samtycke i sexuella situationer. Jag förutsätter att de ägnar sig åt den sortens självreglering just eftersom att de är tveksamma till en samtyckeslag. Medan vi väntar på att det ska ge resultat våldtas personer.

Rösta bort övervakningsivrarna!

Varför är det så tyst om övervakning och personlig integritet i svensk debatt? Marie Demkers svar på frågan är att de politiska partierna inte vill politisera frågan om avlyssning. En annan bidragande orsak enligt Demker är att det inte finns någon lagstiftning som står på spel att mobilisera medborgare kring som det fanns 2008 när det inte alls var lika tyst och riksdagen röstade igenom FRA-lagen.

Frågan kommer inte att hamna på deras agenda om vi inte mobiliserar oss för som Demker skriver har de flesta partier varit ”delaktiga i den svenska övervakningen på ett eller annat sätt” och det är de väl medvetna om. Kritiska artiklar och texter måste delas och människor måste ut på gator och torg och demonstrera.

Det måste gå att engagera medborgare i ett allmänt motstånd mot avlyssning och övervakning av vanliga medborgare. Jag tänker göra det jag kan och uppmana de jag känner att inte rösta på något parti som är för övervakning av vanliga medborgare eller agerar stödparti åt något sådant. Jag tror att det är det enda som kanske kan få de ansvariga partierna att tänka om. Valresultatet måste få tala sitt tydliga språk. Efter valet kan de får göra sina valresultatsanalyser bäst de vill och komma fram till att de tappade väljare för att de inte tog värdet av den personliga integriteten på allvar.

De ansvariga partierna kommer inte att ta upp den här frågan om väljarna inte kräver det. Väljare är nämligen vad vi är för dem. Riksdagspartierna vill inte prata om FRA och riskera att ge medieutrymme åt partiet som tycker annorlunda i denna fråga. Piratpartiet. Vad de gör är att de går ut i media berättar att de har förtroende för FRA, att de utgår från att myndigheten inte bryter mot lagen. Lagen i sig vill de inte prata om. Och det fungerar. Det fungerade också inför riksdagsvalet 2010 då ett antal partier gick ut med interna riktlinjer om att inte prata om Piratpartiets frågor.

Den personliga integriteten är alldeles för viktig för att enbart agera om något ”talar för” att FRA går utanför sina redan alldeles för vidsträckta befogenheter. Då det inte ligger i de folkvaldas intresse att försäkra sig om att vanliga medborgare inte blir övervakade måste vi som berörs vara tydliga med att det i vart fall ligger i vårt.

Moderaterna kan bli ihågkomna som en stark drivkraft för rösträtt

Moderaternas pressekreterare Sofia Arkelsten förfalskar historien. I en intervju med Dagens Nyheter påstår hon att Moderaterna var med och genomförde fri och lika rösträtt för 90 år sedan. När Arkelsten blir ifrågasatt kan hon förstås inte belägga sitt påstående, vilket inte är särskilt förvånande i och med att det är falskt. Det är onekligen mycket enklare att tala sanning än att ljuga. Frågan är varför Moderaterna överhuvudtaget påstår att de ”varit en stark drivkraft för rösträtt” i sitt nyligen antagna och uppdaterade idéprogram.

Jag har all förståelse för att det för en del kan ta emot att vara medlem i och ha förtroendeuppdrag för ett parti som för 90 år sedan motarbetade kvinnlig rösträtt. När Arkelsten konfronteras med att hon reviderar partiets historia svarar hon att hon arbetar för Nya Moderaterna.

Det är klart att man kan vara med i ett parti med en betungande historia, vilket parti har inte det, men att å ena sidan vilja framställa partiets historia som betydligt mindre fläckfri än vad den är och att å andra sidan – när ens historieförfalskning synas – påstå att historien är tämligen irrelevant gör mig uppriktigt förbannad.

Som kvinna känner jag mig otroligt dumförklarad av moderaternas pressekreterare. Kampen för kvinnlig rösträtt är inte bara en historisk parentes. Vilka som kämpade för allmän rösträtt är inte föremål för tyckanden och går heller inte att förändra genom några beslut på någon partistämma.

Vill Moderaterna bli ihågkomna för att ha varit en stark drivkraft för rösträtt på egna meriter går det förstås alldeles utmärkt att bli det. Det finns personer i detta land som inte är röstberättigade. Antingen för att de anses vara för unga för att rösta eller för att de hade oturen att födas sent på året. Bara ett tips i all välmening.