Reglerad invandring som omskrivning för en restriktiv migrationspolitik

De senaste åren har det skett en förskjutning i debatten kring invandring. Begreppet ”reglerad invandring” har alltmer blivit en omskrivning, en eufemism, för sådant som inre gränskontroller, id-kontroller, begränsad anhöriginvandring, skärpta försörjningskrav, begränsningar i rätten till familjeåterförening och tillfälliga uppehållstillstånd för den som söker asyl. Allt detta kan äga rum inom ramen för en reglerad invandring, men inget av detta är synonymt med en reglerad invandring. Regleringen står inte och faller med de restriktiva inslagen.

Det är en ganska meningslös fråga, om Sverige har en genom statliga bestämmelser styrd immigration. Den har varit reglerad för utomnordiska medborgare sedan år 1967. Ändå har det vid upprepade tillfällen den senaste tiden konstaterats att Sverige har en reglerad invandring.

 

Reglerad invandring innebär att staten har ställt regler för vi vilka som får komma till Sverige och på vilka villkor. Reglerad invandring gäller ej för asylsökande, utan för personer som av familjeskäl eller som arbetssökare vill till Sverige. (Immigrant-institutet)
Då det inte finns någon politisk majoritet för en oreglerad invandring kan frågan om hur invandringen bör regleras vara mer intressant än om den över huvud taget borde vara reglerad. Att bara konstatera att den är reglerad och låta det stanna där riskerar att skapa låsta positioner där reglerad invandring blir synonymt med restriktiv invandring.

Reglerad invandring har också använts som en omskrivning av partier som velat minska antalet asylsökande. På Socialdemokraternas hemsida kan man läsa: ”Vi socialdemokrater värnar den reglerade invandringen där rätten för flyktingar att söka asyl är grundläggande.”

screenshot-from-2016-10-04-18-28-10

Invandring och asyl är olika saker. Det finns en fara med att prata om asyl och invandring i samma andetag då rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet. Att Sverigedemokrater, Socialdemokrater och andra som vill försvåra för människor att komma in i Sverige och uppehålla sig här gärna pratar om asylpolitiken som en del av den reglerade invandringen är inte särskilt förvånande, men vi andra måste kunna stå upp för den fria rörligheten utan att undergräva asylrätten.

Argumentet går att reglerad invandring är ett måste och att gränsen behöver dras någonstans. Därefter gör argumentet ett logiskt hopp och hävdar att invandringen därför måste stramas åt jämfört med i dag.

Men mycket i politiken handlar om riktning. Ska skatterna höjas eller sänkas? Ska staten bli större eller mindre? Ska det bli lättare eller svårare att invandra? Man hör aldrig någon borgerlig debattör skriva att eftersom vi inte kan avskaffa alla skatter handlar diskussionen om en avvägning av hur höga skatterna ska vara, och att man då lika gärna kan acceptera Vänsterpartiets skattehöjningar.

Ett liknande resonemang är ”om vi ska kunna upprätthålla politiskt stöd för dagens invandring måste invandringspolitiken bli mer restriktiv”. Det är en logisk kullerbytta i stil med ”för att rädda byn måste vi bränna ned den”. (Jacob Lundberg, Migro)

Sverige hade en reglerad invandring innan Socialdemokraterna och Miljöpartiet enades om att de permanenta uppehållstillstånden skulle bli färre och de tillfälliga uppehållstillstånden kortare. Den tillfälliga utlänningslagstiftningen trädde i kraft den 20 juli i år. Den ska gälla i tre år. Vi som vill se en annan migrationspolitik måste påminna om att det är möjligt. Permanenta uppehållstillstånd har varit huvudregeln sedan år 1985. Det måste finnas en gräns för hur kort det politiska minnet tillåts vara.

Det finns inget sådant som antingen en anpassning av asylreglerna till EU:s miniminivå eller en oreglerad invandring. Det går att vara för en reglerad invandring utan att införa gränskontroller och vidta andra åtgärder för att minska antalet personer som söker asyl.

Det finns krafter som vill se en annan berättelse om Sveriges reglerade invandring. Att Sveriges har en reglerad invandring borde säga lika lite om regleringens innehåll som att Sverige liksom en rad andra länder har en reglerad narkotikapolitik. Reglerad invandring får inte bli en rumsren beskrivningen av en restriktiv migrationspolitik.

Fristående skolor med konfessionell inriktning och föräldrars fria skolval

Varför vill inte liberalerna följa internationella konventioner? Det frågar sig en insändarskribent i Sundsvalls Tidning med anledning av att flera företrädare för Liberalerna vill förhindra fler “religiösa friskolor” (DN Debatt).

Insändarskribenten menar att ”Föräldrar har rätt att välja vilken sorts undervisning deras barn ska få.” Tydligen har föräldrar en sådan rätt enligt den lättlästa versionen av förklaringen.

Huvudregeln är att utbildningen och undervisningen ska vara icke-konfessionell (frånvaro av religiösa inslag). Däremot kan fristående skolor få tillstånd att bedriva utbildning med konfessionell inriktning av Skolinspektionen. Det är den tillståndsgivningen Jan Björklund vill sätta stopp för. Men även med ett sådant tillstånd måste själva undervisningen när läraren förklarar hur det ligger till vara icke-konfessionell. Deltagande i konfessionella inslag ska vara frivilligt.

Utbildning är ett bredare begrepp än undervisning. Utbildning omfattar till exempel vad som sker på raster, under skolutflykter och vad som händer på ett internat medan undervisning tar sikte på det lärarledda, tänk vanliga lektioner.

“De allra flesta av de religiösa friskolor som finns i dag är kristna. Enligt utbildningsdepartementet finns 54 kristna friskolor, elva muslimska och en judisk.”

Att undervisningen ska vara icke-konfessionell innebär inget hinder för skolor att besöka kyrkor, moskéer och synagogor och andra religiösa lokaler eller att ta emot företrädare för religiösa samfund som en del av religionsundervisningen. Sådana besök kan utgöra ett inslag i undervisningen men tanken är inte att de ska ersätta den lärarledda religionsundervisningen.

I FN:s allmänna förklaring kan man också läsa att ”[r]ätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Det förutsätter förstås att det finns något att välja mellan. (Där jag växte upp fanns en skola för låg- och mellanstadiet, Söråkers skola, och en annan för högstadiet, Ala skola. I Timrå kommun fanns en gymnasieskola, Timrå Gymnasium.)

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna grundar inte någon rätt att studera vid en skola med konfessionell inriktning. Däremot måste det finnas skolor av något slag då var och en har rätt till utbildning och det är kommunernas ansvar. Det fria skolvalet innebär dock en valfrihet där det finns flera skolor att välja mellan men det har mer med dåvarande skolminister Beatrice Ask att göra än några internationella konventioner.

”Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överenskommelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” (andra artikeln i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen som är svensk lag sedan 1995)

Frågan om varför vissa partiföreträdare tycks strunta i internationella konventioner är motiverad. Jan Björklund är medveten om andra artikeln i första tilläggsprotokollet av Europakonventionen och har tidigare betonat att Sverige måste följa sina åtaganden. Frågan är vad  som har hänt sedan dess och vad Jan Björklund är ute efter.

janbjorklund

Rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet

För tre veckor sedan demonstrerade Folkkampanj för asylrätt i Stockholm. Demonstrationståget gick från Medborgarplatsen och tillbaka via Slussen och Mariatorget. När demonstrationen passerade Hornsgatan stod två personer på höjden och ropade ovanifrån till deltagarna ”Hur många flyktingar har du hos dig?”.

Det kan vara värt att påminna om att rätten att söka asyl är en grundläggande mänsklig rättighet. Var och en har rätt att söka och åtnjuta asyl från förföljelse. Rätten innebär inte en rätt att erhålla skydd utan en rätt till prövning om man är i behov av skydd.

Det är förstås bra om personer tar emot flyktingar i sina hem och anordnar tillställningar för det fria ordet och dylikt men asylrätten och yttrandefriheten är mänskliga rättigheter som inte på något sätt är villkorade av andra människors engagemang på sin fritid. Är du en människa har du mänskliga rättigheter.

Se till att Bahnhof inte behöver vända sig till EU-domstolen – stoppa datalagringen

EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet tidigare i år. Som ni kanske kommer ihåg implementerade inte Sveriges regering direktivet i tid. Det skulle ha gjorts i slutet av 2007, men det dröjde till och med 2012 innan det röstades igenom av en majoritet i riksdagen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet var de enda partierna som röstade nej.

Innan omröstningen fälldes Sverige för fördragsbrott för att inte ha genomfört direktivet i tid. Det kostade Sverige 3 miljoner euro i skadestånd. För det politiska samtalet om övervakning och personlig integritet var fällningen i EU-domstolen i februari 2010 ett dråpslag. Efter domen var det rätt tyst från regeringen om datalagringsdirektivet. Åtminstone innan riksdagsvalet samma år. De som försökte lyfta upp datalagringen på den politiska dagordningen igen bemöttes med tystnad. De enda som kunde tala om direktivet utan att riskera något var de som senare kom att rösta emot det eller hade gjort det om de hade funnits representerade i riksdagen – Piratpariet och Feministiskt Initativ. Samtidigt var samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund emot datalagringsdirektivet.

Efter riksdagsvalet talade partierna om datalagringsdirektivet igen, eller åtminstone om behovet av att genomföra det. Det var mellanvalsperiod och flera år kvar till supervalåret. De partier som var emot direktivet och ville tala om det i anslutning till personlig integritet och frihet på nätet fick veta att Sverige är skyldiga att implentera EU-direktiv och att det bevisligen kostar att inte göra det. Någon ideologisk diskussion var det inte frågan om. Det fanns de som beskrev skadeståndet som billigt i sammanhanget. En del menade att det skulle kosta Sverige mer att genomföra direktivet. I kronor räknat.

Något som däremot inte går att värdera i kronor och ören, och det är också vad diskussionen borde handla om, är personlig integritet och frihet på nätet.

Moderaterna och Socialdemokraterna hade bråttom med att genomföra datalagringsdirektivet. Partierna hänvisade till EU när de inte ville prata ideologi. I våras ogiltigförklarade EU-domstolen datalagringsdirektivet.

Direktivet är inte förenligt med Europakonventionens artikel 8 om rätten till ett privat- och familjeliv: ”1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”.

För de som motsatt sig datalagringen var det något av ett erkännade. Sverige fick dessutom tillbaka skadeståndssumman på 3 miljoner euro. Det ansågs inte rimligt att Sverige hade tvingats betala skadestånd för att inte ha infört ett direktiv som hade underkänts.

Direktivet ogiltigförklarades för att det bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Var är politikerna som hänvisar till EU, EU-domstolen och Europakonventionen nu? Om det var så viktigt att Sverige implementerade datalagringsdirektivet på grund av EU varför är det då inte viktigt att Sverige upphör med datalagringen på grund av EU-domstolen? Den enda rimliga förklaringen är att Moderaterna och Socialdemokraterna är emot personlig integritet och frihet på nätet på närmast ideologisk grund.

Bahnhof som slutade datalagra i och med att datalagringsdirektivet ogiltigförklarades har anmält Sveriges datalagring till EU-kommissionen. Bahnhof kommer att ”kämpa hela vägen till EU-domstolen” om det behövs. Det borde inte behövas. Sverige kan stoppa datalagringen om inte av ideologiska skäl så åtminstone för att inte riskera att bli tillrättavisat av EU-kommissionen och EU-domstolen.

Kommer ni ihåg hur det gick till när tvångssteriliseringarna av transpersoner stoppades? Det var inte socialministern som förstod det orimliga i att transpersoner var tvungna att underkasta sig sterilisering för byte av juridiskt kön. Det var Kammarrätten som tolkade artikel 8 och 14 Europakonventionen. Tvångssteriliseringarna var inte förenliga med mänskliga rättigheter, enligt domstolen.

Sveriges regering och riksdag kan förhindra att ett liknande scenario upprepas om de vill bli ihågkomna för att ha stått upp för mänskliga rättigheter. Skulle de vara ointresserade av det önskar jag Bahnhof lycka till i EU-domstolen.