Mata inte moralismen

Moderaternas skolpolitiske talesperson Tomas Tobé vill ha ett ”handslag med alla föräldrar” om att begränsa ungas spelvanor. Efter moderatens utspel om att föräldrar måste begränsa sina barns datorspelande för att förbättra deras skolresultat har flera personer varit ute och försvarat datorspelen med argumentet att de kan bidra till att skjuta upp alkoholdebuten.

Unga som spelar datorspel dricker mindre alkohol. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det vid det här laget och jag kan inte låta bli att tänka på alla andra debuter som spelandet också kan tänkas skjuta upp.

Flera av de som har anklagat Tobé för att moralisera har själva varit ute och gjort det när det kommer till ungas alkoholkonsumtion. Vissa saker är det fritt fram att moralisera kring. Johanna Nylander som har skrivit den av Swedish Match finansierade boken Är det så farligt? Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar nämner särskilt att spelande barn och ungdomar börjar dricka alkohol senare i livet.

Varför är personer som annars är kritiska till moralism ute och moraliserar över unga som dricker alkohol? Jag tror att två saker bidrar. För det första fungerar det. Flera av de som annars hade varit kritiska till datorspel kan ursäkta dem om de bidrar till att unga inte dricker alkohol. För det andra går det att komma undan med utan att själv bli anklagad för att moralisera. Tobé eller någon annan vuxen behöver knappast efterlysa ett handslag med alla föräldrar om att skjuta upp ungas alkoholdebut.

Det går alldeles utmärkt att vara liberal och kritisera moral förklädd till skolpolitik utan att falla i fällan att själv moralisera. Johan Norberg skriver ”Dataspelen är en tacksam syndabock. Det förlägger skulden långt bortom politiken, skolan och de pedagogiska modellerna, och till en ny teknik som föräldrar och sistagångsväljare inte alltid begriper, precis som när de en gång skyllde ungdomarnas förvildning på dansbanor, serietidningar och videofilmer”.

Alkoholen är också en tacksam syndabock. Istället för att ta en omväg när du ska försvara datorspelen går det alldeles utmärkt att försvara dem för vad de är. Om de som spelar får ut någonting av det räcker det för mig.

Jag kan förstå varför föräldrar som själva inte spelar motiverar sina söners intressen med yttre omständigheter som att de kan bidra till att skjuta upp deras flytt hemifrån och alkoholdebut, men något har gått snett när även de som spelar känner sig tvugna att göra det. Detta beror nog dels på hur impopulärt det har blivit att försvara någonting rent principiellt, men det är precis vad de som är kritiska till moralism borde göra.

Valfriheten vid kärnfamiljens köksbord

Jens Liljestrand skriver på Expressens kultursidor om ”fördomen om barnlösheten som en fattigdom” och hur den påverkat honom: ”Möter jag en medelålders kvinna som är barnlös tycker jag rent instinktivt (eller inlärt?) synd om henne; beskriver hon sedan sin situation som frivillig kommer jag automatiskt och oreflekterat att förmoda att hon därmed har valt bort något – att hon inte gillar bebisar, män, sex, tacomiddagar, kräkfläckar på sin Pradaväska – inte att hon helt enkelt har valt något annat. Det vill säga, det liv hon har utan barn.”

Jag tänker inte instinktivt att det är synd om personer mitt i livet som inte har barn. Jag utgår inte från att det beror på att de inte har träffat någon eller att de är infertila. Det har inte enbart att göra med en förståelse för dem på grund av att jag själv inte vill ha barn. När jag var barn hörde jag vid några tillfällen vuxna prata om medelålders par som inte hade barn och hur de drog slutsatsen att de nog hade försökt men helt enkelt inte kunde få några. Jag minns att jag undrade hur de kunde vara så säkra på det. De kanske inte ville ha barn.

Att skaffa barn är ett val, men vi pratar sällan om det som ett val. Den som inte har något alternativ har inget val, men det finns faktiskt alternativ även för den som har träffat någon och är fertil.

Liberaler talar inte sällan varmt om valfriheten, men även liberaler kan vara främmande för att individer använder den till välja annorlunda. Det beror på att när vi pratar om valfrihet så gör vi det inom ramen för områden som anses höra livet till. Valfrihet inom kärnfamiljen, rätten att välja hur stor ens kärnfamilj ska vara. Valfrihet inom föräldraskapet, rätten att välja hur man ska fördela föräldraledigheten. Valfrihet i vården, rätten att välja om man vill gå till en kommunal eller privat vårdaktör. Valfrihet i skolan, rätten att välja och byta skola (vi har skolplikt). Valfrihet i skolmatsalen, frågan har den senaste tiden inte handlat om att det också borde serveras ett veganskt dagligen på alla skolor utan om rätten att äta döda djur måndag till fredag. Djur som förstås har valt att bli dödade för att hamna på tallriken. Valfrihet på Ungdomsmottagningen, unga kvinnors rätt att välja det hormonella preventivmedel som passar dem bäst.

Valfriheten kan man värna på många sätt. Är det några som värnar valfriheten så är det inte främst personer som delar ut hamburgare utanför en skola som infört en köttfri dag utan personer som väljer bort det som majoriteten tar för givet till förmån för något annat, men om det talar vi inte i termer av valfrihet.

Valfriheten tar sig uttryck vid kärnfamiljens köksbord, har man ingen kärnfamilj och inget köksbord kan man med andra ord inte utnyttja den. Det passar sig inte att ickemonogama vill ha valmöjligheten att gifta sig med flera personer. Den som vill gifta sig med flera får så lov att stoppa in några skilsmässor därimellan. Nej, men allvarligt. Vad ska vi med valfrihet till om vi enbart kan använda den inom ramen för ett normenligt liv utan att personer som “gjort sin plikt” ska utgå från att det är synd om oss som valt annorlunda?

Fram för mer tolerans

Slår man upp ordet ”tolerera” i Svenska Akademiens ordlista får man fram ”fördra, tåla, överse med, finna sig i”.

Till vardags har vi överseende med en mängd saker. Det finns en grundläggande förståelse för att tolerans är viktigt för människans samexistens även om behovet av det ibland underskattas.

Personen som inte kan hantera att någon är naken i sitt eget hem och ringer polisen är intolerant. Grannen som vill hindra någon annan att ha en neondekoration i sin trädgård likaså. Skolor som inte tillåter elever att bära huvudbonad inom skolans lokaler lider av ett toleransunderskott.

Toleranta personer kan förstås ha synpunkter på att personer är nakna i sina hem, bär huvudbonad i skolmiljö eller har tvivelaktiga utomhusdekorationer i sin trädgård, men det som skiljer dem från de intoleranta är att de kan finna sig i saker som inte de inte förstår värdet av. Toleranta personer som inte vill vara nakna i sina hem kan tänka att de som vill sannolikt får ut mer av att kunna vara nakna än vad andra får ut av sin intolerans. Det är trots allt en fullkomligt orimlig idé att andra ska få bestämma vad människor får göra i sina hem.

Att finna sig i saker är något av det viktigaste man kan göra som medmänniska. Av någon anledning har ordet ”tolerans” fått en negativ laddning i en del miljöer bara de senaste åren. Någon var inne på att eftersom vi tolererar smutsiga tågtoaletter kan inte ordet tolerera användas om människor. Att tolerera människor skulle på något sätt jämställa dem med toaletter. Intellektuellt så det förslår. Vi ska tolerera smutsiga behovsutrymmen, men acceptera människor var personens slutsats. Om man har den sortens invändningar mot tolerans måste man rimligen ha missat att tolerans handlar om just acceptans. Vidare kan man fråga sig varför det skulle vara fel att tolerera både människor och smutsiga tågtoaletter? Det låter sig till och med göras utan att betona att toaletter och människor inte är ”samma sak”.

Några har antagligen problem med tolerans för att de förknippar det med heterosexuella män som tolererar homosexuella. Någon uttrycker att homosexuella är okej och andra tänker ”Varför skulle de inte vara det?” Fråga de styrande i länder där homosexuella förföljs. Länder som Sverige utvisar homosexuella till trots att de där riskerar att bli förföljda och i värsta fall dödade på grund av sin sexualitet. Personer som tänker att hetero- eller homosexuella är okej brukar i allmänhet inte understryka det. Men i länder som diskriminerar homosexuella är det kanske just det som behövs. I det sammanhanget är det en positiv sak att ge uttryck för att homosexuella ”bara” är okej.

För att inte tala om heterosexuella män som uttrycker att homosexuella är okej så länge de inte rör dem. Det är antagligen en ganska vanlig inställning till grupper av människor som man inte har något gemensamt med. Hur många gånger har jag inte hört att religiösa är okej så länge de inte ”predikar” för oss eller att nykterister är okej om de inte ”prackar på” oss sådant vi inte vill höra?

Inställnigen att grupper är okej om de håller sig för sig själva är vanlig, men just vad det gäller homosexuella, religiösa och nykterister är vi öppna med att vi villkorar vår tolerans. Det är vi sällan annars. Vi uttrycker inte att surströmmingsentusiasterna är okej så länge de inte försöker få oss andra att smaka på den ruttna fisken. Att ta avstånd från dem höjer inte ens status och det är knappast stigmatiserande att bli misstagen för en sådan, men det faktum att de sällan är pådrivande i att få andra att göra gemensam sak med dem bidrar förstås. Finns det någon mat man inte kräver att barnen ska ha ätit upp innan de får lämna bordet eller åtminstone ha smakat på innan de dömer ut den så är det surströmming.

Vi har råd att vara toleranta så länge människor tolererar vårt ointresse. Jag tolererar BDSM-utövare. Det ligger inte för mig att hindra människor att ägna sig åt saker som jag har noll intresse av och det borde räcka, men för en del personer är tolerans inte tillräckligt. BDSM-utövare som grupp kanske hade föredragit om jag i nästa andetag sa någonting entusiastiskt om BDSM, vad vet jag. Men jag kan inte se varför jag som är ointresserad av det ska lyfta fram det som en positiv sexuell orientering i samband med att jag berättar att det inte är något för mig som en del av min ”varudeklaration”, och det kan nog inte seriösa BDSM-utövare heller.

Vi behöver mer tolerans, inte mindre. Problemet är knappast att människor inte bekräftar varandra utan vidare utan att vi inte ens har överseende med oförargliga saker som andra människor ägnar sig åt. Vi ser gärna att samhället kriminaliserar sådant som vi inte vill befatta oss med. Vi inskränker gärna den sortens yttranden som yttrandefriheten ska möjliggöra. Medan vi gör det glömmer vi bort att andra människor kan ha synpunkter på oss. Vi borde i toleransens namn ha överseende med intoleranta människor. Vi borde samtidigt aktivt låta bli att underblåsa intoleranta stämningar genom att föregå med gott exempel. Den som vill bemötas med tolerans vinner på att själv visa tolerans. Den dag dina intressen står på spel och det redan är för sent hade tolerans inte varit helt fel.