Alla gillar kommunikation utom jag

Män som menar att män har rätt att ejakulera i den de har sex med gillar kommunikation allra mest. Det är åtminstone den bild de har av sig själva. Det framgår av kommentarerna till mina inlägg om det är moraliskt försvarbart att ejakulera i någon utan samtycke. De är goda män som pratar om saker. De upprepar att de till skillnad från mig gillar kommunikation, men vänta nu, det är väl inte kommunikation att ta saker för givna på det viset? Att hänvisa till vad som enligt deras mening är det ”normala” i sexuella sammanhang är det närmaste anti-kommunikation.

De här männen föredrar snarare om deras sexpartners kommunicerar med dem. Tänk om de inte fick utsätta en annan person för en risk, vad synd om dem. Vad de i andra ord efterfrågar är en sorts nej-kommunikation. Trots att hela våldtäktsdebatten existerar eftersom att det finns män som inte tycker att de behöver respektera nej. Det finns alltid ”förmildrande omständigheter” och faktorer som bidrar till att kvinnan, som det ofta handlar om, ”förbrukat sin rätt” att säga nej eller i vart fall få sitt nej respekterat. Har du satt fan i båten ror du honom i land.

Fittsprut är det naturliga

Fittsprut är det naturliga.

”Det naturligaste” är ”att ejakulera i vaginan. Det är ju det egentliga syftet om man säger så. Då tycker jag att det egentligen är viktigare att fråga om man får ejakulera på någon istället”.

Med det sagt behöver du aldrig mer ha analsex eller oralsex. Det sex naturen påbjuder är klassisk missionärsställning. Menstruerande kvinnor ska absolut inte ha sex. För er som missade sexualundervisningen blir det inga barn gjorda när en person menstruerar. Det är därför män inte vill ha sex med menstruerande kvinnor. Män är som parningsdjur som bara går runt och längtar efter att få befrukta kvinnor. Med den naturliga inställningen kan män inte slösa bort sin naturliga sperma på någon som inte kan bli gravid.

Mensblodet är symbolen för icke-graviditet och därmed osexigt. Att både män och kvinnor tycker att den menstruerande kvinnan är osexig är någonting naturen ordnat för att minimera risken att menssex äger rum.

Det finns nog bara en sak som är ännu mer osexig än menstruerade kvinnor och det är äldre kvinnor som gått miste om sin mens. De menstruerade kan vi alltid ursäkta med att de åtminstone har perioder då de går att ha i möblerade rum, klimakteriekvinnorna har stängt butiken. Samma sak gäller de få personer som föds utan livmoder. Inga barn, inget sex.

”Ejakulation är en naturlig del av sex och det får man vara beredd på om man har sex”

Några frågor på det?

Missriktad välvilja!

Lisa Magnusson skriver om någonting jag skrivit om tidigare:

Om jag sparar tid på att gå genom parken så gör jag det, fastän klockan är mycket och det är mörkt. Min frihet har ett pris, och det priset är risken att bli rånad, misshandlad, våldtagen, mördad, träffad av blixten, uppäten av igelkottar. Man kan aldrig gardera sig mot livet. Men jag vägrar vara rädd.

Jag äger två överfallsalarm som har legat och samlat damm på mitt rum sedan jag jag fick dem av en moderatkvinna. Ett tag övervägde jag att ge bort dem, men min erfarenhet säger mig att kvinnor som är på sin vakt är mer rädda när de är ute och går än kvinnor som inte är det. Den rädslan vill jag inte ge min värsta ovän. Den begränsar kvinnors rörelsefrihet och den har blivit ett alibi för att uppmana kvinnor att ta hand om sig själva, det vill säga inte vistas ute sent bland män i utmanande kläder.

Om jag ska vara ärlig tycker jag ganska bra om män och jag är tämligen övertygad om att män är förmögna att ta ansvar för sina handlingar. Om du inte håller med om det sista kanske du borde vara försiktig med att såga Irene von Wachenfeldt med anledning av hennes kända ”Män är djur”-uttalande.

Kvotering inte ett självändamål

Inte ens de som försvarar kvotering tycker att det är en lyckad lösning, men kvotering framställs ibland som om att det vore ett ändamål i sig själv. För mig är det uppenbart att förespråkarna ser det som ett misslyckande.

Kvotering ska snarare ses som ett resultat av många års uppgivenhet över att det aldrig händer någonting. Det handlar inte om kvinnor som inte klarar sig utan hjälp av staten, de handlar om kvinnor som inte ens får chansen att visa upp sin kompetens.

Låt mig citera Kalle Olsson: ”Till kvoteringsdebattens mer komiska inslag hör argumentet att kvinnor måste visa sin kompetens innan de kan bli aktuella för de mest inflytelserika uppdragen”.

Det får mig att tänka på skolgymnastiken. När läraren delade upp oss i två lag eller fler lottade han för att det inte skulle bli orättvisa lag, ibland blev det orättvisa lag i alla fall, beroende på hur man definierar rättvisa, men det ursäktades med att det aldrig fanns ett syfte att det skulle vara så. Slumpen fick avgöra.

Någon gång fick lika många personer som det skulle finnas lag välja vilka de ville ha i sitt lag. De fick välja varannan gång vilket resulterade i att alla valde den de trodde var allra bäst först. För den som blev vald sist, eller rättare sagt, inte blev vald alls var det inte särskilt roligt, men det fick den personen leva med, sådana var spelets regler.

En del blir inte valda under skolgymnastiken, andra hamnar inte ens i urvalsgruppen.  Det är de andra som aldrig får någon chans att visa upp sin kompetens.

När kvoteringsförespråkarna prata om att förbättra kvinnors möjligheter kontrar kvoteringsmotståndarna med att de förstnämnda har en dålig kvinnosyn, att de bidrar till att kvinnor blir misstänkliggjorda för att inte vara tillräckligt kompetenta. Är det några som misstänkliggjort kvinnor är det väl just kvoteringsmotståndarna? Med deras föreställning om att staten skulle tvinga privata aktörer att kvotera in inkompetent personal (det vill säga kvinnor).

Det yttersta beviset för att vi intalat oss själva att kvinnor är inkompetenta är vår övertygelse om att när en man sitter på en post så är det rätt man på rätt plats. Varför misstänkliggörs aldrig män? Varför tar vi för givet att män aldrig blivit inkvoterade?

Jag citerar Olsson igen: ”Hur kul är det för kvinnan att känna att hon blivit inkvoterad till styrelserummet? Ja, fråga mannen som sitter bredvid henne”.

Toalettskyltarna

Jag har aldrig förstått behovet av skyltarna som hänger på en del toalettdörrar:

När du uppsöker en offentlig toalett har du två dörrar att välja på. Om du har fötts med slida väljer du dörren med [”damsymbolen”] /…./ I detta oansenliga tecken finns en utsaga om vad det är att vara kvinna inskriven: kvinnor är de varelser som bär kjol. När du utan att tveka öppnar denna dörr utför du en ständigt pågående skapelseakt: du bekräftar din könsidentitet, du går in i kvinnlighetens förlovade rum. En banal händelse, en vardaglig erfarenhet – men likväl ett led i den läroprocess som varje kvinna deltar i från den dag hon föds till den dag hon dör. [Ur boken Under det rosa täcket författad av Nina Björk]

Om man varken har kjol eller långt hår?

Att kön spelar roll tydliggörs om du väljer fel toalettdörr. Vad är det farliga med att en person av ett annat kön vistas i samma toalettutrymme? Jag har försökt hitta en bra förklaring. En förklaring som har angetts för att motivera särskilda toaletter för kvinnor och män är att kvinnor tar mycket längre tid på sig. På en krog i Sundsvall löste de problemet genom att inte ha någon spegel på damtoaletten. En annan förklaring är att kvinnor ska kunna känna sig trygga.

En tredje förklaring är den hygienfanatism som finns. Det var en ”lägg papper på toalettringen”-mamma som gjorde mig uppmärksam på det när hon och hennes två barn stod före mig i kön och en man kom ut genom fel dörr. Hon visade hur upprörd hon blev och förklarade för sina barn att de skulle vara försiktiga så att de inte råkade sätta baken i den okända mannens urin. Hon fick medhåll av några andra i kön och alla gick de antagligen hem med känslan av att deras hygienhysteri var befogad, att det fanns skäl att oroa sig då det finns män som inte respekterar den viktiga toalettetikettregeln.

Män är effektiva, män våldtar och män äcklar ner toaletter: räcker det för att motivera toaletter för kvinnor och toaletter för män?

Olikheter mellan könen endast värda att försvara när de gynnar män

En kompis sa igår ”jag hatar män” apropå några kommentarer hos Opassande (här och här). En del män är det verkligen svårt att tycka om, män som försvarar våldtäkt till exempel.

Antifeministerna i bloggosfären har den senaste tiden velat göra gällande att de brinner för sann och riktig jämställdhet, medan feministerna brinner för någonting helt annat som inte alls påminner om det. Företrädarna för den sanna och riktiga jämställdheten brukar vara noga med att påpeka hur olika män och kvinnor är varandra och uppmuntra dessa olikheter till skillnad från feministerna. Dessa olikheter ska vi ta hänsyn till vare sig de är biologiska eller socialt konstruerade, men de är biologiska för om de inte vore det skulle förutsättningarna kunna förändras och det skulle kräva att kartan ritades om och att den ”naturliga ojämställdheten” mellan män och kvinnor utmanades.

Antifeministerna påminner oss ständigt om hur olika varandra män och kvinnor är varandra och jag misstänker att flera av de som skrivit hos Opassande är just sådana. För en gångs skull när mycket tyder på att män och kvinnor är olika är det ingen som tjatar om det. Mäns bidrag till våldtäktsdebatten avslöjar att de definierar våldtäkt annorlunda än vad kvinnor gör och flera män drar slutsatsen att kvinnor är för känsliga och överdriver genom att hänvisa till hur de själva hade upplevt samma ”behandling”.

Våldtäktsdebatten visar att vi inte bara kan prata om individer. Det är framförallt män som försvarar våldtäkt och anser att kvinnor borde ha mer omdöme.

Det är tydligt att männen med klart antifeministiska (och/eller allmänt kvinnofientliga) drag inte tycker att vi ska utgå från kvinnor när vi pratar om någonting som fler kvinnor kan relatera till och har erfarenhet av. Så mycket var våra olikheter värda att försvara.

Olikheter mellan könen försvaras inte när de är till kvinnors och/eller kvinnors och och mäns fördel, de försvaras som regel när de är till mäns fördel.

Diskussion om humor i jämställdhetens namn

Har ni läst den feministiska tidskriften Bangs senaste humornummer? Om inte rekommenderar jag er att göra det. När jag först läste numret var jag negativ. Ett helt nummer bara om humor, suckade jag för mig själv, men jag har svängt. Det är helt briljant.

Det briljanta med Bangs nummer är att det tar upp någonting nytt som de flesta kan känna igen sig i men som man knappt pratat om tidigare. Flera av det jag pratar med numret om har regerat med ett ”oj, det hade jag inte ens tänkt på” apropå att vi inte finner kvinnor roliga och inte skrattar åt deras skämt (ens om de är skrivna av män). Den mediala uppmärksamheten numret fått är också positiv.

Elin Grelsson
som medverkar i numret med en superbra text har en debattartikel i Aftonbladet idag om diskussionen efter Bangs humortema. Hennes svar till Jan-Olov, som menar att kvinnor måste våga ta plats, är att ge kvinnor plats.

Frågan om utrymme angränsar till så många andra viktiga frågor. Om hur vi pratar till varandra och vad vi pratar om. Det går inte att konversera med någon som vägrar ge plats. Det är fullständigt omöjligt. Detta torde alla kunna enas om. Jag tänker på hur vissa män för sig i debatter, de behöver inte anstränga sig för att låta genom hela rummet, och kvinnor som ”skriker sig in” för att få en syl i vädret. Eller den välgörande männen som gör allting så rätt men ändå inte: ”Grabbar vi måste låta Johanna prata också, höhö”.

Läs också Linna Johansson som inte tänker utplåna sig själv för barnets skull. Det gillar vi. Lev och låt leva!

Manlig dominans i den politiska debatten

Efter ett av många försök att misstänkliggöra FRA-debattens betydelse, bland annat genom att påstå att FRA-motståndarna var medelålders män, gick Dagens Nyheter ut och påstod att FRA-motståndarna var anställda av PR-byråer. Det är många som skrivit om detta och jag tänker inte bemöta DN:s påstående utöver att påpeka att det så vitt jag kan se inte finns någonting som tyder på att FRA-motståndarna var avlönade.

Till skillnad från många andra bloggare måste jag hålla med de som skrivit att FRA-debatten varit präglad av män utan att nervärdera de duktiga kvinnliga debattörerna. Av det jag har hört och sett är det män som hörts mest. Jag tänker inte sätta punkt där. Metro försökte göra ett nyhetsscoop när de påpekade detta och jag undrar, kära journalist – på vilket sätt skiljer sig detta från övriga samhällsdebatter? En andra fundering, om det stämmer och inte bara är ett påstående tagit ut ur luften vilket jag vill mena att det inte är, undrar jag om det gör debatten mindre principiellt viktig.

”De är män, runt 30 år och hängivna den liberala frihetstanken. Bloggarna som fick FRA-frågan att brinna. Kanske är det en lite tillspetsat bild av aktörerna i bloggosfären. Men när det handlar om vilka som var mesta aktiva i FRA-debatten är det väldigt nära sanningen” – Metro

Att män hörs mest gäller också i bloggosfären om vi ser till de politiska bloggarna. Vad som gör bloggosfären unik är att vem som helst kan posta ett blogginlägg. Du behöver inte överrösta män, eller någon annan för den delen, du är mer eller mindre fri att skriva vad som helst. Det är detta som gör uppdelningen i bloggosfären än mer tragisk.

Min erfarenhet av män är att de tillsammans med kvinnor och män har ett mycket större behov att höra sin egen röst än vad kvinnor i könsblandade grupper har. Kvinnor har enligt mina erfarenheter en lika stor vilja att höra sin egen röst i grupper med enbart kvinnor, men av något skäl blir kvinnor tystare när män närvarar. Om det är för att männen överröstar eller för att kvinnor håller tyst är olika från fall till fall. En annan skillnad är att kvinnor i grupper om enbart män (och kanske även i könsblandade grupper?) ger upp när de inte får något gensvar. Det är både positivt och negativt, men framförallt förståeligt. Inte för att de är kvinnor utan för att alla välfungerande sociala umgängen fungerar för att man ger varandra plats. Man avbryter inte varandra. Man väntar tills det finns en lucka, vilket det gör, och då om man har någonting att tillföra yttrar man sig. Inte annars. Undantag finns naturligtvis.

Minimikrav på män man har sex med

Kvinnor utan ”sexuella spärrar” brukar prata om hur bra sex de alltid har. Alla män är bra i sängen i deras värld. Att ha minimikrav och åsikter om mäns sexuella beteenden är på gott och ont. Du kanske inte hittar lika många personer att ha sex med men med de få som går att ha i möblerade rum fungerar det väldigt bra med. Du behöver inte tänka tillbaka på dina ungdomsår som rena misären där du hela tiden drog hem sexistiska män som höll en lång monolog om att rätten att kalla kvinnor ”horor” på krogen.

Den medvetna feministkvinnan har möjligtvis en checklista i huvudet över hur män ska bete sig för att få ligga. Egentligen inte krav i strikt mening utan mer minimikrav på hur människor borde bete sig. Det flesta har minimikrav i alla sociala relationer, det behöver inte handla om sex. Vi fikar helst inte med människor som förolämpar oss, är allmänt otrevliga eller bara väldigt påfrestande. Kanske inser du till din sorg att få faller in på din lista beroende på hur lång den är och ”omanlig” den är. Du vill kanske inte ha hem en sexist, en man som kommer på två sekunder och sedan går iväg eller en man som tjatar om sin egen orgasm. Du vill ha hem en person som beter sig helt enkelt och inte gör några direkta konstigheter (vad det innebär är upp till var och en).

Förr påstods det att feminister hade torftiga sexliv, den myten är mer eller mindre död nu. Kvinnor som uppskattar sex, inte bara det fysiska sexet utan är väldigt intresserade i sex i stort hittar jag i feministrörelsen. Precis som samhället är sexet för många väldigt ojämställt och därför är det svårt för mig som feminist att inte vara intresserad av ämnet ”sex”.

Mannens orgasm är den centrala och mannens uthållighet avgör tiden. Att kvinnor har lättare att uppnå orgasm vid oralsex är ingenting att tala om. Förr förväntade jag mig alltid att den mest orgasmfixerade mannen skulle känna lite empati här men nej då.