Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.

Rakade kvinnor

Vad är en rakad kvinna? Frågar man google är en rakad kvinna en person som har en rakad fitta. Googlar man rakade män får man upp träffar om män som är rakade på huvudet, i ansiktet, kring kuken men också andra delar av kroppen.

Det är vanligare att kvinnor rakar olika ställen på kroppen än att de rakar huvudet, men det är ändå intressant att personer kopplar kvinna till fitta med tanke på alla andra områden på kroppen som många kvinnor också rakar. Eller så är det bara intressant för oss kvinnor som är rakade på huvudet utan att vara rakade kvinnor enligt Google.

Jag kommer ihåg när jag bar en knapp det stod ”nyrakad” på. Jag köpte den med mitt rakade huvud i åtanke, men den kopplingen gjorde inte en del personer som såg knappen. Jag hade inte ens tänkt på fittor dessförinnan. Här går jag och skyltar med att jag rakat mitt underliv. Det hade i och för sig varit roligt, men mer troligt att jag hade låtit trycka upp knappar det stod Hairy Pits Club på.

En rakad kvinna är en kvinna med en rakad fitta. Då vet vi. För övrigt undrar jag fortfarande om ”brudar” i ”bajen, bärs och rakade brudar” syftar på huvuden eller fittor. En del menar att det har med fittor att göra, andra att det kommer av några kvinnor med rakade huvuden som stod i klacken på 90-talet. Tvärsäkra killgissningar undanbedes.

Upplysningscentralen till ingens tjänst

Jag var i 12-årsåldern när jag förstod att jag hade så kallad generande hårväxt. Jag var på Timrå badhus med en av mina bättre vänner. Vi satt mittemot varandra i en svart badring, pratade och skrattade om vartannat samtidigt som vi försökte få ner den andra i bassängen. Rätt vad det var ber hon mig att sträcka upp mina armar. Hon har fått syn på någonting. Vad vet jag inte. Med viss tvekan sträcker jag upp mina armar. Mycket riktigt, hon hade inte sett fel. Hon skrattar obehindrat. Åt mig, upplever jag.

Vännen hade upptäckt ett hårstrå i min ena armhåla. Vad var det som var så roligt? Att jag hade ett enda en centimeter långt hårstrå? Att jag inte hade upptäckt det och tagit bort det? Att jag hade begynnande synlig kroppsbehåring på “fel” ställe?

Det var inte första gången hon gjorde mig uppmärksam på saker med min kropp som jag inte ens hade tänkt på. Vid flera tillfällen jämförde hon våra kroppar. Det skedde helt på hennes initiativ. Hon lät mig förstå att henne kropp spelade i en helt annan division. Våra läppar och bakdelar var återkommande jämförelseobjekt.

Mina läppar saknade till skillnad från hennes en markerad amorbåge. Min bakdel var päronformad till skillnad från hennes äppelformade. Som tur var brydde jag mig inte mer än att jag tyckte att det var ett otrevligt beteende från hennes sida. Jag såg det inte som någonting normalt att hålla på jämföra sin egen kropp med andras och uppvärdera den på andras bekostnad.

Jag tänkte inte så mycket på min kropp i 12-årsåldern. Att jag inte hade lagt märke till ett hårstrå i armhålan var därför ingenting konstigt. Men i badringen på Timrå badhus förstod jag att det kunde vara någonting skrattframkallande. På ett dåligt sätt. Det hade jag nog förstått förr eller senare, med är möjligt att det påverkade mig undermedvetet.

Jag minns inte när jag började, eller hur länge jag höll på, men jag rakade mina armhålor under en period. Sannolikt för att det ”hörde till”. Vi gör massor av saker utan att fundera på varför vi gör dem, att raka armhålorna kan mycket väl ha varit en sådan aktivitet för mig.

Åtskilliga är de säger att de rakar armhålorna för sin egen skull. Hur vet man att man gör någonting för sin egen skull? Jag vet knappt vad det betyder, men det spelar heller ingen roll. Din kropp, ditt beslut. Jag tänker inte vara hårpolis. Jag blir tvärtom illa berörd när personer har synpunkter på så väl kvinnors som mäns kroppsbehåring. Jag bryr mig inte om skägg eller inte skägg, men jag gillar att alla människor ser olika ut och att det går att variera sig.

Jag är övertygad om att en del börjar raka sig för att någon kommenterat deras hår, kanske gjort dem uppmärksamma på det. Personer som kanske ändå hade börjat raka sig senare, vad vet jag. Själv försöker jag låta bli att uppmärksamma personer på saker som skulle kunna begränsa dem om de blev tvungna att förhålla sig till dem. Det skulle aldrig falla mig in att kommentera barns blyghet till exempel. Jag unnar dem att få vara omedvetna om sina reaktioner så långt det går och i den mån det inte skadar andra. Jag har i alla fall svårt att se att det skulle komma något positivt ur att kommentera andras blyghet. Var försiktig med vad du lär in, sa en lärare. Var även försiktig med vilka normer du lär ut.

Det hänger på håret!

Kroppshår är manligt, kroppshår är därmed inte kvinnligt. Mannen och kvinnan är varandras motsatser. Mannen berörs inte sin kroppsbehåring, den är lika given för honom som att ha en näsa. Näsan avlägsnar man inte i första taget.

Kvinnan påverkas negativt sin kroppsbehåring. Man kan verkligen fråga sig hur biologin resonerade när den planterade hårsäckar över kvinnors kroppar då håret ändå ska avlägsnas när det trängt genom huden. Biologin såg åtminstone till att håret stör kvinnan för att öka chanserna för att hon avlägsnar det.

Håriga kvinnor upplever obehag. De tycker inte om att vidröra sin orakade hud, de säger att de producerar mer svett när de är orakade och att de därav luktar illa, håret kliar och är alltjämt ett hinder i deras tillvaro.

Kvinnor menar att de rakar sig själva för att de inte vill lukta illa, ha obehaglig hud och känna sig äckliga. Enligt dem har verkligen inte att göra med någon könsroll som vill ha det till att håriga kvinnor luktar illa, har obehaglig hud och är äckliga.

Somliga feministers evighetsproblem är att de alltid söker svar i den manliga och kvinnliga könsrollen när de upptäcker att män och kvinnor är olika. De ignorerar den biologi som de knappt vill höra talas om.

Det är ett obestritt faktum att håriga kvinnor är obehagliga och kvinnorna själva bedyrar att det inte beror på någon ”könsroll”. Som feminist borde man kanske acceptera att håriga kvinnor är obehagliga och gå vidare?

Då avlägsnande av kroppsbehåring är någonting en kraftig majoritet av kvinnor ägnar sig åt är det knappast ett utslag av individens (kvinnans) önskan. Att alla kvinnor råkar vilja raka bort håret oberoende av varandra förefaller inte rimligt. Det måste finnas en biologisk förklaring. Den som vet hur allting hänger ihop får gärna berätta det för mig. Jag är hur som helst helt övertygad om att den biologiska driften skulle få de flesta kvinnor att avlägsna håret även om de vore fria från yttre påverkan.

Vän av ordning kanske undrar varför kvinnor inte rakade sig i någon stor utsträckning för trettio år sedan. Var de inte obehagliga och luktade de inte illa då? Det är en väl motiverad fråga, men jag vägrar tro att de många kvinnor som inte rakade sig då var något annat än obehagliga. De hade väl helt enkelt inget omdöme på den tiden. Att kvinnor plötsligt skulle gå från att vara fräscha till att bli ofräscha när det hänger på håret det köper jag bara inte.

Det har alltid funnits personer som brutit mot vad biologin föreskriver. Biologin ville aldrig att unga kvinnor skulle låta bli att göra toalettbesök under skoltid, men vad kan biologin göra när kvinnorna lärt sig att hålla sig tills de kommit hem?