Slut-shaming handlar om kontroll över kvinnors sexualitet

Slut-shaming är sexuell ryktesspridning, det behöver inte handla om faktiska sexuella handlingar men kan göra det.

Slut-shaming handlar om kontroll över kvinnors sexualitet och i förlängningen kvinnors livsutrymme.

Det räcker inte att inte var ”för” sexuellt aktiv vilket hade varit begränsande nog, man ska heller inte framstå som någon som har ”för mycket” sex.

Vad gör man åt slut-shaming då? Be aldrig om ursäkt för din sexualitet. Be aldrig om ursäkt för att du är intresserad av sex. Ja, sex kan vara ett intresse.

Omge dig med personer som inte tycker att kvinnors värde står och faller med hur mycket eller lite sex de har.

Bidra inte till slut-shaming. Säg ifrån när personer ägnar sig åt slut-shaming.

”Hon är faktiskt ingen slampa” är inget bra försvar om någon blir kallad slampa. En persons livsstil ursäktar aldrig någonsin slut-shaming.

Ta inte slut-shaming på individnivå utan mer generellt. Ta varför det är irrelevant om någon ”är” en slampa eller inte.

Stå upp för kvinnors rätt till sina kroppar och påminn varandra om att kroppar kan användas på olika sätt. Ibland på sätt som man inte hade använt sin egen kropp. Som tur är har vi varsin att rå om.
 
Fortsätt prata om hur slut-shaming är en sexistisk praktik som går ut på att kontrollera kvinnors sexualitet och kroppar. Kort sagt kvinnors liv.
 

Telefonsamtal i nära relationer

För närvarande omger jag mig med personer som respekterar mitt förhållande till telefoner som ringer och telefonsamtal. Det har hänt att jag har träffat personer som ringt mig flera gånger i veckan. Några få har ringt dagligen. Kategorin personer som ringer tills de får svar och behandlar dagens telefoner som om de vore hemtelefoner har jag varit hyfsat förskonad från.

Det finns någonting konfrontativt över telefonsamtal. Oavsett vem som ringer. Bara en sådan sak som hur en person har fått tag i ens nummer kan bidra till det. Hur många har inte övervägt att uppge fel nummer när någon efterfrågat det istället för att säga att de inte vill lämna ut sitt nummer?

Telefonsamtal kan vara att föredra framför att skicka textmeddelanden fram och tillbaka när man ska bestämma var man ska ses. Men de praktiska fördelarna kan enkelt bli en förevändning för att få prata i telefon. Jag förstår också att det kan vara praktiskt att få återkoppling, men det kan endast väga upp nackdelarna om samtalet är avklarat på 2 minuter som jag ser det. Om informationen gått fram spelar det för övrigt ingen roll om personer glömmer bort den. Skriftlig information har den fördelen att man kan gå tillbaka till den.

Unga personer får inte sällan sin första telefon av föräldrar som vill kunna nå dem. Telefonen gör att de när som helst (de tycker inte sällan att de har rätt att ringa när som helst) kan ringa till sina barn och fråga var de är och vad de gör. Barnen förväntas förstås också svara när som helst eftersom att de i huvudsak har fått en telefon för att vara tillgängliga för sina föräldrar. Vem är telefonen till för när det ställs sådana krav kan man fråga sig. Jag har frågat mig själv det när min telefon ringt och okända personer i kollektivtrafiken har ifrågasatt det faktum att jag inte har svarat. Som om man hade en sådan skyldighet för att man har en telefon.

Jag ser min telefon som en möjlighet att hålla kontakten med personer. Och nej, då tänker jag inte på telefonsamtal utan på all annan kommunikation som går att ägna sig åt med en smart telefon. Telefonnumret är enbart en adress som jag ser det och som sådan behöver den inte missbrukas. På samma sätt som ens postadress inte behöver missbrukas. Möjlighet att hålla kontakten, inte möjlighet att kontrollera eller bli kontrollerad. Jag lever inte ickemonogamt för att jag har ett kontrollbehov eller för att jag vill bli kontrollerad. Jag lever inte ickemonogamt för att jag vill ha telefonkontakt dagligen med flera personer.

Personer som utsatts för våld i nära relationer kan berätta om upptrappad kontroll innan första slaget. Kontrollen inleds inte sällan med telefonsamtal. Personen vill veta var du är, vad du gör och om du är med någon och i sådana fall vem. För en sådan misstänksam person (eller en misstänksam förälder) är det inte lika fördelaktigt att skicka ett textmeddelande. Personen vill ha snabba oförberedda svar. För henom är det konfrontativa telefonsamtalet mer praktiskt.

Jag hörde en sådan berättelse för några dagar sedan i Sveriges Radio som har haft en programserie om våld i nära relationer den senaste veckan. En kvinna berättade om en man hon träffade som inledningsvis kunde ringa femton gånger om dagen. Han ska ha avslutat samtalen med att fråga om hon var med någon. Då såg hon inga varningstecknen.

Det som utifrån ser ut som svartsjuka kan se ut som kärlek för den berörda, särskilt med tanke på att kärlek förknippas med ett mått av svartsjuka i vår seriemonogama kultur. Vi förväntas inte se på svartsjuka som ett varningstecken.

Jag ser säkert varningstecknen där de inte finns, men det kan jag leva med. Jag känner ett obehag när någon jag nyss träffat (kanske har vi setts en gång) skriver och skriver, ringer och ringer. Jag har låtit flera ”tillfälliga” kontakter rinna ut i sanden för att de hört av sig för ofta. Andra kanske skulle kalla det ”känslomässigt arbete”, men att förväntas vara tillgänglig på det sättet är bara obehagligt enligt mig.

Jag tror inte att alla som ringer personer de träffat någon gång med jämna mellanrum är benägna att använda våld eller nödvändigtvis är kontrollerande eller svartsjuka i sina relationer, men för mig är det ett varningstecken. Jag förknippar det med ett monogamt kontrollbehov som jag inte vill befatta mig med. Då föredrar jag att träffa personer som redan är införstådda med att man inte måste ha kontakt med varandra flera gånger i veckan för att man haft sex någon gång. Om inte annat brukar det kunna bli sex fler gånger om man fattar det.

Att vänstra för att behålla kontrollen

Någonting jag lärt mig efter att ha varit aktiv i politiska föreningar är att det går att få personer att aktivera sig om de känner att de gör det på eget bevåg. Det finns personer som vill ta ansvar och ha förtroendeuppdrag, men det finns många, kanske fler, som vill vara engagerade utan att ha förtroendeuppdrag med regelbundna möten som ”kräver” närvaro. Jag vet ett antal personer som är politiskt aktiva och som alltid ställer upp när det gäller. Sådana personer lämpar sig endast för förtroendeuppdrag om de själva känner för det. Risken med att sätta den kategorin personer på styrelseposter och liknande är att det som fick dem att engagera sig byts ut mot en känsla av att de måste göra ditten och datten, vilket brukar döda engagemanget.

En kvinna förklarade nyligen att hon gärna kommer på offentliga möten som privatperson, men att hon inte vill vara bunden till någon funktion som kräver hennes närvaro eftersom att det skulle riskera att skapa en känsla av att hon ägnar sig åt oavlönat arbete snarare än politisk aktivism.

Ungefär så ser jag på monogami. Många är det som kan tänka sig att vara monogama i praktiken om de ej känner sig låsta. Att veta att man måste gör något eller att man är förbjuden att göra saker kan få vad som helst att kännas betungande och krävande. Med det sagt tror jag att en del är otrogna för att de känner att de saknar kontroll över sin situation. Skulle någon förening ge uttryck för att jag inte fick vara aktiv i andra föreningar skulle jag antaligen gå ut och vara det bara för att.