Kvinnligt val att styrketräna

Jag googlade på någonting och av en händelse ramlade jag över en bloggkommentar där jag togs som exempel på att kvinnor inte alls är särskilt begränsade av den traditionella kvinnliga könsrollen, att kvinnor utan någon större förlust kan göra ”manliga val”.

Det är tydligen ett manligt val att styrketräna. Och inte nog med det, genom att styrketräna har jag avsagt mig min kvinnlighet. Ursäkta mig, men har personen som skrev detta varit på ett gym? Det är inte manligt i sig att styrketräna och styrketräning är något personer ägnar sig åt oavsett kön. Kvinnor gör marklyft, knäböj och bänkpress precis som män.

Gymmet är en del av samhället, det är självfallet inte är fritt från könsroller. Bara det att vi fortfarande har omklädningsrum för kvinnor och män är en del av det. Vid sidan av könsroller går det trender i hur man ska träna. En del trender är av mer övergripande karaktär och gäller de allra flesta, andra är mer könsspecifika. När stora bakdelar är inne är det fler som gör knäböj till exempel.

Kvinnor styrketränar och lyfter tungt trots att det fortfarande finns en del som är negativt inställda till kvinnokroppar med väldefinierade muskler, trots att det finns män som inte kan hantera kvinnor som är fysiskt starkare än dem. Det är struntprat att det inte existerar starka kvinnor. 

Jag vet inte hur bra exempel jag är på att det är går att göra kvinnliga val utan att förlora något då jag inte riktigt beaktade eventuella förluster när jag la en del av det som hör den traditionella kvinnliga könsroller till på hyllan. För att inte tala om hur svårt det är att beakta något man inte riktigt kan sätta sig in i. Det är klart att man kan spekulera i hur normbrott kommer att påverka en, men ofta blir man inte fullt ut medveten om det förrän man har provat att bryta emot normer. Sedan påverkar normbrott olika människor olika mycket, när de äger rum spelar också roll. En del kommer undan med mer än andra.

Det finns säkert förluster jag inte skulle ha varit beredd att ta, men förlusten att män som vill ha kvinnor som lever upp till den traditionella kvinnliga könsrollen kanske inte vill ha något socialt och/eller sexuellt samröre med mig är definitivt en förlust, eller vinst beroende på hur man ser det, jag är beredd att ta. Jag ser det som en  effektiv bortsorteringsmekanism.

För personer som tänker att deras värde står och faller med hur ”kvinnliga” de är förefaller det mindre sannolikt att det skulle komma enkelt för dem att välja sådant som inte är förenligt med den traditionella kvinnliga könsrollen.

Kläder har ingen ålder

För lite mer än en vecka sedan bloggande jag om kravet på oss att vi ska åldras med värdighet och hur vi förväntas anpassa oss efter vad andra accepterar som värdigt. Värdighet är i själva verket någonting individuellt.

Döm om min förvåning när jag såg att Åhléns senaste reklamkampanj handlar om just detta. I sin kampanj vrider och vänder Åhléns på idén om att kläder skulle ha en övre åldersgräns. Klädföretaget lutar sig mot en undersökning där personer fått uppge vilken övre åldersgräns de upplever att olika klädesplagg har.

”I takt med att vi blir äldre utsätts vi för åsikter om vilka plagg vi bör undvika för att behålla vår värdighet. I Philip Warkanders nya forskningsrapport har 40 kvinnor och män från hela landet, i åldrarna 30 år och uppåt, intervjuats om hur de upplever normer kring sin klädstil och ålder.

Parallellt genomfördes en kvantitativ undersökning som visar vilka faktiska åldersgränser som många upplever att klädesplagg har fått.”

Det är klart att företagen vill att personer ska konsumera, att det vore negativt för dem om äldre som en del av att ”acceptera sin ålder” slutade tänka på hur de såg ut. Det spelar ingen roll vad man tycker om ytlighet och de företag som tjänar pengar vår ytlighet, varför skulle ytligheten vara förbehållen unga personer om vi godtar personer har ”rätt” att vara ytliga? Varför ska äldre gå med på att andra dikterar villkoren för hur de får se ut?

Vi uppmanas att vara oss själva. Att försöka vara någon annan – hur nu det går till – anses falskt men vem man är förändras och ska få förändras. Det är inte meningen att uppmaningen ska begränsa någon. Uppmaningen till trots riskerar man att utsättas för sociala sanktioner av olika slag om man inte anpassar sig. När man säger till äldre kvinnor att de ska åldras med värdighet påminner det om hur en del vuxna behandlar barn. Låt barn vara barn säger vuxenvärlden, men de menar inte att barn som vill ha en barnidentitet ska få den respekterad, utan att barn ska vara barn. På motsvarande sätt ska äldre vara äldre.

Det är dags att de som försöker tvinga på andra identiteter att acceptera att kläder varken har ålder, kön eller civilstånd.

Handlar inte #Patriarkatetlurademigsombarn om vuxnas föreställningar om kvinnligt och manligt?

#Patriarkatetlurademigsombarn är en aktuell hashtag på Twitter under vilken det twittras om könsroller, hur de påverkade en negativt som barn och hur patriarkatet servererade dem som ”naturliga” . Min första reaktion var att hashtaggen är alldeles för lång för Twitter. Min andra reaktion var att ifrågasätta själva innehållet. Patriarkatet lurade mig… Okej?

Andra delade uppenbarligen inte min uppfattning (som jag höll inne med) om att #Patriarkatetlurademigsombarn inte var tillräckligt teckensparande eller lågt nivåmässigt då hashtaggen ”trendade” på Twitter. Vad lurade patriarkatet mig som barn?, frågade jag mig själv, så någon funktion fyllde väl hashtaggen trots allt. Så många har twittrat snarlikt om hur de upplevde att ojämställdhet och begränsningar av barns livsutrymmen beroende av kön var något naturligt när de var barn. Patriarkatet måste ha ”lurat” mig med i sådana fall tänkte jag, men jag kom verkligen inte på något av betydelse.

Måhända avser de som twittrar under #Patriarkatetlurademigsombarn tonåringar, det finns en benägenhet att kalla människor upp till 18 år barn. Jag kan se hur tonåringar på egen hand påverkas av könsnormer då deras (och vuxnas) könsrelaterade normbrott sanktioneras i betydligt högre grad än barns dito. Det är inte okej för en tonåring eller en vuxen att lägga sig på golvet i en butik och skrika, men vi har överseende med om ett barn gör det. Det finns åtminstone bland vissa vuxna en idé om att barn ska få ”leka av sig” innan de ska inrätta sig i ledet.

Om någon talar om barn ser jag små individer i sandlådan framför mig. Barn verkar i ett sammanhang precis som vuxna, men de är betydligt mer normblinda och därmed också mer normbrottsbenägna än vuxna. Barn kan begränsas av vuxnas idéer om ”kvinnligt” och ”manligt” utan att de för den sakens skull omfamnar dessa, gör dem till sina egna och betraktar dem som naturliga. Man pratar inte öppet illa om barn som bryter mot ”kvinnligt” och ”manligt” på det sätt man gör om tonåringar eller vuxna. Möjligtvis om deras föräldrar som låter det ske.

Jag skakar på huvudet åt personer som använder ordet ”pojkflicka” då jag alltid har sett det som en del av konceptet barn att vara normblind och då blir det en mix av ”kvinnligt” och ”manligt”. Om barnen ges fria händer och inte begränsas av vuxna som är mer inriktade på könsmässig renlighet det vill säga. Pojkflicka är någonting vuxna kallar sina barnjag i efterhand. De var pojkflickor för att de ägnade sig åt enligt vuxna manligt kodade saker, men när de ägnade sig åt dem tänkte de antagligen inte ”Här sitter jag och leker med bilar, vilket är manligt kodat” utan snarare ”Här sitter jag och leker med bilar”.

Flera har twittrat om att patriarkatet lurade dem att män skulle vara kåtare än kvinnor. Vilka uttryck tog detta? Är det inte sådant personer som passerat barnstadiet tror på? En majoritet av det jag läst under #Patriarkatetlurademigsombarn är sådant som jag skulle säga påverkar tonåringars och vuxnas uppfattning av vad som är ”kvinnligt” och ”manligt”, men inte nödvändigtvis barns.

Patriarkatet fick inte mig att tro att det är kvinnors uppgift att ta hand om hushållsarbetet, att det är fel att som man slå en kvinna för att det skulle vara fegt, att det är ett uttryck för kärlek när killar tafsar på tjejer i låg- och mellanstadiet. Jag såg sådant som oacceptabelt redan då. Jag vaknade inte en morgon med insikten att det inte var rätt, det var aldrig rätt.

Att lägga stor vikt vid sitt yttre och sträva efter att passera som attraktiv har kanske sjunkit ned i åldrarna sedan jag var barn. Jag skriver kanske för att vuxna genom historien har bilden av att saker sjunkit ned i ålderarna utan att de nödvändigtvis har gjort det. Jag har ingen upplevelse av att jag brydde mig om att passera som attraktiv. Kanske för att jag begåvades med en familj som inte lagt något stor vikt vid det yttre, vad vet jag. Jag lurades inte att sex skulle vara på mäns villkor, att fotboll är för män (även om min mormor sa det vid några tillfällen när jag själv ägnade mig åt sporten) eller att mitt vuxna liv skulle handla om att ta hand om hem och barn.

Jag var ganska ointresserad av det ”motsatta könet” upp till de tidiga tonåren och innan man börjar förhålla sig till det har patriarkatet ganska lite att säga till om, tänker jag.

Blev det en flicka eller en pojke?

Julia Svensson har recenserat genusvetaren Fanny Ambjörnssons ”Rosa – den farliga färgen” i Dagens Nyheter. Svensson skriver att hon har längtat efter boken: ”Efter att någon ingående ska förklara mekanismerna bakom det faktum att jag, varje gång en kompis fått barn, står så länge vid bebishyllan och velar”. Det velas alldeles för lite vid bebishyllan. Många föräldrar (och presentgivare) köper könskodade saker till sina barn utan att reflektera över det. Men det sker också medvetenhet. Att titta ner i en barnvagn och avgöra ett spädbarns kön kan vara komplicerat varför somliga föräldrar förenklar för sin omgivning när det kommer till könsbedömningen med hjälp av könsavslöjande färger eller namnskyltar som de sätter fast på barnvagnarna. Det finns som bekant namn med en könsneutral status. Hur gör föräldrarna som har en Kim kan man fråga sig med anledning av den kritik som finns mot att använda det könsneutrala pronomenet hen och att ikläda sina barn varierande kläder bortom könsbarriärerna.

Vore det inte bättre om de som tittade ned i andras barnvagnar tilläts göra det omedvetna om det är en dotter eller en son som ligger där? Om de blev medvetna om sitt undermedvetna behov av att ha kännedom om bebisens kön för att komma vidare? Kanske är det att hoppas på väl mycket att tro att det skulle få de flesta att börja ifrågasätta det självklara i att fråga om spädbarns könstillhörighet. Samtidigt ska vi komma ihåg att det inte anses självklart ens för de mest maniska när det kommer till att veta vad spädbarn har för kön att dra ner blöjorna på spädbarn för att (förhoppningsvis) kunna undanröja alla tvivel. Det är väl en indikation så gott som någon på att det finns skäl att vara hoppfull inför framtiden?

Varför skulle det vara viktigt att som utomstående känna till spädbarns kön? När feminister vill prata om könsskillnader i hur vi blir bemötta beroende av kön är en återkommande invändning att de fokuserar på kön och att det är negativt. Ohållbart om feministerna menar allvar med att kön inte ska vara avgörande för någons möjligheter att forma sitt liv, menar de. ”Kan vi inte prata om individen istället?” brukar diskussionen kokas ned till. Då påminns jag om de feminister som låter bli att fråga nyblivna föräldrar om de fått en dotter eller en son av just den anledningen. Risken att begränsa någon på grund av dess kön torde nämligen vara lägre om man inte har kännedom om personens kön.

En av alla charmiga saker med bebisar är att man inte kan vara helt säker på deras kön om inte föräldrarna med olika medel känner sig tvungna att röja det. Hade det varit meningen att vi skulle den informationen utan att fråga hade det väl synts tänker jag mig.

När skribenten Clara Lidström fick barn publicerade hon en bild på barnet utan att avslöja om det var en dotter eller en son. Medan somliga inte ens reagerade över den utelämnade informationen blev könstillhörigheten plötsligt otroligt viktigt för några andra av kommentarerna hon fick att döma. Att låta bli att nämna kön kan onekligen bidra till mer könsfokus, men fokuset i detta fall var beroende av personer som inte kunde stilla sin nyfikenhet, kände sig tvungna att fråga efter barnets kön och kanske till och med påtala bristen i att Lidström lät bli att nämna det från första början. Utöver det uppenbara – att Lidström nog hade nämnt könet om hon hade tyckt det var viktigt – så fick många säkert sin tes bekräftad om hur människor tenderar att reagera om man väljer att fokusera på något annat än kön. I Lidströms fall hur välskapt bebisen var.

Det finns massor av saker man kan undra inombords, om någon är gravid med anledning av hur hon ser ut eller att hon dricker alkoholfritt bland andra alkoholkonsumenter för att ta ett exempel. Men de flesta frågar inte en kvinna om hon är gravid utan vidare, min förhoppning är att vi heller inte ska fråga om spädbarns kön utan vidare.

Frågan ”Blev det en flicka eller en pojke?” anses vara ett sätt att visa sig intresserad av barnet. Jag minns när en vän fick ett samtal av en nybliven lycklig förälder som berättade att barnet hade anlänt. När samtalet var avslutat kom vännen på att han hade ”glömt” ställa den där i hans tycke obligatoriska frågan. Han var uppenbarligen inte tillräckligt intresserad av barnets kön, då hade han rimligen kommit ihåg att fråga om det, men han hade bilden av att könsfokus är ett sätt att visa intresse för någons nykomling. Den som inte har könsfokus kan uppfattas som ointresserad av den jollrande individen.

Om man inte gillar hår är det väl bara att ta bort det med laser

Kollade runt på olika sajter om permanent hårborttagning med laser för en tid sedan när jag var som mest uppgiven kring hur tids- och energikrävande det är att raka blygdläpparna. Det kostar en del att ta bort hår med laser. Massor om man inga pengar har men, tänkte jag, om det är nu är så viktigt att vara hårbefriad borde det vara värt varenda krona. Du sparar tid och eventuellt också pengar, inte minst om du köper dyrare rosa rakningsprodukter ”särskilt anpassade för kvinnor”. Med permanent hårborttagning blir svidandet och kliandet historia. Menar man allvar med att man vill vara fri från hår och har råd att bli det kan jag bara se fördelar med öppna plånboken och genomgå ett antal laserbehandlingar.

Med tanke på hur många som kan bedyra hur ohygienskt och obehagligt det är med hår förvånar det mig att inte fler faller för frestelsen att avlägsna det permanent. Om känslan av len hud betyder så mycket för dig borde det väl vara värt vad det kostar? Tänka sig, då kan du smeka din hårfria kropp flera timmar om dagen utan avbrott. Jag är allvarlig, varför är det inte fler som gör det? Är det bara ekonomiska skäl som får personer att avstå? Skulle du göra det om någon annan betalade? Om staten subventionerade det? Är det för förknippat med skönhetsindustrin? Är man rädd att ångra sig efteråt?

Det ska erkännas att jag inte alltid tagit de skäl rakande personer anger till att de rakar sig på allvar, men när jag satt med information om laserborttagning framför mig gjorde jag plötsligt det. Jag glömde för en sekund bort mina fördomar om att personer som rakar sig under armarna nog bara gör det för att de känner att de måste, för att de är rädda för vad andra annars ska tycka eller för hår skulle signalera någon sorts ställningstagande.

En manlig vän trodde att det var insikten om att hårmodet kan förändras som får personer att avstå en permanent behandling. Att man vet med sig någonstans att håriga kvinnokroppar kan bli det vanliga igen. Att rakade kroppar kan bli det nya håriga. Kan det verkligen förhålla sig så, invänder jag, fortfarande inställd på att kvinnor rakar sig för att kroppshår inte faller dem i smaken (åtminstone inte om det växer på dem själva) och att det inte har någonting med samhälleliga normer om hur kvinnor ska se ut att göra. Vad rör det dem om håriga kroppar blir inne igen? De rakar sig för sin egen skull, vad andra gör kan väl inte röra dem i ryggen?

Kanske är det just insikten om att hårmodet har förändrats genom historien och att domen mot de som inte följer det är (eller upplevs vara) hård som får de många personer som uppger att de avskyr hår att avstå lasern, vad vet jag. Själv lär jag uppskatta kroppsbehåring även den dag det blir inne, men skulle det bli ”förbjudet” att raka sig som kvinna kanske jag också rakar mig av ilska över sakernas tillstånd.

Passivitet som självbevarelsedrift!

Henrik Ladström skriver att nätdejting befäster könsrollerna: ”Det är mycket snack om jämställdhet i samhället, så varför skulle det vara annorlunda på dejtingsidorna? Tjejer, sluta vara så bortskämda och initiativlösa, det är inte särskilt attraktivt. Ta tag i saken i stället och visa lite initiativ. Och killar, sluta skrämma bort tjejerna och tjata hål i huvudet på dem. Ta det lite lugnt, ha tålamod. Och oavsett om du är kille eller tjej – nästa gång du är på en dejtingsida, tänk om och gör annorlunda mot vad du brukar.”

Min erfarenhet av nätdejting är nästan obefintlig, men jag har varit registrerad på olika sexkontaktsajter och känner igen den bild av hur kvinnor och män interagerar med varandra som Ladström målar upp därifrån. Det är klart att det påverkat mig att det ibland går uppåt en kvinna på tio män på sådana sajter. Det gör att jag som kvinna har en högre potential att välja och vraka. Problemet är vilka jag kan välja och vraka bland. När sexkontaktsajter fortfarande var nytt och spännande för mig var jag ganska aktiv på de sidor där jag hade konton på, åtminstone jämfört med hur snittkvinnan på sådana sajter har beskrivits. Jag skickade mejl till en del män och fick svar av i stort sett samtliga jag skrev till. Synen på de som finns registrerade på dylika sidor är ofta att de bara är ute efter sex och det trodde jag också att de var innan jag insåg att de också drog till sig män som främst ville ha någon att sexchatta med för att kåta upp sig själva eller något i den stilen. Det var något av ett uppvaknande för mig som var ute efter sex och trodde att de män som tog kontakt med kvinnor också var det.

De flesta män ville dock ha sex och jag träffade under en period flera män genom nätet som jag hade det med, men upplägget gjorde att mig engagemang svalnade ganska snart. Det var sällan jag hade särskilt mycket gemensamt med personerna jag kom i kontakt med. I de flesta fallen blev det bara ett sextillfälle på grund av att det inte kändes som att det fanns något sex värt namnet att bygga på eller för att personerna blev för efterhängsna.

En man som jag var inställd på att träffa dök aldrig upp till vår mötesplats men påstod senare att han hade varit där och väntat på mig, vilket han inte hade. När jag berättade om det för personer jag känner fick jag höra om andra kvinnor som också hade varit med om det. Innan det hände trodde jag bara att det var kvinnor som ibland uteblev från inplanerade sexmöten på grund av dåliga vibbar av männen de hade tänkt träffa eller för att den sortens planer rimmar illa med mångas önskan om att kunna intala sig själva att sex bara hände.

Med tiden blev jag en av de passiva kvinnorna. Det hade framförallt att göra med att de flesta som skrev till mig inte ens hade bemödat sig att läsa min korta presentation. Mitt sug efter att ha sex med personer som inte klarar av något så grundläggande är obefintligt. Jag har fått mejl av personer som vill chatta med mig trots att jag uttryckligen skrivit att jag är ointresserad av den sortens kommunikation. Åtskilliga män har spammat mig och skickat otrevliga mejl för att jag inte svarat på tidigare mejl de skickade för en handfull minuter sedan. Det fick mig att sätta i system att vänta med att svara på mejl ett tag för att försäkra mig om att avsändaren inte tillhörde kategorin som kunde drabbas av ett raseriutbrott på grund av ett obesvarat meddelande. Tillräckligt många män på dessa sidor har varit så obehagliga att jag avstått från att skicka första mejlet utifall att jag skulle råka skriva till någon galning. De gånger jag nästan tappat hoppet om att det går att träffa rimliga personer att ha sex med den vägen har min inställning varit att de män som använder sexkontaktsajter är obehagliga tills motsatsen bevisas. Jag är väl medveten om att det knappast är bra att ha den inställningen, men det värsta är att den flera gånger har varit befogad.

Numer loggar jag in ibland, läser olästa mejl och svarar de få gånger någon skrivit något spännande. Jag kan inte direkt påstå att jag är bortskämd för det brukar innebära att man erbjuds något man har ett intresse av. Det må komma som en chock för en del, men mitt intresse av otrevliga män som frågar om jag vill ha över- eller underordningssex med dem trots att det ståt klart och tydligt att jag ogillar det på min presentation eller undrar om jag jag vill se dem onanera i cam är lågt. Jag överöses inte med okomplicerade personer som tycks gå att ha i möblerade rum, men om jag gjorde det skulle jag vara betydligt mer aktiv för jag är verkligen inte bekväm med könsrollerna på raggningsfronten.

Vuxna som vill att barn ska vara barn

Min syster och hennes kompisar fick sin första mobiltelefon kring byxmyndighetsåldern. Jag och mina kompisar fick våra som nyblivna tonåringar eller året innan och idag kan du äga en mobiltelefon innan du fyllt tio år. Jag följde diskussionen om när det var lämpligt att ge sitt barn en mobiltelefon med ett ganska stort intresse och den lämnade mig inte helt oberörd.

Föräldrarna som var positiva betraktade telefonen som deras förlängda arm, någonting de gav till sina barn för att det skulle förenkla deras vardag. Föräldrarna som var negativa till att ge sina barn en telefon i unga år menade att barnen inte hade något behov av en mobiltelefon.

Debatten om mobiltelefoner sammanfattar ganska väl de flesta debatter om vad barn borde ha rätt till. Det är sällan som barnet är i fokus och om barnet är i fokus är det någon annan som definierar om barnet har ett behov.

Mobiltelefonen ses som ett vuxenattribut trots att det är min generation som växt upp med den sorten som går att visa sig med utan att det blir direkt pinsamt. Hanne Kjöller skriver om andra vuxenattribut och jag undrar om barndomen sitter i våra kläder. Kjöller menar att unga kvinnor vill ta farväl av barndomen fortast möjligt och och använder sig av ”vuxenattribut”.

Vuxenattribut är någonting som ska användas av vuxna för att vuxna har ett behov, men det är också de vuxna som avgör vem som har ett behov. Jag undrar hur längre den terminologin kan överleva när det knappast är någon nyhet att unga kvinnor som ännu inte ”fått tillstymmelse till bröst” använder BH. Med det vill Kjöller säga att de unga kvinnorna inte har något behov, men hon är inte den enda som upprörs över produkter som får säljas trots att målgruppen inte anses ha något behov. Varje år är det någon butik som tar bort olämpliga underkläder för barn ur sitt sortiment för att någon upprörd förälder varit där och klagat och fått medial uppmärksamhet.

Argumentet är att ”Det finns en poäng med att låta barn vara barn” eftersom att de tids nog kommer att ”tvingas in i begränsande könsroller och att det inte finns någon anledning att tidigarelägga den själsliga förkrympningen”. Tids nog? De flesta barn tvingas in i en könsroll från dag ett, men få är de någon som undrar om det finns något behov då.

Vilka är det som tycker att barn ska vara barn? Framförallt personer i min egen ålder som är så glada över att få vara en del av vuxenvärlden att de gång på gång vänder de unga ryggen. Deras lojalitet är inte hos de unga trots att de mycket väl känner till hur det är att vara fjorton år bland nyvuxna. Det är beklämmande detta mobbningskretslopp som aldrig tycks ta slut och att vi hämnas på oskyldiga.

Mina äldre släktingar sa alltid ”vad stor du hade blivit” och tittade uppskattande på mig. Uppenbarligen hade inte farmor några problem med att jag lämnade barndomen. Det var bara några krönikörer som grät när jag slutade vara ett barn.