Olikheter mellan könen endast värda att försvara när de gynnar män

En kompis sa igår ”jag hatar män” apropå några kommentarer hos Opassande (här och här). En del män är det verkligen svårt att tycka om, män som försvarar våldtäkt till exempel.

Antifeministerna i bloggosfären har den senaste tiden velat göra gällande att de brinner för sann och riktig jämställdhet, medan feministerna brinner för någonting helt annat som inte alls påminner om det. Företrädarna för den sanna och riktiga jämställdheten brukar vara noga med att påpeka hur olika män och kvinnor är varandra och uppmuntra dessa olikheter till skillnad från feministerna. Dessa olikheter ska vi ta hänsyn till vare sig de är biologiska eller socialt konstruerade, men de är biologiska för om de inte vore det skulle förutsättningarna kunna förändras och det skulle kräva att kartan ritades om och att den ”naturliga ojämställdheten” mellan män och kvinnor utmanades.

Antifeministerna påminner oss ständigt om hur olika varandra män och kvinnor är varandra och jag misstänker att flera av de som skrivit hos Opassande är just sådana. För en gångs skull när mycket tyder på att män och kvinnor är olika är det ingen som tjatar om det. Mäns bidrag till våldtäktsdebatten avslöjar att de definierar våldtäkt annorlunda än vad kvinnor gör och flera män drar slutsatsen att kvinnor är för känsliga och överdriver genom att hänvisa till hur de själva hade upplevt samma ”behandling”.

Våldtäktsdebatten visar att vi inte bara kan prata om individer. Det är framförallt män som försvarar våldtäkt och anser att kvinnor borde ha mer omdöme.

Det är tydligt att männen med klart antifeministiska (och/eller allmänt kvinnofientliga) drag inte tycker att vi ska utgå från kvinnor när vi pratar om någonting som fler kvinnor kan relatera till och har erfarenhet av. Så mycket var våra olikheter värda att försvara.

Olikheter mellan könen försvaras inte när de är till kvinnors och/eller kvinnors och och mäns fördel, de försvaras som regel när de är till mäns fördel.