Kvinnor är dåliga på att vara kränkta män

På internationella kvinnodagen blev ett museum i Stockholm uppmärksammat för att det tillämpade ”feministisk prissättning”. Museet höjde biljettpriset för män med det uttalade syftet att uppmärksamma löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Om tilltaget bidrog till en diskussion om löneskillnaderna eller snarare bidrog till att museet blev omnämnt i sociala medier får någon annan bedöma. Det bidrog i vart till att en del män, och säkerligen också en del kvinnor, som ändå aldrig hade tänkt sätta sin fot på museet hotade med att bojkotta det.

Diskussionen rörde att män under en dag, självaste internationella kvinnodagen, fick betala 17 kronor mer i inträde. Jag kunde inte låta bli att undra: Var var ni när kvinnor fick betala mer för att klippa sig? Jag fick förklarat för mig att det redan är olagligt och att det därför inte hörde dit. Jag nämner inte detta för att göra en stor sak av en del män är kränkta på internet utan för att lyfta hur okränkta kvinnor är i förhållande till patriarkal prissättning.

För någon månad sedan ville jag bli rekommenderad en frisörsalong som inte könsdiskriminerar kvinnor. En person tipsade mig om en salong som verkade bra. Enligt hemsidan kostade de 350/395 kronor att klippa sig där. Utan att veta vad en klippning brukar kosta tänkte jag att 350 kronor säkert är ett rimligt pris om salongen ska betala lön, semesterlön, arbetsgivaravgifter och köpa in hårvårdsprodukter och utrustning. För att inte tala om lokalhyran.

I dag besökte jag hemsidan igen. Väl inne i deras bokningssystem kunde man välja mellan herrklippning (tidsåtgång 30 minuter) och damklippning (tidsåtgång 45 minuter). Går det bra att få en herrklippning, tänkte jag för mig själv.

Det dåliga är att de inte ens skriver ut att kvinnor får betala mer. Jag ringde och dubbelkollade. Jag har inga problem med om salonger anpassar sina priser efter tidsåtgång och produkter. Det är mer av en principfråga att att jag inte tänker klippa mig på en salong som tar mer betalt av kvinnor. Och där påminner jag om de kränkta männen. Jag kan inte skryta med att jag bojkottat hårsalonger som klipper kvinnor till ett högre pris. Jag har bojkottat hårsalonger punkt.

Trots att det är olaga diskriminering att ta ut olika priser beroende på kön är det många frisörsalonger som gör detta. De gör inte ens en hemlighet av det. Jag har ibland undrat vad det beror på. Att de inte gör någon hemlighet av det beror förstås på att de inte behöver. Kvinnor betalar mer. Kvinnor rasar inte på sociala medier och anmäler till DO.

Kvinnor kanske inte känner sig diskriminerade när får betala mer på salonger.  Jämfört med all annan negativ särbehandling de utsätts för kanske 45 kronors prisskillnad gör detsamma. Det är ändå en särbehandling de ”går med på”. De flesta kvinnor har ändå långt hår och har de inte långt hår är de pensionärer och då finns pensionärsrabatt, kanske de tänker. Nej, de gör de antagligen ingen. Vem bryr sig om pensionärer?

Långhåriga kvinnor har kanske inte ens reflekterat över att de betalar mer för att de är kvinnor. Men det är något jag reflekterar jag över när jag med min utväxt som ännu inte har omdanats i en herr- eller damfrisyr ska välja mellan att boka en ”herrklippning” och en ”damklippning”. Det kan inte ta så lång tid – ska vi säga att det är en herrklippning?

Jag tänker också på den som varken identifierar sig som kvinna eller man, vilka bekymmer hen kan ha när hen ska boka klippning. Det var några som gjorde sig lustiga över hur det skulle gå till när museet i Stockholm skulle könsbestämma personer. Fråga frisörsalongerna hur de gör när de könsdiskriminerar kvinnor, tänkte de inte. Men allvarligt. Avgör de utifrån namn och röstläge när man ringer och bokar? Avgör de man kommer dit och de antingen läser en som kvinna eller man? Och hur gör de om de inte tror sig kunna avgöra någons kön? Hur gör de om de råkat felköna någon och gett denne ”fel” pris? Hur gör de om någon är ickebinär? Så många frågor. (När jag var på punkspelning i fredags var det en i bandet som välkomnade att alla tjejer, killar och ickebinära. Det var fint.)

”Den nya lagen om förbud mot diskriminering omfattade tidigare diskriminering på grund av religion etnicitet, sexuell läggning, och funktionshinder. Från och med den 1 juli omfattar den även diskriminering på grund av kön. Jämo har hittills fått in 27 anmälningar – de flesta rör så kallad teledejting, där kvinnor ringer gratis medan män får betala. Några anmälningar handlar om olika åldersgränser för män och kvinnor på krogar och finlandsfärjor.” (SvD, 3 september 2005)

Salongerna könsdiskriminerar kvinnor och vi bryr oss inte. Vi kvinnor är alldeles för dåliga på att vara kränkta män. Det fattas bara att några salonger går ut och chockhöjer priset på herrklippningar och motiverar det med feministiska argument. Först då kanske vi får en diskussion om detta. Innan dess tänker jag inte betala en krona mer på grund av att jag är kvinna.

Förmedla att människor ser olika ut

”Har Johanna hår på fittan?” frågade ett barn sin förälder. För att undersöka hur det stod till med den saken gjorde barnet ett oanmält besök inne på badrummet när Johanna tvättade sig. ”Det är inte Johanna som har hår på fittan, det är alla andra som inte har håriga fittor.”

Riskerar vi att få se en generation som inte förstår att fittor är håriga växa upp? En förståelse för att även kvinnors kroppar är håriga räcker inte, det gäller att förstå hur håriga de kan vara. Vad gäller ansiktsbehåring finns en medvetenhet om att det finns allt mellan mopedmustasch och helskägg. Skillnaden mellan ansikten och fittor är att de förra är mer synliga på stan. Behovet av att förmedla att personer har olika ansiktsbehåring finns inte på samma sätt.

I och med att kvinnor förväntas raka bort eller dölja sin kroppsbehåring missar vi hur hårig kvinnokroppen kan vara. I bakgrunden finns hela tiden tankefiguren att kvinnan är mannens motsats. Utan att veta riskerar vi att sluta oss till att kvinnor i vart fall inte är lika håriga som män. Skulle en kvinna ha ordentligt håriga armhålor är hon bara ett hårigt undantag.

Att det skulle vara ”kvinnligt” eller ”manligt” att raka kroppen är bara sociala konstruktioner. Synen på kvinnors och mäns behåring går att förändra. Något som inte är en social konstruktion är tunnhårighet och håravfall. Där handlar det istället om att förändra hur vi ser på tunnhårighet. En annan sak är att det kan vara svårare att hantera det ofrånkomliga, särskilt om idealet förutsätter hår, naturligt hår. Den dag vi väljer bort män utan skägg vill jag inte vara man, men det lär inte hända i första taget då normerna för hur män bör se ut är mer tillåtande. Det finns olika uppfattningar om män bör ha skägg eller inte. Utan att efterfråga en sådan diskussion: Det är inte 50/50 om kvinnor bör låta sina håriga kroppar vara.

8a1c5ae2f73596a27c26361a38f82f91

Jag blir felkönad med jämna mellanrum. Medan äldre personer oftast använder fel pronomen kan barn vara mer rättframma och säga att jag ser ut som en kille. Jag kan bli trött när barn frågar sina föräldrar om jag är en kille eller en tjej (som om de visste det) eller säger att jag ser ut som en kille för att jag har en ”killfrisyr” eller för att jag klär mig i ”killkläder”. Jag blir trött för att vuxna i deras närhet inte har lyckats förmedla något så grundläggande som att människor ser olika ut för någonstans har de fått det där att jag ser ut som en kille ifrån.

pojkerosa

När jag var och badade på samma ställe som en person som är något av ett namn inom feministiska kretsat tittade hens barn på mig och frågade om jag var en kille eller tjej. Vid ett boksläpp hälsade en feminist som är ganska känd inom  statsvetarkretsar på mig. Det gjorde även hens barn som sa att jag såg ut som en kille. Det kan inte vara lätt att vara normkritisk förälder, tänkte jag.

Samtidigt förstår jag att det är svårt att förmedla att kön inte borde spela någon roll. Vi lever trots allt i ett patriarkat. Jag kan inte förvänta mig att barn ska vara postpatriarkala och inte försöka kategorisera alla de möter antingen som kvinnor eller män, även om barn ofta är mer öppna för att människor kan göra saker på olika sätt om man bara förklarar det för dem. Och varför skulle inte jag kunna gästspela som en vuxen i deras närhet?

Det är bara att förklara att det finns olika sätt att klippa, kamma och sätta upp sitt hår och olika sorters kläder och att de inte tillhör något visst kön. Fler borde förklara att man kan se ut på olika sätt genom livet och problematisera vad det innebär att åldras med värdighet. Fler borde förmedla att människor ser olika ut och bör kunna göra det.

Partnerkompetensen kön eller snygg

Är det korrekt uppfattat att de som begär att få att bli valda på grund av kompetens, vad nu det är, men som inte skulle klara av att bli valda på grund av kön eller snygg inte har några problem med att reduceras till kön eller snygg när det gäller partnerval?

Personligen skulle jag inte tacka nej till en okej lön på grund av kön eller snygg, men de som har råd kan väl tacka nej och göra någon billig poäng av det, eller något. Mer principiellt diskutabelt vore om någon ville ha en relation med mig enbart på grund av mitt kön eller att jag är snygg.

Nu tror jag sällan att det är så enkelt att det är en faktor som avgör val av person i några sammanhang, men om vi föreställer oss att någon ville ha en relation med mig för att den uppfattar mig som kvinna, en snygg sådan. Utöver det uppenbara problemet, i den mån man upplever att det är ett problem, med att reduceras till kön eller snygg tror jag inte att någon av oss skulle få ut särskilt mycket av den relationen. Om man inte räknar eventuell status, kolla jag har relation med en kvinna, som är snygg, till särskilt mycket.

Är det partnerkompetens för er att vara av ett visst kön eller snygg? Det är det inte för mig. Jag föredrar att ha relationer med begåvade personer som förstår min ironi och får mig att skratta. Om vi menar att det är ett problem att reduceras till kön eller snygg i andra sammanhang förstår jag inte varför det skulle vara oproblematiskt att ses som partnermaterial på grund av kön eller snygg.

Kläder har ingen ålder

För lite mer än en vecka sedan bloggande jag om kravet på oss att vi ska åldras med värdighet och hur vi förväntas anpassa oss efter vad andra accepterar som värdigt. Värdighet är i själva verket någonting individuellt.

Döm om min förvåning när jag såg att Åhléns senaste reklamkampanj handlar om just detta. I sin kampanj vrider och vänder Åhléns på idén om att kläder skulle ha en övre åldersgräns. Klädföretaget lutar sig mot en undersökning där personer fått uppge vilken övre åldersgräns de upplever att olika klädesplagg har.

”I takt med att vi blir äldre utsätts vi för åsikter om vilka plagg vi bör undvika för att behålla vår värdighet. I Philip Warkanders nya forskningsrapport har 40 kvinnor och män från hela landet, i åldrarna 30 år och uppåt, intervjuats om hur de upplever normer kring sin klädstil och ålder.

Parallellt genomfördes en kvantitativ undersökning som visar vilka faktiska åldersgränser som många upplever att klädesplagg har fått.”

Det är klart att företagen vill att personer ska konsumera, att det vore negativt för dem om äldre som en del av att ”acceptera sin ålder” slutade tänka på hur de såg ut. Det spelar ingen roll vad man tycker om ytlighet och de företag som tjänar pengar vår ytlighet, varför skulle ytligheten vara förbehållen unga personer om vi godtar personer har ”rätt” att vara ytliga? Varför ska äldre gå med på att andra dikterar villkoren för hur de får se ut?

Vi uppmanas att vara oss själva. Att försöka vara någon annan – hur nu det går till – anses falskt men vem man är förändras och ska få förändras. Det är inte meningen att uppmaningen ska begränsa någon. Uppmaningen till trots riskerar man att utsättas för sociala sanktioner av olika slag om man inte anpassar sig. När man säger till äldre kvinnor att de ska åldras med värdighet påminner det om hur en del vuxna behandlar barn. Låt barn vara barn säger vuxenvärlden, men de menar inte att barn som vill ha en barnidentitet ska få den respekterad, utan att barn ska vara barn. På motsvarande sätt ska äldre vara äldre.

Det är dags att de som försöker tvinga på andra identiteter att acceptera att kläder varken har ålder, kön eller civilstånd.

Försiktighetsmarkörer och tvärsäkerhet

Jag uttrycker mig inte sällan med viss försiktighet. Jag använder ord som ”nog” och ”lär” när jag vill markera att jag tror att något förhåller sig på ett visst sätt. Jag frågade på Twitter häromdagen om det fanns forskning på om män generellt uttrycker sig mer tvärsäkert än kvinnor.

”Det har även forskats på vilka systematiska variationer som finns mellan kvinnor och mäns språk. Ur en tvåkönsmodell, går det att säga att kvinnor ger fler uppbackningar i samtal, alltså ord som mm och jaha, som signalerar att man lyssnar och är intresserad. Kvinnor använder även fler försiktighetsmarkörer och artighetsmarkörer och säger till exempel ”jag skulle kunna tänka mig att det här så här” istället för ”så här är det”.” (Språket i P1)

För den som använder sig av försiktighetsmarkeringar kan det bli påfrestande att prata med personer som inte gör det. Det naturliga vore att ta till sig det tvärsäkra språkbruket, men om du inte har något intresse av det då? Om du inte företräder något politiskt parti? Om du inte är en man som fått för sig att man behöver framstå som handlingskraftig för att få ligga?

Jag frågar ibland ”Vet du det eller antar du det?” när jag bemöts med en tvärsäkerhet som kan liknas vid en slags språklig härskarteknik. Jag vill prata med personer på samma villkor. Det handlar inte om att alltid gardera sig. Poängen är inte att man ska kunna påstå vad som helst och ha ”ryggen fri” för att man använt språkliga försiktighetsmarkörer. Det handlar om att inte framställa något som säkert, om det inte är det.

Det är teckensparande att uttrycka sig tvärsäkert på Twitter som har en teckenbegränsning på 140 tecken, men utanför Twitter borde man kunna kosta på sig själv att markera om bara tror att något förhåller sig på ett visst sätt.

Det kanske inte gör så mycket om personer uttrycker sig tvärsäkert i vardagliga situationer. Men det spelar roll om det handlar om könssjukdomar till exempel. Då duger det inte att påstå att man är frisk om man inte vet att man är det. I förlängningen är det också en fråga om man kan lita på människor. Om någon uttryckt sig tvärsäkert och varit fel ute lite för många gånger kan jag inte ta något av det  personer påstår på allvar utan att kolla om det faktiskt stämmer.

Istället för att tycka att det är tråkigt att inte kunna prata med personer som påstår saker utan att vikten av källkritik gör sig påmind borde jag kanske vara positiv till att de omöjliggör att jag lägger den på hyllan?

Känner mig sällan så kvinnlig som när personer felkönar mig

Jag föreställer mig att jag sällan tänker på mig själv som kvinna, men jämfört med vad egentligen? Jag kan omöjligen veta om jag gör det i mindre utsträckning än snittkvinnan. Vem är hon ens?

Som heterosexuell kvinna har jag fått min beskärda del av män som ska bekräfta mig som kvinna. Jag vet inte om heterosexuella kvinnor beter sig på ett liknande sätt mot män, men jag har inget intresse av att män förmedlar att de går igång på mig för att jag är en kvinna.

Här ligger jag, en kvinna, bredvid dig, en man, och kan inte skräpa mig för att jag är så kåt. Det går inte riktigt till så. Jag blir inte kåt av att förhålla mig till män som kvinna. Min kåthet är mer fysisk och psykisk och har ganska lite med män att göra. Att jag vill ha sex med en del personer som är män ska inte förväxlas med att jag vill ha sex med män i allmänhet.

Jag känner mig sällan så kvinnlig som när personer felkönar mig. Det ska väl vara på internationella kvinnodagen i sådana fall. Att passera som kvinna är inte så viktigt för mig som att inte passera som man. Jag kan inte förklara det intellektuellt, men jag tar illa vid mig när personer felkönar mig. Eller när personer, trots att jag rättar dem och säger att jag är en kvinna, talar om för mig att jag ser ut som en man.

Jag tror att de allra flesta som felkönar personer gör det omedvetet. Då tänker jag inte på när transpersoner felkönas i media, utan på personer som felkönar personer de inte vet någonting om. Den som könar personer kommer att felköna, så enkelt är det. Om man inte vill felköna drar man ner på könandet, svårare än så är det inte. Du kanske könar rätt i de flesta fall, i den mån du får något kvitto på det, men mer intressant är de gånger det blir fel. Hur påverkar felkönandet den som blir felkönad? Det varierar givetvis. Att bli rättkönad har nog en mindre positiv påverkan på personer – främst cispersoner – än den negativa påverkan det kan ha på personer som regelbundet blir felkönade.

Det går att dra en parallell till personer som inte drar sig för att fråga andra om de är gravida, eller rentutav förutsätter det och frågar hur ”långt gångna” de är. I de flesta fall kanske de uppmärksammat en graviditet, men i alldeles för många fall har personerna fel. Oavsett om personen är gravid eller inte är det inte alla som vill prata med andra om det.

Begrav din nyfikenhet i några månader om du undrar om någon är gravid, det brukar tids nog framgå. Om det inte skulle framgå för att personen får missfall eller väljer att göra abort är det inte ytterligare ett skäl att fråga utan ytterligare ett att låta bli.

Jag skulle vilja att föräldrar förmedlade till sina barn att personer kan se annorlunda utan att det säger något om deras kön. Vad som är mer effektivt än att förklara detta för barn är att omge sig med människor med som inte ser likadana ut. Människor som har olika erfarenheter och förutsättningar. Då blir det naturligt att människor är lika i sin olikhet.

Sluta tala om för dina barn att de är duktiga kvinnor eller män om duktiga räcker. Sluta förmedla att vissa saker, intressen och erfarenheter som enbart är för kvinnor eller män. Sluta förmedla att det bara finns kvinnor och män. Sluta låtsas att kön är relevant i de fall det faktiskt inte är det.

Bad för alla oavsett överkropp

Simhallarna i Umeå har blivit med nya trivselregler. ”Fritidsnämnden beslutar att som trivselregler i kommunens simhallar rekommendera baddräkt/ bikini som badklädsel för besökare som identifierar sig som kvinnor men att inte avvisa någon utan överdel om inte särskilda skäl finns”.

Det framgår inte vad som kan utgöra ”särskilda skäl” för att avvisa personer som badar utan överdel, men det framgår att andra besökares åsikter inte ska leda till att någon avvisas på den grunden. ”För att alla ska trivas föreslås därför att rekommendera baddräkt/bikini som badklädsel för besökare som identifierar sig som kvinnor men att inte avvisa någon utan överdel om inte särskilda skäl finns”.

Det går att ha synpunkter på den formuleringen. Jag har svårt att föreställa mig att en sådan formulering skulle accepteras om den handlade om någon annan grupp än just kvinnor. Samtidigt är det ett steg i rätt riktning att kvinnor som vill bada utan överdel inte kommer att avvisas. Åtminstone inte de kvinnor som begagnar sig av kommunala simhallar i Umeå.

Fritidsnämnden hänvisar i sitt beslut till den tidigare jämställdhetsombudsmannens beslut från 2007 enligt vilket det inte var könsdiskriminering att förbjuda kvinnor att bada utan överdel. Om diskrimineringsombudsmannen skulle göra en annan bedömning är omöjligt att svara på. Frågan har inte prövats av DO, men sedan 2007 har en del simhallar och kommuner blivit mer inkluderande, vilket antagligen skulle vägas in vid en ny bedömning.

insändare140304(1)

För att det ska vara frågan om diskriminering enligt diskrimineringslagen måste någon ha missgynnats och det måste finnas ett samband mellan missgynnandet och någon av diskrimineringsgrunderna. Kan man konstatera ett missgynnande och ett sådant samband ska en jämförelse ske med en faktisk eller fiktiv person i en jämförbar situation.
Tänk er att en kvinna besöker en kommunal simhall. Kvinnan ombeds att täcka sin överkropp eller lämna simhallen. Först kan vi konstatera att kvinnan har missgynnats. Hon får inte bada om hon inte täcker sin överkropp. Har missgynnandet ett samband med hennes kön? Då får man göra en jämförelse med hur en jämförelseperson, en man, hade behandlats i motsvarande situation. Hade han behandlats annorlunda, hade han behandlats mer förmånligt? Ja, en cisman hade inte ställts in för valet att antingen täcka sin överkropp eller lämna stället.

Det finns fortfarande simhallar som inte tillåter personer som definierar sig som kvinnor att bada utan överdel, en del av dem gömmer sig bakom så kallade trivselregler. När jag läste om de nya inkluderande trivselreglerna i Umeå gick jag in på Stockholms stads hemsida och mejlade de badhus som har egna hemsidor. Husbybadet och Eriksdalsbadet.
Jag har badat utan överdel på Eriksdalsbadet en gång för flera år sedan och då var det inga problem. Jag mejlade och frågade om jag som kvinna var välkommen att bada hos dem utan överdel. Husbybadet var snabba med att svara. Eriksdalsbadet svarade veckan därpå. Till min glädje har badhusen nyligen ändrat sina regler och tillåter numer alla att bada utan överdel om de vill.

Det framgår inte av badhusens hemsidor att de är inkluderande. Jag vet heller inte om det finns någon information om det på plats. Det är en sak att ha rätt, en annan att veta om det. Hur det ser ut på andra badhus i Stockholm eller runt om i landet har jag ingen aning om, men det är bara att kontakta dem och dela svaren på sociala medier.

Alla simhallar har inte tagit ställning till om kvinnor ska ha rätt att bada utan överdel eller inte, alla har inte en ”policy”. Genom att kontakta badhusen kan man så ett frö hos dem. Vill man inte mejla runt kan man alltid uppsöka en simhall och prova att bada utan överdel. Det har gått bra de gånger jag har gjort det, men jag ville ändå mejla och fråga. Det kan kännas tryggare att bada utan överdel om man vet att man har rätt att göra det. Om någon annan besökare skulle ha något att invända kan man alltid förklara att man har rätt att bada utan överdel. Om det inte får tyst på dem kan de ta det med badhusets personal eller med en psykolog. Det kan inte vara sunt att gå omkring och ha problem med halva befolkningens överkroppar.

I samma veva som jag kontaktade Husbybadet och Eriksdalsbadet passade jag på att skriva till Stockholms stad och föreslå kommunen att följa fritidsnämnden i Umeås exempel och ta fram inkluderande trivselregler. För personer som riskerar att avvisas på grund av sina överkroppar är tillträde en förutsättning för den trivsel kommunens simhallar runt om i landet vill erbjuda sina besökare. Bara bröst-frågan är en fråga om könsdiskriminering och tillgänglighet. Ska simhallar vara öppna för alla oavsett överkropp eller ska de ha rätt att diskriminera kvinnor? Det är frågan.

Husbybadets och Eriksdalsbadets nya trivselregler inger hopp. Badhusen visar att de kan gå före för ökad jämställdhet när kommunerna låtit sina jämställdhetsplaner damma igen. Nu fattas bara att Stockholm och andra kommuner runt om i landet följer Malmös och Umeås exempel och beslutar att kommunala simhallar ska vara tillgängliga för alla oavsett överkropp.

Du är en vacker kvinna!

Jag identifierar mig som kvinna, men det är inget jag reflekterar över annat än när jag skriver om min könsidentitet eller den direkt eller indirekt ifrågasätts. Det är det vanliga skulle jag säga, att personer som tillhör normen sällan reflekterar över det. Av den anledning tänker jag sällan på att jag är heterosexuell och tål gluten. Hade jag däremot varit homosexuell och glutenintolerant hade jag nog reflekterat över min sexuella läggning och mathållning i högre grad. Andra hade gjort det åt mig om inte annat.

Trots att jag identifierar mig som kvinna har jag inget intresse av att det tas upp i sammanhang där det saknar betydelse. Jag tänker till exempel på män som talar om för mig att jag är en vacker kvinna. Utan att gå in närmare på om man borde kommentera personers yttre har jag svårt för detta. På vilket sätt är mitt kön relevant i sammanhanget? Räcker det inte att jag är vacker? För mig är det inte relevant, men för de som passar på att köna mig när de kommenterar mitt yttre är det kanske det. Borde jag ens ha några synpunkter på det? Jag vill mena att det är fullt rimligt att ha synpunkter på det då det har gjorts gällande att människor ger varandra den sortens kommentarer för att de vill varandra väl. För den som vill väl är mottagandet relevant. Det ska falla väl ut. Har man något annat syfte med att tala om för mig att jag är vacker är det förstås en annan sak.

Talar någon om för en kvinna att hon är en vacker kvinna är det sällan frågan om att hon är vacker trots att hon är en kvinna. Att hon uppfattas som kvinna kan snarare vara en förutsättning för att personen också ska kunna uppfatta henne som vacker. Givet att personen inte också talar om för män att de är vackra.

Somliga könar andra för att de alltid har gjort det. Jag har inget intresse av att läsa in någon illvilja där den inte finns, men personer som könar andra måste kunna ta till sig att en del inte uppskattar det oavsett varför de ägnar sig åt det.

För det första. Om du könar människor kommer du förr eller senare att felköna någon. Om det inte är din avsikt föreslår jag att du låter bli att köna andra utan vidare. För det andra. Det skapar inget positivt eftertryck att köna personer. Om du talar om för en person att hen är vacker hamnar betoningen på att personen är vacker. Om du säger till någon att hen är en vacker kvinna hamnar betoningen istället på personens uppfattade kön. För att vara kvinna är du vacker eller du är en vacker kvinna. Olika personer kommer att tolka det på olika sätt. Man kan förstås också tolka det som att vara vacker som kvinna hör till. Om du är kvinna utan att vara vacker har du med andra ord gjort någonting fel. Med det sagt kommer nog de flesta inte ens att reagera på könandet då det är så pass vanligt förekommande.

Ibland får jag för mig att jag är en vacker kvinna för att någon vill klargöra att hen inte är homosexuell. Jag tänkte på de föreställningar som finns om hur homosexuella män är häromdagen och på hur olika män förhåller sig till dem. Medan en del försöker visa att de inte är homosexuella på olika sätt är andra tillräckligt trygga i sig själva för att inte bry sig om huruvida någon tror att de har en viss sexuell läggning eller inte. Avståndstaganden från homosexualitet kan ta sig olika uttryck. Alltifrån att inte använda påstått homosexuellt kodade attribut eller köna kvinnor till att utsätta dem för sexuella trakasserier inför andra män. Rycka upp dörrarna till kvinnornas omklädningsrum i högstadiet, någon? Något av det grövsta jag hört talas om män som deltagit i gruppvåldtäkter med kvinnors som offer för att inte framstå som ”omanliga” och homosexuella inför de andra förövarna.

Jag har inget intresse av att bli könad när det inte är relevant. Det händer att jag blir felkönad och då gör min könsidentitet sig påmind. Jag kan beroende på sammanhanget ta illa vid mig när det händer, men lösningen är knappast är rättköna mig för att väga upp för alla de som felkönar. Generellt skulle jag säga att det är värre att få negativa kommentarer om sitt yttre eller att bli felkönad än att få positiva kommentarer om sitt yttre och i anslutning till det bli rättkönad, men det finns ingen anledning att gradera när det inte finns någon anledning att köna i sammanhanget, som jag ser det.

Jag behöver ingen bekräftelse på att jag är en vacker kvinna trots att jag inte ser ut som kvinnoidealet. Det är fullt möjligt att tycka att jag är vacker i rakat huvud utan att säga det till mig, men också utan att köna mig.

Kön är heller inte relevant när män vill manifestera att de inte är homosexuella. Inte för mig i alla fall. Jag har ingenting emot heterosexuella, men jag tänker inte gå med på att se ut som en kvinna förväntas se ut för att någon man ska känna sig obög.

obg_108887153

Teckning av Nanna Johansson

Jag har vidare inget intresse av att män könar sig själva när det inte är relevant. Vad betyder det ens när du beskriver dig själv som en ”vanlig man”? Är du en vanlig man utan att vara en vanlig människa? Det är nästan ointressant att göra någon åtskillnad då jag är osäker på om de är något att ha i den mån de finns.

Jag är väl medveten om att jag är en kvinna utan att du talar om det för mig. Tänker du fortsätta köna människor får du gärna ge en hållbar motivering.

Monogami och tillfälliga sexuella förbindelser hör samman

Om män är mer positiva till tillfälliga sexuella förbindelser än vad kvinnor är får vara osagt. Jag har visserligen hört fler kvinnor uttrycka sig negativt om företeelsen, men utifrån det går inte att dra några slutsatser. Vad kvinnor och män som varken säger bu eller bä har för inställning till ons (one night stands) och liknande kan bara spekuleras kring. Möjligen är de kvinnor som är negativa mer öppna med sitt förhållande till tillfälliga förbindelser än vad män är. Kanske fyller det någon funktion för dem att uttrycka sig negativt om saken. Att uttrycka sig negativt om något som avviker från normen kan syfta till att legitimera normen. Som om den behövde legitimeras ytterligare. En del föräldrar känner ett behov av att uttrycka sig negativt om de individer som väljer bort barn av olika anledningar. Somliga heterosexuella män tar avstånd från homosexuella.

ons-dag

Jag har träffat fler kvinnor som dragit i sin själva när jag berättat att jag inte lever monogamt och berättat att det inte skulle fungera för dem. De är dock i minoritet. Jag tänker också på de som förklarar för mig att jag passar i rakad skalle, men att de själva inte skulle göra det eftersom att de har fyrkantiga huvuden. Som om jag hade krävt dem på en förklaring till att de inte ser ut som mig. Jag har aldrig varit med om att någon man sagt någonting liknande till mig. Om män jämför sig med mig handlar det om kostval. Det är betydligt vanliga att män förklarar för mig att de inte skulle klara av att avstå döda djur på tallriken efter det att jag har berättat att jag är vegetarian. Inget jag rekommenderar för övrigt.

Kvinnor jämför sig oftare med mig än vad män gör och det får nog förklaras med den förlegade tvåkönsmodellen. Om det bara finns två kön och kvinnor och män är varandras motsatser blir det mer intressant som kvinna att jämföra sig med andra kvinnor. Jag vet inte om det är likadant bland män. Talar heterosexuella män om för homosexuella att de aldrig skulle klara av att ha sex med en man exempelvis?

olikheter1, 2, 3, 4

Om kvinnor är mer negativa till tillfälliga sexuella förbindelser har jag svårt att se det skulle ha några som helst biologiska orsaker. Att de i högre grav har negativa erfarenheter av det än vad män i kombination med att de förväntas söka efter kärleken i första hand och sexet i andra hand (det får man på köpet om inte annat) är nog en förklaring som är närmare till hands. Om jag tillåts generalisera handlar en negativ erfarenhet av en tillfällig förbindelse om dåligt sex (med egen orgasm) för en heterosexuell man och om sex med någon som inte behandlade en väl innan, under eller efter sex (de tre faserna) för en heterosexuell kvinna.

Det är en sak att ha dåligt sex med någon för att kommunikationen var sisådär eller för att man upptäckte att man hade olika sexuella preferenser och en annan att inse att den man har (haft) sex med ser ner på en och behandlar en allmänt respektlöst. Om kvinnor är mer negativa till tillfälliga sexuella förbindelser bör man fråga sig vad det beror på. Personer som beklagar sig över att det är så svårt att få till det med kvinnor kan fundera på hur de själva och andra behandlar kvinnor i sexuella sammanhang. Tror man att vår inställning till sex styrs av biologin går det inte att göra särskilt mycket åt den, i sådana fall får man undvika att ha tillfälligt sex med kvinnor om man nu ska ta fasta på de biologiska skillnaderna mellan könen. Om man däremot tror att vårt förhållande till sex i olika former har andra orsaker går de att förändra till det bättre genom att göra bättre. Som sexpositiv tycker jag att det är en betydligt mer intressant ingång än att konstatera hur någonting är.

Jag tror att de allra flesta oavsett kön skulle vara betydligt mer positiva till tillfälligt sex och sex med flera om det hade en annan inramning och fler hade positiva erfarenheter av det. Träffar man enbart person som kan vittna om hur negativt det är är det enkelt att låta sig påverkas av det. Jag har omgett mig med kvinnor som har både positiva och negativa erfarenheter av att ”knulla runt” och det har säkert påverkat min inställning till det. Det var betydelsefullt för mig att ha kvinnor som var något äldre än mig i min bekantskapskrets när jag var 14 år. De kunde prata om hur det var att ha sex med olika personer utifrån egna erfarenheter utan att framställa det som att det måste vara antingen eller. Något de var bra på var att skilja på företeelsen och personerna. Samtidigt var de på det klara med att det kan vara ofrånkomligt att ens inställning till tillfälligt sex inte påverkas av de individuella erfarenheter. En del tenderar också att komma ihåg det dåliga och bortse från det bra när de ska summera något.

Människor är betydligt bättre på att hålla isär monogami och personer då monogami är norm. Människors negativa erfarenheter av monogami – listan kan göras lång – utan att det för den skull låter dem påverka deras syn på monogami negativt. Tillfälligt eventuellt, men när allt kommer omkring hade de bara inte träffat den rätte.

Relationer och tillfälliga förbindelser har ett klart samband även om de framställs som väsensskilda. Åtskilliga personer har en etablerad relation med någon som bara var en tillfällig förbindelse för dem en gång i tiden. Det är ganska naturligt, det som kan ifrågasättas är att man inte vill veta av händelseförloppet innan personer går in i relationer med varandra.

Det vanliga är att personer har sex innan de blir ihop, vilket är fullt rimligt av olika skäl. Värderar man sex högt kan det vara bra att på förhand veta vad en har att vänta sig sexuellt av en person, inte minst om det råkar vara den enda man ska ha sex med under en oöverskådlig framtid. Den ordningen är ett resultat av att vi har frångått skuldbeläggandet av utomäktenskapligt sex. Att en del sällan blir förälskade i personer de inte har haft sex bör också beaktas. Att bli förälskad är inte nödvändigtvis något man planerar. Man har kanske sex med lite olika personer med ojämna mellanrum och rätt vad det är har man det med någon som man förälskar sig i och blir ihop med. Hade det inte varit för det tillfälliga sexet hade det inte blivit av, men tillräckligt sex är förstås alltjämt negativt.

Att det tillfälliga sexet övergår i monogami betyder inte att det som var innan var något negativt, att övergången beror på det, men inte sällan motiveras monogami med att andra sätt att leva på är negativa. Som ickemonogam är jag sannolikt mer bekant med den motiveringen än monogama som sinsemellan kan dela erfarenheter om hur positivt monogami är på andra sätt utan att känna ett behov av att ta avstånd från oss som lever ickemonogamt.

Jag har inte haft någon monogam relation, men jag har haft flera parallella ickemonogama relationer. Några av dem varade i månader, andra i flera år. Jag tror visserligen inte på monogami, men att jag lever ickemonogamt har främst att göra med att jag ser ett egenvärde i att jag har rätt att använda min kropp för vilka sociala eller sexuella ändamål jag vill utan att fråga någon annan om lov. I bland använder jag den rätten till att ”knulla runt” och ibland håller jag mig med några stycken ”säkra kort”. Ickemonogami är inget jag väljer för att det skulle vara det minst dåliga även om öppna relationer kan vara minst lika destruktiva som monogama i de individuella fallen.

Blev det en flicka eller en pojke?

Julia Svensson har recenserat genusvetaren Fanny Ambjörnssons ”Rosa – den farliga färgen” i Dagens Nyheter. Svensson skriver att hon har längtat efter boken: ”Efter att någon ingående ska förklara mekanismerna bakom det faktum att jag, varje gång en kompis fått barn, står så länge vid bebishyllan och velar”. Det velas alldeles för lite vid bebishyllan. Många föräldrar (och presentgivare) köper könskodade saker till sina barn utan att reflektera över det. Men det sker också medvetenhet. Att titta ner i en barnvagn och avgöra ett spädbarns kön kan vara komplicerat varför somliga föräldrar förenklar för sin omgivning när det kommer till könsbedömningen med hjälp av könsavslöjande färger eller namnskyltar som de sätter fast på barnvagnarna. Det finns som bekant namn med en könsneutral status. Hur gör föräldrarna som har en Kim kan man fråga sig med anledning av den kritik som finns mot att använda det könsneutrala pronomenet hen och att ikläda sina barn varierande kläder bortom könsbarriärerna.

Vore det inte bättre om de som tittade ned i andras barnvagnar tilläts göra det omedvetna om det är en dotter eller en son som ligger där? Om de blev medvetna om sitt undermedvetna behov av att ha kännedom om bebisens kön för att komma vidare? Kanske är det att hoppas på väl mycket att tro att det skulle få de flesta att börja ifrågasätta det självklara i att fråga om spädbarns könstillhörighet. Samtidigt ska vi komma ihåg att det inte anses självklart ens för de mest maniska när det kommer till att veta vad spädbarn har för kön att dra ner blöjorna på spädbarn för att (förhoppningsvis) kunna undanröja alla tvivel. Det är väl en indikation så gott som någon på att det finns skäl att vara hoppfull inför framtiden?

Varför skulle det vara viktigt att som utomstående känna till spädbarns kön? När feminister vill prata om könsskillnader i hur vi blir bemötta beroende av kön är en återkommande invändning att de fokuserar på kön och att det är negativt. Ohållbart om feministerna menar allvar med att kön inte ska vara avgörande för någons möjligheter att forma sitt liv, menar de. ”Kan vi inte prata om individen istället?” brukar diskussionen kokas ned till. Då påminns jag om de feminister som låter bli att fråga nyblivna föräldrar om de fått en dotter eller en son av just den anledningen. Risken att begränsa någon på grund av dess kön torde nämligen vara lägre om man inte har kännedom om personens kön.

En av alla charmiga saker med bebisar är att man inte kan vara helt säker på deras kön om inte föräldrarna med olika medel känner sig tvungna att röja det. Hade det varit meningen att vi skulle den informationen utan att fråga hade det väl synts tänker jag mig.

När skribenten Clara Lidström fick barn publicerade hon en bild på barnet utan att avslöja om det var en dotter eller en son. Medan somliga inte ens reagerade över den utelämnade informationen blev könstillhörigheten plötsligt otroligt viktigt för några andra av kommentarerna hon fick att döma. Att låta bli att nämna kön kan onekligen bidra till mer könsfokus, men fokuset i detta fall var beroende av personer som inte kunde stilla sin nyfikenhet, kände sig tvungna att fråga efter barnets kön och kanske till och med påtala bristen i att Lidström lät bli att nämna det från första början. Utöver det uppenbara – att Lidström nog hade nämnt könet om hon hade tyckt det var viktigt – så fick många säkert sin tes bekräftad om hur människor tenderar att reagera om man väljer att fokusera på något annat än kön. I Lidströms fall hur välskapt bebisen var.

Det finns massor av saker man kan undra inombords, om någon är gravid med anledning av hur hon ser ut eller att hon dricker alkoholfritt bland andra alkoholkonsumenter för att ta ett exempel. Men de flesta frågar inte en kvinna om hon är gravid utan vidare, min förhoppning är att vi heller inte ska fråga om spädbarns kön utan vidare.

Frågan ”Blev det en flicka eller en pojke?” anses vara ett sätt att visa sig intresserad av barnet. Jag minns när en vän fick ett samtal av en nybliven lycklig förälder som berättade att barnet hade anlänt. När samtalet var avslutat kom vännen på att han hade ”glömt” ställa den där i hans tycke obligatoriska frågan. Han var uppenbarligen inte tillräckligt intresserad av barnets kön, då hade han rimligen kommit ihåg att fråga om det, men han hade bilden av att könsfokus är ett sätt att visa intresse för någons nykomling. Den som inte har könsfokus kan uppfattas som ointresserad av den jollrande individen.