Partnerkompetensen kön eller snygg

Är det korrekt uppfattat att de som begär att få att bli valda på grund av kompetens, vad nu det är, men som inte skulle klara av att bli valda på grund av kön eller snygg inte har några problem med att reduceras till kön eller snygg när det gäller partnerval?

Personligen skulle jag inte tacka nej till en okej lön på grund av kön eller snygg, men de som har råd kan väl tacka nej och göra någon billig poäng av det, eller något. Mer principiellt diskutabelt vore om någon ville ha en relation med mig enbart på grund av mitt kön eller att jag är snygg.

Nu tror jag sällan att det är så enkelt att det är en faktor som avgör val av person i några sammanhang, men om vi föreställer oss att någon ville ha en relation med mig för att den uppfattar mig som kvinna, en snygg sådan. Utöver det uppenbara problemet, i den mån man upplever att det är ett problem, med att reduceras till kön eller snygg tror jag inte att någon av oss skulle få ut särskilt mycket av den relationen. Om man inte räknar eventuell status, kolla jag har relation med en kvinna, som är snygg, till särskilt mycket.

Är det partnerkompetens för er att vara av ett visst kön eller snygg? Det är det inte för mig. Jag föredrar att ha relationer med begåvade personer som förstår min ironi och får mig att skratta. Om vi menar att det är ett problem att reduceras till kön eller snygg i andra sammanhang förstår jag inte varför det skulle vara oproblematiskt att ses som partnermaterial på grund av kön eller snygg.

Om du inte tycker om andras bolagsstyrelser skapa en egen

Det har framställs som att ägaren av ett aktiebolag kan utse vilken bolagsstyrelse som helst och att det enda hotet mot denna ordning är den könskvotering som lagstiftaren ibland hotar med. Det stämmer inte.

Det är reglerat vilka som får sitta i en bolagsstyrelse. Det finns krav på personer som måste vara representerade om bolaget har en viss storlek. I publika aktiebolag måste det finnas minst tre styrelseledamöter. Om ett icke publikt bolag har färre ledamöter måste det finnas minst en styrelsesuppleant. Så mycket för den äganderätten.

Bolag med en viss storlek måste ha arbetstagarrepresentanter som utses av fackföreningarna. De är en del av styrelsen och i princip likställda med övriga styrelseledamöter.

Om jag inte tycker om andras bolagsstyrelser är det bara för mig att skapa en egen. Jag vill ha en bolagsstyrelse med 16-åringar. Utöver dem vill jag också ha några personer som är belagda med näringsförbud. Gärna också några är i konkurs då jag föreställer mig att det är en bra merit. Kan jag utse en sådan styrelse på min bolagsstämma?

Det är bara att kolla in Bolagsverkets hemsida om man inte vill traggla lagtext. Styrelseledamöterna måste vara minst 18 år, de får inte vara i konkurs, får inte ha förvaltare och får inte ha näringsförbud. Så mycket för den äganderätten.

Nej, men allvarligt. Välj ett argument. Argumentera antingen för att ägaren bör ha rätt att bestämma över styrelsens sammansättning eller låt bli. Om du gör det bör du vara medveten om att den rätten redan är begränsad. Det är inte kvotering eller inte som avgör den saken.

Två fel gör inte ett rätt, invänder någon. Det stämmer, men framställ inte rätten att utse bolagsstyrelser som obegränsad. Det är inte lika medialt sexigt att beskriva hur bolag tvingas ha arbetstagarrepresentanter i sina styrelser. Det provocerar uppenbarligen inte i närheten av lika mycket som tanken på fler kvinnliga styrelseledamöter om ”hotet” från lagstiftaren blir verklighet.  Inte ens personer som annars tilltalas av äganderätten. Kanske tilltalas de av den så pass mycket att de inte ens känner till nuvarande begränsningar? För äganderätten är väl inget skenargument för att man har svårt för kvinnor? Nej, det tror jag inte.

De som är emot könskvotering, men inte argumenterar för äganderätten, menar att kvinnor skulle ha särskilda problem med att känna sig inkvoterade eller bli inkvoterade. Varför kvinnor – till skillnad från män – har dessa bekymmer framgår sällan. Beror det på att kvinnor till skillnad från män har möjlighet att ta sig fram på egna meriter? Beror det på att män är så vana vid att bli ”inkvoterade” att de inte ens känner sig inkvoterade och att den icke lagstadgade ”kvoteringen” av män därför är mindre problematiskt?

För om det inte stämmer att kvinnor tar far illa av att andra tror eller vet att de blivit inkvoterade blir det svårt att falla tillbaka på argumentationen för äganderätten. Det kanske visar sig att det finns massor av kvinnor, eller personer från andra underrepresenterade grupper, som tilltalas av pengar och positioner i lika hög grad som män? Om äganderätten är helig är det förstås ointressant.

Kvotering inte ett självändamål

Inte ens de som försvarar kvotering tycker att det är en lyckad lösning, men kvotering framställs ibland som om att det vore ett ändamål i sig själv. För mig är det uppenbart att förespråkarna ser det som ett misslyckande.

Kvotering ska snarare ses som ett resultat av många års uppgivenhet över att det aldrig händer någonting. Det handlar inte om kvinnor som inte klarar sig utan hjälp av staten, de handlar om kvinnor som inte ens får chansen att visa upp sin kompetens.

Låt mig citera Kalle Olsson: ”Till kvoteringsdebattens mer komiska inslag hör argumentet att kvinnor måste visa sin kompetens innan de kan bli aktuella för de mest inflytelserika uppdragen”.

Det får mig att tänka på skolgymnastiken. När läraren delade upp oss i två lag eller fler lottade han för att det inte skulle bli orättvisa lag, ibland blev det orättvisa lag i alla fall, beroende på hur man definierar rättvisa, men det ursäktades med att det aldrig fanns ett syfte att det skulle vara så. Slumpen fick avgöra.

Någon gång fick lika många personer som det skulle finnas lag välja vilka de ville ha i sitt lag. De fick välja varannan gång vilket resulterade i att alla valde den de trodde var allra bäst först. För den som blev vald sist, eller rättare sagt, inte blev vald alls var det inte särskilt roligt, men det fick den personen leva med, sådana var spelets regler.

En del blir inte valda under skolgymnastiken, andra hamnar inte ens i urvalsgruppen.  Det är de andra som aldrig får någon chans att visa upp sin kompetens.

När kvoteringsförespråkarna prata om att förbättra kvinnors möjligheter kontrar kvoteringsmotståndarna med att de förstnämnda har en dålig kvinnosyn, att de bidrar till att kvinnor blir misstänkliggjorda för att inte vara tillräckligt kompetenta. Är det några som misstänkliggjort kvinnor är det väl just kvoteringsmotståndarna? Med deras föreställning om att staten skulle tvinga privata aktörer att kvotera in inkompetent personal (det vill säga kvinnor).

Det yttersta beviset för att vi intalat oss själva att kvinnor är inkompetenta är vår övertygelse om att när en man sitter på en post så är det rätt man på rätt plats. Varför misstänkliggörs aldrig män? Varför tar vi för givet att män aldrig blivit inkvoterade?

Jag citerar Olsson igen: ”Hur kul är det för kvinnan att känna att hon blivit inkvoterad till styrelserummet? Ja, fråga mannen som sitter bredvid henne”.