Cykelkultur eller kanske snarare bristen på den

Det har sagts att det inte finns någon cykelkultur i Sverige. Vad innebär då avsaknaden av en cykelkultur? Det varierar beroende på vem du frågar. Det kan innebära att cykeln inte är ett självklart alternativ när personer ska transportera sig själva kortare sträckor, exempelvis när de lämnar och hämtar sina barn på skolan. Enligt Trafikverket är ungefär hälften av det totala antalet bilresor kortare än 5 kilometer och i tätort är runt 80 procent av bilresorna kortare än 3-4 kilometer.

Föräldrar som tar bilen till skolan bidrar till trafiksäkerhetsrisker för andra skolbarn. Det har vid flera tillfällen uppmärksammats att bilister är dåliga på att hålla hastigheten vid skolor. Det leder till att en del föräldrar inte vågar låta sina barn cykla till skolan på egen hand. Ett annat uttryck för avsaknaden av en cykelkultur, eller kanske snarare den rådande bilkulturen, är bilister som har svårt att acceptera det faktum att en del av oss inte har körkort. Bilister som bara måste påpeka att det kan vara bra att ha körkort. Det kan vara bra att ha en miljon kronor på banken också.

Frågar du en bilist eller en fotgängare kanske avsaknaden av en cykelkultur handlar om bristen på kultur bland cyklister. Cykelkultur skulle kunna handla om hur cyklister bör förhålla sig till varandra, men också till fotgängare och bilister. Cykelkultur kan också handla om hur bilister borde föra sig för att en sådan ska kunna ta form.

Cykelkultur handlar också om kommunikation. Vare sig den är reglerad (tänk blinkers) eller inte kan man kommunicera för att underlätta för sin omgivning. I brist på ord får man med hjälp av till buds stående medel försöka kommunicera vad man har för avsikt att göra. Ögonkontakt kan underlätta. Det händer att jag söker ögonkontakt och säger ”tack” när bilister väjer för mig. Inte för att jag borde förvänta mig något annat i de fall de har väjningsplikt utan för att även människor i privatägda stålbunkers på hjul behöver bli sedda emellanåt.

Det är hänsynsfullt att visa om man tänker bromsa in på cykelbanan för att kliva av åt sidan, att i vart fall kolla att man inte har någon cyklist precis bakom sig. När jag cyklade i Köpenhamn i somras sträckte man upp en hand innan man stannade. Ska du svänga underlättar det om du sträcker ut en hand istället för att bara cykla på som om andra trafikanter vore tankeläsare. Det är särskilt viktigt om du ska svänga vänster och korsa körbanan.

Hänsyn borde vara A och O inom alla mellanmänskliga relationer, det gäller även på vägarna. Man gör inte som vissa och trakasserar trafikvakter.  Ingen ska behöva gå till arbete och bli kallad fitta eller hora.

Cykelkultur handlar inte bara om att bilister måste visa cyklister mer hänsyn utan också om att inte alla cyklister måste sluta se fotgängare som levande väghinder. De hade kunnat vara bilister. Det är bilister som måste visa mer hänsyn, menar en del cyklister. Det måste de i och för sig men det måste även vi som cyklar när gående väjer för cyklister vid övergångsställen. Samtidigt är det svårt att klandra dem, en del cyklister kan vara fullkomligt oberäkneliga.

Alla trafikanter kommer inte titta sig för. En del fotgängare kommer att gå ut i cykelbanan rätt vad det är utan att se sig för. Antingen för att de lever efter devisen ”lev farligt dö ung” eller för att det inte finns någon cykelkultur; med en sådan hade tysta fordons framfart varit en självklarhet.

Den som är en del av trafiken har ett ansvar för att inte utsätta andra för onödiga risker. Det gäller att anpassa sin körning efter trafiken i övrigt. Som bilist parkerar man inte på trottoarer eller cykelbanor och tvingar ut fotgängare och cyklister i körbanan. Som cyklist upptar man inte hela cykelbanan, man håller till höger för att underlätta för personer att kunna köra om. Som fotgängare går man inte på cykelbanan. Man tar det försiktigare i närheten av skolor samt små cyklister och fotgängare.

Vi måste göra upp med idén om att störst går först och att vissa trafikanters tid är viktigare än andras. Det är snarare så att vi kan ställa högre krav på trafikanter som riskerar att utsätta sin omgivning för allvarligare risker. Cykelkultur eller inte, det saknas en kultur av att visa varandra grundläggande hänsyn.

Vi måste prata om det

Som några av er kanske har märkt har jag inte bloggat på ett tag. Samtidigt pågår ett projekt som går ut på att man ska blogga varje dag i 100 dagar.  Det har inte jag gjort. Jag har fokuserat på mina studier. Några av er kanske tror att jag har bloggat nu, men det har jag inte. Det har någon annan gjort. Nedan följer ett inlägg av en gästbloggare.

Det blir säkrare och skönare, vårt förhållande blir bättre om vi pratar om det.

Det blir färre situationer där det uppstår missförstånd kring samtycke, eller där den ena parten blir utnyttjad eller tvingad, om vi bara pratar om det.

Våra förväntningar på det skulle bli rimligare. Vår kulturs falska bild av vad det är, hur det borde vara och hur det är när det är bra skulle anpassas bättre till verkligheten om vi bara pratade mer om det.

Ändå pratar vi inte om det!

Kan det vara så att vi i grunden är begränsade i vår förmåga att dela upplevelser av den här karaktären med andra via verbal kommunikation. Det är trots allt något mystiskt och upphöjt som vi inte vill kladda ner genom att sätta ord på det.

Ungefär som att man inte får säga guds namn. Något skört riskerar att gå sönder om vi öppnar munnen och låter det definieras av ord.

Jag tror det ligger mycket i det.

Mina egna erfarenheter tyder på det. Jag har haft relationer där vi inte alls har pratat om det, där det har fungerat ganska dåligt. Jag har haft relationer där vi insett att vi måste prata om det, och därmed fått det att fungera bättre. Jag har haft korta relationer eller korta perioder i relationer då det bara har fungerat av sig själv, men det har alltid varit övergående.

Ändå har jag svårt att prata om det. Jag vet att jag borde. Jag pratar med min partner om att vi borde prata om det. Men när det ska pratas så fastnar orden lätt på tvären i munnen och jag får ta rejält med sats för att verkligen kunna prata om det. Detta är både märkligt och otillfredsställande. Jag skulle ge mycket för att få förklarat varför.

Till den gåtan är löst får jag nöja mig med att jag med en viss ansträngning och en del självövervinnelse kan ha givande och utvecklande samtal om det. Och inte bara med kompisar utan också faktiskt med människor som jag gör det med.

Nu har jag skrivit hela den här texten utan att säga det.

Jag talar om sex. Att det är svårt att prata om sex. Att det är jättesvårt att använda raka, konkreta ord som refererar till sexuella aktiviteter, till våra kön, våra erogena zoner och vår lustar. Istället gör vi precis som jag gjort i denna texten. Vi ersätter med vaga referenser som vi hoppas ska gå att tolka av sammanhanget.

Kuken blir den som i ”kan du inte ta på den”. Sexet blir det som i ”det var fint igår”. Brösten blir dom som i ”var försiktig, dom är känsliga idag”. Vi kallar sexet mys eller gos eller kel. Vi kallar vår kåthet för längtan. Vi sammanfattar våra drömmar med ett ljud, en gest, en blick.

Känner du igen dig?

För den som vill läsa mer vederhäftig information om att vi inte talar om sex, varför vi inte talar om sex och hur det påverkar vårda relationer att vi inte talar om sex, så inspirerades denna text av en utmärkt artikel på Psychology Today.

Vill män att kvinnor förvarnar om mens?

Är det god ton att uppge att man har mens innan man ligger man någon? Jag ställde den frågan och några få har svarat. Jag antar att en majoritet av kvinnor anser att det är god ton, men ingenting man har någon moralisk skyldighet att berätta.

Det ställer onekligen frågor om vad man bör förvarna om. En av mina käpphästar är att män inte bör ejakulera i kvinnors underliv om de inte vet att det är önskat. Om någon som läser detta tänker i termer av kontrakt kan jag berätta att varken kommunikation under arbetstid, mellan vänner, i hemmet eller i sänghalmen kräver några skriftliga kontrakt.

You cannot not coummunicate, brukar det slås fast. Ibland undrar jag om personerna som efterfrågar skriftliga sexkontrakt, när någon feminist luftar tanken att samtycke är en bra grund att bygga sex på, fått för sig att all kommunikation är verbal om den inte är skriftlig.

Vi människor är duktiga på att använda oss av kroppsspråket och annan ickeverbal kommunikation. Att de ropar efter kontrakt när det gäller sex är märkligt då sex kanske mer än någon annan social kommunikation, eller vad vi väljer att kalla det, bygger på ickeverbal kommunikation. Jag är övertygad om att kommunikationen i sängen skulle var tydligare och verbal i större utsträckning om det inte vore för att sådan kommunikation i sexsammanhang uppfattades som genant och ganska avtändande av många.

Det kan vara värt att påpeka att det inte är kommunikation att utgå från att kvinnor vill ha sperma i fittan. När jag väckt frågan i bloggen har flera uppförda män uppmanat mig att sluta klaga och kommunicera att jag inte vill bli ejakulerad i fittan i stället. Som om jag inte kommunicerade det med mina långa och resonerande blogginlägg på temat. Hur som helst, männen i fråga försöker ge intrycket av att de gillar kommunikation genom att de tar vissa saker för givna. Vissa saker är att kvinnor vill ha deras sperma i sina underliv, till exempel. De uppskattar verkligen kommunikation till skillnad från mig som gärna ser att de bortser från normer om hur sex ska vara, och frågar sig själva om de ejakulerar i kvinnors underliv för att kvinnorna vill det eller om det finns andra skäl.

Något som är allt annat än upphetsande är förekomsten av ofrivilliga graviditeter och könssjukdomar, med andra ord rör denna diskussion främst sex mellan personer som inte har etablerade sexuella relationer. De som har sådana brukar förr eller senare reda ut hur eventuell sperma ska hanteras. En parentes: det vore trevligt om kvinnors orgasmer och fontänorgasmer vore lika givna i sexuella sammanhang, gärna med tillhörande diskussioner om vilka kroppsytor eller kroppsdelar som man föredrar att få glaserade.

Att det framförallt är kvinnor som har sex med män som känner oro för ofrivilliga graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar förefaller logiskt. En man förklarade att han använde kondom, men inte främst för sin egen skull. Han var väl medveten om att han inte löpte någon större risk att bli smittad av könssjukdomar. För det första är han en man för det andra ejakulerar han inte i kvinnors underliv. Det faktum att män som har sex med kvinnor löper en mindre risk att bli smittade av sexuellt överförbara sjukdomar än kvinnor som har sex med män menade han delvis förklarade varför många heteromän inte ser någon funktion med att använda kondom och gärna undviker det. Män som kan ha sex en längre tid utan att ejakulera i kvinnors underliv använder inte främst kondom för sin egen skull utan snarare för kvinnornas skull och för att det känns bra att ta ansvar, kan du sammanfatta det om du gillar att generalisera.

Nu var det inte min favoritkäpphäst jag hade tänkte skriva om, men jag kunde inte hålla mig.

De som förvarnar män om mens får gärna berätta för mig hur de går tillväga. Jag ägnar mig inte åt ”förvarna” män om mens så jag är uppriktigt nyfiken på när och hur ni säger vad. Talar ni om det i samband med att det står klart att ni kommer att gå hem med varandra och ligga eller förbigående innan ni drar av er trosorna: ”bara så du vet har jag mens”?

Jag kan se poängen med att person som tror att mens riskerar att komma i vägen för sex förvarnar om mens i någorlunda god tid för sin egen skull. Vem vill ägna timmar på någon och kanske till och med följa med personen hem och inse att det inte blir något där och då på grund av lite blod?

Eftersom att det finns en föreställning om att de flesta män skyr menssex borde man berätta, menar somliga. Mina erfarenheter säger att det är tomt prat att män har svårigheter med menssex, men det kanske är jag som har haft tur?

Det finns män som skyr håriga kvinnor också, framförallt finns det föreställningar om att män i allmänhet gör det. Jag förvarnar inte män om att jag har hår under armarna trots att många män (varav de flesta inte rakar armhålorna) uppger att de skulle bli avtända av kvinnor som inte rakade sina armhålor.

Det hela påminner mig om en man jag hade sex med som upplyste mig om att han hade mycket hår på överkroppen innan han tog av sin täckande tröja. Det hade han, men till saken hör att jag nog inte hade reagerat över det om han inte hade berättat det. Jag hade ett ickeförhållande till håriga manskroppar då. Det var inte frågan om att han ville markera att han var manlig eller något sådant, snarare upplevde jag att han bad om ursäkt för sig själv ungefär som när personer ursäktar sig för att de har stökigt hemma (de har de ofta inte) alldeles oavsett om någon bryr sig eller inte.

För närvarande gillar jag verkligen håriga överkroppar (och kroppar överlag) och jag anser inte att det är god ton att män förvarnar mig om att de har mycket hår eller inte rakar bort sin kroppsbehåring. Om något signalerar det osäkerhet.

En teori om varför kvinnor sällan bär runt på kondomer är att de har ett behov av att känna att sex bara hände. Det finns en hel del raggningslitteratur som avhandlar detta. Män kanske fungerar likadant i sin relation till menssex.

Du har säkert läst att män inte gillar menssex på något forum där alla män uppger att de har minst tjugo centimeter kuk, men vad talar för att män uppskattar när kvinnor förvarnar dem om mens? De känner nog till att de förväntas ta avstånd från menssex, men det behöver inte alls vara förankrat hos dem själva. Det kanske finns en stor del män som gärna skulle ha menssex om de kunde känna att det bara hände. Om det inte fanns en förväntan på en att man inte borde vilja ha det eller en utgångspunkt om att den som menstruerar inte vill ha sex. ”Jag har mens” kan mycket väl tolkas som att du inte vill ha sex. Bara en tanke.

Alla gillar kommunikation utom jag

Män som menar att män har rätt att ejakulera i den de har sex med gillar kommunikation allra mest. Det är åtminstone den bild de har av sig själva. Det framgår av kommentarerna till mina inlägg om det är moraliskt försvarbart att ejakulera i någon utan samtycke. De är goda män som pratar om saker. De upprepar att de till skillnad från mig gillar kommunikation, men vänta nu, det är väl inte kommunikation att ta saker för givna på det viset? Att hänvisa till vad som enligt deras mening är det ”normala” i sexuella sammanhang är det närmaste anti-kommunikation.

De här männen föredrar snarare om deras sexpartners kommunicerar med dem. Tänk om de inte fick utsätta en annan person för en risk, vad synd om dem. Vad de i andra ord efterfrågar är en sorts nej-kommunikation. Trots att hela våldtäktsdebatten existerar eftersom att det finns män som inte tycker att de behöver respektera nej. Det finns alltid ”förmildrande omständigheter” och faktorer som bidrar till att kvinnan, som det ofta handlar om, ”förbrukat sin rätt” att säga nej eller i vart fall få sitt nej respekterat. Har du satt fan i båten ror du honom i land.