Ta de strukturella problemen med de ansvariga

Du kan inte rädda världen en man i taget, skriver Laurie Penny i Sex, lögner & revolution. Det är överlag trevligare att ha sex än att skriva om det, men för den som vill förändra samhället torde det skrivna ordet vara mer effektivt.

Den vanligaste kommentaren när jag påtalar felaktigheter och orättvisor är att de ansvariga tycker jag borde ta saken direkt med dem i stället för att skriva artiklar eller blogga om det eller ens skriva om det på Facebook. Tyvärr tror jag inte det skulle ge mer effekt än ett ”Jaha, vi tar det med oss.” skriver Lisa Förare Winbladh som vid flera tillfällen skrivit om bristande jämställdhet i krogbranschen.

Individuella problem kan tjäna som exempel på strukturella problem. Det är ofta mer effektivt att ge exempel än att bara påstå saker. För att ta ett exempel: Det kan vara mer effektivt att beskriva vilka uttryck det tar sig att preventivmedel ses som kvinnors ansvar än att bara konstatera att så är fallet. Det händer att jag inte ger exempel i tron att personer är förmögna till abstrakt tänkande, men det enda som händer då är att personer efterfrågar dem.

Det går att ta upp individuella problem med ansvariga och samtidigt låta dem tjäna som exempel på strukturella problem. Det är inte antingen eller om någon trodde det och det händer att personer verkar utan att synas.

Jag skriver om sex bland annat utifrån tidigare erfarenheter av sex. Det behöver inte vara mina egna erfarenheter. Jag skriver framförallt om hur vi pratar om sex och hur det skildras. Flera har skrivit om att sex är mer än vaginala samlag, om klitorisstimulansens betydelse för att minska orgasmgapet mellan fittpersoner och kukpersoner, om att man inte kan utgå från att kvinnor använder hormonella preventivmedel. Jag har kritiserat män som ejakulerar i kvinnor utan samtycke.

Det handlar inte bara om sex, jag tar det bara som exempel för att sex är mitt huvudsakliga intresse, både att ha och skriva om. Det kan handla om näthat. Tänk om personer som blev utsatta för näthat förväntades ta det med varje individuell näthatare. För kännedom, jag föredrar att inte bli näthatad. Då ser jag hellre att personer – inte bara de som utsätts – pratar om näthat som det strukturella problem det är. Det gör nog de allra flesta.

Det är bara ibland som vi förväntas ta saker direkt med de berörda. Inte sällan är det kvinnor som lyfter strukturella problem som uppmanas ligga lågt. Till exempel när personer känner sig påhoppade för att något de gjort får figurera som exempel på något man inte borde göra. Låt personer få göra dåliga saker utan att de dåliga sakerna blir omskrivna. Ta det med de ansvariga istället.

Män som månar om kvinnligt kodade brösts sexuella laddning

Mäns omtanke om att kvinnligt kodade bröst fortsätter att vara sexuellt laddade är ganska rörande. Du kanske vill gå omkring med bar överkropp på samma villkor som personer med manligt kodade bröst men har du tänkt på att det kan innebära att din överkropp avsexualiseras? Tänk att jag har det. Tänkt på det alltså. Det har många med också gjort.

”Hela vår poäng är just att kvinnligt och manligt kodade bröst endast skiljer sig i sättet de betraktas. Mina bröst är inte nödvändigtvis större än äldre mäns bröst på stranden, ändå är det jag som förväntas skyla mig. Jag blir sex, medan den manligt kodade kroppen tillåts att endast existera” – Stina Jansson

Vad en del ser som ett frånkomligt faktum om personer med kvinnligt kodade bröst får vara med på samma villkor i sociala medier och i vardagen är för många bara bröst-aktivister ett mål på vägen till ett mer jämställt samhälle.

Det finns säkert personer som vill ha sexuellt laddade överkroppar och kan ta om de inte får existera på samma villkor som överkroppar med manligt kodade bröst, men det måste vara upp till var och en. Vi ska inte skyla våra överkroppar för att någon annan fått för sig att kvinnligt kodade brösts sexuella laddning står och faller med det. Vi har inget ansvar för hur någon annans överkropp uppfattas.

Jag kan bara tala för mig själv men om priset för att mina bröst får existera på samma villkor är att de upphör att uppfattas som sexuella är jag beredd att ta det. Nu har jag ingen erfarenhet av att bli tafsad på i kollektivtrafiken och andra offentliga utrymmen men många med kvinnligt kodade överkroppar har det. En bonus med att ha en kropp som inte är sexuellt laddad i icke-sexuella sammanhang tycks vara att risken att bli tafsad på är närmast obefintligt.

Skriv gärna under namninsamlingen ”Vem är du att sexualisera mina bröst” här.

Överkroppars lika värde

Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.

Rebecca Lysholm och några skolkamrater hade tänkt gå med bar överkropp i skolans prideparad men när skolans rektor Anders Boman fick kännedom om planerna kallade han in till samtal:

”För idag tog rektorn in mig på sitt kontor och ville prata med mig, om att jag inte ska få visa mina bröst. I skolan tar sig killarna av sig tröjorna på gåsruset, på gympan och när de solar på skolgården. Därför tänkte jag, att jag som kvinna också borde få visa mina bröst – för jag menar vad är skillnaden? Skillnaden är noll det är bara samhället som gör skillnad på det. Jag sa detta – att killarna fick visa sig i bar överkropp. Han påstod att det var skillnad på våra bröst, bara för jag är kvinna.”

Rektorn menar att ingen ska visa sina bröst eller underliv i skolmiljö trots att det inte varit frågan om att visa några könsorgan. Jag kan inte låta bli att undra om rektorn jämställer kvinnors bröst med könsorgan, något som återkommande gjorts för att blanda bort korten och motivera diskriminerande behandling av kvinnor.

Om män kan gå omkring i bar överkropp utan att något händer och frågan väcks först när en kvinna vill ta sig samma frihet undrar man vad det är frågan om. Det är klart att en skolledning som en reaktion på att två män hånglar på skolgården kan förbjuda all form av hångel och framställa det som en icke-diskriminerande åtgärd då alla behandlas lika i formellt hänseende, men om olikkönade personer kunnat hångla på skolgården i åratal utan att någon höjt på ögonbrynen är det inte mer än rätt att ifrågasätta vad skolledningen håller på med.

Hur det har gått för eleverna på Danderyds gymnasium har jag ingen aning om men det är positivt att frågan uppmärksammas och att unga inte bara finner sig i den här sortens bemötande i skolmiljö. Det kan vara nyttigt att påminna en del rektorer om skolans värdegrund. För som Rebecca Lysholm säger till Aftonbladet: ”Enligt mig känns de som om vi endast har en prideparad för att det ska se bra ut. Vi ska vara en skola utanpå som representerar allas lika värde. Sedan när de väl kommer till kritan så särbehandlas kvinnor på grund av deras kön.”

Relaterat: Free the nipple, Ingen kvinnlig frigörelse utan kvinnors rätt till sina kroppar.

Ingen frihet utan kontraster

Förundras över personer som kommit till insikt med att man är mer fri som varannan vecka-förälder än varje vecka-förälder eller som ogift efter ett långvarigt ojämställt äktenskap. Det är lite som när män (eller kvinnor för den delen) får döttrar och blir feminister. Det är sådant man kan läsa sig till, tänker jag.

Jag förstår att det måste vara bekvämt för personer som arbetar i kostym att ta av sig kostymen efter en lång arbetsdag och byta ut om till mjukisbyxor. Jag behöver inte prova på de vanorna för att förstå det. Att jag inte direkt kan relatera till hur bekvämt det är för kostymnissarna är en annan sak.

Vilken omväg människor tar för att komma till insikt, men de som gjort det har något att jämföra med. Det är väl alldeles utmärkt om personer kan inspirera andra till att leva friare liv. På samma sätt som det i och för sig är utmärkt om män som får döttrar blir feminister.

”De stora vinnarna är separerade föräldrar som har barnen lika mycket. Att leva så minskar tidspressen markant. Hälften av tiden är de befriade från huvudansvaret för barnen, som innebär en massa balanserande. Man kan också tänka sig att kontrasterna mellan de olika veckorna gör att dessa föräldrar uppskattar denna frihet ännu mer än personer utan barn.” kan man till exempel läsa i en artikel i Aftonbladet från 2009.

Det är klart att man har mer tid över till sig själv om man inte har barn på heltid. Det är klart att föräldrar vars barn flyttat hemifrån får mer tid till annat än föräldraskapet.

”[D]et är ett sorgligt faktum att många par börja leva jämställt först efter separationen” skriver Rebecka Edgren Aldén om varannan vecka-livet på Skriet från kärnfamiljen. ”Så länge kärnfamiljen inte är jämställd kommer en skilsmässa att innebära en arbetslättnad för kvinnan. En skilsmässa är många gånger ett nödvändigt ont. Det bästa, kanske till och med det enda, alternativet. Oftast initierad av kvinnan, och ofta på grund av orättvisa, brist på respekt för den andre, en sned arbetsfördelning, ojämställdhet.”

”I antologin ”Happy, happy” står glädjen efter en skilsmässa i centrum. Här skriver tio författare om glädjen i att upptäcka sig själv som egen person efter år av geggig tvåsamhet, om möjligheten att varannan vecka vara fri från barnumgänge och kunna göra vad man vill, om utveckling och frihet. […] Det är enbart kvinnor som medverkar i ”Happy, happy”. Och kanske är det framför allt kvinnor som behöver skolas in i den nya känslo­lag som ropar ”hurra!” när någon skiljer sig. Inte för att kvinnor skulle vara trögare i sina hjärtan än män, men för att belöningen vid en skilsmässa är att man får – och bör – ställa det egna jaget i centrum, ett beteende som rimmar illa med traditionell kvinnlighet.” Så skriver Nina Björk om antologin Happy Happy av Maria Sveland och Katarina Wennstam.

Sanna Lundell om samma antologi: ”Enligt de två redaktörerna Sveland och Wennstam saknades det glädje­fulla perspektivet på skilsmässan i bokfloran. De ville berätta om det nya härliga livet av själsligt undergörande ensamhet, egen lägenhet att inreda, sovmorgnar, crazy partykvällar, ungdomligt kompishäng och sist men inte minst en åter­vunnen jämställdhet. Varannanvecka-livet är helt enkelt the shit om man får tro de här två nyseparerade kvinnorna och dess medförfattare. Jag håller inte med. Tvärtom tycker jag att separationer har normaliserats så till den milda grad att det för nästan alla mina vänner som befinner sig i det tungrodda så kallade småbarnsträsket ­talar om varannanvecka-livet som en hägrande skatt. Separationer framställs nu för tiden medialt, litterärt och filmiskt oftast som en winwin-lösning för både ­henne, ­honom och inte minst barnen.”

En stor del av de som definierar sig som ickemonogama eller poly har någon gång levt monogamt. Jag föreställer mig att det kommer bli vanligare i framtiden med personer som lever icke-monogamt utan att ha provat på monogami på samma sätt som det blivit vanligare med homosexuella som endast levt och haft sex med personer av samma kön.

Jag har aldrig levt monogamt. Min icke-monogami är ingen reaktion på monogamin. Jag förstår att det inte är för mig att någon annan har synpunkter på vad jag gör med min kropp utan att ha provat på monogami. Jag skulle förstås kunna leva monogamt ett tag för kontrasternas skull och sedan återgå till att leva icke-monogamt igen. Det är bara det att jag är lite för ointresserad av kontraster och aha-upplevelser. Jag är happy unhappy. Jag tänker inte gå omkring i obekväma kläder sex dagar av sju för att uppskatta mjukisbyxor på söndagarna.

Symboler för ojämställdhet

Riksdagen beslutat nyligen att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning och insemination. Ett välkommet beslut för de som vill ha barn, men som antingen inte har någon att skaffa barn med eller inte vill dela sitt föräldraskap med någon. Donerade könsceller räcker om man inte komma på någon att skaffa barn med. För egen del faller det på att jag inte vill ha barn, varken med mig själv eller någon annan.

Elin Lundgren har beskrivit föräldraskapet som ett ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. Tidigare såg jag allvarligare på att binda mig till någon annan juridiskt genom äktenskap än icke-juridiskt genom att skaffa barn. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att juridiken kommer med något slags allvarlighetens skimmer över sig. Föräldraskapet innebär visserligen också en juridisk bindning, men den bindningen avser barnet. Det blir en bindning till barnet genom medföräldern.

Hur jag ser på och förhåller mig till äktenskapet har förändrats sedan jag började studera.  Jag betaktar numer äktenskapet som någonting rent juridiskt, som ett avtal mellan två personer. Att jag främst läst om makars situation efter dom eller död (äktenskapsskillnad) och googlat skilsmässostatistik med jämna mellanrum bidrar säkert.

Jag såg tidigare äktenskapet som en symbol för ojämställdhet trots att personers skäl att ingå äktenskap i dag ofta är rent känslomässiga, trots att sambor som gifter sig rimligen inte anammar mindre jämställda vanor för den sakens skull. Det främsta skälet till att jag börjat ifrågasätta äktenskapets symbolvärde för ojämställdheten är de makar som ändå lever relativt jämställt, men också de som levde relativt jämställt innan de skaffade barn.  Det verkar inte spela någon roll om föräldrar har som ambition att leva jämställt, gemensamma barn brukar komma ivägen för dem. För att inte tala om alla föräldrar som separerar när barnen är små.

Att föräldraskap inte är mer förknippat med ojämställdhet beror nog på att delar av ojämställdheten går att motivera med att man åtminstone har ett barn som man älskar över allt annat. Sedan vet jag inte hur enkelt det är att erkänna för sig själv att man förmedlar ojämställda värderingar till sina barn. Det handlar inte bara om arbetsgivare som inte vill anställa gravida, föräldraledighet, vård av sjukt barn, deltidsarbete och så kallade kvinnolöner. Det handlar om vad föräldraskapet gör med oss som människor och hur det kan begränsa våra livsutrymmen. Hur föräldraskapet riskerar att cementera könsroller som förmedlas vidare till barnen.

Jag påverkades  absolut av talet om äktenskapet som en ”ojämställd institution”. Därför är det intressant att någon talar föräldraskapet som ”sannolikt ojämställt projekt med lång bindningstid”. I dag när knappt någon talar om sex innan äktenskapet eller utomäktenskapliga barn borde det vara enklare än någonsin att se att sambandet mellan föräldraskap och ojämställdhet.

Bara bröst i Borås

En vän undrade om jag ville följa med och bada i helgen. Då jag inte har något intresse av att täcka min överkropp, var osäker på vilken simhall det var frågan om och dess inställning till kvinnors överkroppar fick jag ge ett ”det beror på”-svar.

Det är nedslående att svara att man vill bada, men att man inte vet om man kommer att få göra det. Den enda träff jag fick när jag sökte på Stadsparksbadet i Borås var en kortfattad artikel från år 2008. Intrycket jag fick av den var att kvinnor nog inte var välkomna att bada med bar överkropp. Två personer som jobbade på badet ville inte tillåta det enligt artikeln och badhuschefen var ”tveksam”, men medgav att det inte fanns någon ”aktuell policy”.

Jag var inte särskilt optimistisk, men jag följde med min vän och två personer till, en kvinna och man, till Stadsparksbadet i Borås. Det första jag gjorde var att fråga om det var okej att bada med bar överkropp. Jag fick ett något intetsägande svar till en början. Jag påpekade att jag inte ville betala om de inte kunde garantera att jag fick bada. 50 kronor är 50 kronor. Lika lite som jag vill ge ett ”det beror på”-svar till en vän vill jag ha ett ”det beror på”-svar när jag undrar om jag får bada. Personen som jobbade i kassan kallade på sin chef för att kolla med honom. Chefen hade inga problem med det.

Det kändes bra att få bada med bar överkropp. Jag kan inte låta bli att bli på gott humör när någon inte har problem med halva befolkningens överkroppar. Egentligen borde jag inte bli det. Egentligen borde det vara en självklarhet att personer som inte vill täcka sina överkroppar inte ska behöva göra det. Det mest absurda är att det var en självklarhet en gång i tiden. Att kvinnor ska täcka sina överkroppar är ett relativt nytt påfund. Fråga en person som varit med ett tag om du vill veta mer.

Jag täckte också min överkropp i badsammanhang en gång i tiden, men det var främst för att det förväntades av mig. Numer badar jag oftast naken utomhus, men jag kan kompromissa på simhallar som inte tillåter nakenbad och täcka mitt könsorgan. Annat vore det förstås om endast kvinnor vore tvungna att täcka sina könsorgan, då hade jag kritiserat det.

Hade jag varit man hade jag inte behövt svara ”det beror på” när någon vill bada med mig. Om jag hade jag varit man hade jag inte behövt kontakta simhallar i Stockholm för att försöka ta reda på om jag är välkommen att bada med bar överkropp (Eriksdalsbadet och Husbybadet ger alla sorters överkroppar grönt ljus). Jag hade heller inte fått ett ”det beror på”-svar i jakt på ett enkelt ”ja” eller ”nej”.

Jag kände inte för att göra någon aktion och prova att bada med bar överkropp och se vad som hände i Borås. Jag har provat det tidigare i Sundsvall (Sporthallsbadet) och Stockholm (Forsgrénska badet) och det har gått vägen. Jag ville ha besked. Jag ville att simhallen skulle få förhålla sig till frågan. Av personen i kassan fick jag intrycket att hon inte hade tänkt på den tidigare. Det är knappast varje dag en kvinna frågor om hon får bada i bar överkropp.

En fördel med att få ett ”ja” är att det blir svårare för simhallen att hindra en att bada utifall någon annan badgäst skulle ha något att invända mot ens närvaro. Annars har jag ibland haft inställning att det är bättre att inte fråga om lov för att om man frågar riskerar man att få ett nej. Det gäller framförallt i situationer där man vill göra något som inte angår någon annan än en själv.

Tack Stadsparksbadet i Borås för att jag kan åka hem till Stockholm med en positiv känsla. I en bättre värld hade jag inte blivit på gott humör av mottagandet, eller annorlunda uttryckt, jag hade ungefär blivit på lika gott humör som män blir över att de får bada med bar överkropp.

Bad för alla oavsett överkropp

Simhallarna i Umeå har blivit med nya trivselregler. ”Fritidsnämnden beslutar att som trivselregler i kommunens simhallar rekommendera baddräkt/ bikini som badklädsel för besökare som identifierar sig som kvinnor men att inte avvisa någon utan överdel om inte särskilda skäl finns”.

Det framgår inte vad som kan utgöra ”särskilda skäl” för att avvisa personer som badar utan överdel, men det framgår att andra besökares åsikter inte ska leda till att någon avvisas på den grunden. ”För att alla ska trivas föreslås därför att rekommendera baddräkt/bikini som badklädsel för besökare som identifierar sig som kvinnor men att inte avvisa någon utan överdel om inte särskilda skäl finns”.

Det går att ha synpunkter på den formuleringen. Jag har svårt att föreställa mig att en sådan formulering skulle accepteras om den handlade om någon annan grupp än just kvinnor. Samtidigt är det ett steg i rätt riktning att kvinnor som vill bada utan överdel inte kommer att avvisas. Åtminstone inte de kvinnor som begagnar sig av kommunala simhallar i Umeå.

Fritidsnämnden hänvisar i sitt beslut till den tidigare jämställdhetsombudsmannens beslut från 2007 enligt vilket det inte var könsdiskriminering att förbjuda kvinnor att bada utan överdel. Om diskrimineringsombudsmannen skulle göra en annan bedömning är omöjligt att svara på. Frågan har inte prövats av DO, men sedan 2007 har en del simhallar och kommuner blivit mer inkluderande, vilket antagligen skulle vägas in vid en ny bedömning.

insändare140304(1)

För att det ska vara frågan om diskriminering enligt diskrimineringslagen måste någon ha missgynnats och det måste finnas ett samband mellan missgynnandet och någon av diskrimineringsgrunderna. Kan man konstatera ett missgynnande och ett sådant samband ska en jämförelse ske med en faktisk eller fiktiv person i en jämförbar situation.
Tänk er att en kvinna besöker en kommunal simhall. Kvinnan ombeds att täcka sin överkropp eller lämna simhallen. Först kan vi konstatera att kvinnan har missgynnats. Hon får inte bada om hon inte täcker sin överkropp. Har missgynnandet ett samband med hennes kön? Då får man göra en jämförelse med hur en jämförelseperson, en man, hade behandlats i motsvarande situation. Hade han behandlats annorlunda, hade han behandlats mer förmånligt? Ja, en cisman hade inte ställts in för valet att antingen täcka sin överkropp eller lämna stället.

Det finns fortfarande simhallar som inte tillåter personer som definierar sig som kvinnor att bada utan överdel, en del av dem gömmer sig bakom så kallade trivselregler. När jag läste om de nya inkluderande trivselreglerna i Umeå gick jag in på Stockholms stads hemsida och mejlade de badhus som har egna hemsidor. Husbybadet och Eriksdalsbadet.
Jag har badat utan överdel på Eriksdalsbadet en gång för flera år sedan och då var det inga problem. Jag mejlade och frågade om jag som kvinna var välkommen att bada hos dem utan överdel. Husbybadet var snabba med att svara. Eriksdalsbadet svarade veckan därpå. Till min glädje har badhusen nyligen ändrat sina regler och tillåter numer alla att bada utan överdel om de vill.

Det framgår inte av badhusens hemsidor att de är inkluderande. Jag vet heller inte om det finns någon information om det på plats. Det är en sak att ha rätt, en annan att veta om det. Hur det ser ut på andra badhus i Stockholm eller runt om i landet har jag ingen aning om, men det är bara att kontakta dem och dela svaren på sociala medier.

Alla simhallar har inte tagit ställning till om kvinnor ska ha rätt att bada utan överdel eller inte, alla har inte en ”policy”. Genom att kontakta badhusen kan man så ett frö hos dem. Vill man inte mejla runt kan man alltid uppsöka en simhall och prova att bada utan överdel. Det har gått bra de gånger jag har gjort det, men jag ville ändå mejla och fråga. Det kan kännas tryggare att bada utan överdel om man vet att man har rätt att göra det. Om någon annan besökare skulle ha något att invända kan man alltid förklara att man har rätt att bada utan överdel. Om det inte får tyst på dem kan de ta det med badhusets personal eller med en psykolog. Det kan inte vara sunt att gå omkring och ha problem med halva befolkningens överkroppar.

I samma veva som jag kontaktade Husbybadet och Eriksdalsbadet passade jag på att skriva till Stockholms stad och föreslå kommunen att följa fritidsnämnden i Umeås exempel och ta fram inkluderande trivselregler. För personer som riskerar att avvisas på grund av sina överkroppar är tillträde en förutsättning för den trivsel kommunens simhallar runt om i landet vill erbjuda sina besökare. Bara bröst-frågan är en fråga om könsdiskriminering och tillgänglighet. Ska simhallar vara öppna för alla oavsett överkropp eller ska de ha rätt att diskriminera kvinnor? Det är frågan.

Husbybadets och Eriksdalsbadets nya trivselregler inger hopp. Badhusen visar att de kan gå före för ökad jämställdhet när kommunerna låtit sina jämställdhetsplaner damma igen. Nu fattas bara att Stockholm och andra kommuner runt om i landet följer Malmös och Umeås exempel och beslutar att kommunala simhallar ska vara tillgängliga för alla oavsett överkropp.

Idéprogramsfeminism

Ska organisationen skriva in feminismen i idéprogrammet var en fråga som diskuterades på ett medlemsmöte nyligen. Jag närvarade inte, men det har varit på förslag tidigare. Då röstade jag emot av den enkla anledningen att jag inte kan se att det skulle tillföra något att skriva in feminismen i idéprogrammet. Jag tror varken att det skulle leda till att fler feminister engagerar sig i organisationen eller att medlemmar skulle lämna den eller låta bli att förnya sitt medlemskap. De som röstat emot har inte gjort det för att de är antifeminister utan snarare för att de inte sett värdet av att skriva in olika ismer i idéprogrammet. Ismer som kan betyda olika saker för olika personer.

Samtidigt. Organisationen är feministisk i någon mening och det skulle inte förvåna mig om de flesta medlemmar identifierar sig som feminister. Det vore ingen stor sak att skriva in det i idéprogrammet. Det skulle sannolikt inte förändra organisationen. I en annan organisation hade jag kanske sett en fara med att det skulle leda till mindre feminism i praktiken. Jag tänker främst på uttalat feministiska politiska partier inom vilka feminismen och de jämställdhetspolitiska förslagen lyser med sin frånvaro. Jag vet inte om det var mer feministiska innan de ”antog” feminismen, men det spelar egentligen ingen roll, organisationer som gjort det borde åtminstone vara feministiska i praktiken, vad nu det innebär.

Att jag som själv kallar mig feminist är tveksam till att skriva in feminismen har nog till stor del att göra med att jag har svårt för personer som kräver att organisationer ska skriva under på exempelvis liberalismens eller socialismens grunder för att det överensstämmer med just deras politiska åskådning. Jag kan sällan se vad det tillför bortom att en del kan säga att de är med i en uttalat liberal eller socialistisk organisation.

Om man ska skriva in en ism eller inte beror helt på sammanhanget skulle jag säga. I ett liberalt parti kan det vara helt rimligt att skriva in liberalismen i partiprogrammet, men kanske inte i en miljöorganisation som vill samla klimataktivister i första hand, bara för att ta ett påhittat exempel.

Läs också RFSU-bloggen.

Bara bröst i Metro

Min insändare om bara bröst publicerades i Metro i dag.

insändare140304(1)

Jag har badat utan överdel på badhus, men jag har ingen aning om jag finns med i någon statistik över kvinnor som har gjort det i händelse av att någon skulle höra av sig till dem och fråga.

Varför skriver jag inte insändare och debattartiklar oftare? Senast jag lyssnade på Jonas Paulsson från Köttfri måndag och vid ett annat tillfälle Gustav Ingman från Allt åt alla, som var med och ordnade den omtalade ”överklassafarin”, blev jag inspirerad att skriva insändare. Jag gick hem med den känslan, glömde bort inspirationen någonstans på vägen och gjorde ingenting av den. Den senaste veckan har jag skickat in två insändare som jag signerat med för- och efternamn som man gjorde på den gamla goda tiden.

Ge olika människor lika rättigheter!

Några aktivister badade barbröstade på ett badhus i Uppsala tidigare idag. Initiativtagarna skapade ett event på Facebook, både personer som är positiva och negativa till initiativet har kommenterat, men det är framförallt positiva kommentarer som pryder flödet.

Några enstaka personer kände sig manade att upplysa aktivisterna om att män och kvinnor ser olika ut. Som feminist är jag van den sortens kommentarer av personer som tycks tro att jag missat att män och kvinnor har en del biologiska funktioner som inte överensstämmer med varandra. Låt mig upplysa er om att de som kämpar för kvinnors och mäns rätt att bada på lika villkor i 99 fall av 100 kan skilja på en manlig och en kvinnlig överkropp.

För att citera mig själv: ”Jag vill inte se könsneutrala omklädningsrum för att jag tror att män och kvinnor är likadana. Jag vill se sådana för att kön inte är relevant när vi byter om eller duschar efter ett träningspass. /…/ Om du är en man som vill fortsätta att vara en sådan kan jag lugna dig. Du blir inte könsneutral när du kliver in i ett omklädningsrum där alla är välkomna.”

Jag läser att det är fler som tänder på kvinnors bröst än mäns bröst. Jag läser vidare att kvinnors överkroppar inte ser ut som mäns överkroppar och det levereras som om det vore ett vinnande argument. Det är inget argument, om något är det en sakupplysning som inte är värd namnet. Ja, kvinnor och män ser olika ut, men kvinnor ser också olika ut.

Tänk om jag skulle föreslå olika toaletter för småkukade män och storkukade män med motiveringen att kukar är faktiskt olika. Ingen skulle ta mig på allvar och det är förståeligt. Så borde de som i tid och otid ältar människors olikheter när de inte är relevanta också bemötas.