Barn händer ibland eller män delar ibland med sig av sin sperma

”Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv”. Alltså. Vad betyder det ens? Steget är inte långt till att börja kritisera nån som bedöms för fattig för barn. Kravet på rationellt beslut före barn är ett axiom som hämtat och spegelvänt från avhållsamhetsförespråkande abortmotståndare i sin totala brist på respekt för mänsklig verklighet. Barn händer, eller inte, det är som det är.” skriver Gustav Almestad om Lena Anderssons i huvudsak välskrivna bidrag (det om Richard Dawkins var inget vidare) till antologin Ingens mamma.

Hur förklarar man för barn att de finns till? ”Om barnet har blivit till genom att snoppen har stoppats in i snippan så kan man bara förklara det” tycker Maria Bergström, sexualupplysare på RFSU. Jag kan förstå om föräldrar känner sig obekväma med att gå in på detaljer, men det stannar inte där, att barn blir till av att ”snoppen har stoppats in i snippan” är något som följer med människor genom livet. Barn händer ibland, helt enkelt.

Män har makten över befruktningen men beskriver sig ibland som maktlösa i förhållande till kvinnor i reproduktionskedjan eftersom att kvinnan har ”sista ordet” om resultatet av den. Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle känna att jag hade någon makt om en man hade befruktat mig utan att jag hade velat bli befruktad. En känsla som jag antagligen skulle dela med den ansvarige, men en avgörande skillnad – och det är viktigt att påpeka – är att han hade makten över befruktningen och valde att ejakulera i mitt underliv mig väl medveten om risken.

Män som ejakulerar i kvinnors underliv utan en tanke på befruktning måste rimligen utgå från att det är lugnt, de flesta samlag med eller utan sperma resulterar trots allt inte i en gravidtet, men samtidigt ha i bakhuvudet att om det mot förmodan skulle hända kan kvinnan göra abort. Kvinnor har beskyllts för att se abort som ett ”preventivmedel” (förstår inte varför abortmotståndare använder denna metafor om jag ska vara ärlig), men är det några som gör det så är det män som ejakulerar i kvinnor, utgår från att de inte kommer att bli gravida, men om så skulle ske utgår från att de ordnar med abort. Flera av kvinnorna som drabbas gör också abort, men man kan inte utgå från att personer som är för fri abort skulle klara av att göra abort ens om de uttalat sig om att de skulle göra det i händelse av graviditet tidigare. Det är svårt att säga något tvärsäkert om det innan man har att ta ställning till om man vill fullfölja en oplanerad graviditet eller avbryta den.

Jag kan av förklarliga skäl inte föreställa mig hur det är att genomgå en abort och tycker inte att det är min sak att säga något om hur det är, det kan så många andra som har erfarenhet av det vittna om, men av någon anledning verkar en del män inte tänka så trots att de inte ens kan bli gravida. Män som betraktar abort som en utväg om deras sperma skulle fungera som sperma är tänkt betraktar säkert abort som ett preventivmedel i den mening att fortplantning är något kvinnor kan träda in och ta ansvar för när de inte gör det utan att de blir lidande. Det är för kvinnan det är en avgörande skillnad. Kroppsligt och ibland också känslomässigt. (Tanja Suhinina har för övrigt skrivit om att abort inte är en kvinnofråga här)

Att män måste inse att de har makten över befruktningen och att ifrågasätta den sexuella norm som gör gällande att mannen ska ejakulera i kvinnans underliv är två oerhört viktiga feministiska frågor, men tyvärr saknas det visioner om sex som inte är på mäns villkor även bland feminister. Varför ska kvinnor använda hormonella preventivmedel för att män ska kunna ejakulera i deras underliv? Varför ska män inte behöva lära sig att kontrollera sin utlösning? Att vara kvinna och ha samlag med män som inte kan hålla sig är att ha samlag och tänka att man inte får göra det för behagligt för en själv för då kommer det att bli för behagligt för honom med och då kommer han att avsluta det behagliga antingen genom att komma i en eller dra ur och komma över en. Tänk om man istället kunde ha samlag med betydligt fler män än i dag utan att oroa sig för att det ska gå för dem så fort det börjar bli behagligt för en själv? Bara den oro det kan skapa att ha sex med någon som kanske inte kan kontrollera sin utlösning skapar förutsättningar för sämre sex.

Män måste sluta ejakulera i kvinnors underliv utan vidare och om de inte klarar av att kontrollera sig får de väl öva. Varför ska vi omfamna en ordning där en del män inte kan få utlösning utan att samtidigt utsätta kvinnor för ett oproportionerligt risktagande? Varför ska sådana samlag ses som mer fullbordade än samlag utan sperma?

Det finns massor av män som kan hålla sig och komma kontrollerat. Jag missunnar ingen oavsett kön utlösning, tvärtom tycker jag om när personer får utlösning, men det är inte rimligt att det ska ske på någon annans bekostnad. Om jag visste att mina utlösningar riskerade att göra människor gravida under vissa omständigheter vill jag tro att jag hade tagit ett större ansvar än vad en del män tar i dag.

”Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv” kan uppenbarligen tolkas som en uppmaning som stigmatiserar den som ”bedöms för fattig för barn” och ändå har barn. Om en sådan tolkning görs beror det kanske just på att det framställs som att barn bara är något som händer och att det anses vara den fattiga kvinnans ansvar om barnet föds mot bakgrund av att hon åtminstone i länder som tillåter abort har sista ordet. Hon hade chansen att avstå barnet, men tog den inte. Uppmaningen om att i över huvud taget tänka efter innan man skaffar barn kan också förstås som en uppmaning till fertila män att tänka efter innan de delar med sig av sin sperma, de har trots allt makten över befruktningen.

Ingens mamma

Antologier kan vara lättillgängliga under perioder då man inte har tid att läsa böcker från pärm till pärm i den utsträckning man skulle önska. Jag är i grunden positiv till formatet om man gör någonting bra av det. Tyvärr, får jag säga, har jag inte fått ut så mycket av de antologier jag läst de senaste åren. Ämnena har varit intressanta men gjorts ointressanta. Happy, Happy, en bok om skilsmässa, för att bara ta ett exempel. Redaktörskapet tycks tilltala en del personer så till den grad att produkten har blivit viktigare än innehållet. Genom att sätta sitt namn på en bok får man ofrånkomligen en del uppmärksamhet och kan bättra på sin meritförteckning. Det vore märkligt om det inte blev en blandning av högt och lågt om det är ens drivkraft. Inte minst om man har svårt att hitta personer som vill bidra och börjar höra av sig till sina vänner som säkert blir smickrade av att bli tillfrågade, men kanske inte har någonting intressant att tillföra ämnet som inte redan sagts.

Att höra av sig till sina vänner är någonting som feminister kan vara riktigt bra på. Inte minst feminister som vill fylla tidskrifter med texter om feminism. Särskilt när feminism är inne. Så fort feminismen blir mer mainstream blir kraven lägre och att hålla sig väl med varandra viktigare. Att låta feminister stå oemotsagda när de hamnat fel antingen för att de är ens vänner eller för att andra feminister ser upp till dem är inte ovanligt. De senare sätter inte sällan standarden för vad man som feminist ska tycka och det fördummar ofrånkomligen det politiska samtalet.

ingens_mamma-23589611-1200065225-frntlEn antologi som jag faktiskt ser fram emot att läsa är ”Ingens mamma”. Redaktören Josefin Adolfssons ambition var att ge ut en bok som hon hade velat läsa när hon var yngre. Jag hoppas att någon av skribenterna berör svårigheter – om inte omöjligheten – att leva jämställt inom ramen för en monogam relaiton med barn. Att låta bli att skaffa barn är en praktisk sak man som feminist kan göra om man vill leva jämställt. Ojämställdhet i relationer drabbar framförallt kvinnor varför det kanske vore lämpligare att fråga män varför de inte vill ha barn. De har trots allt mindre att förlora på det om man ska vara krass. Allt handlar inte om att påverka politiken och lagstiftningen. Att skaffa barn är frivilligt som Lena Andersson skriver i sitt bidrag till antologin:

”För mig har det varit en frihetshandling att inte föröka mig. Jag är dock glad över att finnas till, liksom jag är glad över att det finns fler mänskliga varelser, och beklagar således vare sig att mina föräldrar valde annorlunda eller att människor vill ha barn. Man kan därmed säga att jag värnar mitt eget liv så mycket i de former av det jag känner till att jag är beredd att beröva potentiella människor det liv de kunde ha fått och som de eventuellt skulle ha värdesatt lika högt som jag värdesätter mitt”

Någonstans blir man medveten om att man inte vill ha barn. Jag satte ord på att jag inte ville ha barn för flera år sedan och får antagligen inte ut lika mycket av att läsa om barnfrias ”uppenbarelser” som de som fortfarande är osäkra på hur de vill göra eller har gått igenom någonting liknande, men för en del fyller sådana texter säkert en viktig funktion. Huvudsaken är att det normaliseras att vara vuxen utan barn.