Ickemonogami den sista garderoben

Heteronormativitet är att utgå från att personer är heterosexuella. Mononormativitet är att utgå från att personer är monogama. Heteronormativa personer har som regel enklare att hantera att någon vill leva med en person av samma kön än vad de har att hantera att en heterosexuell person lever med flera. Mononormen är helt enkelt starkare än heteronormen i Sverige.

Väl medvetna om att alla vi möter inte är monogama är det ändå vanligt att vi utgår från att den som har en etablerad relation och blir påkommen med att ha haft sex med någon annan varit otrogen. Att två personer inte öppet har deklarerat att de har en ickemonogam relation innebär inte att de per automatik har en monogam sådan. Medan homosexuella och bisexuella kommer ut har en del ickemonogama inte en tanke på att komma ut. Någon uttryckte att ickemonogami är den ”sista garderoben” och nog ligger det något i det.

Vi förväntas inte vara öppna med flersamhet på det sätt man vi förväntas vara öppna med eventuell bisexualitet eller homosexualitet, det kan förstås förändras i takt med att vi pratar mer om flersamhet och det blir vanligare, men en förklaring är att det generellt är enklare att vara flersam i det dolda. Den som tar hem en partner av samma kön vill som regel att sina familjemedlemmar ska förstå att det är en partner och inte någon som hen har en ickesexuell relation till. Att komma ut som ickemonogami är inte alls något självklart och det grundar sig säkert delvis i att det förknippas mer med sex med flera än relationer med flera och sex ska vi helst inte tala om. BDSM-aktivitet är på samma sätt heller ingenting vi förväntas vara öppna med även om allt fler är det av politiska och praktiska skäl.

Det finns ingen självklar praktisk funktion med att vara öppen med sin ickemonogami. Det ska väl vara om man har barn, de vet och de kan tänkas prata om att sina föräldrar lever med flera. Man skulle kunna tänka sig att det vore praktiskt att vara öppen med sin ickemonogami om man inte har någon etablerad relation och har tröttnat på frågor om man inte har träffat någon, men riktigt så enkelt är det inte att skaka av sig de som lägger näsan i blöt.

En ring på ett finger är en ring på ett finger. Dra inga långtgående slutsatser av det. Alla vill inte vara öppna med att de inte är monogama, och en del av dem kommer att få höra att deras partner varit otrogen. Hur hanterar man det om man vill vara ickemonogam i hemlighet? Går man med på att personen ”varit otrogen” eller lägger man korten på bordet? Media drar sig för att skriva om kändisar som har relationer av personer av samma kön om de inte själva kommit ut, väl medvetna om att de bara kan spekulera i deras sexuella läggning, men också av pressetiska skäl. Tänk om man också kunde sluta utgå från att kända personer som har synts med andra personer än sin etablerade partner varit otrogna.

Jag är öppen med min ickemonogami av flera skäl, men det finns så många negativa föreställningar om att leva flersamt att jag förstår de som inte är det. Ickemonogama förväntas redogöra för sina relationer och intyga att deras kärlek är på riktigt trots att deras sexuella frihet inte är begränsad till en person. Det är inget konstigt att en del inte har någon energi till det eller ens en önskan om att andra ska förstå. Det går att ha sexuella och romantiska relationer med flera ändå.

Monogama som har sex som ickemonogama

Jag har ingen polyidentiet. När jag läser om polypersoner i media tänker jag sällan att de representerar mitt sätt att leva på. Polypersonerna kan många gånger utifrån egna erfarenheter berätta om hur det är att leva monogamt. Om hur monogami inte fungerade för dem. Det kan inte jag då jag inte har provat på det. Jag vet inte om jag skulle klara av att leva monogamt om jag gav monogamin en uppriktig chans, jag vet bara jag inte vill ge monogamin någon sådan. Jag är helt ointresserad av att leva monogamt varför jag identifierar mig som ickemonogam.

Ickemonogam är mer talande för hur jag lever än det vida begreppet poly av flera skäl. Jag tror inte att vi är gjorda för att leva monogamt och jag har sex med flera. Det finns polypersoner som ”får” ha sex med andra, men som har sex med en och samma person. Självvald monogami. Polypersoner är ofta inte sena med att påpeka att det är rätten att få ha sex med flera som är det väsentliga, och att den egentligen inte säger någonting alls om huruvida man åtnjuter den eller inte. Jag förstår resonemanget och ställer upp på det i en rad olika sammanhang, men vad gäller ickemonogami vill jag inte bara ha rätten, jag vill också ta del av den.

Att jag är öppen med min ickemonogami beror dels på att jag vill göra min och potentiella sexpartners tillvaro mindre komplicerad. Jag vill inte att någon ska tro att jag kommer att leva monogamt med denne. Jag vill kunna knulla med personer utan att frågan om hur jag ska få använda min kropp tillsammans med andra kommer på tal, och jag kan som regel också det.

Medan polypersoner vill få monopersoner att förstå hur det går till att leva som poly genom samtal kan man säga att jag praktiserar det man talar om. Jag har förstås sex med personer som identiferar sig som poly, men minst lika vanligt är det att jag har sex med personer som tänker sig att de är monogama till sin natur. De har sex med en person, de har sex med några till vid sidan av den personen, och så kan de hålla på utan att reflektera över att de lever ickemonogamt, att det går och att det har sina fördelar. Jag vet inte om personer som levt i monogama parrelationer har en monogam identitet, men om det har det verkar den inte vara det minsta hotad bland monogama (identitet) som ligger med flera.

Behöver vi verkligen fler personer med en polyidentitet som pratar om att det går att leva ickemonogamt i media? Räcker det inte att konstatera att massor av monogama (identitet) personer redan gör det? Kan vi inte låta dem komma till tals? Och då tänker jag inte enbart på de otrogna. Hur går detta ihop, kanske du tänker. Det är inte märkligare än att det finns personer med en heterosexuell identiet som ligger med personer av det egna könet. Man talar ibland om män som har sex med män och kvinnor som har sex med kvinnor just för att illustrera att identifikation och praktik inte alltid går hand i hand.

Om sexuella praktiker vi ägnar oss åt utan att identifiera oss med talar vi ganska sällan. Om monogama (identitet) som lever ickemonogamt. Det finns massor av monogama som ickemonogami fungerar för utan att de någonsin satt ordet på det och det, kära läsare, kan vi tacka mononormen för. Vi som identifierar oss som ickemonogama eller poly kan förstås göra berörda personer uppmärksamma på detta eller fortsätta ha sex med dem utan att göra någon sak av det. Det kanske räcker att vi vet att ickemonogami också kan fungera alldeles utmärkt för ”monogama” i väntan på mononormens upplösande och deras uppvaknande?

På Facebook har man många vänner

Måste en relation offentliggöras på Facebook för att finnas? (Om du svarar ja på den frågan, har jag då 159 vänner?) Räcker det att man uppger sitt civilstånd eller måste man också namnge sin partner? Det är klart att man inte behöver det, är mitt omedelbara svar, men jag får känslan av att det inte handlar om vad jag tycker utan om vad folk i allmänhet tycker. Folk i allmänhet är monogama och det gör nog sitt till. Folk i allmänhet brukar enligt min erfarenhet inte gilla när man svarar svävande på vilken sorts civilstånd man har eller om man är tillsammans med en viss person. Är ni tillsammans? Den frågan har jag fått åtskilliga gånger. Vi har en social och sexuell relation, brukar jag svara. Jag tycker att det är ett tydligt svar. Man kan vara tillsammans med någon utan att man har en social eller sexuell relation med personen i fråga, men jag talar faktiskt om att jag har det med personen. Innehållet är viktigare än vad vi kallar relationen eller oss, menar jag. Svarar jag nej på den frågan får jag en rad följdfrågor. ”Man skulle väl kunna säga att ni är tillsammans bara det att ni inte säger att ni är det?” är en återkommande invändning. Vad svarar man på det? Om vi har en social och sexuell relation med varandra eller om vi har det och vi kallar den för någonting – borde inte det vara rätt ovidkommande för utomstående?

Det är inte sällan som personer kritiserar ”etiketter” och ”att placera människor i fack”. Mot den bakgrunden kan jag tycka att förväntningen på en att man ska etikettera sina relationer, eftersträva en hierarkisk rangordning och offentliggöra namnen och ordningen är något absurd.

Personligen är jag en varm vän av etiketter och fack. Varför vill inte en person som är det etikettera och rangordna sina relationer för offentligheten? Varför borde jag? För det första är det inte givet att jag som ickemonogam omfamnar monogama normer om hur man ska framställa sina relationer och de som ingår dessa. För det andra vill jag som ickemonogam komma ifrån tanken att jag tillhör någon annan. Istället vill jag vara tydlig med att mig äger ingen. För det tredje tror jag inte att sådana markeringar medför någonting positivt för mitt sätt att leva. Jag gillar etiketter med uppenbara poänger, jag kan inte se de uppenbara fördelarna med offentliga rangordningar och etiketter gällande mina sociala och sexuella relationer. Jag kan däremot föreställa mig en rad nackdelar med ett sådant förfarande. Jag tror att signaler om till och med ljummet ”ägande” avskräcker personer från att ta kontakt med en. Vågar man verkligen ta sociala eller sexuella initiativ om man vet att den man är intresserad av har en ”öppen” partner om hörnet? Personen kanske får svara positivt på sådana inviter i enlighet med det mer öppna regelverket (i förhållande till monogamins regelverk), men även mer eller mindre öppna personer kan drabbas av svartsjuka. Vill den ”utomstående” verkligen ta initiativ som riskerar att skapa ett svartsjukescenario? Att ett sådant scenario ska uppstå behöver inte vara sannolikt för att få någon att avstå sådana inviter. Blotta tanken på att det skulle kunna hända kan räcka för vissa.

Det finns också en annan aspekt som jag har berört tidigare, men som man sällan pratar om när man diskuterar existensen av så kallade ”öppna förhållanden”. Det finns – vilket inte borde komma som någon chock – personer som är måna om sitt sexuella privatliv. Alla vill inte ligga med öppna personer som får ligga med flera mot att de berättar om sitt sexliv med de andra i detalj för deras primära partner. Det spelar ganska liten roll vad man får göra om man skapat en situation där få vill göra allt det där man får göra med en.

De som läst nutida skildringar av ickemonogami vet att ickemonogama är svartsjuka i stort sett hela tiden. Varför skulle de annars få svara på en rad frågor om svartsjuka vid varje intervjutillfälle? Folk i allmänhet kan drabbas av svartsjuka, men det skulle inte förvåna mig om ickemonogama i allmänhet är mindre svartsjuka än monogama i allmänhet. En avgörande skillnad mellan de två är hur man ser på svartsjuka och vad som skapar den. Om det är andra personers ”fel” att jag blir svartsjuk kan jag lägga ansvaret på dem och föreslå att de begränsar sig själva för att jag ska må bra (att det sedan inte brukar ha den effekten i verkligheten är en annan diskussion). Om det är mitt eget ”fel” att jag blir svartsjuk måste jag själv hantera det, vilket gör att svartsjukan inte behöver bli ett problem för andra. Extremt förenklat givetvis, men jag tror att vem man skuldbelägger är ganska avgörande för om svartsjukan spårar ur eller om den kan hålla sig på en nivå där den enbart besvärar den som känner den, och att den är av övergående karaktär. En annan skillnad är att jag inte träffat någon ickemonogam som beskrivit svartsjuka som ett eftersträvansvärt tillstånd eller ett bevis för att äkta kärlek föreligger. Menar man tvärtom att frånvaro av svartsjuka är frånvaro av kärlek är nog risken betydligt större att man bejakar den känslan. Hur en monogam person som lever med någon som har det synsättet ska agera kan man verkligen fråga sig.

Jag har sociala och sexuella relationer, de som ingår dessa vet vilka de är då jag inte brukar droga personer innan jag umgås eller ligger med dem. De har aldrig uttryckt att de känner sig åsidosatta och betydelselösa på grund av att jag inte har uppgett ett visst civilstånd eller skyltat med vad de heter. Men vem vet, det kanske de gör. Måste jag kalla mig något kallar jag mig ickemonogam eller singel, men inte den sorten som är på jakt efter ett monogamt förhållande eller Den Rätte, förstås.

Har man lämnat den normativa monogamin bakom sig kan man gott och väl också lämna monogama sätt att bevisa relationers existens åt de som har den sortens relationer. Vi som inte har sådana är mer fria att välja om och hur vi vill manifestera våra relationer. Hårdnackat monogama personer kommer inte att ställa några seriositetskrav på oss gällande hur vi framställer våra relationer. För dem har vi redan visat oss vara oseriösa i och med att vi valt bort monogamin till förmån för någon annan relationsform.

Tvåsamhet mer än bara sex med en person

Monogama förhållanden tenderar att reduceras till enbart en fråga om sexuell exklusivitet, men monogami och tvåsamhet innebär i praktiken så mycket mer att reduceringen många gånger är snudd på verklighetsförfalskning. För att ta några exempel finns det monogama heteropersoner som inte får sova över hos och dela säng med vem de vill av motsatt kön. Det finns monogama heteropersoner som inte får spendera mycket tid med personer av motsatt kön, eller något kön för den delen. En del saker har de blivit tillsagda att de inte får ägna sig åt, andra har de kommit överens om och några saker upplyses de om i efterhand som om att det vore en självklarhet att den ena parten har rätt att efterkonstruera det gemensamma avtalet som man brukar mena att monogamin är.

Monogamin har många gånger ett inbyggt ”fråga om lov”-system som kan göra monogama personer osäkra i vissa situationer. ”Får jag verkligen resa med en eller flera personer utan att först fråga min partner om det är okej?”. Genom att fastna i sådana tankebanor sätter man upp hinder för sig själv och förminskar sitt handlingsutrymme. För mig är det helt fjärran att utgå från att saker som angår mig är otillåtna. För mig är det en självklarhet att det är den som vill begränsa någon annan som måste kunna motivera begränsningen och inte den som inte vill begränsas som måste motivera varför. Ett nej ska räcka gott och väl i sexuella sammanhang, ingen ska krävas på en hållbar motivering till varför den inte vill ha sex för att få sitt nej respekterat.

Med det sagt finns det även polypersoner som gillar regelverk och hårda, om än kanske inte lika hårda, tyglar. De vill ta tillbaka otrohetsbegreppet och låta var och en fylla trohetsbegreppet med vad de vill, medan jag brukar framhålla att jag varken kan vara otrogen eller bli bedragen. Det är klart att det finns beteenden och handlingar som jag inte accepterar, men det gäller alla och inte några särskilda. Ett ”regelverk” som en del skulle kalla vanligt hyfs och sunt förnuft. Läs inte mina privata mejl, svara inte i min telefon när någon ringer till mig och så vidare.

När jag varit på samtal av och med polypersoner om polyamori har jag många gånger lämnat samtalen med en känsla av att mina vänskapliga och sexuella relationer är förhållandevis okomplicerade. Jag delar inte upp mina relationer i vänskapsrelationer, sexuella relationer och kärleksrelationer och sitter aldrig hemma och funderar ”Är detta en sexuell relation eller en vänskapsrelation?”. Om någonting är en kärleksrelation är ännu mindre intressant för mig då jag knappt har en kärleksdefinition. Jag kan nöja mig med att konstatera att jag tycker mycket om en del personer och att det vore mycket sorgligt om de försvann ur mitt liv.

På sociala sajter står jag som singel. Det händer att jag kallar jag mig poly (även om relationsanarkist kanske är en mer korrekt beskrivning) eller ickemonogam. Poly eller ickemonogam för att understryka jag inte är ute efter ett monogamt förhållande och att jag finner att ligga med flera är betydligt mer tilltalande än sexuell exklusivitet. Jag använder sällan polytermer och känner ganska lite samröre med en del polypersoner och polyaktivister jag läst och lyssnat på. Flera av dem har varit inne på att det är viktigt att definiera varje relation. Flera har pratat om sina primära och sekundära partners. De har berättat om överenskommelser om att redogöra för sina sexliv för en eller flera personer. Hur mycket de måste berätta om sina sexuella utsvävanden har varierat. Några jag läst måste dessutom fråga om lov innan de ligger med någon ”utomstående”. Personligen har jag inga sådana överenskommelser.

Jag ligger med merparten av de män jag umgås och de jag inte ligger med träffar jag ytterst sällan. Det förekommer att jag återger sexuella förlopp för personer jag känner, men det är inte märkligare än att vänner ”knullrecenserar” personer de legat med (namn är sällan relevant) inför varandra. Jag har inga krav på mig om att redogöra för vilka jag legat med om vad vi gjorde. Kort och gott kan man säga att jag får ligga med vem jag vill och att det inte angår någon annan vad jag gör med min kropp.

Hälften av alla monogama är otrogna, är det du eller din partner?

Mycket har skrivits om turerna kring Tiger Woods otrohet. Det vore en överdrift att säga att det som sagts om otrohetsaffären har varit nyanserat och bidragit med nya infallsvinklar. Isabelle Ståhl är ett undantag som utmärker sig genom att inte fokusera särskilt mycket på själva otroheten som på den monogaminorm som skapat hysterin kring den.

Ståhl skriver på sin blogg ”Newsmill ringde och ville ha en random text (och tjatade i sista sekunden till sig en vinkel på Tiger Woods-affären)”. Det är intressant då Ståhl blivit kritiserad för att hon ser en koppling mellan Woods otrohet och debatten om friare relationsformer. Vilken normalbegåvad person som helst borde förstå att Newsmill vill ha en text om någonting aktuellt för att locka läsare, men det finns också andra skäl att nämna den framgångsrike golfspelaren.

Tiger Woods är intressant för att han är den han är. Om en okänd person hade varit otrogen mot sin partner hade det aldrig blivit en världsnyhet. Otroheten är intressant i och med att han är känd och det faktum att han rimligen måste ha känt till att han bara hade att förlora på att vara otrogen (förutsatt att det kom ut), men ändå valde att vara det.

Om en världskänd person som bara har att förlora på att vara otrogen ändå väljer att vara det, varför skulle inte din partner vara det? Ingen vill läsa om en framgångsrik man som väljer att vara otrogen trots att han kan riskerar att smutsa ned sitt varumärke. Vi vill gärna tro att otrohet är en engångsföreteelse som inte drabbar så många och framställer därför Tiger Woods som ett undantag som han de facto inte är. Långt över hälften av alla monogama har någon gång varit otrogna och antagligen är mörkertalet stort då få väljer att skylta med att de har varit otrogna. Det är nog heller inte särskilt många som vill läsa ”Hälften av alla monogama är otrogna, är det du eller din partner?”. Vi vill vara lyckligt ovetande, vilket paradoxalt nog inte alls rimmar väl med tugget om hur viktigt det är att vara ärlig och lägga alla korten på bordet.

Hur är det möjligt att den tvåsamhetsnorm som så många håller kär, men få klarar av att efterleva, fortfarande har en så stark ställning kan man fråga sig när media med jämna mellanrum presenterar färsk otrohetsstatistik som med all tydlighet påvisar att det inte finns något sammanband mellan löftet om trohet och verklig trohet. Björklunds hårdare tag är nog ingen bra lösning då vi människor tenderar att vilja göra det som är förbjudet.

Det finns ingenting som tyder på att otrohet kommer att upphöra att existera. Om vi menar allvar med att den som blir bedragen är ett offer är det vår skyldighet att se till att den personen inte far illa ytterligare av all uppståndelse kring otrohet. När folk upprepar vilket svek det är att vara otrogen vill Isabelle Ståhl ändra spelplanen. Det är nytänkande på riktigt och vad debatten borde handla om.