Duktiga flickor kan onanera utan att bli gravida

Hur mycket sex kan den ”duktiga flickan” ha och hur ”slarvar” man med sexpartners? Jag vet inte vad andra lägger in i att vara duktig, men jag ser ingen motsättning mellan att vara duktig och att ha ett aktivt sexliv som involverar olika personer.

Den som är duktig kan till exempel ha sex med flera personer utan att bli gravid eller göra någon gravid. Den som är duktig kan se till att kondom alltid används.

Utifrån ett mononormativt perspektiv är den som endast har en sexpartner mer duktig än den som har flera sexpartners. Men det går alldeles utmärkt att slarva med skydd inom ramen för en monogam relation. Om personer som har en monogam relation slarvar och det resulterar i en oplanerad graviditet vet de åtminstone vilka barnets biologiska föräldrar är. Är det duktigt av dem?

Att slarva med skydd är inget bekymmer för personer som bara håller sig till varandra, åtminstone inte vad gäller sexuellt överförbara sjukdomar, kan man invända. Men då utgår man från att personer som lever (serie)monogamt inte har några sådana sjukdomar. Tror ni alla monogama är duktiga nog att de kollar om de är friska innan de börjar ha oskyddat sex med varandra? Behöver jag ens nämna att det finns personer som föds med sexuellt överförbara sjukdomar?

Det är ingen självklarhet att personer som lever monogamt och aldrig får några sexuellt överförbara sjukdomar är mer ”duktiga” än personer som knullar runt utan att det resulterar i sjukdomar eller oplanerade graviditeter.

Jag kopplar inte ”duktighet” till att inte ta några risker. I sådana fall skulle de som inte har sex vara mer ”duktiga” än personer som lever sexuellt monogamt och det har jag inte hört någon påstå om vuxna personer. (Det ska sägas att jag inte rör mig i kretsar som förespråkar celibat.)

Jag kopplar snarare duktighet till att vara en riskmedveten person som klarar av att minimera risker. Klarar man inte av det är det för all del ”duktigt” att vara medveten om det och inte försätta sig i situationer där man måste tänka efter.

Att komma ihåg att ta sina p-piller och att alltid ha kondomer tillgängliga tycker jag är ganska duktigt, men det säger ingenting om hur många sexpartners man har.

Leva monogamt och lova monogamt

Ickemonogami är en fråga om rätten till den egna kroppen. Monogami har sålts in som sexuell exklusivitet. I själva verket är monogamin mer än bara sex med en och samma person. Även sociala relationer och annan intimitet kan få stryka på foten.

Många gör misstaget att förväxla att leva monogamt med att lova monogamt. Det går alldeles utmärkt att leva monogamt utan att villkora rätten till den egna kroppen. För den som bara vill ha sex med en person är det nämligen bara att ha det. Den ickemonogama friheten kan däremot användas såväl till att leva monogamt som till att ha parallella sexuella relationer eller inte ha sex alls. Det är upp till var och en.

Att lova sexuell exklusivitet kan för all del ses som ett uttryck för sexuell självbestämmanderätt. Det ska däremot inte förväxlas med att löftet om monogami alltid är ett uttryck för fri vilja. Kompromisser behövs inom ramen för alla relationsformer. Det är svårt att föreställa sig att kompromissandet inte skulle vara som störst inom den vanligaste.

Monogamin bygger på ett ultimatum: Antingen har du inte sex med någon annan än mig eller så blir det inget mellan dig och mig. Ett sånt ultimatum är inte att rekommendera för den som är ute efter att manifestera sin fria vilja.

När valet att bara ha sex med en person bygger på ett löfte till någon annan så blir det en chimär. När den andra inte längre är med på noterna är det inte bara att välja annorlunda. Valet man då ställs inför är i regel att fortsätta leva monogamt i enlighet med sitt löfte eller att avsluta relationen, eftersom möjligheten att föreslå en annan relationsform är begränsat.

Monogami har ibland försvarats med att det är ett avtal vilket som helst. Men det är ett avtal som skiljer sig från de flesta andra eftersom det bärs upp av de förväntningar på relationer som genomsyrar vår kultur och dess tabun kring ickemonogami. Det är inte bara att omförhandla avtalet, eftersom det kan vara tabu att över huvud taget tala om ickemonogami med sin partner. Steget till att prata om alternativ till monogamin blir långt.

Monogami skulle kunna vara en privatsak. Att det är upp till var och en om denne vill leva monogamt. Löftet om sexuell exklusivitet kan säkert fylla någon funktion redan när det avges, men sin praktiska funktion får det först när det sätts på prov. För den som ändå aldrig vill ha sex med någon annan får det ses som något i det närmaste symboliskt.

Ickemonogamin tillåter personer att tycka om flera. I relationer där man inte utlovar exklusivitet är andra relationer inte ett hot. En ny person att tycka om behöver därför inte vara en tragedi. Det måste inte innebära slutet på en bärande relation eller att man inte kan inleda andra relationer.

Ickemonogami handlar heller inte bara om sex. Det är en fråga om självbestämmande. Men att förbehålla sig rätten att göra vad man vill med sin kropp innebär inte att man måste ta varje tillfälle att agera ut den.

Provligga

Stina Oscarson skrev en uppmärksammad krönika med rubriken ”Vad är yttrandefriheten värd om vi inte tillåter varandra att provprata?” för några månader sedan.

”På möten och i samtal så händer det att vi säger: ”Ok om jag provpratar lite”. Det kan tyckas överflödigt, men det händer något med samtalet när man synliggör att det man säger inte är helt färdigformulerat och därför kan innehålla brister eller felslut. Markeringen är viktig för när man provpratar osäkrar man sig själv, och när någon ber att få provprata måste man se till att möta honom eller henne med ett extra lyssnande.”

Det händer att personer påstår att de provpratat – först i efterhand – om reaktionerna på något de sagt varit negativa. Om det går upp för dem att de sagt något obetänksamt. Det är något annat än det provpratande Oscarson beskriver. Personen vill bara ”skapa debatt”. Man kan fråga sig hur väl den förklaringen håller med tanke på den inte alltför positiva inställningen till debatter.

Jag är helt för att prova på saker. Fler borde provprata, provlyssna och provargumentera. Den som vill provlyssna, och den som inte vill och därför borde, behöver inte ens markera något. Det kan räcka att låta bli att avbryta människor och avsluta deras meningar. Provargumentera kan man göra på egen hand om man har någorlunda koll på motargumenten, men de flesta har nog inte det utan att vara insatta. För att inte tala om hur svårt det kan vara att avgöra hur väl ens argument står sig om de enda motargumenten man lyckas komma upp med är dåliga sådana.

Provligga kan också rekommenderas. Och då tänker jag inte på att provligga madrasser från IKEA. Väl medveten om att vi lever i ett mononormativt samhälle där människor förväntas vara och leva monogamt, och där vi utgår från att de lever monogamt om de har en relation, kan jag ändå ”behöva” bli påmind om det emellanåt.

ikeasäng

 

Jag blir påmind om mononormen när det framställs som naturligt att sexdebutera inom ramen för en monogam relation, men också när personer berättar om att de gjort just det. Det enda som skulle vara mer främmande för mig än monogami är att gå in i en monogam relation med någon utan att ha provlegat med personen ifråga. Det spelar kanske inte någon roll om man är seriemonogam och har kortvariga relationer tätt inpå varandra, men det borde det rimligen göra om man är intresserad av sex och tänker mer långsiktigt?

För personer som sexdebuterat kan det verka främmande att man ”måste” ha etablerat en relation innan man har sex med en viss person. För unga som inte sexdebuterat förhåller det sig annorlunda. De förväntas hålla på sig tills de uppnått en viss ålder. Om de inte håller på sig ”tillräckligt länge” förväntas de i vart fall vara ihop med den de sexdebuterar med.

För sexuallivet är det utomordentligt bra att personer tillåts provligga oavsett vilken relationsform de föredrar. Orgasm vid partnersex kan stå på spel. I övrigt tror jag att det kan vara bra att provsova, provbo och provvara med varandra en längre tid innan man blir i lag med varandra, innan man flyttar ihop.

Asymmetri i sexlust

Hur får man sin partner att vilja ha mer sex? Enligt en del borde frågan över huvud taget inte ställas. Vill ens partner ha mindre sex finns det alltid goda anledningar till det. Det är bara det att vi inte har den inställning till annat personer kan tänkas ha mindre intresse av. Skulle de inte börja undra vad det berodde på om deras partner plötsligt inte ville följa med på sociala aktiviteter? Skulle de inte fundera på om de kunde göra någonting för att partnern återigen skulle vilja det?

För den som inte lever monogamt är kanske inte frågan om hur man får en partner att vilja ha mer sex särskilt intressant. De kan ha sex med någon annan givet att tillfälle ges. Men även ickemonogama kan vilja ha sex med en specifik person som vill ha mindre sex än dem och då kan det vara kännbart på ett annat sätt än om de ”bara” vill ha sex.

Bara för att frågan om hur man får någon att vilja ha mer sex ställs innebär det inte att svaren alltid är intressanta, rimliga, värda att ta på allvar och så vidare. Ett ganska vanligt svar är mannen kan ”avlasta” kvinnan i hemmet. Som om han inte redan tog ansvar för hushållsarbetet. Frågan tycks alltid utgå från en man och en kvinna som bor med varandra där mannen har högre sexlust än kvinnan.

Det är klart att jag kan tänka mig att en person som har ett fysiskt tungt arbete och tar hand om merparten av hushållsarbetet kommer ha mindre energi över till annat än personer som delar på de gemensamma hushållsbördorna. Däremot är det inget som säger att personen skulle lägga den ”sparade” energin på sexuella aktiviteter. Tro inte att det går att diska sig till ett sexliv, okej? Dela inte på hushållsarbetet för att du vill ha sex, gör det för att du vill vara en anständig person att leva med.

Hade jag varit monogam och levt med någon som med tiden ville ha påtagligt mindre sex än mig hade det varit ofrånkomligt att inte tänka på det, att inte påverkas negativt av det. I grund och botten är det inget konstigt om personer som lovat någon annan att bara ha sex med denne blir sårad om personen med tiden inte vill ha sex. För att inte tala om personer som har ett behov av sexuell bekräftelse. Varifrån ska bekräftelsen annars komma om den som ”får” bekräfta dem sexuellt inte längre gör det?

Det går förstås att lämna en person som vill ha mindre sex om sex är viktigt för en och man upplever det som tabu att prata om asymmetri i sexlust, men är det juste? Det är inte alls givet skulle jag säga, men det är det inte att harva runt i en relation som inte ger tillräckligt heller.

Något jag saknar när asymmetri i sexlust diskuteras är konstaterandet att sex på riktigt är viktigt för en del. Ofta konstateras bara att sex inte är viktigt för en del och det måste man respektera, men om man inbillar sig att sex bara är något med högre sexlust än snitt kan avstå utan vidare är man ganska fel ute. Om man tror att sex inte skulle kunna vara mer viktigt än något annat  kan det förstås vara svårt att se varför asymmetri i sexlust skulle vara svårare att hantera än asymmetri i lust till något annat som involverar andra människor. Men det är sällan så enkelt. Hade det varit enkelt hade varierande och olika sexlust inom ramen för monogamin inte ens varit en fråga.

Det finns mer eller mindre goda skäl att lämna någon. Att lämna någon för att denne inte vill ha ”tillräckligt” mycket sex tillhör de mindre goda. Detta trots monogamins löfte om att räcka till. Den allmänna inställningen till att lämna någon för att den vill ha ”för mycket” sex är har jag ingen aning om. Om det hör jag sällan någonting om, men det måste rimligen ha hänt då alla relationer som dras med asymmetri i sexlust (och annan lust med för den delen) består av någon som vill ”för mycket” och någon som vill ”för lite”.

Finns det någon anledning att prata om asymmetrin eller bör man behålla sina tankar för sig själv av oro för att ens partner annars skulle kunna känna sig pressad att ha sex? Det är inte alls säkert att man har någon framgång med att prata om att man vill ha mer sex inom ramen för en relation. Risken är att personen inte kan ta det eller att situationen ”förvärras” rentutav. Det kan vara nog så riskabelt att föreslå ett avsteg från monogamin.

Vad är framgång i sammanhanget ens? Att personen börjar ha mer sex med en? Den som vill ha mer sex med någon vill rimligen ha sex med någon som också vill. Om ens partner bara ”ställer upp” kanske det känns mer aktuellt att lägga det där med sex på hyllan alternativt separera om det inte skulle fungera i längden. Svårt detta!

Avslöja mononormen innan du ens överväger att avslöja otrohetsaffärer

Ska man avslöja någons otrohetsaffär? Det är en fråga som diskuteras emellanåt utifrån antagandet att sexuell otrohet skulle vara särskilt moralistiskt förkastligt. De som funderar på om de ska avslöja någons otrohet borde stanna upp ett tag och fråga sig själva ”Vet jag att personen är otrogen eller antar jag bara det?” innan de tar ställning till om de ska avslöja vad de tror vara otrohet.

Människor borde överlag sluta anta saker. Heteronormen och monogaminormen bottnar inte enbart i antaganden om att människor är heterosexuella och monogama. De bottnar också i att heterosexualitet och monogami är något eftersträvansvärt.

Att människor som inte givit uttryck för någonting annat är monogama är en sådan sak fler borde sluta anta. Det spelar ingen roll om två personer har varit monogama tidigare, om de är gifta, om de bor med varandra, om de håller varandra i handen på stan, om de har barn eller någon annan anledning som jag inte är tillräckligt normkritisk för att komma på.

Alla är inte öppna med om de får ha sex med flera inom ramen för sina relationer och om de har det. Jag vet inte om någon avslöjat otrohet som inte var otrohet, men allt lär ha hänt. Hur skulle man hantera det om man inte velat vara öppen med sin ickemonogami? Berättar man hur det är eller går man med på den monogama förklaringsmodellen och spelar med för att öppenhet inte känns som ett alternativ? Det varierar nog beroende på vem personen är och vad hen upplever står på spel.

Monogama som inte respekterar monogamin

Att sexuell monogami endast gäller om man kommit överens om det och så länge relationen varar förefaller rimligt, men hur förhåller sig monogama till sexuella erfarenheter som dokumenterats vid ett eventuellt uppbrott?

För de flesta är det nog helt främmande att dela med sig av att sex- och nakenbilder på sexpartners till andra utan samtycke och det oavsett om de har en sexuell relation för tillfället eller inte. Att ha respekt för personers rätt till personlig integritet måste inte på något sätt vara villkorat av att det finns en sexuell relation, men det verkar den ”monogama” respekten för sex- och nakenbilder vara för en del. Det kan handla om personer som delar med sig av sådana bilder utan den porträtterades samtycke efter ett uppbrott. Personer som aldrig hade gjort det medan relationen varade.

Genom att dela bilder på personer som man tidigare haft en monogam relation visar man att man inte har någon respekt monogamin eller människors skäl att vara monogama. Väl medveten om att otrohet förekommer blir jag ändå förvånad när monogama delar med sig av sex- och nakenbilder på tidigare partners. Det borde säga sig självt att personer som inte vill dela sitt sexliv med andra personer inte heller vill dela dokumentationen av det med andra om man inte kommit överens om något annat. Det gör det nog också, men det är inte säkert att personer som gått med på att vara monogama eller krävt monogamt sin partner respekterar monogamin.

Att inte dela med sig av sex- och nakenbilder föreställande andra personer är egentligen ingen fråga om monogami, men det rimmar illa med monogamin att dela med sig av dokumentation från ett sexliv som skulle vara exklusivt.

Monogami har liknats vid en sexuell läggning och för en del som lever monogamt kan det givetvis vara så, men att leva monogamt ska inte blandas ihop med att vara monogam. Det går alldeles utmärkt att leva monogamt utan att tro på monogamin även om man som regel vill framställa det som att personer som lever monogamt gör det för att allt annat vore otänkbart för dem.

I en del monogama relationer är de inblandande monogama, i andra kan det vara så att enbart den ena personen är det och att den andra har fått kompromissa. Det är inte bara monogama som får kompromissa i relationer med ickemonogama, även om det främst är monogamas kompromissande som diskuteras. Om några förväntas anpassa sig är det ickemonogama och det utan att det ses som den uppoffring det kan vara för dem.

Personer som är monogama lever monogamt oavsett om det finns en monogamiöverenskommelse eller inte. Utöver dem finns personer som lever monogamt för att de kommit överens om att göra det. Kanske med någon som krävt monogami för att över huvud taget inleda en relation. Ytterligare några lever monogamt för att deras partner inte ska ha sex med andra. De måste som regel erbjuda monogami i gengäld för att kravet inte ska framstå som orimligt. Om de lever monogamt i praktiken är en annan fråga.

Att personer förväntar sig att man inte ska ha sex med nya personer direkt efter uppbrott ger jag ingenting för. Antingen har man kommit överens om sexuell exklusivitet eller inte, något anledning att inte ha sex efter ett uppbrott kan jag inte se annat än om inte vill ha det givetvis. Däremot borde de monogama principer som gällt kring eventuella sex- och nakenbilder även gälla efter ett uppbrott. Personer måste kunna dokumentera sina sexliv och göra slut med varandra utan att oroa sig för att sex- och nakenbilder sprids.

Seriös relation ger seriöst intryck

Skriv att du har en sambo. Det ger ett seriöst intryck. Det har jag hört ett antal gånger om alltifrån CV-skrivande till kandidaturer av olika slag, men vad är det som ger ett seriöst intryck? Och är det rimligt att betrakta människor som antingen seriösa eller oseriösa utifrån deras – i bred bemärkelse – beroendesituation?

Vad får sambon att framstå som en seriös person? Att någon kan tänkas sig att bo med personen? Att personen ”stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll” enligt sambolagen? Det faktum att personen förstår att det ger ett seriöst intryck att poängtera sitt samboskap?

Som ickemonogam har jag inget intresse av att låta monogamin definiera vilka relationer som är seriösa. Det går förstås att vara sambo utan att vara monogam, men samboende förknippas med monogami. ”Nu när ni bor ihop är ni väl monogama?” som en monogam person sa när jag bodde ihop med en person. Man utgår från att personer som bor ihop är monogama. Det kan räcka att hålla handen på stan.

Relationsform som ger ett seriöst intryck. Det låter bra. Vem vill inte ge ett seriöst intryck? Är det upp till ickemonogama att omformulera vad som är seriöst eller ska de låta monogama vara seriösa i fred och istället fokusera på sina relationer? Varför ska monogama få lägga beslag på seriositeten? Bör vi verkligen upprätthålla den statusmarkör som den seriösa relationen är genom att försöka tillskriva ickemonogama relationer ett mått av seriositet? Vore det inte bättre om människor kunde anses seriösa med eller utan relationer? Med eller utan barn?

Frågar du mig kan det vara lika seriöst att ha en ickemonogam relation som en monogam sådan. Vem är jag att bedöma om andras relationer är seriösa? Varför skulle det intressera mig om någon har en seriös relation eller inte? Vad är ens en seriös relation? Om alla inblandade är på det klara med vad de vill ha ut av relationen och respekterar varandra är det seriöst, kan jag tycka, men som utomstående ska man inte tro att man har någon aning om vad som gäller i andras relationer och hur väl det efterlevs. Och det oavsett relationsform.

Mitt intresse av andras förhållningsregler i sina relationer är minimalt, men som sådana kan de vara intressanta. Ibland påverkas jag visserligen av andras regler och då kan de bli intressanta som om de vore mina egna, men då är det en annan sak.

Monogama personer har ett behov av att definiera ickemonogamas relationer som saknar motstycke från ickemonogamt håll. Från monogam utgångspunkt kan det vara avgörande om personer man möter har en monogam relation för närvarande. Det kan vara avgörande för vilken sorts relation man (inte) kan ha med dem. Mer obegripligt blir det när monogama ska definiera ickemonogamas relationer bara för att.

”Är ni tillsammans?”
”Vi har en social och sexuell relation.”
”Är ni tillsammans?”

Monogama intresserar sig inte sällan för om andra är tillsammans eller inte och det är inte alltid glasklart vad de menar eller undrar. Jag menar att jag har relationer, men enligt ett synsätt där enbart monogama relationer räknas har jag inte det. Monogamas behov av att ta reda på om personer är tillsammans med någon eller inte kan jämföras med en del personers behov av att bestämma om någon är en kvinna eller en man. Det saknas nyanser och det är ofta oklart vad kategoriserandet syftar till.

Jag kan ha en social och sexuell relation med någon och ändå få frågor om jag har en relation. Om det inte redan är uppenbart att jag har en relation av något slag – vad är det då som fattas för att det ska vara uppenbart? Räcker det inte att jag medger att jag har en social och sexuell relation? Måste den också definieras? I sådana fall utgår jag från mina egna definitioner. Relation är en bra definition. Man kan förtydliga med social och sexuell om man vill det. Ibland använder säger jag bara social då sex kan vara rätt socialt.

Jag är helt ointresserad av att anpassa mig efter ett synsätt där endast monogama relationer anses seriösa. Behöver man ens definiera sina relationer kan man fråga sig. Man måste nästan ingenting, men frågorna ställs och det blir ohållbart att ha sociala och sexuella relationer om man alltid ”passar” på relationsfrågor.

Det passar sig inte att på en arbetsintervju låta bli att svara på om man har en partner eller inte. Då kan det som ickemonogam vara enklare att bara svara att man har ett samboförhållande för att undvika en situation där man får frågor om sin ickemonogami. Jag kan inte klandra de som hellre ger ett ”seriöst intryck” och skriver sambo på sitt CV än att beröra fria relationsformer och riskera en arbetsintervju för sakens skull. Ord som ger positiva intryck utan att de behöver vara sanna är trots allt vad CV-skrivande handlar om. Seriöst är värdelöst.

Vanligt liv med hiv?

Personer som arbetar med frågor kring hiv pratar vanligtvis om betydelsen av normkritik för att se hela bilden och inte riskera att bekräfta redan existerande normer. Det är en god ambition, men jag upplever att den får stå tillbaka när man går ut med att det numer går att leva ett vanligt liv med hiv.

Vilka är det som kan leva ett vanligt liv med hiv? De som levde ett vanligt liv utan hiv. Genom att prata om att hivpositiva som grupp kan leva vanliga liv bortser man från de som inte heller gjorde det innan de fick sin hivdiagnos.

Om jag fick beskedet att jag var hivpositiv skulle jag vara tvungen att överge vad jag tidigare betraktade som mitt vanliga liv för vad som kanske är ett vanligt liv för andra. En hivdiagnos kanske till och med skulle få mig att leva ett mer vanligt liv än i dag beroende på hur det skulle påverka mitt sexintresse, men också mina möjligheter att ha sex på det sätt jag har det i dag.

Jag vet inte hur det skulle påverka mina chanser att få sex, men jag skulle enligt lag vara tvungen att informera om min hivstatus innan jag hade sex med någon ny person. I och med det skulle jag riskera att min hivstatus blev allmängods givet att jag fortsatte ha sex med ett inte obetydligt antal personer. I dag tänker jag sällan på risken att någon inte vill ha sex med mig, min erfarenhet av män som inte vill ha sex är ganska obefintlig, men hur det skulle vara om jag vore hivpositiv kan jag bara spekulera om. Jag antar att en del som gärna hade haft sex med mig som hivnegativ skulle avvisa mig om jag respekterade informationsplikten.

Vad ett vanligt liv är kan man fråga sig. Personerna som går ut med att det går att leva ett vanligt liv med hiv borde veta. Jag tänker mig att ett vanligt liv med hiv innebär att den hivpositiva inte behöver ändra sitt liv mot hur det var innan, men jag tänker också att det endast gäller den som levde ett ”vanligt” liv innan.

Monogama personer behöver troligen inte genomgå någon stor omställning, men de kan förstås riskera att bli lämnade på grund av sin hivstatus eller ha svårt att hitta någon att ingå en monogam relation med. Medicineringen i sig måste inte innebära någon stor omställning föreställer jag mig då det inte är ovanligt att personer går på medicinering regelbundet. Hur är det då om du har ett sexliv utöver det vanliga? Upphör vanligheten i samma stund som du får veta att du är hivpositiv i sådana fall?

Hivpositiva måste informera potentiella sexpartners om sin hivstatus, bara det får mig att tvivla när personer säger att det har blivit så okomplicerat att vara hivpositiv. Somliga menar att det är samhällets stigmatisering om något som försvårar för hivpositiva att leva vanliga liv, men då bortser man ifrån att alla inte är monogama. Stigmatiseringen av hivpositiva försvårar garanterat, men den är inte allt. Att alla kan ställa om sitt liv till att bli mer vanligt efter en hivdiagnos har jag aldrig hört någon säga i samband med att alla kan leva ett vanligt liv med hiv, men det skulle jag inte tillmäta någon som helst betydelse. Är man ointresserad av ett ”vanligt” liv är det ingen tröst.

Att använda kondom vid sex ser inte jag som något betungande, men det går inte att bortse från att det kan bero på att jag upplever att jag har valt att använda kondom. Det hade inte varit ett val om jag hade varit hivpositiv, däremot hade det varit en brottslig handling om jag hade avstått från det. Däremot är det oklart om jag hade blivit dömd för det. I dag använder jag inte något skydd vid oralsex, men hur ska man förhålla sig till det som hivpositiv? Skulle jag vara tvungen att använda slicklapp om jag ville bli slickad?

Om du är hivpositiv eller har sex med någon som är det och har tagit del av det tidigare Smittskyddsinstitutets uppgifter om att ”smittrisken vid vaginala och anala samlag där kondom används är minimal om den hivinfekterade personen uppfyller kriterierna för välinställd behandling” kanske du inte känner något behov av att använda kondom. Smittskyddsinstitutet har också uttalat att det sannolikt även gäller ”vid samlag där inte kondom används under förutsättning att inga andra sexuellt överförda infektioner föreligger”, men det hade man inga vetenskapliga belägg för.

”Inom både rättsväsendet och allmänheten finns en föreställning om att hiv är en väldigt smittsam sjukdom, men så är det inte. Om jag eller min fru hade varit smittade hade vi nog haft oskyddat sex, med den kunskap vi har i dag” har Jan Alberts från Smittskyddsinstitutet tidigare hävdat.

Personer som är monogama och använder preventivmedel kanske kan leva ett ”vanligt” liv med hiv, men de som påstår att personer som vill ha sex med flera kan leva ett vanligt liv med hiv får gärna belägga det innan jag tror dem.

Monogami och tillfälliga sexuella förbindelser hör samman

Om män är mer positiva till tillfälliga sexuella förbindelser än vad kvinnor är får vara osagt. Jag har visserligen hört fler kvinnor uttrycka sig negativt om företeelsen, men utifrån det går inte att dra några slutsatser. Vad kvinnor och män som varken säger bu eller bä har för inställning till ons (one night stands) och liknande kan bara spekuleras kring. Möjligen är de kvinnor som är negativa mer öppna med sitt förhållande till tillfälliga förbindelser än vad män är. Kanske fyller det någon funktion för dem att uttrycka sig negativt om saken. Att uttrycka sig negativt om något som avviker från normen kan syfta till att legitimera normen. Som om den behövde legitimeras ytterligare. En del föräldrar känner ett behov av att uttrycka sig negativt om de individer som väljer bort barn av olika anledningar. Somliga heterosexuella män tar avstånd från homosexuella.

ons-dag

Jag har träffat fler kvinnor som dragit i sin själva när jag berättat att jag inte lever monogamt och berättat att det inte skulle fungera för dem. De är dock i minoritet. Jag tänker också på de som förklarar för mig att jag passar i rakad skalle, men att de själva inte skulle göra det eftersom att de har fyrkantiga huvuden. Som om jag hade krävt dem på en förklaring till att de inte ser ut som mig. Jag har aldrig varit med om att någon man sagt någonting liknande till mig. Om män jämför sig med mig handlar det om kostval. Det är betydligt vanliga att män förklarar för mig att de inte skulle klara av att avstå döda djur på tallriken efter det att jag har berättat att jag är vegetarian. Inget jag rekommenderar för övrigt.

Kvinnor jämför sig oftare med mig än vad män gör och det får nog förklaras med den förlegade tvåkönsmodellen. Om det bara finns två kön och kvinnor och män är varandras motsatser blir det mer intressant som kvinna att jämföra sig med andra kvinnor. Jag vet inte om det är likadant bland män. Talar heterosexuella män om för homosexuella att de aldrig skulle klara av att ha sex med en man exempelvis?

olikheter1, 2, 3, 4

Om kvinnor är mer negativa till tillfälliga sexuella förbindelser har jag svårt att se det skulle ha några som helst biologiska orsaker. Att de i högre grav har negativa erfarenheter av det än vad män i kombination med att de förväntas söka efter kärleken i första hand och sexet i andra hand (det får man på köpet om inte annat) är nog en förklaring som är närmare till hands. Om jag tillåts generalisera handlar en negativ erfarenhet av en tillfällig förbindelse om dåligt sex (med egen orgasm) för en heterosexuell man och om sex med någon som inte behandlade en väl innan, under eller efter sex (de tre faserna) för en heterosexuell kvinna.

Det är en sak att ha dåligt sex med någon för att kommunikationen var sisådär eller för att man upptäckte att man hade olika sexuella preferenser och en annan att inse att den man har (haft) sex med ser ner på en och behandlar en allmänt respektlöst. Om kvinnor är mer negativa till tillfälliga sexuella förbindelser bör man fråga sig vad det beror på. Personer som beklagar sig över att det är så svårt att få till det med kvinnor kan fundera på hur de själva och andra behandlar kvinnor i sexuella sammanhang. Tror man att vår inställning till sex styrs av biologin går det inte att göra särskilt mycket åt den, i sådana fall får man undvika att ha tillfälligt sex med kvinnor om man nu ska ta fasta på de biologiska skillnaderna mellan könen. Om man däremot tror att vårt förhållande till sex i olika former har andra orsaker går de att förändra till det bättre genom att göra bättre. Som sexpositiv tycker jag att det är en betydligt mer intressant ingång än att konstatera hur någonting är.

Jag tror att de allra flesta oavsett kön skulle vara betydligt mer positiva till tillfälligt sex och sex med flera om det hade en annan inramning och fler hade positiva erfarenheter av det. Träffar man enbart person som kan vittna om hur negativt det är är det enkelt att låta sig påverkas av det. Jag har omgett mig med kvinnor som har både positiva och negativa erfarenheter av att ”knulla runt” och det har säkert påverkat min inställning till det. Det var betydelsefullt för mig att ha kvinnor som var något äldre än mig i min bekantskapskrets när jag var 14 år. De kunde prata om hur det var att ha sex med olika personer utifrån egna erfarenheter utan att framställa det som att det måste vara antingen eller. Något de var bra på var att skilja på företeelsen och personerna. Samtidigt var de på det klara med att det kan vara ofrånkomligt att ens inställning till tillfälligt sex inte påverkas av de individuella erfarenheter. En del tenderar också att komma ihåg det dåliga och bortse från det bra när de ska summera något.

Människor är betydligt bättre på att hålla isär monogami och personer då monogami är norm. Människors negativa erfarenheter av monogami – listan kan göras lång – utan att det för den skull låter dem påverka deras syn på monogami negativt. Tillfälligt eventuellt, men när allt kommer omkring hade de bara inte träffat den rätte.

Relationer och tillfälliga förbindelser har ett klart samband även om de framställs som väsensskilda. Åtskilliga personer har en etablerad relation med någon som bara var en tillfällig förbindelse för dem en gång i tiden. Det är ganska naturligt, det som kan ifrågasättas är att man inte vill veta av händelseförloppet innan personer går in i relationer med varandra.

Det vanliga är att personer har sex innan de blir ihop, vilket är fullt rimligt av olika skäl. Värderar man sex högt kan det vara bra att på förhand veta vad en har att vänta sig sexuellt av en person, inte minst om det råkar vara den enda man ska ha sex med under en oöverskådlig framtid. Den ordningen är ett resultat av att vi har frångått skuldbeläggandet av utomäktenskapligt sex. Att en del sällan blir förälskade i personer de inte har haft sex bör också beaktas. Att bli förälskad är inte nödvändigtvis något man planerar. Man har kanske sex med lite olika personer med ojämna mellanrum och rätt vad det är har man det med någon som man förälskar sig i och blir ihop med. Hade det inte varit för det tillfälliga sexet hade det inte blivit av, men tillräckligt sex är förstås alltjämt negativt.

Att det tillfälliga sexet övergår i monogami betyder inte att det som var innan var något negativt, att övergången beror på det, men inte sällan motiveras monogami med att andra sätt att leva på är negativa. Som ickemonogam är jag sannolikt mer bekant med den motiveringen än monogama som sinsemellan kan dela erfarenheter om hur positivt monogami är på andra sätt utan att känna ett behov av att ta avstånd från oss som lever ickemonogamt.

Jag har inte haft någon monogam relation, men jag har haft flera parallella ickemonogama relationer. Några av dem varade i månader, andra i flera år. Jag tror visserligen inte på monogami, men att jag lever ickemonogamt har främst att göra med att jag ser ett egenvärde i att jag har rätt att använda min kropp för vilka sociala eller sexuella ändamål jag vill utan att fråga någon annan om lov. I bland använder jag den rätten till att ”knulla runt” och ibland håller jag mig med några stycken ”säkra kort”. Ickemonogami är inget jag väljer för att det skulle vara det minst dåliga även om öppna relationer kan vara minst lika destruktiva som monogama i de individuella fallen.

Hur gör monogama om de vill ha sex med andra?

Hur gör personer som lever i monogama relationer om de vill ha sex med andra? Hade jag ställt frågor till monogama om hur de hanterar olika omständigheter och situationer hade jag bland annat ställt den frågan. Som öppet ickemonogam får man en del praktiska frågor om hur man lever. Ännu vanligare är frågorna om hur man gör när saker inte går som man hade tänkt sig.

Av någon anledning ställs knappt några motsvarande frågor till personer som lever monogamt. Jag har förstås undrat hur monogama hanterar olika saker, men jag är inte den som ställer frågor om hur människor organiserar sina relationer utan vidare. Jag tror att det skulle bli dålig stämning om jag frågade monogama hur de gör om deras partner vill ha betydligt mindre sex än dem, men visst har jag undrat. Jag tror att det vore bra om alla som har relationer funderade på det.

Frågan som ställs om monogama relationer är den klassiska ”Vad är otrohet?”. Inte sällan är det monogama personer som diskuterar olika gränsdragningar sinsemellan. Det är alltså inte frågan om att ickemonogama frågar ut monogama om varför de inte ens får sova med andra trots att bara lovat varandra att de inte ska ha sex med andra. Har inte ni också undrat?

Det har sagts att monogama som vill ha sex med andra istället för att vara otrogna antingen ska göra slut och ha det sex de vill ha eller – något som förvånansvärt ofta framställs som okomplicerat – berätta för sin partner att de vill ha sex med andra och föreslå ickemonogami. Diskussionen kommer på tal för att någon har varit otrogen och fokus hamnar på vad den otrogna hade kunnat göra annorlunda. Den hade lika gärna kunnat handla om hur det kommer sig att så många inte klarar av att vara monogama. Sällan hör jag några sådana diskussioner utifrån vad som borde vara en självklarhet – att personer som lovat varandra att vara monogama kan komma på andra tankar.

Ickemonogama personer kan få frågor om hur de hanterar om de själva eller deras partner kommer på med att ickemonogami inte är något för dem eller hur en ickemonogam person gör om den blir kär i någon som vill ha en monogam relation. Jag undrar hur monogama som vill ligga med andra går tillväga, det torde vara vanligare än att ickemonogama kommer på att de vill (återgå) till monogami. Inte minst med tanke på att monogami är betydligt vanligare.

Kanske ville du bara ha sex med en enda person när du lovade att vara monogam eller så var det någonting du gick med på för att en person krävde det om ni över huvud taget skulle ha någon relation. Med tiden kanske du ångrar att du lovade att vara monogam för att behålla en relation, ändrar dig och kommer på att sexuell exklusivitet inte är något för dig eller så vill ni verkligen leva monogamt tills döden skiljer er åt.

Men hur gör man om man vill sluta vara monogam inom ramen för en relation? Det är som sagt inte så enkelt att föreslå att man vill ha sex med andra. Jag har hört talas om personer som blivit misshandlade för att de ens tagit upp frågan och/eller blivit lämnade. Om vi pratade mer om hur monogama personer kan göra om de ville ha sex med andra och om det gick att prata om det med sin partner utan att riskera att bli lämnad är jag övertygad om att färre skulle vara otrogna, men en sådan frågeställning erkänner ju omständigheter en del monogama inte vill kännas vid.